Därför gräver jag för er, systrar och bröder! Jag gräver i myllan, så fingrarna blöder!
Jag gräver och gräver!
Nedåt jag gräver! Ser ni hur jag gräver?
Jag gräver!
***
Tornet blir allt högre för varje år som går,
med lager på lager av ny hierarki.
Rosario, min hustru, klättrar stolt däri,
ensam fru bland gubbar, som trollat många år.
Visst är det klart att jag våndas i min längtan,
när allt jag kan göra är att stå handfallen,
men planen vi lagt får icke gå förfallen,
ty gillet vi fruktar bär en större trängtan.
För bevittnar jag icke hur där från dess topp,
vingade lindormar tjäna som farkoster,
fraktar detta gille till fjärran utposter,
i ett evinnerligen vidgande förlopp?
Tiden är knapp för att rädda världens mylla,
folket kastar sina spadar världen över.
Magi är numera allting de behöver,
tills ingenting jordigt finns kvar att förgylla.
När hon har erövrat tornet mitt i staden,
då ska min Rosario ut på dess balkong,
då skall hon för evigt förändra flödets gång!
Mana skall regna och ända eskapaden!
Mana åt folket - från himlen, ned på staden!
Tilldess så spanar jag uppåt törnfasaden,
tilldess så spanar jag upp på balustraden.
Jag spanar och spanar!
Uppåt jag spanar! Ser ni hur jag spanar?
Jag spanar!
---
Ny dikt, mer som en saga kanske, som jag påbörjade igår och skrev färdigt idag. Jag hade länge planer på att skriva en tv-serie av detta, men det går ju inte att uppbåda krafter till ett sånt bautaprojekt när man jobbar treskift på heltid. Och vilket produktionsbolag skulle våga finansiera fantasy på teve? I Sverige? Huh?
Jag lyssnade på Sigur Ros på Spotify och försökte dikta lite i morse. Men verket fick ett eget liv, och växer nu med två ofullständiga strofer i omfång för varje ny jag fullbordar. Och har jag väl satt igång finns inga bromsar annat än samhälleliga tvång. Så jag förutspår försakat födointag och fördragna fönster idag, och så mycket Sigur Ros att jag spyr!
På rodd i den nautiska ånga som människor kallade dis, febriga höstnattens dis, med årtagen svaga och långa, min insida frusen till is. Och blicken, så febrig som lava, ser båtbottens stigande pöl. Min fångst förgås i en pöl, på hösten den febriga, kvava, med murknande trä i min köl.
Jag ryser av tankar på djupet, de odjur jag aldrig fått se, Måtte jag aldrig få se, vidunder som rör sig förlupet, bland födan som havet kan ge. På väg någonstans, och det hastar. Vad rör sig i kustlandet där? Har jag ett ärende där, bland kummel och sankmarkens gastar, i dödsrikets otäcka här? Jag skymtar ett ljus där bland träden ett ljus som tycks ropa, kom hem! till stugan jag kallar mitt hem, och löven som fällts för att klä den. Ro hemåt mot barna, de fem! Men stjärnorna tindra i natten, och säger att tiden står still. Stjärnuret ovan står still, och stillhet går djup i de vatten, där båten jag ror har lagt till. För där i den verkliga världen, har båten jag ror gått i sank, livet jag levt gått i sank. Långt bort från den husliga härden, där kallnar min kropp på en bank. I febern, den mörka mardrömmen, där ropar färjkarlen mitt namn. Karon, han ropar mitt namn, förför mig med varmaste strömmen, som för mig till stillhetens hamn. I riket som kallades livet, där ljuder en mistlur för mig, livet! - det kallar på mig - det ljuder så svagt och uppgivet, alltmedan det avlägsnar sig. Jag hör nånting komma bland säven, jag hör nån som kallar på mig febern! - den uppslukar mig - och någonting skrapar mot stäven, då Karon till slut visar sig.
En pterodactyl flög förbi. Den var så levande och fri, ett djur förbrukat och förbi, ett ord i vår periferi. Jag hörde dess saliga skri, och kände nånstans inuti, ett minne av ett eget skri, där det inte ville förbli. Den svepte över hem och hus, alla de liv i sus och dus, känner de, där i sina hus, nånsin ett sådant lyckorus? Jag ville dela det med dig, men talet är dött inom mig. Det har fossiliserat sig, och blitt en skräcködla i mig. Så jag vråla' ett litet vrål, och höjde handen i en skål, i salut för mitt modersmål. En skål, dinosaurie, skål! Ett djur för bra för poesi, så jag lät det flyga förbi, som det fossil den får förbli. En pterodactyl flög förbi.
---
En till ny dikt. Helt spontan denna gång. Det rullar på. Pterodactyl är engelska för flygödla. Härmed också svenska för "unpronounceable, obsolete monstrosity".
Vaktman, högt upp i vindpinat torn, stirra i fjärran och putsa ditt horn. Blåsten ruskar ditt ruskiga hår, såsom den ruskat det år efter år. Dofterna kommer från staden i väst, skvallrar retsamt om stundande fest. Men vaktman, o vaktman, bliv vid din läst! Vaktman, o vaktman, i ditt torn finns din fest. Vaktman, tystna i gryningens prakt, och huka under landskapets makt. Lyssna bort mot bergskedjans port, nogsamt såsom du alltid har gjort, för larmen från landet där borta i öst, ljuder med fasornas mörkaste röst. Så vaktman, o vaktman, sväll ut ditt bröst! Vaktman, o vaktman, i ditt horn finns din röst. Vaktman, säg varför tvekar du så? snälla säg oss, vad grunnar du på? Din längtan hit ned avundas vi ej, men faran är äkta, det lovar vi dig. Från flammande skyar ser du ner på oss mänskor små, och städer så grå. Så vaktman, o vaktman, där uppå din koloss! Vaktman, o vaktman, hälsa himlen från oss!
Denna morbida fascination för skräck. Att nyttja sin medkänsla för fiktiva figurer på en bildskärm till att plåga sig själv. Varifrån kommer driften att tortera våra sinnen så? Vi har alla våra anledningar, frågan är bara om vi kan formulera dem. Somliga av oss står inte pall för påfrestningarna som skräckfilmer innebär och vänder dem helt sonika ryggen. Andra uppskattar dem för den katarsis de kan åstadkomma, när man inte upplevt en genuin känsla på flera veckor. Det finns andra medel, men min ursäkt är alltså att skrämsel är en underskattad metod att chockstarta livsglädjen.
Dessvärre är genren överhopad med rent skräp.
Problemet ligger i genrens natur i kombination med branschens dito. Genrefilm såsom Suspiria (1977)är fattig på tänkvärt innehåll, men i bästa fall så stilsäkert utformad att effekten ändå uppstår. I denna film är hantverket så rasande skickligt gjort att innehållet tränger igenom alla logiska barriärer och spelar direkt på våra känslosträngar, som vore det musik eller den värsta mardröm. Tyvärr är dessa känslor en färskvara. Redan andra gången vi upplever samma scen blir vi inte lika uppjagade, för vi vet ju redan vad som händer. För varje upprepad visning bleknar upplevelsen.
Men när en väl fungerande skräckfilm slår igenom lockar den oundvikligen en hel del efterapare, som kopierar sina idolers monster, handlingar, rollfigurer och miljöer med devisen att det som funkat en gång, funkar igen - kanske för alltid. Redan när vi ser dessa nya filmer för första gången är de gamla, eftersom filmen i sig är en kopia. Vi hungrar efter nya bilder, men tyvärr verkar kreativitet vara en akut bristvara inom skräckgenren. Medan kopian inspireras av skräckfilm enbart, har originalet eklektiska influenser - musik, teater, litteratur, balett... Skräckfilm ska inte skapas av fans, den ska skapas av konstnärer.
Vi som publik eftersträvar ny skräck framför beprövad, av samma anledning som vi gillar originalitet framför slentrian. Gammal skräck är slitna känslor. Tyvärr verkar filmbolagen föredra beprövad skräck eftersom den är lätt att budgetera, marknadsföra och garanterar viss inkomst.
Men vad är det då som får Suspiria att fungera så väl? Som Martin Scorsese sade: "Film handlar om vad som är i bild och vad som lämnas utanför." Den italienske regissören Dario Argento har finslipat sin förmåga att utnyttja detta utelämnade område i skräckens tjänst. Han låter sina rollfigurer vistas i lokaler där fönster, dörrar, speglar och väggar verkar vara portar till en annan värld - ett ställe av närmast stygiska kvaliteter - platser där dina mardrömmar väntar på att tränga igenom och förgöra dig. Inspirerad av tysk expressionistisk film använder han dekor, ljussättning, musik och kameraarbete för att etablera mystiken som tänder liv i omgivningen. Se bilden ovan som exempel.
Därefter isolerar han ett offer i denna miljö, och låter henne förstå i vilken fara hon befinner sig. Han omvärver henne i nattens djupblå kulörer under flykten bort, bort mot ett nytt rum med nya dörrar och fönster som leder vidare, djupare ned i helvetet. Han nyttjar kameran till att följa denna dödsdans, och mixar musiken i främsta rum, liksom med uppgiften att leda dansen mot dess slut, där offret slutligen är så intrasslad i mardrömmen att kampen de facto är över. Hon är förlorad.
När offret sedermera försvinner ur bild och handling finns bara hotet kvar. Som åskådare vet vi inte vad det är, men varje gång kameran oförklarligt dröjer vid ett till synes tomt, ofarligt rum känner vi till att något lurar bakom väggarna. Vi börjar formge egna demoner i fantasin. Därför är Suspiria en av de mer involverande skräckfilmerna, och en som dröjer sig kvar väldigt länge efteråt.
Flykten från helvetet, som titelöversättningen lyder, är en av Argentos vackrast realiserade filmer, och min personliga favorit av de jag sett. Den utspelar sig i och runt en balettakademi i den tyska staden Freiburg. Suzy Bannion (Jessica Harper) heter den amerikanska protagonisten som anländer för att fördjupa sin baletträning, bara för att upptäcka att skolbyggnaden hyser en sammanslutning av häxor som bestraffar varje oliktänkare på värsta tänkbara sätt.
Någonstans i byggnaden lever Mater Suspiriorum, som översatt från latin betyder ungefär "Suckarnas Moder", den värsta häxan av dem alla. Hennes hemska uppenbarelse syns inte i bild förrän långt in i filmen, men hennes närvaro kan förnimmas mycket tidigare. Det talas mycket om henne under olika namn, och den uppmärksamme lyssnaren kan höra hennes suckar i olika former på ljudspåret. När Suzy och hennes nyfunna vän Sara (Stefania Casini) kommer sanningen på spåret blir de måltavlor för häxornas önskan att fortsätta verka i hemlighet.
Handling har aldrig varit Argentos starka kort, och den är inte så mycket att orda om här heller. Hans konst är skräcken, och handlingen, i form av ett mysterium, är bara en vägkarta genom dess landskap. Inledningsscenen tar oss dit, till flygplatsen i Freiburg. Medan Suzy närmar sig utgången öppnas och stängs den i takt med att andra resenärer lämnar och anländer, och ovädret utifrån för med sig tonerna av undergång.
Hon får tag i en taxi mitt i stormen, och har svårt att göra sig förstådd på det främmande språket. Under taxifärden skådar hon en passerande värld av rött och blått sken, nästan som varningsljus, som belyser gotisk arkitektur först och barrskog sedan. Det är en värld som håller på att dränkas av en syndaflod. När åskan går ser vi i blixtens sken skuggan av någonting oidentifierbart mot en trädstam - ytterligare ett exempel på Argentos förmåga att skapa ett liv bortom det varseblivna.
Suzy anländer till skolan i samma ögonblick som en annan flicka (svenska Eva Axén) lämnar skolan i blind panik, och här skiftar filmen perspektiv och följer denna nya bekantskap under några minuter. Hon stapplar genom skogen, tillbaka till bebyggelsen, där hon söker skydd i en väninnas (Susanna Javicoli) lägenhet. Hon berättar om någonting oförklarligt, absurt och skrämmande som hon upplevt på skolan, innan hon lämnas ifred för kvällen. Hon sansar sig. Betraktar sin omgivning. Utanför fönstret spökar tvätten på sitt klädstreck. Finns där någonting mer? Omöjligt, lägenheten ligger på översta våningen. Ändå, denna krypande känsla att någonting iakttar henne. Hon närmar sig fönstret, och stirrar ut i beckmörkret. Stormen är över, bara dess efterdyningar får tvätten att dansa i natten. Det är nu mörkret plötsligt tar skepnad, och stirrar tillbaka på henne. Detta blir bland det sista hon ser.
Denna utdragna scen finns till för att i tur och ordning främmandegöra omgivningen, isolera Suzy geografiskt, skapa en hotbild och låta oss förstå att flykt är meningslös. Dessutom etablerar Argento sin särpräglade stil, den design som blivit hans signum. Scenen är legendarisk och utgör i sig själv en kortfilm som serverar ett tvärsnitt av det mesta av det bästa som utgör en Argento-film.
Det är lätt att förstå varför han ofta beskyllts för misogyni när man ser hur han behandlar sina kvinnliga rollfigurer. Något han har haft svårt att bortförklara på annat sätt än att blott förneka det. "Jag älskar vackra kvinnor," som hans plumpa citat lyder "och ser hellre dem mördas än fula kvinnor eller män. Jag behöver verkligen inte rättfärdiga mig inför någon rörande detta." Själv tror jag svaret finns i effekten som scenerna har på oss. Ingen som är vid sunda vätskor tycker att Suspirias relevanta mordscener är annat än skrämmande. Argento tycker förmodligen att han ger sina kvinnor den högsta formen av uppskattning genom att porträttera dem i sina konstnärligaste avrättningar.
Skräckfilm har för övrigt älskat att plåga sina kvinnor ända sedan genrens begynnelse.
Musiken i Suspiria är besynnerlig med sitt målmedvetna driv. Argento var själv med och komponerade den tillsammans med sitt husband Goblin. Varje låt har en framträdande roll i scenen den tonsätter. Ibland dränker den till och med dialogen, och kan således sägas terrorisera bilderna vi ser. Och efter en stund av detta är vi mer känsliga för vad vi upplever än vi önskar att vi vore.
Huvudtemat, exempelvis, består av en kort melodislinga som upprepas gång på gång, med små förändringar i utförande eller ackompanjerande bakgrundsljud. Låten inleds så fort någon hamnar i fara, och den repetitiva grundstommen bidar sin tid medan den bryter ned oss bit för bit. Musikens struktur meddelar att melodin teoretiskt sett skulle kunna pågå i en evighet. Offret är chanslöst. Det är bara döden som sätter stopp. Lyssna bara:
Och när du nu lyssnar på detta, är du redo att ta del av resten? Suspiria finns att köpa som import-DVD och Bluray på utmärkta Papercut. Det ökända inledningsmordet, som jag beskrev tidigare i texten, finns på youtube här. Hela filmen med textning på okänt språk ser du här. Om du blir sugen på mer kan du ju leta upp uppföljarna Inferno (1980) och Mother of tears (2007), där häxans båda systrar i tur och ordning orsakar lidande för sin omgivning. Dessa filmer blir tyvärr successivt allt sämre.
---
Den officiella trailern är så häpnadsväckande usel att jag inte tänker länka till den här. Svår film att marknadsföra? Istället hittade jag en fan-trailer som var bättre:
Det är aldrig någon som tror mig. Jag hävdar en sak, men detta hävdande är inte tillräckligt. Någonting måste saknas, för den jag talar med hävdar motsatsen. Låt oss kalla detta som saknas för eftertryck. Nåt som den andre uppenbarligen inte saknar för vips så blir jag tveksam. Man kan ju aldrig veta någonting med hundra procent säkerhet. Således blir man alltid motbevisad.
Man kan prova att hävda att man aldrig kan hävda nåt med hundra procent säkerhet. Nån svarar att det kan man visst, hur tvärsäkert som helst. Det beror på hur det hävdas. Ett gutturalt hävdande är provocerande och förtjänas att krossas av ett taggtrådsbeslaget hävdande från avgrundsdjupen i diafragman.
Så fort jag hävdar nåt är det nån som gör mig tveksam. Så mestadels håller jag käften.
MEN KIRK DOUGLAS LEVER TAMEJFAN OCH ÄR 96 ÅR GAMMAL
Den här lappen låg på golvet under hatthyllan, bland skorna. Det är en blyertsteckning jag gjorde när jag läste kognitionsvetenskap för tio-elva år sedan. Jag minns att jag löste matematiska problem där hemma när jag sjönk ihop i stolen av leda, och blängde på omslaget till en köpt VHS-film som låg framme. Jag vände blad i kollegieblocket och började rita vad jag såg. Teckningen föreställer Toshiro Mifune i rollen som ronin. Han gör ett utfall mot sin publik (och sin tecknare.)
Jag trodde den var borta för alltid, men på något sätt har den krälat sig hit till min nya lya, och lagt sig att vila bland skorna. Heja teckningen! Den har åldrats med värdighet - blivit skrynkligare och gråare, precis som en riktig människa. Jag har inte längre kvar filmen. Kopian överlevde originalet, som såg ut som såhär:
Nu minns jag också att jag hade planer att fylla min tomma anslagstavla med såna här egenhändigt gjorda "filmisar" och hänga på väggen över skrivbordet. Marilyn, Humphrey, The Dude, Agent Cooper, Garbo, Groucho... vilka förtjänar en plats på min "wall of fame"?
Det börjar som en mardröm. En entomolog vandrar längs sanddynerna på en okänd plats långt från hemstaden i jakt på sällsynta skalbaggar. I synnerhet vill han åt en speciell art som ska göra honom till ett vördat namn inom disciplinen. Han stannar hela dagen, slumrar till och vaknar inte förrän sista bussen tillbaka till staden redan har gått. Lokalbefolkningen erbjuder honom logi för natten eftersom han planerat spendera även nästa dag på dynerna.
De visar honom en stuga i botten på en av alla stora, besynnerliga gropar som befolkningen grävt åt sig i sanden. Han klättrar nedför en repstege och kvinnan där nere välkomnar och utspisar honom innan han får en sängplats. Kvällen sänker sig över platsen. Medan mannen gör sig redo för sängen gör sig kvinnan redo för nattens arbete. Hon spenderar de kyliga timmarna i mörkret med att skyffla sand från gropen ned i en korg som vinschas upp av männen där uppe. "Ska jag hjälpa till?" undrar han.
"Nej, inte på första dagen."
"Hur länge arbetar du?"
"Till morgonen... Sanden låter inte vänta på sig."
Sanden äter sig igenom träet och sipprar ned genom stugtaket. Ett förrådsutrymme ligger redan halvt begravet. Även vattnet är besudlat, så försöker man tvätta sig ren klibbar ny sand fast omedelbart. Livet i gropen tycks inte människovärdigt. Vad är det här för samhälle? Mannen går till sängs, konfunderad, och vaknar nästa morgon medan kvinnan ännu sover. Han lämnar huset och går bort mot stegen, men den är inte kvar. Var är den? Var har hon gömt den? "Det var en repstege," inser han "och kan bara sänkas från ovan."
För sent upptäcker han fällan. Där inne i stugan börjar kvinnan vakna till liv. Mannen försöker klättra uppför gropens väggar, men de rasar ned över honom. Han försöker forma fotfästen men de håller inte. Varje försök är lönlöst. Han är en fånge, lika hjälplös som de insekter han själv samlar, och kommer så att förbli under lång, lång tid framöver.
Och nu ska vi studera honom.
---
Med inte så lite bävan återvänder jag till en av mina mest betungande filmupplevelser, Kvinnan i sanden som släpptes 1964. Bävan, eftersom det är en film som rymmer så mycket att jag kanske inte blir "klar" denna gång heller. Det är också en bävan inför minnet av min reaktion på den. Jag har inte varit mig lik sedan den första titten för tre år sedan, och jag vet inte om jag någonsin mer blir mig lik. Även mitt filmintresse har reformerats. Efteråt har de flesta filmer framstått som andefattiga illusioner i jämförelse. Vad kommer effekten att bli denna gång?
Förankrad i den ambivalenta känslan av hoppfull misströstan, dröjde sig Kvinnan i sanden kvar månad efter månad i medvetandet. Det var oförklarligt och skrämmande. Men det var ingen melankolisk tomhet, snarare genomlevde jag en chans till mental helomställning. Jag kastade och omprövade dumma gamla värderingar. Det var ett liv av förespeglingar som gick i kras. Ett år gick och ännu tänkte jag på den nästan dagligen.
Kvinnan i sanden är i korta ordalag balladen om livet som en evighet i en sandgrop, och handlar om mannens strävan att fly och kvinnans önskan om att få mannen att stanna och dela hennes börda, ett ypperligt exempel på vad som brukar kallas ojämställdhet.
Mannen kommer från staden, är välutbildad och har lärt sig allt om möjligheter. Han tycker sig vara i kontroll över sitt öde. När han fängslas låter han all sin frustration gå ut över kvinnan i en könens kamp, för allt han inledningsvis vill se är hennes individuella skuld i hans predikament, som i själva verket kommer sig av ett systemfel.
För kvinnan är född och uppvuxen i denna grop och har bara lärt sig om livets omöjligheter. Hennes repliker uttrycks av någon som är slav under sitt överjag, ett sådant som är konstruerat av de som kontrollerar henne. De har nämligen ett vinstintresse i hennes lojala arbete. Så hon har ingen radio, ingen tidning och inga utsikter alls, bokstavligt talat. Befolkningen i byn är isolerade från varandra och känner bara till varandra som vaga rykten, som vore de vålnader. Skulle hon en dag lyckas fly, vart skulle hon kunna ta vägen? Allt hon fått lära sig är att skyffla sand. I gropen har hon en uppgift, som gör friheten utanför skräckinjagande.
Mannen har delvis sig själv att skylla. Det är hans egen högfärd som leder honom till dynerna till att börja med. Allt han vill är att slippa undan stadsmänniskans förmynderi. Id-brickor, körkort, äktenskapsbevis... bah! Frihet är hans mål, och skalbaggen är medlet att nå dit. Det är därför han kommer till sanden.
Men att få arbeta med sitt riktiga kall är få förunnat och kan bara ske på basis att de som skyfflar måste skyffla mer. Det skulle kunna ske med hjälp av tekniska hjälpmedel, men inte i detta samhälle - de har räknat ut att mankraft blir billigare - så mannen måste bidra med sina spadtag. Han blir därmed offer för sin egen och sina jämlikars livsstil. Trots detta släpper mannen inte sin dröm. Den förde honom till gropen, den när hoppet inom honom medan han vistas där, och han hoppas att den en dag ska föra honom åter till staden.
Speltiden är 147 minuter, men berättelsen bara fortsätter och fortsätter sippra genom medvetandet, eftersom den även är berättelsen om våra liv. Den är, som man så förnämt kallar det, en allegori. Om kampen mot sanden representerar människans kamp för sin plats i naturen, så är livet i gropen ett system vi upprättat för att bereda denna plats. Det är inget värdigt system, men det fungerar och kommer att begagnas så länge någon finns att upprätthålla det.
Ju mer du skottar desto mer rinner sanden ned över dig och besudlar allting som är ditt. Men du måste skotta, annars begraver den dig. Dessutom är det ett jobb som måste skötas, för annars kommer sanden, stad för stad, att begrava hela världen. Det är ett evigt göra, ett så kallat Sisyfosarbete, i en tillvaro utan mening.
Sanden du jobbar med är dig till ingen nytta. Den säljs vidare till staden som en del av dess byggnadsmaterial, medan ditt eget hem hotar att slukas av samma material. Du är härmed alienerad - från ditt arbete, din omgivning och dig själv. Det är här som filmen sopar undan benen på dig.
Man får ta vad som erbjuds. I utbyte mot sitt slit får mannen och kvinnan vatten, mat och cigaretter. Kvinnan silar sanden och finner ibland korn av silver. Dessa trär hon på små trådar och gör nätta små armband som hon kan sälja. Mannen släpper inte drömmen om flykt men alltmedan tiden går sansar han sig. Han börjar spela med i hennes spel, och lockas av kvinnans fysiska uppenbarelse. I några scener hjälper de varandra att tvätta sig, i ögonblick av extrem erotisk laddning där kameran kommer dem nära inpå livet. Omgivningen försvinner. För en stund finns ingen sand längre, bara mannen och kvinnan i enighet.
Betrakta hur han sedermera behandlar sin insektssamling. Kanske är det hans slutgiltiga resignation vi bevittnar, eller också bidar han sin tid. Filmen insinuerar att gränsen däremellan är mycket vag. Kanske för att det inte är något spel. För varje ny idé tvingas han justera sina värderingar, tills han svart på vitt upptäcker att hans envetna strävan bort är på kvinnans direkta bekostnad. Och en kulen vinterdag gör han en fascinerande upptäckt.
Ni måste få göra samma upptäckt.
---
Här är en film av sällsam tyngd. Till ytan är den ett relationsdrama, men underströmmar av paranoia och skräck förmedlar den existentiella ångest som mannen genomlider. Lyssna till filmmusiken nedan för ett smakprov. I en värld där film ses som en medel att fly verkligheten med för ett par timmar, är Kvinnan i sanden ett svart får eftersom den blottläger en skiva verklighet på ett enkelt och klarsynt sätt. Den gör oss en tjänst eftersom den påvisar våra livsvillkor i en existens utan intrinsikal mening, och ger oss verktygen att skapa en egen mening med. Denna kamp är tidlös, och dröjer sig således kvar, och skildringen hävdar därför sin plats bland världens bästa filmer.
Regissör Hiroshi Teshigahara och författare Kôbô Abe hade mycket att säga om det moderna samhället. Men i det offentliga rummet verkar ingen längre tala om deras livsgärningar, i alla fall inte utanför deras hemland Japan. Det debatteras om alla aktuella sakfrågor som polariserar och klyver oss på mitten, istället för dessa grundläggande dilemman som är så stora att de skulle kunna förena oss.
Så mycket bättre då. Det ger mig anledning att återkomma med fler texter om Teshigaharas och Abes förträffliga samarbeten. Abes förlaga till denna film, romanen med samma namn, är förresten lika fantastisk, och även om den visuella kraften och det suggestiva ljudspåret saknas, är den desto mer fylld av idéer.
Kôbô Abe
Hiroshi Teshigahara
En fysisk kopia av Kvinnan i sanden är jättesvår att hitta till rimligt pris i Sverige. (Men det får man väl inte säga i det här landet för då är man ju landsförrädare.) Criterion har släppt en säkerligen jättefin samling med tre Teshigahara-filmer där denna film ingår, men den kostar drygt 800 kr. Alla tre är strålande, men inte ens jag pungar ofta ut så mycket pengar för film. Men när jag skriver detta finns hela filmen i en bantad tvåtimmarsversion på youtube, uppdelad på två klipp med engelsk textning. Som sagt, man får ta vad som erbjuds. Jag har själv inte sett denna men har läst mig till att inga scener är bortklippta, däremot är somliga nedkortade för att öka tempot (för en amerikaniserad publik.) Sådana här långa klipp brukar försvinna ganska fort. Var god och passa på att ta del av en omvälvande upplevelse:
.jpg)
