Därför blev jag inte bibliotekarie

Alldeles nyss tog jag av mig skärpet från jeansen, för att föra över det till mina byxor som är en del av Postenuniformen. Sedan krängde jag av mig jeansen, och drog på mig arbetsbrallorna. Nu sitter jag här, i Postenbrallorna som inte hålls på plats, och kan inte hitta skärpet.

Jag har förlagt det.

Var är det? Var någonstans är skärpet?

Sedan ska jag bara hitta huvudet och gå på jobbet.

Livsverket var ett bord

Varje samhälle har sina exemplar av "original", märkliga personer man snabbt känner igen, som kanske får officiella öknamn, såsom "Burk-Kurt" eller "Cykel-Ingemar". Denna helg fick jag chansen att se tvärsnittet ur vardagen för en möjlig sådan individ, och kan till och med rapportera direkt från ett "original-näste".

Det blir en lång text, enligt "dålig blogg-etik", men snälla, ha lite tålamod för en gångs skull...

---

I lördags var jag tillbaka i Bureå för första gången på många, många år. Orten i sig ruskar inte liv i några yvigare sentimentaliteter. Jag förhåller mig neutral till min uppväxtort. Den består av samma saker som vilken som helst av rikets små orter; ankommande buss, centrum, affärer, villor, lägenheter, människor, idrottsföreningar, offentliga byggnader, privata byggnader, djur, odjur, alkohol, vattenledningar, badhus, avgående buss och så vidare.

Och så Folkets Hus som överblickar och ombesörjer centrumplatsen. Komplett med bar, biosalong, ungdomsgård och forum. En kväll var jag där, som yngsta åhörare, på den årliga stämman för Kooperativa föreningen. Jag trodde alltid - och blev besviken när jag började utforska omvärlden för att upptäcka eljest - att Konsum var Sveriges ledande åteförsäljare av livsmedel. Umeå raserade min världsbild, och världen blev ett lite mer egoistiskt ställe för varje ny ort jag besökte utanför hemkommunen.

Mitt för Folkets hus ligger busstationen, lite för nära Skellefteå för att särskilt många bussar ska bemöda sig omvägen att åka in. Vill man lämna orten måste man infinna sig på E4:an, och i stort sett äntra bussen i farten. Glöm inte att ställa
dig på rätt sida vägen - östra sidan för färd norrut, västra sidan för färd mot Umeå och evinnerligheten där bortom. Han ni resväskorna med er? Glöm inte tandborsten.

Ärendet i Bureå var att fira Lisbeths 65-årsdag. Hon har fyllt pension och dagen till ära bjöd hon många människor på bjudning på Klostervägen. Många trevliga, glada människor var där, och alla åt vi oss halvt till döds på - om jag inte missminner mig - en femrättersmiddag. Maten tog aldrig slut. Rätt på rätt serverades. Öl på vin dracks därtill. Några av oss - jag själv inte inberäknad - blev rejält på gasen, rödblommiga, pratglada och påstrukna.

En ung herre i sådant tillstånd försvann från festen för en stund, och återkom med en önskan om att jag skulle följa med ut, för han hade träffat på en person från kvarteret som var för bra för att vara sann. Jag vet inte om jag skulle vara vittne eller livvakt. Kanske både och... Jag ångrar i alla fall inte att jag följde med ut.

Vägg i vägg med kvarterslokalen där vi befann oss, låg en slags verkstad där en herre i svårbestämd ålder - låt oss säga bästa medelålder - satt och snickrade denna sena lördagkväll. Han avslöjade att han hade fullbordat sitt livsverk som skulle göra honom rik. Pappa avslöjade senare under kvällen att denna drömmande främling hette Åke, så låt oss kalla honom det fortsättningsvis.

Åke ville visa oss sin hemlighet, om vi lovade att inte stjäla den av honom och bli rika på hans bekostnad. Redan i detta skede sa han att det rörde sig om ett höj- och sänkbart bord. Vi accepterade detta villkor, det blev nåt slags muntligt kontrakt, helt i vår favör, för vi var ju två och han ensam. Under den korta promenaden till hans lägenhet - där han hade installerat sitt magiska bord - berättade han en historia om ett till honom bekant fruntimmer som hade fått problem med ryggen på grund av hans dåvarande köksbord. "Åkes höj- och sänkbara bord" var hans sätt att visa denna kvinna sitt stöd, kan jag väl tänka. "Hela sitt liv" hade han arbetat på denna prototyp.

Men jag är inte säker, för mina tankar var i detta skede någonstans där jag begrundade möjligheten att detta kunde vara mitt livs sista promenad. Åke såg verkligen besynnerlig ut - jag vill minnas att han hade olivgrön fjällrävenjacka, grå mjukisbrallor, och en toppluva ur vilken en ovårdad mörk kalufs stack ut. Han hade tjocka flaskbottnar till glasögon med matchande breda skalmar som längst in var förstärkta med tjocka plaststycken som gjorde att de liknade skyddsglasögon. Jag hade druckit några öl, men var inte berusad. Tankarna blev, om inte annat, spiknyktra under denna gångmarsch.

Väl framme låste Åke upp sin dörr, och vi lät honom gå in före oss, så att vi inte lämnade några ryggar blottade. Han visade oss in i sin boning, vars planlösning var densamma som Lisbeths dito. Skillnaden låg i allting annat. Hallen sken i ett distinkt rött sken från en färgad lampskärm. "Fara å färde", skulle en filmintresserad man i sina bästa år resonera, som känner igen varningssignaler från mången film om seriemördare.

Det nästa som hände var att två svarta, närmast identiska katter uppenbarade sig från ingenstans. "Det här är 'Elvis' & 'Presley'." sa vår värd. "Det var min flickvän som föreslog att den här skulle heta 'Elvis'..." fortsatte han och lyfte upp den ena utan att inspektera dem närmare, "och då kom jag på idén att kalla den andra för 'Presley'"



På detta svarade jag att det var "ett vettigt och logiskt val av namn utifrån omständigheterna." Även om jag inte formulerade mig så väl i just det skedet, så var det i alla fall andemeningen av vad som slank ur mig.

Åke släppte taget om Elvis och vägledde oss in i köket. Det var ett litet, mysigt kök med en uppsättning stolar runt ett litet, cirkulärt, vitmålat köksbord, helt i trä. Belysningen kom från en taklampa, med vitt sken gudskelov, ovanför nämnda bord, som såg "helt ordinärt" ut enligt min första analys. På uppmaning kände vi oss som hemma och slog oss ned, varpå Åke påbörjade sin demonstration.

Han hoppade ned under bordet, försvann utom synhåll, och tillät sina två gäster att för en kortare tidsrymd utväxla konfunderade blickar. Jag böjde mig ned och såg honom skruva på en vev, som var en del av en lyftanordning som satt förankrad längst ned på bordsbenen i ena änden av bordet. Bordsytan framför oss blev instabil och började vingla. Hela bordet blev aningen snett, men ingen distinkt höjning hade skett. Åke gav nu sin uppmärksamhet åt den andra änden av bordets undersida, och började veva på en likadan andorning som var fästad där. Så småningom slutade han veva. Demonstrationen var över. Båda bordsändarna var då på samma höjd...

... inte mer än en centimeter högre än ursprungshöjden!

Och hela bordet vinglade vid minsta beröring. Det var inte stabiliserat. Istället vilade belastningen på ett par hjul, som var en del av lyftanordningen, i var sin ände av bordets diameterlinje.

Ingen av oss utbrast i några superlativ. Min medgäst började ifrågasätta det praktiska i att - i överrumplade gästers lag - tvingas dyka ned under bordet för att genomföra en knappt märkbar höjning, som knappast kan gynna någon, och som gör hela ytan instabil. Åke försvarade sin idé. "Nej, det är ju bara tänkt att underlätta förflyttningen av bordet när man ska städa." Sedan var det meningen att man skulle återbörda bordet och skruva ned det på plats igen.

En stunds diskussion följde, där Åkes resonemang medvetet eller omedvetet missförstods gång på gång. Jag blev bara vittne till detta samtal, med en önskan om att det snart skulle ta slut, utan någon vidareutveckling till fysiskt handgemäng. Åke fick också kritik för att han inte hade konstruerat någon vev i midjehöjd, fästad vid väggen intill bordet, som undanröjde pinan att måsta dyka ned under bordet, mycket opraktiskt, mycket märkligt beteende inför gästerna.

Jag hade inte hjärta att avslöja att Åkes livsverk redan fanns i mångfald på min egen arbetsplats. Vi kallar dem "blockningsbord". Det finns säkert andra benämningar i andra lokaler, ty kärt barn har många namn.

Varpå Åke dök ned under bordet för att återställa bordet till dess ursprungliga höjd. Ett ypperligt tillfälle för oss andra att utväxla nickningar i riktning mot lägenhetens utgång.

Han följde oss till utgången, vi gav honom våra lyckönskningar och tog farväl av Åke, Elvis, Presley och deras kära bord. Innan han hann stänga dörren helt och hållet råkade min vän utbrista i en ljudlig fnissning. Åke befann sig närmare denna obevkäma ljudkälla än mig, och kan inte ha undgått att höra den.

Detta fick mig att - med känslan av lättnad redan i gott minne - i efterhand fundera kring Åkes situation. Kan en sketen uppsnappad fnissning rasera hans Aspbergska verklighet, hans bergfasta tro på att hans ensamma liv kan förhöjas - om än inte mycket, så åtminstone med en centimeter? Kanske är det så lite som krävs för att återfå den kvinna som fick ryggbesvär av hans lilla, runda bord? Eller var hennes ryggbesvär en simulerad ursäkt för att lämna denna märkliga herre?

Finge han ytterliggare en livstid på sig, skulle då Åke kunna höja bordet ytterligare en centimeter?

Jag undrar också vad kvinnan gör nu, dessa dagar. Är hon gift? Har hon barn? Har hon en trygg inkomst i dessa arbetslöshetens dagar? Bor hon annorstädes idag? Hur många centimeter krävs innan hon återvänder till sin Elvis, hussen Åke och hans Presley, och deras gemensamma bord? Jag undrar om de tomma stolarna däromkring en dag ska befolkas av riktiga, lyckliga människor.

I sena natten, när alla gäster hade lämnat lokalen och jag och pappa som sista festdeltagare var på väg därifrån, så såg jag genom fönstret till verkstaden att Åke återigen hade positionerat sig där vid snickarbänken, i full färd med sina myrsteg mot nya, vidöppna millimetrar.