Som ni märker lever den här bloggen en undanskymd tillvaro just nu. Juletid är inte sinnesfrid, sinnesstörning är min decembermelodi, en sång om disharmoni, ständigt pockandes på min uppmärksamhet. Till och med när jag sover fastnar den jäkla låten i skallen. Det var likadant förra året, jag hade kaffe i mina blodkärl då och alldeles nyss färdigställde min bryggare ännu ett par koppar åt mig allena. Jag tackar för i år och hoppas att vi ses i det nya året istället, då jag återupptar allt jag har påbörjat och som jag vill fortsätta med.
Januari brukar jag lugna mig igen, och jag kan hur som helst vara stolt över årets inläggsskörd: sextionio stycken, elva inlägg fler än 2007. Var ska det sluta?
Igår ringde min ömma moder och frågade om jag var vid liv. Jag har ju inte skrivit någonting här på ett tag, och att ringa till folk existerar inte som aktivitet i min tydligt inrutade var- eller helgdag. Och om det är så att ni tror att jag undviker er, så ber jag er att spola ned de tankarna i toaletten. Vill ni höra något från mig, så ring - jag blir lika glad varje gång som jag inte sover, även om det inte alltid låter så på rösten. Jag har alltid varit en kontaktssökande person inställd på mottagning, men som aldrig avger några signaler. Vill ni vara ensamma, så vill jag inte störa. Jag väntar på er istället.
För övrigt har jag en massa idéer som trängs i skallen i sådan mångfald att de ibland hoppar ut på tangentbordet. Det är små frön till berättelser som jag måste spara någonstans för att inte glömma bort, och som sedan får gro och växa ut till hela skapelser. Jag har en hel trädgård med såna plantor, i form av ett hemligstämplat Word-dokument som jag sköter om lite sporadiskt. Jag känner mig som en trädgårdsmästare. Jag har även tre krukväxter och två kaktusar som syresätter lägenheten, mina lungor och i slutändan min hjärna. De är så lättskötta att jag glömmer bort dem. Men ännu är de vid liv, även om de ser lite molokna ut. Kanske borde jag kontakta dem på nåt sätt. Hur gör man?
Apropå skrivande: det som får fart på en är när man upplever en idéstöld mitt för sina ögon. Igår såg jag och lillebror den spanska skräckthrillern Barnhemmet, som lika gärna hade kunnat vara en färdigutvecklad version av min egen historia "Oförlöst", som jag aldrig orkade skriva. Barnhemmet har blivit otroligt hyllad, och är producerad av Guillermo Del Toro som kommer att bli ett av världens största filmnamn i samma veva som filmen The Hobbit får premiär.
Ja, det är Del Toro som ska regissera uppföljaren/föregångaren till Sagan om Ringen-trilogin. Och till saken hör att jag inte tyckte särskilt bra om Barnhemmet. Jag gillade inte hur de massakrerade min berättelse. Hur rollfigurerna inte agerade som de borde, och hur ett hett spår i filmens mysterium lämnades helt outrett. Jag ogillade hur dörrar som öppnas och stängs utan anledning används i sådant överflöd att det blir tröttsamt, nästan komiskt.
Och framförallt avskydde jag att slutet var så pass identiskt med mitt eget att jag aldrig kommer att kunna genomföra det, utan att anklagas för att plagiarisera. Än värre var att slutet fungerade riktigt bra, även om det drogs ett steg för långt med syftet att få en ordentlig avslutning, vilket faktiskt inte gjorde filmen bättre. Det fanns inget mysterium kvar när filmen var över, ingen anledning att grubbla över Barnhemmet i efterhand. Det finns egentligen ingen anledning att se om den. Inte ens på Sjätte sinnet-manér. Har ni sett Sjätte sinnet förstår ni vad jag menar.
I en bättre värld hade jag varit först ut, och hade sedermera blivit kontaktad av New Line Cinema angående inspelningen av en viss Hobbit-film. Och jag hade sluppit ångra mig bittert, en sida av mig själv jag inte tycker om att visa opp. Men jag är ärlig här och nu.
Har det här förvandlats till en filmblogg? Nej, inte en chans, så länge jag orkar skriva här så kommer jag att skriva om allt som händer och för närvarande ser jag uteslutande på film. Jag försöker skriva en hel del annat men jag lyckas aldrig fullborda något förrän jag blir distraherad. Man måste hålla efter hemmet och kroppen så att inget av dem förfaller.
Det har snöat sedan igår och nu finns faktiskt förhoppningar om en vit jul. Hela lägenheten är kylslagen, luften under täcket är skön och jag sover alltför länge på morgnarna, vaknar i fosterställning och väntar på att livet ska börja någon gång. Jag skulle vilja resa någonstans någon gång, se världen lite för mycket och längta hem igen.
Varje ledig dag är rutin, och medan det självklart finns en - åh herregud - trygghet i det, så drivs vi framåt av nya erfarenheter, nya upplevelser att urskilja, begripa, kategorisera - och göra rutin utav. När jag inte kan resa någonstans, på grund av pengabrist, jobböverflöd eller för att jag inte vill åka ensam, så vänder jag mig ofta till film, ibland till litteratur och alltid till musik för nya upplevelser. Vad är er ursäkt?
När jag nu har sett så sjukt mycket film, så finns inget nytt att hämta i att uppleva samma gamla actionfilmsmall för tusende gången. Upplevelsen är rutin, analysen av den är gammal skåpmat och det är därför jag gärna ser något annat. Och det är därför jag skriver recensioner, inte bara för att träna på att klä mina tankar i ord och dela med mig av dem, utan för att träna på att läsa in mer än vad som syns vid första anblicken. Sånt som kan göra upplevelsen meningsfull och långlivad hos åskådaren. Så då vet ni det.
Allt bottnar förstås i att jag skulle vilja livnära mig på att skriva, och att allt jag sysslar med är träning inför det. Men tillvaron är så bekväm och trygg nu att jag inte drivs framåt mot det målet. Världens finanser är i kris, varslen massproduceras, och mitt i allt detta har jag ett simpelt arbete som jag trivs med. Och lägenheten känns inte så kall längre när man fått på sig tre lager kläder och druckit två kannor kaffe.
Välkommen tillbaka till machograbbarnas himmelrike, filmserien Die Hard. Huvudroll John McClane (Bruce Willis) skenar som en buffel rakt igenom tillvaron i sin fjärde film, Die Hard 4.0. Han har blivit gammal, har givit upp det mesta i tillvaron inklusive relationen till fru och dotter (Mary Elizabeth Winstead). Den finess han uppvisade i sin barbarism i de två första filmerna har han också kasserat. Är det där en vägg? Inga problem, jag springer igenom den. Är det där ett ventilationsschakt? Jävlar, jag får inte plats längre.
När saker börjar trilskas agerar han på ren beskyddarinstinkt. Tidigare filmer i serien har hans familjemedlemmars liv stått på spel. Nu står hela USA som nation på randen till undergång, när ett gäng hackers och legosoldater börjar överta hela landets datorsystem och vad som helst som är uppkopplat mot det: allt. Hela infrastrukturen är på väg att rasa samman. Hur nu detta kan vara möjligt får sin förklaring en bit in i filmen, och mot bättre vetande får jag väl acceptera den förklaring som ges.
John McClane är en snut av det gamla gardet vars råbarkade metoder inte biter på elektroniska kretsar. Därför förses han, liksom i föregående del, med en partner i form av den unge hackern Ferrell. Han spelas bra av Justin Long, men leder handlingen in i vad som måste vara nytt rekord i hackeronani - scener där filmrollerna oroligt stirrar in i otroligt svåröverskådliga datorskärmar, smattrar stressat på tangentbordet och genererar ren grekiska på samma skärm, vilket leder till att något helt godtyckligt händer på annan ort.
Dessa scener är otroligt sterila till och med i teorin. Hjältarna sitter och berättar, via varandra, för publiken vad som händer på skärmen, de rör inte en fena och det som står på spel händer långt därifrån med statister som bara suckar uppgivet när skurkarna framkallar ett – åh herregud – strömavbrott. Eller så lyckas Ferrell förhindra det och ingenting händer och reaktionen från statisterna – åh herregud - uteblir.
Det är som att titta på när någon spelar datorspelet The Sims eller Sim City och visar hur man kan – åh herregud - jävlas med sina simmar.
Då kommer ett flertal extremt välregisserade actionscener av Chuck Norris-stuk som ett välkommet avbrott. Dessa är å andra sidan så överdrivna att de är svåra att acceptera som något annat än filmaction. De är så extrema att vår hjälte aldrig är i fara. Hade jag kunnat tro på dem, hade jag också kunnat tro på att hjälten faktiskt är sårbar, vilket hade kunnat bli ganska spännande. När man ser senaste delen i en filmserie så vet man ju aldrig om det är ämnat att bli hjältens sista äventyr. Men tro mig när jag säger att John McClane aldrig kommer att avlida mitt under en biljakt. Och förutom hackeronani är biljakt det ledord jag tar med mig från Die Hard 4.0.
Men ändå så måste jag tillstå att actionscenerna är otroligt välgjorda och konsekventa i sin bufflighet, precis som de ska vara när McClane ges fria tyglar att agera som han vill nuförtiden. Filmmakarna har valt att föra sin hjälte längs den stigen, med väldigt lite respekt för människoliv (eget såväl som andras) och de följer den stigen hela vägen ut. Han har alltid varit den motvilliga hjälten, och nu är det som om han accepterat sin motvillighet och börjat njuta av den. Som en konstnär som vill plågas för konstens skull.
Filmens ärkeskurk, Thomas Gabriel (Timothy Olyphant), är en feg krake som gömmer sig bakom lejda hejdukar av olika icke-amerikanska ursprung - mest europeiskt faktiskt. Det lustiga är att han i en av sina första scener citerar – åh herregud – Lenin, för att publiken direkt ska ta avstånd från hans handlingar. Jag minns inte exakt vilket citat han använder, men på mig har det nästan motsatt effekt. Mest för att det är så utstuderat.
Handlingen skildras i ett sådant furiöst tempo att det är helt omöjligt att urskilja några manusluckor. Tyvärr får det som följd att handlingen på det stora hela är orimligt svår att hänga med i. Eftersom filmen till så stor del handlar om elektronisk terrorism så faller man ned i en stor kunskapslucka. Vi vet ingenting om ämnet, men försöker febrilt att skapa ett vettigt samband mellan allt som händer. Men så fort vi försöker slår Die Hard 4.0 oss i ansiktet med motsägelser och märklig logik. Hela nätet för mobiltelefoni slutar fungera, varpå någon strax därpå ringer och lämnar viktig information på ett alternativt telefonnät som fungerar, varpå det släcks, och någon går tillbaka till det gamla, som helt plötsligt – åh herregud - fungerar.
Avsikten är nog att vi inte ska begripa, utan bara luta oss tillbaka och njuta av åkturen i en värld på gränsen till totalt kaos. Men den blir inte särskilt hisnande på en liten tv-skärm. Nej, jag tänker inte nämna en eventuell förhöjning av upplevelsen på maffigare format som förmildrande omständighet.
Alla syn- och hörselintryck vi matas med leder till att vi konstant glömmer både protagonisters och antagonisters delmål under filmen. Inledningsvis känner vi inte till skurkarnas ultimata mål, men vi vet att McClanes mål är att stoppa dem. Och eftersom vi drabbas av konstant sinnesförvirring, glömmer vi hur han ska göra det och väntar istället bara på att han ska göra det. Och det dröjer, kan jag avslöja. Filmen är hundratjugoåtta minuter lång. Det är två timmar och åtta minuter.
Om vi missar alla eventuella manusluckor, beror det på att hela filmens handling känns som en lucka, ett stort svart hål. Jag har upplevt tv-spel med bättre handling. Ganska många, faktiskt.
Jag tycker att Die Hard 4.0 suger, men inte för att jag hatar action (Iron Man är och förblir en av de bästa filmer jag sett i år), utan för att den inte vet vad som gör genren spännande, underhållande och framförallt bra. Die Hard 4.0 är den där steroidpumpade broilern som tror att han kan få flickan på fall genom att golva alla konkurrenter med råstyrka. Och sedan golva flickan. Man ser dem inte så ofta nuförtiden och jag vill inte verka dryg eller så, men jag har svårt att ta såna på allvar, förutom när han – åh herregud - spänner blicken i en och man vill komma undan till varje pris. Men Die Hard 4.0 känns inte farlig alls.
I fredags hände precis det jag förutspått - skärmen dog mitt för mina ögon. När det inträffade tillagade jag en middag jag aldrig lagat förut, och en saffransdoft började sprida sig i lägenheten trots att det inte var en ingrediens i maten. Jag började se fram emot middagen som doftade så exotiskt och satte mig framför datorn, hungrig att möta omvärlden. Musiken jag spelade i WMP-programmet, den välbekanta Festival av Sigur Rós, fick helt plötsligt en obekant ny rytm. Det var en döende skärms sista galopperande läte innan den segnar ihop och kollapsar. Allt blev svart. Jag trodde jag träffats av blixten.
Doften av saffran härstammade alltså från den rykande skärmen, och den satte sig i tapet och tak. Man kan ana Intelliscans tillverkningsland utan att läsa produktmanualen: Iran, saffranskrokusens förlovade hemland, där den dyrbara kryddan produceras i sånt överflöd att de används i tillverkningen av bildskärmar.
Middagen smakade skit. Jag blev irriterad. Varje gång sedan dess, som jag kommit hem från någonstans och längtat efter att skriva någonting snyggt har saffransdoften direkt knäppt mig på näsan.
Utan datortillgång inser man vilken central hub den utgör i vardagslivet. Jag var tvungen att genomlida en regression från MP3 till det begränsade CD-utbudet. MP3-spelarens halvmesyr till låtlista har fått ligga oförändrad och oinspirera mig till stordåd. Hårddiskens osedda filmfiler har varit oändligt mycket mer lockande än de ännu plomberade DVD-filmer som står i hyllan.
En av nätterna sedan i fredags vaknade jag av att fingrarna krökt sig i nittiogradig vinkel i riktning mot tangentbordet, som ett förstadium till någon sjukdom som bara existerar i Junji Itos eller David Cronenbergs fantasier. Och nu även i min, för det där hände ju inte på riktigt.
Men idag har jag alltså köpt en ny skärm, ett högteknologiskt vidunder. Nu känns allt bättre. På köpet går tangentbordet mycket snabbare än förut, högtalarna spelar bättre låtar, jag är inspirerad och ledig ända till på onsdag. Genom fönsterrutan hör jag ett ymnigt snöfall.
Låt mig nu vara, för jag har så mycket att ta igen: fem dagars slösurfande. Och efter idag: fem dagars ledighet kvar. Varför ska det gå så jämnt ut? De närmaste dagarnas huvudsakliga sysslor är obönhörligen utstakade.
Först och främst: se vilket gräsligt, ofullbordat jobb vid översättningen av titeln. Låt mig fullborda – Arkiv X: Jag vill tro. Jag kräver ingen ersättning för detta.
Jag blev ganska intresserad när jag hörde att den här filmen var i görningen. Jag följde fascinerat tv-serien Arkiv X i lite drygt två långa säsonger innan den hade krämat ut det bästa ur sig själv. Några genuint läskiga avsnitt visades, och serien utnyttjade den vanliga amerikanske medborgarens misstro till staten genom att låta en massiv konspiration lura bakom kulisserna, som höll serien vid liv längre än vad som borde ha varit möjligt genom att löpa som en röd tråd genom säsongerna. Den manliga huvudrollen, Fox Mulder (David Duchovny), var en nörd och såg trots det bra ut, och fick en kvinnlig assistent, Dana Scully (Gillian Anderson), vid sin sida, lika läcker som trofast. Självklart kunde jag identifiera mig med honom. Jag var ung, och jag var ett fan.
När jag insåg att serien behövde läggas ned för att konspirationsteorierna skulle avtäckas, så slutade jag se. Paradoxalt nog stödde jag min egen nyfikenhet genom att sluta vara nyfiken, om ni förstår vad jag menar. Det sista avsnittet sändes 2002, nio år efter att den startade. Det hette The Truth och väckte viss massmedial uppmärksamhet, men Sanningen gick mig helt förbi, och än idag vet jag inte vad som egentligen hände.
Så när jag tog del av den här nya filmen, så gjorde jag det med jämnmod. Eftersom den visades på bio förväntade jag mig att det är en film som är begriplig utan förkunskaper. Och visst hade jag rätt. Arkiv X: I Want to believe presenterar ett helt nytt mysterium för oss, och involverar sina gamla motvilliga protagonister – de alla vill se – Fox Mulder och Dana Scully.
Men det börjar med en katolsk präst (Billy Connolly), som stapplar genom ett snötäckt fält i fronten för en räcka FBI-agenter som söker efter en försvunnen kvinnlig FBI-agent. Prästen leder dem till en avhuggen arm, grunt begraven i snön. Tillhör den FBI-agenten? Hur kunde han veta var den låg? Är han gärningsmannen, eller är han verkligen synsk som han själv påstår? För att få svaren vänder de sig till forne FBI-agenten Dana Scully – för att få hjälp att hitta forne FBI-agenten Fox Mulder. Hon borde känna sig åtminstone aningen negligerad.
Mulder accepterar motvilligt uppdraget, och vill desperat ha sin forne partner vid sin sida, och sedan jag lämnade dem åt sitt öde har deras utveckling uppenbarligen utvecklats. Under de två säsonger jag såg hölls de båda agenternas relation på en strikt professionell basis, tills deras respekt för varandra utvecklades till vänskap, som utvecklades till… ja, vad? Jag avbröt innan jag hann se resultatet. En bit in i filmen får jag svaret när de två, eh, kramas i sänghalmen.
Filmen har exakt samma mönster som valfritt avsnitt av tv-serien. Scully, som söker efter rationella förklaringar, försöker lägga band på Mulders iver när han får korn på något oförklarligt. Prästen påstår att han får syner som rör kidnappningen av den försvunnna FBI-agenten, och han lyckas konstant leda agenterna till rätt platser. Det finns inget i filmen som tyder på att prästen ljuger, men skumma detaljer i prästens bakgrund utmålar honom som den värsta av filmskurkar, med dömda pedofilbrott i bagaget.
Mulder är helt ensam i sin tilltro till prästmannens syner, trots att flera omständigheter pekar på att han faktiskt talar sanning. Vilket kan föranleda frågan: varför anlitades Mulder, om hans teorier konstant avfärdas? Han får sina händer fulla med att både lösa fallet och att övertyga andra om sin hjälp, och det är precis som det ska vara. Problemet är att hans medverkan inte motiveras helt tillfredsställande i det här fallet.
Det är en rätt magstark historia, som tar oss på turer kring svartabörshandeln med mänskliga organ. Kroppsdelar hittas här och var. Tiden talar emot den stackars kidnappade FBI-agenten. Scully, som jobbar på sjukhus, snubblar av en slump på en vital ledtråd när hon sysslar med något helt ovidkommande. Var det prästen som påverkade Scully? I så fall, fanns det en högre mening med denna upptäckt? Om så är fallet, tror ni att vi får ett definitivt svar? Och framför allt: är detta särskilt intressant?
Allt detta skildras inte speciellt märkvärdigt. I dagens avtrubbade tv-klimat, med tolv deckare på varsin kanal varje kväll, har den kraftig konkurrens. Spänningen finns där för alla som inte kan få nog av deckare. Men filmen räcker lång näsa till alla som valde att släpa sig hemifrån för att se något eljest på bio.
När mysteriet inte intresserar så har Arkiv X alltid haft möjlighet att falla tillbaka på relationen mellan agenterna. Den har utvecklats långsamt genom åren, på det obönhörliga sätt som det kan göra mellan somliga människor. För Mulder och Scully har arbetet varit ett hinder, eftersom de alltid haft två vitt skilda utgångspunkter, vilket gjort dem till helt olika personer. Hon är skeptikern som håller Mulder i strama tyglar och hindrar honom från att skena iväg. Men det är ju alltid han som har rätt till slut.
Man kan ju fråga sig varför hon aldrig lär sig, och i den här filmen antyds det att hon faktiskt sedan länge vetat att Mulder har rätt, och att hennes skepsis i själva verket härstammar från hennes oro för honom. Hon vill inte se honom gå förlorad i sitt arbete. Hon vill dra honom bort från mörkret. Det är ganska rörande.
Det jag just beskrivit är faktiskt det mest spännande med Arkiv X: I want to believe. Är Mulder och Scully en romantisk relation som är dömd att misslyckas? Lyckas hon rädda honom från mörkret, eller är detta hans sista äventyr? Mysteriet med kroppspusslet glöms bort snabbt, och hade enkelt och snabbt kunnat modifieras att passa vilken deckarhistoria som helst. Den mystik som leder till att fallet får Arkiv X-klassifiering rör delvis religiösa spörsmål - knappast vad som gjorde tv-serien till succé. Det är inte sånt jag vill tro på. Jag vill tro på Mulder och Scully.
I Sverige släpps filmen på DVD den 26 november. Ni behöver knappast vråla hysteriskt framför barrikaderna den dagen. Klarade ni att vänta på nästa avsnitt i en vecka, så klarar ni att vänta ett par år på att filmen visas på TV4. Vid det laget har ni glömt bort dess existens, och kan få en trevlig överraskning som gör er besvikna.
Inte för att jag tycker han är värt något, men jag skulle vilja dedikera en sång till George Walker Bush, nu när "åtta års elände" är över, som Lars Ohly uttryckte det.
Jag tycker att Townes Van Zandt får uttrycka resten. Den här sången skrev han i början av 70-talet. Nyårsdagen 1997 avled han, drygt tio år innan han hade fått se sin gamla sång, på ett nästan kusligt träffsäkert sätt, sammanfatta åtta års elände:
---
Tower song
So close and yet so far away And all the things I'd hoped to say Will have to go unsaid today Perhaps until tomorrow Your fears have built a wall between Our lives and all what loving means Will have to go unfelt it seems And that leaves only sorrow You built your tower strong and tall Can't you see, it's got to fall someday
You close your eyes and speak to me Of faith and love and destiny As distant as eternity From truth and understanding The wind blows cold outside your door It whispers words I've tried before But you don't hear me anymore Your pride's just too demanding You built your tower strong and tall Can't you see, it's got to fall someday
The end is coming soon it's plain A warm bed just ain't worth the pain And I will go and you'll remain With the bitterness we've tasted A mother's breast, a newborn child A poet's tear and drunken smile I can't help feelin' all the while Their meaning won't be wasted You built your tower strong and tall Can't you see, it's got to fall someday
---
Nu ber jag bara imeem om att inte göra det här till ett 30-sekundersklipp. Det skulle vara dödsstöten mot mitt eget torn. Det krävs så lite.
Jag har inte läst John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in, men i filmatiseringen av sin berättelse har han skapat fantasifoster med en intressant och mystisk bakgrund och slängt in dem i ett vanligt svensk bostadsområde för att se vad som händer - en önskedröm från Lindqvists egen barndom kan jag tänka. Sedan har han valt att bjuda in publiken att beskåda spektaklet. Vi är ovetande om massor av intressant bakgrundsinformation, men presenteras för tillräckligt med ledtrådar för att ge oss möjlighet att pussla ihop delarna själva.
Vilken teori vi än anammar så har Lindqvist lyckats med sitt manus. En bra film låter oss fundera kring rollfigurerna långt efter det att eftertexterna passerat. Många filmer, inte minst från Hollywood, tar oss på en hisnande åktur, matar oss med känslor av olika slag, och släpper sedan av oss helt färdigbehandlade på slutet. Alla svar är serverade, klara och tydliga, fint paketerade och det finns inget att fundera över. Har vi inga klagomål, så ska vi heller inte klaga. Men utan några distraktionsmoment ges vi möjlighet att nyktert fundera kring intrigen och dess eventuella logiska luckor istället. Man kan säga att våra klagomål ges en stabil grogrund.
I Låt den rätte komma in får vi så lite information som krävs för att hålla historien igång. Den information vi får portioneras skickligt ut i ett makligt tempo som driver rollfigurerna mot sitt obevekliga öde. Och efteråt funderar vi inte över manusluckor, vi funderar kring rollfigurerna istället.
Det börjar såhär:
Tolvårige Oskar (Kåre Hedebrant) mobbas av tre klasskamrater. Oskars reaktion är resignation – han låter det ske och lämnar det därhän. Han verkar ha accepterat sin roll (även om han fantiserar om hämnd när ingen ser på), och verkar inte särskilt rädd. Mest verkar han plågas av sin ensamhet. Fadern är skild från modern och bor på avlägset håll, men moderns medverkan i hans liv skildras lika frånvarande trots att hon delar lägenhet med Oskar. Ofta står han och blickar ut över gården genom fönstret i sitt rum med överkroppen bar, som om han önskar att någon – vem som helst – ska lägga märke till honom.
Och en mörk vinterkväll blir han sedd. I klätterställningen träffar han den jämnåriga flickan Eli (Lina Leandersson), nyinflyttad på området och knappast lämpligt klädd för årstiden. Vad vi snart blir varse, men som Oskar inte riktigt än ska få reda på, är att hon är en vampyr och sålunda lever på andra människors blod. Deras utanförskap för dem givetvis samman, och Oskars självförtroende ökar, kärleken blomstrar och en motståndskraft börjar gro inom honom.
Per Ragnar spelar en mystisk äldre gentleman som bor med Eli i en lägenhet intill Oskars. Han utger sig för att vara hennes far. Tror ni på det? Innan ni godtroget svarar ja – tänk på att han en gång också var jämngammal med den ålder som hans ”dotter” aldrig lämnar. För från och med den dagen en människa blir vampyr, slutar hon åldras. Och hur länge har Eli varit tolv år? Hon kan inte ens själv svara på det.
Vi får se att Per Ragnars uppgift i Elis liv är att tillhandahålla henne näring i form av blod. Han gör det på ett brutalt effektivt sätt, genom att bedöva fysiskt underlägsna individer – barn – och tömma dem på blod på ett makabert sätt. Ni får själva se hur. Vem Ragnars rollfigur egentligen är får vi inget svar på. Men ledtrådarna finns där och jag har min teori, lika vattentät som okomplicerad. Vem är det som har störst behov av att låta den rätte komma in i sitt liv?
Hur länge kan en indiskret mordvåg som Elis näringsintag förorsakar förbli oupptäckt? Varför tvingades hon och hennes assistent att flytta? Genom att inte förse oss med någon bakgrundsinformation lyckas Lindqvist bekvämt slingra sig undan sådana frågetecken utan att behöva förneka oss att se någonting viktigt.
De båda unga skådespelarna är klockrena i sina huvudroller. De klarar till och med utmaningen att filmas i extrem närbild i ett flertal nyckelscener med bibehållen trovärdighet. Och hur mycket hade inte filmen lidit av ett misslyckande på den fronten? Jag hoppas för deras skull att de aldrig insåg allvaret i situationen. Hela filmen hänger på att vi identifierar oss med dessa ynglingar och ställer oss på deras sida i kampen – oavsett vad vi ser dem göra, och det är inte bara angenäma saker, låt mig säga er det. Övriga skådespelare får lida lite av att det inte är just deras film denna gång – de har inte så mycket att spela på – men det som finns sköter de med den äran.
Under Tomas Alfredsons regi har detta uppenbara skräcktema fått tempo och framtoning som ett drama. Det är ett klokt val ur ett konstnärligt perspektiv. Tidigare vampyrskräckisar har genom tiderna sugit ur varenda droppe originalitet som finns kvar att hämta ur sin genre. Ur ursprungsmaterialet har Alfredson istället fastnat för kärlekshistorien, och det är gott och väl, för i den vi kan hitta värmen och mänskligheten i denna extremt kalla film.
Men kärleken finns på sin höjd mellan de båda huvudrollerna. Och om den finns där så finns den på en väldigt basal nivå, för hur ska Oskar kunna identifiera romantisk kärlek? Han har just träffat den person som så vitt vi vet är hans första vän, i ett sent skede av sin barndom. Vid ett tillfälle frågar han ”chans” på Eli, och hon undrar vad det innebär, varpå han svarar att det inte innebär någon skillnad gentemot tidigare. Puberteten är nära anstående för honom, och för honom blir den med största sannolikhet väldigt svår. Och Eli - hur ska hon kunna tillåta sig att förälska sig i någon i hennes situation? Hennes behov av människor finns på en väldigt grundläggande nivå – på bebisnivå. Hon behöver dem för att föda henne. Situationen är densamma för henne.
Så om det finns kärlek och värme på duken så stannar den där. Kyla är tyvärr det enda jag känner i biografen, och det är inte en känsla, utan mer ett intryck i det här fallet. Och när jag funderar över rollfigurernas öden, och hur jag tolkar att allting hänger ihop, så kan jag förstå varför man inte vill förstå och sympatisera med deras situation och vad som väntar dem efter bilden tonat ut. Och det adderar väl bara till den underliggande tragiken i denna berättelse – att jag inte förmår uppskatta filmen så mycket som själva berättelsen förtjänar.
Så omdömet blir: en riktigt bra historia, som jag tyvärr aldrig sugs in i. Istället betraktar jag den, imponerad men ganska oberörd, utifrån. Och att utanförskap inte är en trevlig känsla är nog filmens upphovsmän de första att skriva under på. Bättre lycka nästa gång när jag är på mitt allra mest empatiska humör, kanske, men då orkar jag inte skriva en ny recension. Jag beklagar, skäms och mår lite dåligt.
När jag går in på en kommentarssida på denna blogg, vilken kommentarssida som helst där jag eller kamrat Oskar har skrivit något, så får jag frågan: "Vill du visa objekt som inte är tillförlitliga?" Om jag svarar nej så händer inget speciellt, men om jag svarar ja, så dyker bilder på mig och Oskar upp.
Det är inte särskilt smickrande.
Jag har alltid betraktat min dator som ett objekt. Och dess förmåga att sporadiskt låsa sig vid uppstart har medfört att jag tycker att den är icke tillförlitlig. En skärm som spontanflimrar litar jag inte på. Högtalare som börjar massakrera ljudet om volymen blir för hög (inte särskilt hög) - jag litar inte på dem heller. Musmattan har förlorat sitt fäste på undersidan och glider ofta runt med sitt styrdon i någon dansritual som jag tycker ser opålitlig ut. När min överlevnad en dag kommer att hänga på att jag snabbt kan trycka in siffran '2', då vet jag att mitt tangentbord inte riktigt är att lita på - även om det gick bra denna gång.
Nu vet jag att känslan är ömsesidig. Nu får jag sota för min brist på respekt - och drar min vän med mig i fallet:
Gone Baby Gone från 2007 visar upp en bild av USA som jänkarna själva inte gärna visar upp nuförtiden. Ett våldsamt, skitigt och otryggt land där gräsrotsmänniskorna måste beväpna sig för att skydda sig från sina mindre hederliga medmänniskor som också bär vapen. Men hur skiljer man goda medborgare från onda när båda sorterna bär vapen? Det uppenbara svaret borde vara: genom deras handlingar. Gone Baby Gone visar oss att inte det inte behöver vara så simpelt. Här bryts lagen till höger och vänster med såväl egoistiska som uppoffrande motiv, och vem som har moralen på sin sida står skrivet i stjärnorna.
Hela Boston engageras när en liten flicka spårlöst försvinner från sitt hem i stadens nedgångna kvarter. Privatdetektiven Patrick (Casey Affleck) och hans partner och flickvän Angie (Michelle Monaghan) anlitas av flickans morbror (Titus Welliver) och dennes hustru (Amy Madigan) för att hjälpa polisen lösa fallet.
Polischefen (Morgan Freeman) accepterar motvilligt privatdetektivernas hjälp. Han tilldelar dem uppdraget att assistera de luttrade utredarna Remy Bressant (Ed Harris) och Nick Poole (John Ashton), som tvingas omvärdera sina första, föga imponerade intryck av det unga detektivparet när de presenterar teorin att flickan blivit kidnappad. De tror att det är ett led i en utpressning mot hennes mor (Amy Ryan), som inte är den ängel som medierna vill ha gällande. Hon är alkoholiserad och inblandad i skumraskaffärer som rör droghandel.
Att modern själv verkar likgiltig inför dotterns försvinnande minskar inte misstanken.
Teorin blir deras bästa och de satsar alla sina kort på den, vilket leder dem längs en kort och obehaglig väg som tar slut efter halva filmens speltid. Därefter tar historien en drastisk vändning och ändrar ton. Man kan säga att den börjar om från ruta ett, när huvudpersonen Patrick får möjlighet att reda ut en av de alternativa teorier som cirkulerade tidigt under utredningen.
Men detta börjar inte förrän filmens klimax på spänningskurvan har fått passera. Detta klimax är en riktig rysare som för tankarna till När lammen tystnar. Och den avslutas med att hjälten gör ett val som är moraliskt tvivelaktigt.
Att Patrick själv ifrågasätter sitt val utan att komma fram till något svar rättfärdigar dess förekomst i filmen - frågan lämnas över till åskådaren att betraktas utifrån sitt eget perspektiv. Vad vi själva sedan kommer fram till spelar mindre roll för filmens kvalitet, utan avslöjar mer våra egna mänskliga kvaliteter. Vi kanske upptäcker ståndpunkter som vi kanske inte visste om att vi hade?
Jag applåderar hela filmen fram till och med denna scen, och de följande som behandlar den. Sedan går historien lite för långt, och gör sig själv en björntjänst - den tar ett rejält kliv bort från spänningen och bygger långsamt upp för ännu en moralisk frågeställning i filmens slutskede.
Svaret på denna tycks uppenbart, men Gone Baby Gone vill komma till slutsatsen att det inte finns några rätta slutsatser. Men det stämmer inte, och jag ska försöka förklara varför jag tycker så, utan att avslöja slutet. (Lättare kan man göra det för sig.)
Ni kan ju se filmen och fundera kring följande efteråt:
I en av filmens sista scener ställs Patrick inför två möjliga framtida scenarier. Han måste göra ett val, han genomför det och filmen avbryts innan vi får reda på om det blev lyckat. Frågan lämnas i luften och det är upp till oss att komma fram till... ja, vaddå?
Patrick får alltså möjlighet att välja vilket scenario han föredrar, och hans utgångspunkt är densamma som jag själv skulle haft, det val som jag antar att de flesta människor skulle gjort. För - och här kommer min poäng - hur skulle det andra alternativet i slutändan se ut? I det här fallet skulle det möjligen fungera. Men om man utvidgar frågan: hur skulle samhället se ut om alla tog lagen i egna händer såsom det alternativet skulle innebära?
Det skulle vara otänkbart. Det finns dessutom ett tredje alternativ som någon snuddar vid, som kanske vore det mest rimliga vart som helst utom i USA. Det förödande är att detta alltså är filmens slutgiltiga konflikt, och för mig är denna kamp fruktansvärt bisarr. Eller rättare sagt: den existerar inte ens. Den är bara ett spel för gallerierna. Huvudrollen har den korrekta utgångspunkten, och hans motstånd är konstruerat och förvirrat. Att han tvekar är något jag inte kan köpa - och denna tvekan är det som bygger upp hela denna "slutstrid".
Men ni kanske inte håller med om detta, och i såna fall finns där en slags slutkonfrontation, och jag gratulerar er till att filmens kvalitet höjs ett steg.
Den andra romanen av författaren Dennis Lehane som filmatiserats, Mystic river, hade ett liknande problem. En bra och engagerande berättelse om ett likartat ämne, men jag köpte inte den slutgiltiga uppgörelsen. Man sitter igenom eftertexterna och känner sig lite blåst på konfekten, och - om inte annat - förvirrad. Hur påverkar de moraliska frågeställningarna mitt liv? Inte alls.
Dennis Lehane avslöjar på bonusmaterialet till Gone Baby Gone att han vill väcka frågor om hur vi egentligen behandlar våra barn. Det är en ständigt aktuell och relevant fråga. Men åtminstone de som filmatiserar hans historier har i sin iver att få sin film spännande riktat fokus bort från barnen och istället koncentrerat sig på vuxna människors moraliska förfall på en nivå som (hoppas jag) bara förekommer i de mest extrema undantagsfall. Det råder ingen tvivel om att han menar väl, men i dessa filmer känns handlingen mest spekulativ, och riktar fokus från de verkliga problemen om livet på samhällets bottenskikt som känns mer angelägna, och kan förklara detta förfall.
Gone Baby Gone är utan tvekan en bra film, precis som Mystic River, som med hjälp av en stark skådespelarensemble målar upp en mörk men levande liten del av Boston. Casey Affleck gör en stark huvudroll. Hans ständigt lätt nervösa tonfall och fysiska underlägsenhet gentemot sina motspelare gör att tonfallet i de hotfulla sekvenserna amplifieras.
Jag gillar att filmen inte är rädd för att ställa de obekväma moraliska frågorna, jag gillar att den inte strävar efter att tvångsmata oss med svar, men tycker inte riktigt om hur berättelsen drabbas av detta.
Och jag tycker definitivt inte om att den inspirerade mig till att skriva min hittills tråkigaste recension.
Eftersom jag inte har tid att tvätta den här veckan måste jag bära en tröja utan bröstficka på jobbet. Det medför att jag inte har något vettigt ställe att förvara min mp3-spelare medan jag jobbar. Istället har jag den i vänster tröjärm, vilket fungerar utomordentligt väl rent praktiskt, men ser ytterst bisarrt ut när jag ska justera något - byta låt eller ändra volymen. Volymkontrollen befinner sig innanför tröjan, i trakterna av armhålan, och det är där jag måste pilla när tonerna blir öronbedövande.
Då och då ändrar jag mp3-spelarens låtbibliotek genom att på ett bekvämt sätt låta Windows Media Player slumpa fram ett nytt. På detta sätt kan man upptäcka nya låtar som man inte visste om att man satt på.
Och givetvis upptäcker jag en ny fantastisk låt som jag måste lyssna på upprepade gånger just nu när mp3-spelaren befinner sig i sitt underliga läge. Var femte minut måste jag klia mig i armhålan för att lyssna igen.
Stina Nordenstam är den skyldige. Det kunde i och för sig varit vilken av hennes låtar som helst, och nu blev det Fireworks från skivan And she closed her eyes. Om jobbet stressar fram en smärta som strålar ut från bröstet till vänster arm, så besvaras den av lugnande toner i motsatt riktning. Effekten är neutraliserande till en början och avslappnande i förlängningen. Ett liv är räddat och ännu en dag kan läggas till handlingarna, tillvaron får en möjlighet att förbättras.
Min spegelbild har på sistone välsignat mig med en Mifunerynka, eller i alla fall en antydan till Mifunerynka. Jag har själv valt att namnge den efter Toshiro Mifune, den legendariske japanske skådespelaren som tyvärr inte finns bland oss längre.
Där ögonbrynen möter näsroten formas Mifunerynkan hos människor i takt med att de åldras, och får dem att framstå som något argare, eller åtminstone mer koncentrerade, än övrig befolkning. Du törs inte säga emot en person som uppvisar en Mifunerynka - en förlängning av ögonbrynet som går i en båge rakt upp mot himmelriket:
Till saken hör att Toshiro Mifune är tidernas coolaste, bästa och mest karismatiske skådespelare. Under en period i början av 2000-talet önskade jag att jag var samuraj. Barnsligt, kan tyckas, men jag var i gott sällskap. Quentin Tarantino och självaste Ingmar Bergman har också genomgått sådana faser.
Om ni nästa gång ni ser mig stirrar mot min näsrot och inte ser någon Mifunerynka, då vet vi alla att... 1: Jag befinner mig i fel belysning. 2: Jag inte är tillräckligt koncentrerad. 3: Ni är i behov av ett besök hos optikern. 4: Jag bara inbillar mig.
Det enda problemet är att den endast syns på ena sidan. Nu inväntar jag dagen då min näsrot uppvisar perfekt symmetri och folk darrar vid min åsyn.
Länge har jag hoppats på att min bildskärm ska tas av daga så jag kan köpa en ny, bättre, STÖRRE. Men eftersom jag är en sådan miljövän har jag hela tiden haft för avsikt att vänta tills min gamla verkligen inte går att använda längre. Varför kassera någonting som fungerar bara för att det kommit något nyare? I såna fall skulle jag bara bidra till att hålla det kapitalistiska hjulet snurrande. Planetens resurser är inte oändliga vet ni väl, och de exploateras konstant för att skapa nya prylar innan marknaden för de föregående ens hinner börja mättas.
Går det att köpa icke-plattskärmar längre? Jag har hört att plattskärmar kräver mycket mer ström än de enorma som föregick dem. Stämmer det?
Min gamla Intelliscan börjar hur som helst flimra lite efter behag. Inte så att det stör nämnvärt, men jag väntar på att den ska explodera vilken dag som helst. Om jag slutar skriva något här så beror det på att jag är skärmlös. Kanske märker ni inget alls, eftersom jag ändå inte är den mest frekvente blogguppdateraren.
Och när skärmen lämnar jordelivet hoppas jag att den tar högtalarna med sig. Jag har placerat dem riktigt nära skärmen för att maximera risken. Hmm... det kanske är därför skärmen flimrar.
I väntan på det oundvikliga, lite pausmusik. Nej, jag fyller inte år, men räkna med att den här låten kommer åter den förbannade dagen:
Jag är i efterkälken, precis som vanligt. Nu har jag äntligen sett Arn - Tempelriddaren, den första filmen i serien, och medan ni har bytt till en ny backe vill jag åka här och vråla för att dela med mig av mina intryck. Om jag bara hade någonting att dela med mig av. Jag har väntat med den här recensionen för att låta intrycken gro in och mogna. Dåligt val. I efterhand inser jag att där inte fanns några intryck, bara en bleknande handling som jag idag bara minns i de allra grövsta drag.
Aldrig har jag varit så oinspirerad inför att skriva någonting som i detta ögonblick. Är en film riktigt dålig kan man ha otroligt kul med att bara poängtera dess brister i alla former, och är en film bra så kommer inspirationen av sig självt. Men Arn är bland det mest medelmåttiga jag sett på film, en oparfymerad tvål som man aldrig får grepp om. Den ska passa alla och saknar därför totalt karaktär för att ingen åskådare ska kunna bli stött. Rimligtvis borde detta faktum inte locka någon, men det gör den. Många svenskar gick och såg den. Var medianbetyget för gemene man landade låter jag vara osagt, för jag har ingen aning.
I inledningen av filmen får vi se huvudpersonen Arn Magnusson (Joakim Nätterqvist) rädda livhanken på ett par resande muslimer någonstans i öknen kring Jerusalem. En svensk tempelriddare på främmande territorier, hur hamnade han där, och framförallt varför? Detta försöker första delen av filmen reda ut.
Den tar oss tillbaka till Arns barndom, och presenterar hans uppväxt i en lång serie korta klipp med så komprimerad dialog att all form av personlighet helt har kramats ur alla rollfigurer. Syftet med dialogen är att i minsta lilla beståndsdel föra handlingen framåt, och gör det på ett sätt som är så utstuderat kliniskt att jag nästan blir imponerad. Manusförfattaren har dessutom stått inför tvånget att låta sina roller tala med en slags romantiserad fornnordisk svenska som skär sig mot vad vi faktiskt ser på teverutan - de människor vi identifierar som skådespelarna Michael Nyqvist, Lina Englund, Morgan Alling, Gustav Skarsgård, etc, och inte deras rollfigurer.
Detta är filmens stora problem och leder till att vänskapsband som formas, kärlek som blomstrar och fiendskap som blossar upp tycks komma ur intet. Vi får helt enkelt acceptera det som händer utan att riktigt förstå det. Figurerna känns som dockor, och konflikterna uppstår ur deras endimensionella personligheter. Ungefär som när man lekte med tennsoldater som liten. Förbered er på att jag kommer att tjata om detta under denna recension.
Att inledningen dessutom sammanfattas ytterligare genom en berättarröst, leder till att jag för en stund trodde jag såg en påkostad dramatiserad dokumentär om livet och intrigerna i 1100-talets Sverige. Jag satt bara och väntade på att Herman Lindqvist skulle stega in framför kameran och ta över berättandet i egen hög person. Berättarrösten försvinner tämligen omgående, vilket är till filmens fördel även om det känns inkonsekvent, nästan oprofessionellt, att etablera en sådan vägledare för att sedan slopa den totalt.
Berättelsen, då? Den är inte alls dum, och hade kunnat stå sig väl med lite krydda i form av liv. Det är alltså hur den berättas som står ivägen för dess potential. Man får inte intrycket av att något slags liv försiggår kring de olika skådeplatserna. Diverse statister utför sina sysslor medan kameran rullar, men vad inbillar vi oss att de gör därefter? De kanske spelar en omgång Nintendo DS. De kanske går på WC. De kanske tar en rökpaus i väntan på nästa tagning.
Som ni märker drar jag mig för att beskriva handlingen. Avslöjar jag den försvinner nämligen enda anledningen till och nöjet i att se Arn.
Jag kan väl avslöja så mycket att filmen inte slutar när handlingen kommer ikapp den scen som skildras i inledningen - Arn i öknen - och att filmen därefter tar ett kvalitetsmässigt kliv uppåt. Under sin uppväxt förälskar sig Arn i en flicka, Cecilia Algotsdotter (Sofia Helin), vilket är till stor betydelse för hans framtida roll som tempelriddare. Deras tidiga möten är klumpiga, tafatta och pinsamma, vilket kanske är medvetet, men oavsett vilket så är deras attraktion för varandra ganska svår att förstå. Detta kan givetvis återigen härledas till deras totala brist på personlighet. Denna flicka får därefter en stor del i handlingen i en parallellhistoria på hemmaplan medan Arn utför sin plikt i Jerusalem. Och hela tiden längtar de efter varandra något oerhört.
Det bästa med denna del är att handlingen dröjer sig kvar lite längre vid varje anhalt, och låter skeendet sjunka in lite hos åskådaren. För första gången blir man lite engagerad i rollfigurernas öde. Ska Arn och hans flickvän få återse varandra? Nej, jag avslöjar ingenting. Det sämsta med denna del är att den är för kort. Filmen tar slut när den är på väg att börja på riktigt, vilket gör mig lite sugen på uppföljaren, som i skrivande stund fortfarande visas på svenska biografer.
Arn är en riktig storsatsning, den dyraste filmproduktionen i Sverige någonsin. Och produktionsvärdena i denna film är höga. Kulisser och kostymer förefaller autentiska, fotot är för all del riktigt läckert och skådespelarna gör så gott det bara går av hemska repliker. Talang finns i den här filmen. Därför är det fruktansvärt trist att det är manuset, vars kvalitet är helt oberoende av pengar, som hindrade mig från att engagera mig. Mycket borde ha strukits från delen som behandlar Arns uppväxt, för att istället fördjupa vissa viktiga incidenter och framförallt skapa en riktig huvudroll. Han är en kyrkans man, men får bevittna många grymheter i sin arbetsgivares namn. Var finns Arns inre konflikt inför detta? Ett ytterst kort replikskifte som Arn har med sin mentor visar att det är något som man faktiskt tänkt på, men inte valt att behandla djupare än med just dessa två meningar.
Ett flertal andra roller tycks helt onödiga men eftersom jag inte läst någon av Jan Guillous Arn-böcker vet jag inte om de blir viktiga i nästa del. Hur som helst saboterar deras närvaro en inte så liten del av den här filmens kvalitet, genom att ta upp dyrbar speltid som hade kunnat användas till att fördjupa viktigare roller.
Svensk film befinner sig i något av ett ingenmansland, och har så gjort under en längre tidsperiod. Arn har profilerat sig som flaggskeppet som ska ta oss till säker mark. Det har nästan varit varje medborgares plikt att lyfta sitt arsle från sin IKEA-soffa, ta fruga och barn i örnsnibben, sätta dem och sig själv i Volvon, köra till bion och se denna storsatsning - för svensk films framtids skull. Är handling det enda som är viktig för dig kan du säkert gilla Arn. Själv är jag tveksam till om den här typen av produktioner, i ett slags miniatyr-Hollywoodformat, är rätt väg för svensk film att gå. Vi kan inte tävla med dem på deras villkor om vi inte vågar göra en sån här film personlig.
Känn för allt i världen inget tvång att se den här filmen. TV4 har sponsrat inspelningarna, och blir filmerna en framgång så kommer de att få vatten på sin kvarn, och vi får kanske se en lång filmsvit som får ta vid när Beck slutligen tar sig en sista stänkare, trillar ned från sin balkong, får stödkrage och måste pensionera sig. Betänk då den framtida filmen: Arn 17 - Kyrkans sändebud, i vilken Arn får ett sändebud från kyrkan. Det låter väl inte så spännande?
Och några lysande, personliga filmer har levt en bortglömd tillvaro i detta land under 2000-talet. Om jag mötte en cineast från USA, som var sugen på att se modern svensk film, skulle jag stolt förse honom eller henne med exemplar av Sånger från andra våningen, Farväl Falkenberg, Fyra nyanser av brunt, Lilja 4-ever och Om jag vänder mig om, medan jag diskret skulle försöka gömma undan Arn - tempelriddaren. Han eller hon har redan sett ett oräkneligt antal liknande och bättre filmer från sitt hemland.
Nu ska jag prova en ny grej jag snubblade över: imeem. Jag upptäckte att man kan ladda upp låtar till sin imeem-användare efter eget behag och dela med sig av vad man själv behagar. Nu ska vi se hur det fungerar:
Det finns inget roligare än att exponera sin musiksmak för allmän beundran, och faktiskt tro att någon lyssnar, tar till sig och får ett bättre liv. (Om det bara någonsin verkligen stämde.) Vi får se hur jag kommer att utnyttja detta i framtiden för att lysa upp era liv.
Det här är två höstlåtar, den årstid då allt faller ner på marken och dör på ett vackert sätt, även om texten är helt irrelevant.
I Iron man sitter allting ihop sömlöst och fullkomligt logiskt för den värld den konstruerar. Huvudpersonen Tony Starks uppblåsta ego spricker av det enda som kan rubba hans överdimensionerade självförtroende - de missiler han själv konstruerat på uppdrag av sitt företag Stark Industries.
På en affärstripp i arabvärlden med målet att demonstrera och sälja sina vapen blir han anfallen, nästan dödad och tillfångatagen av terrorister. I sin cell möter han ett annat offer (Shaun Toub) för Starks eget företag, en man som förlorat fru och barn på grund av Starks produkter. Han räddar Starks liv genom att operera fast en magnet i hans bröstkorg. Syftet är att hindra splittret från Starks egen missil att borra sig raka vägen in mot hans hjärta. En handling vacker som få - på symboliskt såväl som bokstavligt plan - inte sant? Ni förstår väl vad som är på väg att hända?
Terroristerna visar Stark en snabb glimt av deras läger utanför cellen, och där finns mängder med vapen som alla bär Starks egen logotyp. Men de vill ha mer, och ger Stark och hans nyvunna vän en vecka på sig att i deras cell konstruera ett nytt exemplar av den missil han åkte till arabvärlden för att demonstrera.
De låtsas acceptera uppdraget, men med en slug baktanke, och ur allt detta föds första generationens Iron man: en rustning som skyddar dess bärare från all den explosiva kraft som densamme konstruerat tidigare, och dessutom äger eldkraften att desarmera den och skydda oskyldiga.
Tony Stark var när filmen började en charmig skitstövel med en tvivelaktig moralisk bild och människosyn - en farlig man skulle man kunna säga. I det skedet han slår sig ut ur sin cell som Iron man har han behållit de bra bitarna av sin tidigare personlighet och tillfört en strävan att ställa allt det dåliga tillrätta.
Han spelas av den uttrycksfulle Robert Downey jr, som förser filmen med en fulländad huvudroll. I Downey jr:s tolkning är han en yuppie vars outsinliga självförtroende alltid ger honom sista ordet. Hans repliker förefaller naturligt sprungna ur den källan på ett sätt som får en att tro att han improviserar. Allt han gör, gör han i enlighet med denna magnetiska personlighet, vilket gör det så lätt för minsta vapendyrkande jäkel att acceptera hans renässans som människa. Downey jr är helt enkelt briljant i denna roll.
Betänk filmen Lord of war, som kommer till samma slutsats som Iron man, men som behöver hela filmen för nå dit - och saknar huvudrollen för att lotsa dess åskådare i hamn. Den hade en tvivelaktig huvudroll som den inte ville att vi skulle identifiera oss med, och distanserade oss från den så till den grad att vi knappt orkade bry oss. Iron man ror hem samma budskap på ett oerhört mycket snabbare sätt, om än inte lika djupt, och är i alla fall helt otvetydig i sitt avståndstagande från vapenhandel.
Jag kan höra era skeptiska tankar kring Iron man. Ni läser titeln, har kanske sett trailern, som är fruktansvärt usel, och vet att det är en superhjältefilm. Vad för någonting bra kan rimligtvis komma ur detta? Men jag måste be er att ha ett öppet sinnelag, för här har vi en av årets bästa filmer.
Precis som ni kommer att göra, såg jag inledningsvis filmen genom mitt kritiska filter - ett sinnelag som först betvivlade rimligheten i att Tony Stark skulle få idén att bygga Iron man. Var i hela fridens namn kom det ifrån? För att få svaret på det behöver man bara resumera handlingen, och upptäcka att allt följer en sinnrikt konstruerad handlingskedja. Iron man är en motreaktion mot allt som Tony Stark tidigare stått för. Försvar istället för anfall. Och ironiskt nog - med tanke på alla prylar som rustningen är utrustad med - medmänsklighet istället för ytlighet och känslokyla.
Det fina är att Iron man är totalt befriad från övertydlighet i sitt berättande, utan att det egentligen är nödvändigt - jag menar, det är ju en underhållningsfilm. Det är därför våra dubier kanske dyker upp då och då, vi är inställda på att alltings sammanhang ska förklaras i dialog som är riktad direkt mot oss i publiken. Såsom fallet var i filmen Krull. Men våra förväntningar kommer alltid på skam när vi försöker få dem bekräftade, för det finns en tanke bakom allt i Iron man - eller i alla fall förefaller det så. Så mitt tips till er är: slå av ert kritiska tänkande och njut av Iron man i de fulla drag den är värd. Det är du också värd.
Till och med den obligatoriska skurken Obadiah Stane (Jeff Bridges), kollega till Stark, känns naturlig. Han har kapitalistiska motiv som han agerar utifrån genom hela filmen. Han ger den inhumana, ansiktslösa kapitalismen ett ansikte, och ur Tony Starks reformerade personlighet växer en både obehaglig och underhållande motreaktion fram hos Obadiah.
En flintskallig Jeff Bridges ger den rollen en sällan skådad pondus. Och på något sätt så nästan rättfärdigar han de karikatyrer till araber som förekommer i filmen, när vi förstår att deras "ondska" faktiskt tillhandahålls av amerikanska aktörer på en alltför fri vapenmarknad som är ännu ondare. Och det faktum att Obadiah inledningsvis agerar utifrån en företagsstyrelses beslut, en styrelse som sedan aldrig får komma till tals och försvara sig, gör att filmen känns relativt djärv och kompromisslös. Särskilt med tanke på att det är en stor Hollywoodproduktion.
Starks hushållerska/assistent Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) fungerar som en drivkraft för Stark att utveckla sitt hjärta (jag kan inte fatta att jag just skrev det där). I takt med att Stark utvecklas, förminskas hennes behov som assistent och de två börjar närma sig varandra på ett personligt plan. Vi förstår vad som är på väg att hända mellan dem i en särskilt bra scen där hon måste röra en plats på hans kropp som är obehagligt nära hans hjärta. Det är symbolik på en nivå jag tycker väldigt mycket om - okonstlat, uppenbart och opretentiöst.
Och så vill jag nämna några ord om filmens lättsamma ton. Filmen har en humor som gör den till en av de filmer jag skrattat med mest i år. (Jag skrattade kanske lika mycket åtThe Wicker man) Regissören Jon Favreau berättar, som jag redan konstaterat, utan övertydlighet vilket kommer till gagn i filmens små komiska situationer. De kommer ofta helt överraskande, vilket ger goda förutsättningar för gott humör. Såsom när filmens regeringsagent mot slutet äntligen kommer på ett sätt att förkorta sin organisations långa, otympliga benämning. Se själva.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men ska nog sluta nu. Ni har väl förstått poängen vid det här laget. Iron man påminner mig om varför det var så kul att se på film när jag var liten. Man blir barn på nytt, och de få klagomål man har vill man inte ens nämna utan bara gräva ned i sandlådan och ha dåligt samvete över. Och när filmen är slut är man kanske inte fortfarande ett barn, men man har i alla fall haft en förbannat trevlig stund, och man vill bara skryta för sina kompisar att man såg den först.
Betyget nedan angränsar till något högre.
BETYG: 4 av 5
Varning! Följande trailer är horribel, och verkligen inte representativ för filmens kvalitet:
På grund av tidsbrist den senaste helgen måste jag publicera den här lilla recensionen mitt i veckan. Egentligen har jag inte så mycket att säga så låt oss få det överstökat.
Redan titeln [REC] är direkt olycklig. Försök säga till någon att du sett filmen [REC] utan att tvingas att noggrant förklara vad du nyss sa - "Shrek? Wreck? Vad sa du? Jag förstår inte!"
[REC] är en spansk skräckfilm från 2007 som har tagit fasta på den "nya" kameraföringstekniken inom genren. Kameramannen är själv en del av historien, han spelar själv en roll, och kan drabbas av filmens monstervåld likaväl som de övriga protagonisterna. Meningen är helt enkelt att skrämma skiten ur oss åskådare genom att ta oss en nivå närmare händelsernas centrum. Sett till genomförandet är det alltså en film i samma anda som de begåvade filmerna The Blair witch project och Cloverfield, men den här tar sig an en helt annan subgenre - zombiefilmen.
Storyn är enkel, på gränsen till obefintlig: tv-stjärnan Ángela (Manuela Valesco) och hennes kameraman ska under en natt följa brandmännen på en brandstation i allt spännande de gör. När de får ett larm från ett hyreshus, där en nedblodad gammal kvinna anfaller allt i sin väg, börjar hon misstänka att hon fått mer än de förhandlade om. En av polismännen, som också fått larmet, blir biten och måste ha läkarvård snabbt. Men när de ska lämna byggnaden chockas de av upptäckten att hela hyreshuset är avspärrat och satt under karantän av spansk militär. Några fler besked får de inte, och de är instängda med en begynnande farsot som gör sina offer bindgalna.
Inledningsvis lämnas vi rätt mycket i mörkret beträffande sjukdomens ursprung, men för oss och filmens rollfigurer spelar det inte så stor roll. Allt de vill är att hitta ett sätt att fly. Tv-duon försöker ändå vara professionell och genomför intervjuer med hyresgästerna. Tyvärr gör de ett dåligt jobb som får en hel fas av filmen att halta. Svaren på deras frågor upprepar vad vi i publiken redan sett inträffa, eller sådant som vi kan gissa oss till. Denna fas hade varit ett ypperligt tillfälle att lära känna några rollfigurer lite djupare, men detta har helt negligerats. Regissörerna vill uppenbarligen koncentrera sig på att skrämmas, och det får de gärna göra eftersom de inte verkar behärska någonting annat.
Och minsann så kan nog [REC] lyckas få dig rejält rädd, även om den för det mesta misslyckades i mitt fall. När man bortser från allt annat så kommer man verkligen närmare händelsernas centrum med handkamera. Trånga gångar blir en möjlighet istället för ett hinder när fotografen slipper bekymra sig om placeringen av åtminstone ett av sina intrument. Däremot utspelas ett stort antal scener i ett dunkel som jag kan tänka mig kräver väl så mycket arbete med ljussättning för att fungera.
Regissören har alltså försökt ta fasta på en gyllene regel för genren - att det vi hör utanför bild är läskigare än det vi ser på bild. Underskatta inte människans fantasi. Den har spelat oss många spratt genom tiderna. Adrenalinet som frigörs under några jaktscener förstärker den känslan. De ekande ljuden från de angränsande våningarna i hyreshuset skvallrar om en fara, som dock aldrig riktigt förlöses.
För problemet är de situationer då vi stirrar faran rakt i vitögat. Under hela filmen, när det var meningen att jag skulle bli rädd, hade jag problem att se annat än målade och sminkade skådespelare som stod och gapade, vrålade och rörde sig precis så klumpigt som krävdes för att huvudrollen med nöd och näppe skulle komma undan.
De plötsliga uppenbarelserna, de så kallade "hoppa-till"-scenerna, är med i denna film och anländer alltid på samma ologiska sätt. Varför anfaller ett monster just när kameran långsamt vänder sig i dess riktning? Varför anfaller ett monster just när det belyses av ficklampans sken? Jag menar, varför väntar de alltid till de blir upptäckta? Varför varierar tiden det tar att konvertera till zombie så enormt från offer till offer? Svaret på alla dessa frågor är att det ska passa in i berättarflytet. Det är ett flyt som paradoxalt nog blivit logiskt och förutsägbart för skräckfilmen för länge sedan. Är man luttrad vet man när något kommer att ske, hur plötsligt det än sker, för man har lärt sig att känna igen omständigheterna. Tystnad föregår skrammel, och mörker föregår en hemsk uppenbarelse. [REC] bryter ingen ny mark på den fronten. Jag vägrar bli rädd längre, ge mig någonting nytt.
Och då anlände slutet...
Här ska jag inte avslöja mer än att det var oerhört otäckt och blott i sig självt gör filmen sevärd. Det är synd att filmens två komponenter - mörker och jakt - inte kommer överens förrän filmen nästan är slut. Och det är ironiskt att bland det visuellt mest skrämmande jag sett på en tv-skärm syns genom det kompletta beckmörkret i slutet av [REC]. Någonstans får jag för mig att det här slutet var själva källan till resten av filmen. Att det var det första som upphovsmännen visualiserade i sina huvuden, och att resten av storyn fått växa fram ur det.
Men när man sett detta hemska, andats ut och återfått sansen, så har man helt klart rätten att ifrågasätta ett par saker. Hur kan rollfigurernas närvaro i slutet förbli oupptäckt så länge när de är så indiskreta? Varför är de så nyfikna när de borde koncentrera sig på att rädda sina liv?
[REC] är en film för skräckfilmsfantasten. Jag var en sådan själv för några år sedan och hade antagligen älskat den här då. Ett gammalt koncept har presenterats ur ett nytt perspektiv, och då hade det räckt för att rubba mina cirklar och göra mig livrädd. Men att den skulle vara innovativ tycker jag direkt att vi kan avskriva - det är en ordinär zombiefilm presenterad genom en handhållen kamera. Hade inte Blair Witch Project funnits, så hade knappast [REC] existerat på det sätt den ser ut idag.
Men vad spelar det för roll? Alla filmer har ju influenser och kan fungera hur bra som helst ändå. [REC] fungerar bäst när vi hör någonting utanför kamerans synfält, men när vi nödväntigtvis måste vända rampljuset mot ljudkällan kan vi pusta ut och fnissa lite grann. Det var ju inte så farligt trots allt. Men om vi, slutligen, väljer att konfrontera mörkret infrarött, utan fingrar emellan, så måste vi till vår förfasan skåda dess allra hemskaste väsen.
Jag tror att jag just kom på ett sätt att förbättra den här filmen. Men jag tänker behålla det för mig själv. He he.
Det är dags för en stor omorganisation på jobbet. På måndag kommer gamla ansikten att bytas mot nya. Eller rättare sagt så förbyts nya ansikten mot gamla, för jag och mina unga arbetslagskamrater ska portioneras ut bland de äldre medarbetarna, det ska vispas om rejält i grädden, och vad resultatet blir vet jag inte. För egen del ser det lovande ut, men för andra av mina kamrater ser det lite värre ut.
Det är dags att lära känna nya människor. Det har aldrig varit lätt för mig. En nästan förlamande blyghet gav mig ofta tunghäfta förr. Men när jag var liten upptäckte jag metoden att visa min senaste leksaksrobot med syntetiska ångestvrål för nybekanta. En skumgummiraket flög iväg från dess överspända plastarm, och träffade helt oavsiktligt ett nyfiket öga. Som en följd kanske man började slåss, varpå arga föräldrar grälade och en timid men uppriktig ursäkt följde. Ur den ursäkten formades starka vänskapsband. Svårare än så var det inte.
När man blev lite äldre och robottricket inte längre var giltigt kunde man avslöja att man hade hemdator för att locka likasinnade. Med hjälp av datorn kunde man sitta och simulera fotboll tillsammans i timtal utan att säga ett knyst. Att lära sig att vara tyst i andras närvaro var ett sätt att forma starka vänskapsband. Att inte vara obekväm med någon annas ljudlösa närvaro är smickrande långt bortom ord kan förklara.
Så småningom kunde man börja prata om brudar. Att kommentera deras yttre var ett allmängiltigt sätt att komma runt problemet att prata om känslor. Det kanske var ett sätt att dela med sig av sitt mest privata rum genom att prata om dess representant i den riktiga världen. Mer uppriktig gick det inte att vara. Om man försökte sig på något mer blev man retad. Eller rättare sagt: man var rädd för att bli retad, även om rädslan var obefogad.
Vi är alla vuxna människor nu, och att få nya vänner har aldrig varit svårare. Vi är mer komplicerade. Ett jäkla trassel som inte är så lätt att nysta ut. Men vi får väl se hur det går. Jag kan dock avslöja att jag inte kommer skjuta skumgummiraketer i mina nya lagkamraters ögon, jag kommer inte att åka hem till dem och knäpptyst surfa på deras Internet, och jag kommer inte att kommentera tjejernas utseenden hela tiden. De gamla metoderna fungerar inte längre.
Jag tror att jag bara ska slappna av och vara mig själv. Vill någon ha en sillmacka?
Helgens recension behandlar - eller misshandlar - en tjugosex år gammal fantasyfilm med politiska undertoner. Nej, nu skojar jag bara: ingen politik här, det är ren och skär underhållning. Ju yngre du är, desto bättre underhållning, och Krull heter filmen som står för den.
Förtexterna presenteras med pompa och ståt genom dramatiska trumpetfanfarer. Ett mystiskt föremål, en hybrid mellan en kaststjärna och bumerang, flyger över skärmen och ordet "Krull" materialiseras i dess flyktväg. Och det vilar något komiskt över situationen för oss svenskar - att höra dessa fanfarer försöka skänka dramatik åt ett ord som "Krull":
Men hjälten i Krull är inte Krullhårig. Vartenda litet hårstrå i hans perfekt mörkblonda lejonman ligger i vågor, i en noggrant uträknad matematisk bana. Prins Colwyn (Ben Marshall) är hans namn och när filmen börjar är han på väg med ett dussintal mannar till sitt eget bröllop.
Hans blivande hustru (Lysette Anthony) är prinsessa i ett angränsande kungadöme. Under ett samtal mellan prinsessan och hennes fader konungen börjar kungen ifrågasätta bröllopet. Hon kontrar med att vigseln ska uppfylla en profetia. Bröllopet ska nämligen i förlängningen leda till seger i kampen mot en utomjodisk ras, som angripit den planet de bor på: Krull. Kungen är bister, möjligen fylld med separationsångest.
Men vänta ett slag, är det inte lite sent påkommet för kungen att ifrågasätta dotterns bröllop vid det laget? Prinsen är ju nästan framme. I själva verket sker deras konversation inte mellan varandra, den är direkt riktad till oss i publiken för att förklara situationen för oss. Men dess viktigaste funktion tycks vara att krossa vår möjlighet att sugas in i världen som skaparna försökt bygga upp. Det där samtalet är ju totalt ologiskt. Jag tror inte på det för en sekund. Det ger filmen en olycklig start, ungefär som om man försöker skoja till det i början av en muntlig framställning, och det blir dödstyst bland åhörarna.
Nåväl. Under bröllopet stormas slottet av Dräparna, soldater under ledning av Odjuret som bor i ett svart fort från rymden. Under stormningen skadas Colwyn och prinsessan kidnappas. Odjuret ämnar gifta sig med henne och Colwyn måste befria henne. Till sin hjälp får han diverse folk han träffar längs vägen.
Krull är uppdelad i två faser: först en uppbyggnadsfas där sällskapet utökas med person efter person allteftersom de färdas genom riket; därefter en nedbrytningsfas där samma personer dör en efter en. När filmen är avklarad är de knappt fler än de började med. En bra film hade givit oss en tredje fas, placerad mellan dessa två, där vi lär känna dessa figurer som så småningom dör. Problemet är att nedbrytningsfasen i Krull tar vid direkt efter uppbyggnadsfasen, faktiskt dör den första i sällskapet strax efter att Colwyn hittat sin sista medhjälpare. Men i Krull är vi helt obekymrade om rollernas frånfällen, för vi får aldrig någon tid att lära känna dem. Och trots allt detta har man inte lyckats få filmen kortare än 117 minuter.
När slutet närmar sig kommer en situation som fick mig att dunka pannan i soffbordet av vrede. Helt plötsligt får gruppen ett behov att färdas långväga på kort tid, och då får de idén att fånga eldhästar som kan rida så fort att marken brinner. De kan till och med flyga. Då kan man fråga sig: om eldhästar finns, varför använde de inte sådana till att börja med? Det hade kunnat förkorta lidandet oerhört.
Och nej, eldhästar är inte svåra att fånga. Vilda eldhästar är till och med så tröga att de inte använder sin flygförmåga till att fly när de stängs in i en ravin. För det är precis så det skildras i filmen. Varför använder inte befolkningen eldhästar hela tiden?
Eller befolkning och befolkning. Landet de färdas genom verkar helt öde. Här finns bara bergssidor, kullar, grottor, träsk, skog, öknar, och så vidare. Men inga städer som frustar med liv. Det enda liv de stöter på är något rövarband bland bergen, samt någon enstöring med social fobi. Colwyn kämpar för att befria ett rike som är helt öde. Var finns drivkraften för publiken att orka bry sig, när inget tycks stå på spel? För nej, de få människor vi träffar på är inte mer engagerande än ett par skyltdockor.
Och det största problemet med Krull är verkligen dess hopplösa manus, och då framförallt de där satans rollfigurerna och deras totala brist på utveckling. Vår hjälte, Prins Colwyn, är redan vid första bildrutan fullkomlig, perfekt, oantastlig, anorektisk. Oavsett hur många mil han vandrar eller hur många Dräpare han dräper så bländas vi av gudomligheten från varje solstråle som hans ständigt nyfönade frisyr reflekterar. Tror ni att han kommer att misslyckas med sitt uppdrag? Om ni tror att svaret är nej, vad tror ni i så fall det skulle förmedla för hopplöst buskap till de barn som ser filmen? Glöm det. För inte hade väl du också, vuxna människa, tänkt se filmen?
Jämför med några av de bästa fantasyfilmerna: Sagan om ringen, Stjärnornas krig, Berättelsen om Narnia - Häxan och lejonet och Stardust. Är hjälten i inledningen av respektive film samma person när han når slutet? Ledtråd: nej. Den geografiska resan öppnar ögonen för den vi ska identifiera oss med, vidgar hans vyer, och hans hjältepersonlighet formas utefter vägen där varje anhalt på resan lär honom något nytt. Den konflikt som ligger bakom är bara startskottet till och målet med denna resa. Själva resan är något helt annat.
Men i Krull utgör denna konflikt allt - och i förlängningen ingenting. För även i den vilar en enorm förvirring. På affischen kan vi läsa ordet "Krull", och vi ser ett demoniskt plyte som vi genast kopplar ihop med ordet "Krull". Men så fort förtexterna börjar ser vi det mystiska föremålet flyga omkring på skärmen - och vi tänker "Jaså, det är den där bumerangen som kallas Krull". Sedan avslöjar en berättarröst att planeten de befolkar heter Krull, och sedan nämns knappt ordet Krull igen under resten av filmen. Och planeten Krull är, som vi redan konstaterat, nästan helt öde.
Strax därefter återkommer bumerangföremålet i en halskedja, och vi får lära oss att det är "Glaven", en symbol för kampen mot den främmande rasen. Vår hjälte finner den riktiga "Glaven" och blir tillsagd att inte använda den förrän det behövs. Sedan glöms den bort totalt, trots att sällskapet hamnar i strid efter strid, knipa efter knipa där "Glaven" sannerligen hade kunnat rädda liv.
Och på slutet återkommer "Glaven", och visar sig vara näst intill totalt onödig, för hjältarna upptäcker en annat kraft att besegra ondskan med, totalt frikopplad från allt som har med "Glaven" att göra. Om ni någonsin ser filmen så fråga er själva: Hur i hela fridens namn kunde de komma på det nya sättet? Eller var det helt uppenbart för dem hela tiden? I så fall, varför använde de inte denna kraft från början?!
Krull kommer alltså inte att lära dig och dina barn någonting. Den snubblar konstant över sin egen förvirring och skeva logik. Den är skriven utan att manusförfattaren en enda gång tycks ha stannat upp och tänkt: "Vänta nu ett slag, hur hänger det här ihop med vad som hänt tidigare?" Upphovsmännen har till och med varit så cyniska att de har tillfört "Glaven" som symbol för småpojkars vapenfetischism, helt utan betydelse för världen den placerats i. En symbol som ska locka dem att tjata och tjata på sina föräldrar, vilket pågår tills föräldrarna ger med sig och köper dem en leksaks-"Glav" och kanske ett eget exemplar av filmen Krull för sina hårt förvärvade pengar.
Men den enda rollen som filmen kan spela i dvd-hyllan är som barnvakt i en timme och femtiosju minuter, då du kan spendera lite kvalitetstid för dig själv eller med din käresta. För du hade väl inte planerat att se den också, vuxna människa? Nä, jag tänkte väl det.
Nu har jag ingen lust att ägna den här filmen någon mer tanke.
Det finns en personlighetstyp som somliga stöter på någon gång i sitt liv. Det är den trevlige, lättkonverserade typen som du aldrig lär känna på riktigt. Kanske skulle han kunna bli din vän en dag. Ingen har ett ont ord att säga honom, och egentligen inte du heller. Men han rör sig farligt nära den person som ditt hjärta tillhör. Kalla det svartsjuka om du vill. Det skulle i alla fall jag göra.
Han blir en individ som i all sin fullkomlighet lockar fram mörka sidor hos en annan. Minsta lilla depraverade karaktärsdrag som du finner hos honom skulle du med glädje föra fram i ljuset för allmän beskådan.
Aldrig har jag skådat en film där denna person har fått en så central betydelse för handlingen, som den har fått i denna film. Han har till och med fått ge filmen dess titel - Den stillsamme amerikanen.
Utan att det alls var meningen har jag snubblat över ännu ett romantiskt drama med politiska förtecken. Den här historien utspelar sig i Vietnam 1952, då landet var en fransk koloni under angrepp av kommunistiska styrkor. I inledningen hör vi den åldrade reportern Thomas Fowlers (Michael Caine) kärleksförklaring till landet. Den är även förkroppsligad och besvarad i form av en ung vietnamesisk kvinna vid namn Phuong (Do Thi Hay Yen).
Hon är hans älskarinna. Han har också en fru hemma i England, som han inte vill tillbaka till. Han skriver väldigt sporadiskt för London Times, och vill kalla sig reporter snarare än korrespondent. Ingen involvering, han ämnar att enbart rapportera fakta. Fowler har mer eller mindre slagit sig till ro med situationen.
I samband med den stillsamme amerikanen Alden Pyles (Brendan Fraser) inträde på scenen förändras allt. Fowler blir snabbt bekant med den trevlige Pyle, och introducerar honom för Phuong. Under ett kritiskt ögonblick blir Pyle förälskad i Phuong. Det är kärlek vid första ögonkastet och hennes syster ser ett lysande tillfälle att sammanföra Phuong med någon som kan ge henne en tryggare tillvaro än Fowler förmår.
Som om det inte vore nog får Fowler ett telegram från sin arbetsgivare som förkunnar att hans tjänster inte längre behövs i Saigon. Han ska återvända till London. Allt han älskar riskerar att glida honom ur händerna.
Detta får fart på Fowler, som nosar fram en story om en tredje makt utöver kommunisterna och de franskledda soldaterna. Det är en styrka som verkar bättre rustad och organiserad än de borde ha möjlighet att vara. Vilka är de egentligen? Vilka finansierar dem? Hans förhoppning är att dessa nyheter ska ge honom en respit, och en längre chans att lösa sin egen situation.
Filmen är en melankolisk skildring av Fowlers tafatta försök att rädda Phuong vid sin sida. Hittar han något depraverande drag hos Pyle? Hittar han något annat sätt att definitivt konkurrera ut den stillsamme amerikanen? Som åskådare sätts vi i en neutral sits, vilket är bättre utfört än man först inser. Vi förstår att Fowler betraktar Pyle som den person jag beskrev i det första stycket, och vi förstår varför. Men vi håller inte med honom. Vi har ingen anledning att förakta Pyle. Han har till och med hjärta att förvarna Fowler om att han kommer att förstöra hans liv innan han skrider till verket.
När filmen är över ligger frågan öppen för oss alla - vilken var den goda kraften i den här filmen? Vilken var den onda kraften? Eller kan det kanske finnas konflikter som bara är just konflikter, utan sådana svartvita element?
Det är i dessa moraliska frågeställningar filmen helt plötsligt involverar storpolitik. Hela filmen går en lång, knappt urskiljbar väg från romantiskt drama till att mot slutet sätta likhetstecken mellan kvinnan Phuong och hela landet Vietnam, och frågar sig på vilket sätt amerikanen vill förändra henne. Den färden går så mjukt och stillsamt att man inte märker av den förrän den är framme vid sitt mål.
Därför ser jag främst Den stillsamme amerikanen som ett romantiskt drama. Vietnamkriget är historia nu, en historia som har berättats åtskilliga gånger tidigare. Regissören Phillip Noyce har ingen önskan att berätta den igen.
Den politiska konflikten får under större delen av filmen vila i bakgrunden, och göra sig påmind då och då genom ljudet av explosioner i fjärran. Ibland hamnar den i rampljuset, då den för huvudrollerna vidare i handlingen. Vid enskilda tillfällen går de även hand i hand. Mest påtagligt är det när Pyle avslöjar sina känslor beträffande Phuong för Fowler. Han släpper den ena bomben efter den andra, avslöjar hur mycket han älskar henne och hur han ämnar att gifta sig med henne. Givetvis sitter de i en bunker just i detta tillfälle, och granater hörs brisera allt närmare och högre. Vi förstår vilken förödande effekt Pyles bekännelse har på Fowler, även om han inte visar någonting utåt.
Den stillsamme amerikanen är en historia av Graham Greene, som varsamt överförts till film. Handlingen - komplett med kronologi, atmosfär och rollfigurer - är såvitt jag minns helt intakt.
Vietnam skildras ungefär som mitt inre öga föreställde sig det när jag läste romanen. Det borde i sig vara ett överbetyg till mitt inre öga, eftersom fotot är arrangerat av Christopher Doyle. Han är den avgudade fotografen som bland annat hjälpt Wong-Kar Wai och Zhang Yimou att höja sina filmer till högre nivåer av konst.
Doyle är helt rätt man för att ge filmen den melankoli den behöver. Vietnam genom Thomas Fowlers sorgsna blick hade inte kunnat skildras på något annat sätt. Fowler måste tvinga fram krafter han inte längre har. Han måste även väcka egenskaper han helst skulle låta förbli slumrande. Som jag redan antytt så utnyttjar han den rådande konflikten i sina egna intressen - helt i enlighet med det amerikanska tillvägagångssätt han bestrider. Han måste kämpa på deras villkor. Hur han lyckas? Det får ni se själva.
Att Fowler trots detta får våra sympatier är helt avgörande för filmens kvalitet. Glädjande nog är det riktigt rörande att följa hans kamp för det sista han brinner för i sitt liv. Mycket av detta kan tillskrivas Michael Caine, som Oscarsnominerades för sin imponerande insats.
Det är inte så mycket en film för den stressiga vardagen. Den kräver ditt emotionella deltagande för att rycka dig med, och Phillip Noyce har valt att inte ge oss särskilt mycket gratis. Han vill väcka våra egna, genuina känslor ur Graham Greenes berättelse, istället för att tvinga i oss känslorna genom billiga berättarknep.
I längden vinner den här sortens film på detta. Den stillsamme amerikanen känns helt befriad från pekpinnar, och litar på våra egna omdömen. Dess moraliska och politiska frågeställningar blir mer trovärdiga och angelägna på detta sätt, istället för den propagandamaskin den hade kunnat bli. En tidigare version av samma historia från 1958, som jag själv inte sett ännu, rapporteras vara just en sådan.
Se den här versionen från 2002 istället, men se den med lugn i omgivningen och ro i kroppen. Stillsamt är ledordet.
