Jag har inte läst John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in, men i filmatiseringen av sin berättelse har han skapat fantasifoster med en intressant och mystisk bakgrund och slängt in dem i ett vanligt svensk bostadsområde för att se vad som händer - en önskedröm från Lindqvists egen barndom kan jag tänka. Sedan har han valt att bjuda in publiken att beskåda spektaklet. Vi är ovetande om massor av intressant bakgrundsinformation, men presenteras för tillräckligt med ledtrådar för att ge oss möjlighet att pussla ihop delarna själva.
Vilken teori vi än anammar så har Lindqvist lyckats med sitt manus. En bra film låter oss fundera kring rollfigurerna långt efter det att eftertexterna passerat. Många filmer, inte minst från Hollywood, tar oss på en hisnande åktur, matar oss med känslor av olika slag, och släpper sedan av oss helt färdigbehandlade på slutet. Alla svar är serverade, klara och tydliga, fint paketerade och det finns inget att fundera över. Har vi inga klagomål, så ska vi heller inte klaga. Men utan några distraktionsmoment ges vi möjlighet att nyktert fundera kring intrigen och dess eventuella logiska luckor istället. Man kan säga att våra klagomål ges en stabil grogrund.
I Låt den rätte komma in får vi så lite information som krävs för att hålla historien igång. Den information vi får portioneras skickligt ut i ett makligt tempo som driver rollfigurerna mot sitt obevekliga öde. Och efteråt funderar vi inte över manusluckor, vi funderar kring rollfigurerna istället.
Det börjar såhär:
Tolvårige Oskar (Kåre Hedebrant) mobbas av tre klasskamrater. Oskars reaktion är resignation – han låter det ske och lämnar det därhän. Han verkar ha accepterat sin roll (även om han fantiserar om hämnd när ingen ser på), och verkar inte särskilt rädd. Mest verkar han plågas av sin ensamhet. Fadern är skild från modern och bor på avlägset håll, men moderns medverkan i hans liv skildras lika frånvarande trots att hon delar lägenhet med Oskar. Ofta står han och blickar ut över gården genom fönstret i sitt rum med överkroppen bar, som om han önskar att någon – vem som helst – ska lägga märke till honom.
Och en mörk vinterkväll blir han sedd. I klätterställningen träffar han den jämnåriga flickan Eli (Lina Leandersson), nyinflyttad på området och knappast lämpligt klädd för årstiden. Vad vi snart blir varse, men som Oskar inte riktigt än ska få reda på, är att hon är en vampyr och sålunda lever på andra människors blod. Deras utanförskap för dem givetvis samman, och Oskars självförtroende ökar, kärleken blomstrar och en motståndskraft börjar gro inom honom.
Per Ragnar spelar en mystisk äldre gentleman som bor med Eli i en lägenhet intill Oskars. Han utger sig för att vara hennes far. Tror ni på det? Innan ni godtroget svarar ja – tänk på att han en gång också var jämngammal med den ålder som hans ”dotter” aldrig lämnar. För från och med den dagen en människa blir vampyr, slutar hon åldras. Och hur länge har Eli varit tolv år? Hon kan inte ens själv svara på det.
Vi får se att Per Ragnars uppgift i Elis liv är att tillhandahålla henne näring i form av blod. Han gör det på ett brutalt effektivt sätt, genom att bedöva fysiskt underlägsna individer – barn – och tömma dem på blod på ett makabert sätt. Ni får själva se hur. Vem Ragnars rollfigur egentligen är får vi inget svar på. Men ledtrådarna finns där och jag har min teori, lika vattentät som okomplicerad. Vem är det som har störst behov av att låta den rätte komma in i sitt liv?
Hur länge kan en indiskret mordvåg som Elis näringsintag förorsakar förbli oupptäckt? Varför tvingades hon och hennes assistent att flytta? Genom att inte förse oss med någon bakgrundsinformation lyckas Lindqvist bekvämt slingra sig undan sådana frågetecken utan att behöva förneka oss att se någonting viktigt.
De båda unga skådespelarna är klockrena i sina huvudroller. De klarar till och med utmaningen att filmas i extrem närbild i ett flertal nyckelscener med bibehållen trovärdighet. Och hur mycket hade inte filmen lidit av ett misslyckande på den fronten? Jag hoppas för deras skull att de aldrig insåg allvaret i situationen. Hela filmen hänger på att vi identifierar oss med dessa ynglingar och ställer oss på deras sida i kampen – oavsett vad vi ser dem göra, och det är inte bara angenäma saker, låt mig säga er det. Övriga skådespelare får lida lite av att det inte är just deras film denna gång – de har inte så mycket att spela på – men det som finns sköter de med den äran.
Under Tomas Alfredsons regi har detta uppenbara skräcktema fått tempo och framtoning som ett drama. Det är ett klokt val ur ett konstnärligt perspektiv. Tidigare vampyrskräckisar har genom tiderna sugit ur varenda droppe originalitet som finns kvar att hämta ur sin genre. Ur ursprungsmaterialet har Alfredson istället fastnat för kärlekshistorien, och det är gott och väl, för i den vi kan hitta värmen och mänskligheten i denna extremt kalla film.
Men kärleken finns på sin höjd mellan de båda huvudrollerna. Och om den finns där så finns den på en väldigt basal nivå, för hur ska Oskar kunna identifiera romantisk kärlek? Han har just träffat den person som så vitt vi vet är hans första vän, i ett sent skede av sin barndom. Vid ett tillfälle frågar han ”chans” på Eli, och hon undrar vad det innebär, varpå han svarar att det inte innebär någon skillnad gentemot tidigare. Puberteten är nära anstående för honom, och för honom blir den med största sannolikhet väldigt svår. Och Eli - hur ska hon kunna tillåta sig att förälska sig i någon i hennes situation? Hennes behov av människor finns på en väldigt grundläggande nivå – på bebisnivå. Hon behöver dem för att föda henne. Situationen är densamma för henne.
Så om det finns kärlek och värme på duken så stannar den där. Kyla är tyvärr det enda jag känner i biografen, och det är inte en känsla, utan mer ett intryck i det här fallet. Och när jag funderar över rollfigurernas öden, och hur jag tolkar att allting hänger ihop, så kan jag förstå varför man inte vill förstå och sympatisera med deras situation och vad som väntar dem efter bilden tonat ut. Och det adderar väl bara till den underliggande tragiken i denna berättelse – att jag inte förmår uppskatta filmen så mycket som själva berättelsen förtjänar.
Så omdömet blir: en riktigt bra historia, som jag tyvärr aldrig sugs in i. Istället betraktar jag den, imponerad men ganska oberörd, utifrån. Och att utanförskap inte är en trevlig känsla är nog filmens upphovsmän de första att skriva under på. Bättre lycka nästa gång när jag är på mitt allra mest empatiska humör, kanske, men då orkar jag inte skriva en ny recension. Jag beklagar, skäms och mår lite dåligt.
3 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar