[REC] (DVD)

På grund av tidsbrist den senaste helgen måste jag publicera den här lilla recensionen mitt i veckan. Egentligen har jag inte så mycket att säga så låt oss få det överstökat.



Redan titeln [REC] är direkt olycklig. Försök säga till någon att du sett filmen [REC] utan att tvingas att noggrant förklara vad du nyss sa - "Shrek? Wreck? Vad sa du? Jag förstår inte!"

[REC] är en spansk skräckfilm från 2007 som har tagit fasta på den "nya" kameraföringstekniken inom genren. Kameramannen är själv en del av historien, han spelar själv en roll, och kan drabbas av filmens monstervåld likaväl som de övriga protagonisterna. Meningen är helt enkelt att skrämma skiten ur oss åskådare genom att ta oss en nivå närmare händelsernas centrum. Sett till genomförandet är det alltså en film i samma anda som de begåvade filmerna The Blair witch project och Cloverfield, men den här tar sig an en helt annan subgenre - zombiefilmen.

Storyn är enkel, på gränsen till obefintlig: tv-stjärnan Ángela (Manuela Valesco) och hennes kameraman ska under en natt följa brandmännen på en brandstation i allt spännande de gör. När de får ett larm från ett hyreshus, där en nedblodad gammal kvinna anfaller allt i sin väg, börjar hon misstänka att hon fått mer än de förhandlade om. En av polismännen, som också fått larmet, blir biten och måste ha läkarvård snabbt. Men när de ska lämna byggnaden chockas de av upptäckten att hela hyreshuset är avspärrat och satt under karantän av spansk militär. Några fler besked får de inte, och de är instängda med en begynnande farsot som gör sina offer bindgalna.

Inledningsvis lämnas vi rätt mycket i mörkret beträffande sjukdomens ursprung, men för oss och filmens rollfigurer spelar det inte så stor roll. Allt de vill är att hitta ett sätt att fly. Tv-duon försöker ändå vara professionell och genomför intervjuer med hyresgästerna. Tyvärr gör de ett dåligt jobb som får en hel fas av filmen att halta. Svaren på deras frågor upprepar vad vi i publiken redan sett inträffa, eller sådant som vi kan gissa oss till. Denna fas hade varit ett ypperligt tillfälle att lära känna några rollfigurer lite djupare, men detta har helt negligerats. Regissörerna vill uppenbarligen koncentrera sig på att skrämmas, och det får de gärna göra eftersom de inte verkar behärska någonting annat.

Och minsann så kan nog [REC] lyckas få dig rejält rädd, även om den för det mesta misslyckades i mitt fall. När man bortser från allt annat så kommer man verkligen närmare händelsernas centrum med handkamera. Trånga gångar blir en möjlighet istället för ett hinder när fotografen slipper bekymra sig om placeringen av åtminstone ett av sina intrument. Däremot utspelas ett stort antal scener i ett dunkel som jag kan tänka mig kräver väl så mycket arbete med ljussättning för att fungera.

Regissören har alltså försökt ta fasta på en gyllene regel för genren - att det vi hör utanför bild är läskigare än det vi ser på bild. Underskatta inte människans fantasi. Den har spelat oss många spratt genom tiderna. Adrenalinet som frigörs under några jaktscener förstärker den känslan. De ekande ljuden från de angränsande våningarna i hyreshuset skvallrar om en fara, som dock aldrig riktigt förlöses.

För problemet är de situationer då vi stirrar faran rakt i vitögat. Under hela filmen, när det var meningen att jag skulle bli rädd, hade jag problem att se annat än målade och sminkade skådespelare som stod och gapade, vrålade och rörde sig precis så klumpigt som krävdes för att huvudrollen med nöd och näppe skulle komma undan.



De plötsliga uppenbarelserna, de så kallade "hoppa-till"-scenerna, är med i denna film och anländer alltid på samma ologiska sätt. Varför anfaller ett monster just när kameran långsamt vänder sig i dess riktning? Varför anfaller ett monster just när det belyses av ficklampans sken? Jag menar, varför väntar de alltid till de blir upptäckta? Varför varierar tiden det tar att konvertera till zombie så enormt från offer till offer? Svaret på alla dessa frågor är att det ska passa in i berättarflytet. Det är ett flyt som paradoxalt nog blivit logiskt och förutsägbart för skräckfilmen för länge sedan. Är man luttrad vet man när något kommer att ske, hur plötsligt det än sker, för man har lärt sig att känna igen omständigheterna. Tystnad föregår skrammel, och mörker föregår en hemsk uppenbarelse. [REC] bryter ingen ny mark på den fronten. Jag vägrar bli rädd längre, ge mig någonting nytt.

Och då anlände slutet...



Här ska jag inte avslöja mer än att det var oerhört otäckt och blott i sig självt gör filmen sevärd. Det är synd att filmens två komponenter - mörker och jakt - inte kommer överens förrän filmen nästan är slut. Och det är ironiskt att bland det visuellt mest skrämmande jag sett på en tv-skärm syns genom det kompletta beckmörkret i slutet av [REC]. Någonstans får jag för mig att det här slutet var själva källan till resten av filmen. Att det var det första som upphovsmännen visualiserade i sina huvuden, och att resten av storyn fått växa fram ur det.

Men när man sett detta hemska, andats ut och återfått sansen, så har man helt klart rätten att ifrågasätta ett par saker. Hur kan rollfigurernas närvaro i slutet förbli oupptäckt så länge när de är så indiskreta? Varför är de så nyfikna när de borde koncentrera sig på att rädda sina liv?

[REC] är en film för skräckfilmsfantasten. Jag var en sådan själv för några år sedan och hade antagligen älskat den här då. Ett gammalt koncept har presenterats ur ett nytt perspektiv, och då hade det räckt för att rubba mina cirklar och göra mig livrädd. Men att den skulle vara innovativ tycker jag direkt att vi kan avskriva - det är en ordinär zombiefilm presenterad genom en handhållen kamera. Hade inte Blair Witch Project funnits, så hade knappast [REC] existerat på det sätt den ser ut idag.

Men vad spelar det för roll? Alla filmer har ju influenser och kan fungera hur bra som helst ändå. [REC] fungerar bäst när vi hör någonting utanför kamerans synfält, men när vi nödväntigtvis måste vända rampljuset mot ljudkällan kan vi pusta ut och fnissa lite grann. Det var ju inte så farligt trots allt. Men om vi, slutligen, väljer att konfrontera mörkret infrarött, utan fingrar emellan, så måste vi till vår förfasan skåda dess allra hemskaste väsen.

Jag tror att jag just kom på ett sätt att förbättra den här filmen. Men jag tänker behålla det för mig själv. He he.

BETYG: 2 av 5