Idag lekte djävulen med mig igen, drog i mina trådar och fick Sankte Per att anlägga en bekymrad min någonstans i framtiden vid pärleporten. På frukostrasten upptäckte jag att frukostbrödet låg kvar hemma och jag bara hade förmått ta med själva pålägget till jobbet. Köpte en dubbel Wasa Sandwich Skogens Skatt, men den agerade bara aptitretare. Magsäcken i mig låg och gapade som en värnlös fågelunge som bara blivit serverad en spottloska. Klart man blir lite irriterad. Och hungrig.
Jag klagade såklart inför min omgivning med glimten i ögat – se vad jag är klantig – och när jag omsorgsfullt packat ned smörgåsbordet igen ställde jag en icke allvarligt menad fråga: ”Vill någon ha pålägg?” De satt där med sina pajer och panpizzor, vad tusan skulle de med pålägg till? Då hörde jag en tyst röst från det hörn av bordet man alltid glömmer: ”Ja, tack”, och där satt han såklart; den icke-svårbjudne, mannen som aldrig tackar nej, och visade upp en bit snustorr Runda bords med en liten klick smör. En jädra fiberplatå som såg ut att genomgå en mindre livskris. ”Vad är det för pålägg?” blev följdfrågan.
Jag hade ju redan packat ned det igen, rasten var på väg att ta slut och jag orkade inte plocka fram allt bara för att återigen omsorgsfullt placera allt i påsen så att burken med smörgåsgurka inte skulle tippa och läcka ut i påsen och besudla allt. Så jag svarade, och jag citerar: ”Äh, orkar inte, jag skojade bara…”, varpå jag skrattade rått och gick därifrån. Sedan var rasten över. Men i mitt minne lever den kvar. Tänk vad man kan vara nedrig. Hela incidenten påminner om en annan, då jag pluggade till Medieproducent. Jag och en klasskamrat hade genomfört ett grupparbete och skulle redovisa tillsammans inför klassen… Nä, det får bli en annan gång. Andra saker pockar på min uppmärksamhet. Ventrikeln gapar fortfarande efter innehåll, och burken med smörgåsgurka längtar efter att öppnas.
