Redan efter en och en halv vecka har jag lyssnat sönder
Bear Quartets nya skiva
89. Jag har hört låtarna så intensivt att de i sitt grundutförande numera är lagrade någonstans inombords. Det betyder att den är en favoritskiva. Fortsättningsvis kommer jag inte att behöva den fysiska CD:n. Dess stämda pukor har fastnat i den förlängda märgen, som reglerar kroppens hjärtverksamhet, andning och reflexer.
Vill ni ha den av mig? Skivan alltså - inte min förlängda märg.
Många av Bear Quartets skivor sitter där. BQ är en del av min kroppsrytm. Det är därför jag kan te mig så lugn och behärskad.
Skivan heter 89. Vad gjorde jag 1989?
'89 var jag nio år gammal, och genomgick väl under året en uppdatering från lågstadium till mellanstadium. Jag minns att jag motsträvigt började gilla en tjej i klassen som jag bara ett par år tidigare hade sett peta snorbusar, varpå hon stoppade dem i munnen och svalde, och hon upprepade denna procedur om och om igen med en glödande intensitet. Hon kände sig iakttagen och mötte min blick. Då skämdes jag och tittade ned i bänken. Ack, kärleken är så väldigt irrationell. Vilken okontrollerbar del av kroppen behärskar kärleken?
'89 var jag förmodligen ointresserad av musik. Killarna i klassen lyssnade på
Guns N' Roses och
Metallica, men jag kan ge mig fan på att de var lika ointresserade som jag. De lät bara sitt ointresse skina tydligare tills det blev en attityd som yttrade sig i t-shirts och jumpers med favoritbandet för dagen. Men det fanns ju bara två favoritband. Snart var trycken urtvättade. Själv smög jag med farsans
Simon & Garfunkel-vinyl. Såhär hette den:
Parsley, sage, rosemary & thyme. Det fanns bara ett sätt att lyssna på den: hemmavid. Med hörlurar. Kompisar kunde ringa på dörrklockan helt oannonserat på den tiden, och då ville man inte bli ertappad med två lena mansröster i högtalarna.
'89 började jag lira fotboll i Bureå IF. Vår årskull var bedrövligt dålig. Somliga år förlorade vi varenda match. I detta sällskap var jag en av ljusglimtarna. Min kropp utvecklades snabbare än de övrigas. Den var huvudet högre än många andras. Och förflyttade sig snabbare över planen. Våra ständigt dåliga resultat lärde mig att strunta i laget. En match mot Ragvaldsträsk förlorade vi med 16-1:
- När min formation var inne på planen släppte vi bara in två mål, konstaterade jag.
- Håll käften, sa min bäste vän i laget som spelade i någon av de två andra formationerna.
Det var fullkomligt legitimt att strunta i de övriga på planen. Jag lapade i mig av berömmet och såg ned på de övriga. Men jag behöll det för mig själv. Blyghet förbjuder alla andra yttre förhållningssätt. På fotbollströjan ska man bara ha sitt nummer. Man ska bara veta sin plats på planen. När jag äntligen hittade något att stoltsera med var det förbjudet. Det var förvirrande.
'89 meddelade mina lärare, när vi hade kvartsamtal, att jag skulle räcka upp handen oftare, och att jag måste våga ta för mig mer. Det hade nämnts tidigare, och det skulle nämnas igen. Alla lärare hade samma besked en gång varje termin i nio år:
"Jätteduktig, jobbar bra, jättebra resultat - men måste våga ta för sig mer." För dem var det bara ett besked i raden av besked till en unge ur en hoper ungar - för mig blev varje likartade besked ett i raden tills de formade ett mantra i mitt huvud.
Värst var högstadiet, där vi hade olika lärare i nästan varje ämne. Varje gång lärarna skulle bedöma mig fick jag höra att jag var duktig, men att min personlighet var fel. Jag försökte förändra mig, men det gick inget vidare. Några småsaker jag gjorde - för världen och mina medmänniskor helt obetydliga - minns jag än idag med skam. De hamnar någonstans mellan rackartyg och nedrigheter. Lyckligtvis gav jag upp försöken. Grundskolan har genom åren format många livslånga vänskapsband runt om i landet. Själv har jag idag inte kontakt med någon från tiden i Bureskolan.
Till gymnasiet anlände jag helt övertygad om min otillräcklighet som person. Jag undvek alla som undvek mig. På Balderskolan fanns många sällskap där man kände sig obekväm. Första skoldagen skitsnackade en klasskamrat om mig utanför toaletten jag befann mig på. Vi skulle dela skåp, och hade av någon outgrundlig anledning köpt varsitt hänglås. Vårt första samtal handlade om att det var dumt att vi båda hade köpt hänglås. Det var efter det jag gick på muggen. Ett hänglås med nyckel gick att köpa i skolans cafeteria och kostade fyrtio kronor.
Min skåpkamrat visade sig strax vara klassens mytoman. Helt oförhappandes berättade han rakt ut i klassen mitt under en lektion att han hade 5:a i biologi. Han skröt om sina atletiska bravader som var i elitklass för juniorer, trots att han var överviktig. Kroppen var kort och hade den mest cirkulärt uppblåsta form jag någonsin skådat. Han blev en personifiering av ett stående skämt i klassen, tills han i mitten av andra terminen långsamt började pysa. Han gav upp studierna efter otillräckliga resultat. Och skämtet blev gammal skåpmat. Han som såg ner på mig första dagen.
Jag lärde mig läxan. "Håll låg profil, förbli lång och tanig." Men de andra växte ikapp och förbi.
Så '96 slutade jag med fotboll. Då var de andra lika snabba som jag. De var längre också. Jag degraderades till vänsterback. Och det var inget kul. Jag lämnade laget och blev musikintresserad. Musikintresset utvecklades till en stillasittande besatthet. Jag blev lagom tjock. Inte längre tanig.
'98, nio år efter att de startade, just som jag var på väg att växa färdigt, hörde jag för första gången The Bear Quartet. De sjöng om människor som känner sig utanför, och menade att
de är helt okay ändå. Och de sjöng det på ett sätt som gick att läsa mellan raderna. Ungefär som
Trasdockorna, fast mer sofistikerat förstås. Jag lärde mig läsa mellan raderna. Det skrivna ordet fick en helt ny charm och innebörd.
'98 tog jag studenten. Allt var över, när det just hade börjat. Mitt betygsnitt var mitt emellan godkänt och väl godkänt. Det året hade vi fått nya skåp som vi inte delade med någon. Hela sista terminen hade ett halvt A4-ark legat där på botten av skåpet. Det var vänt upp-och-ned, så jag trodde det var ett blankt papper. Sista veckan skulle vi städa ur skåpet, så jag plockade upp lappen och på baksidan stod följande text, skriven på dator med Times New Roman som teckensnitt, storlek 24 punkter ungefär: "Henrik älskar Ermina 4-ever!!!"
Det var nyheter för mig. Antagligen föråldrade nyheter för henne. Lappen hade legat där i åtminstone sex månader. Så jag gick omkring och letade försynt efter Ermina, vem det nu var. Jag ville reda ut begreppen. Men alla betygen var satta och skolan var därför mestadels tom på elever. Skolplikten var över för alltid, och ingen Ermina fanns längre kvar på skolan. Så jag slängde lappen med allt annat skräp. Kvar fanns bara känslan av något oförlöst. Jag hade just börjat smida på min identitet när järnet togs ur elden.
Så '98 stängde jag för sista gången mitt förbannade skåp. Jag förlät min gamla skåpkamrat. Men slutet blev lika abrupt trots det.
