Nu får det vara nog

Min strävan att se dåliga filmer har under juni sommarmånad resulterat i följande skörd: The Cathedral, Vinterviken, Cobra Verde, Lost & found, Spårlöst försvunnen, Dödlig hämnd, Diabolique - en djävulsk plan, En snut på hugget och The replacements .

Det här börjar få oanade proportioner. Det är sommar bakom mina slutna persienner men när teven erbjuder James Belushi påmanandes sin hundpartner att hoppa in i grannlimousinen och sätta på en pudel som är slätrakad i ansiktet, då stannar jag hellre inne och ser vart det leder. Jag hoppar stressat med ena benet och låter ännu en dag försvinna i periferin. Det börjar likna ett beroende.

Det är därför min odyssé måste ta slut. Ett jävla träsk har det varit och innan resan är över måste jag in i kråkslottet och ta mig an den sista bossen: Johnny English har jag hört att den heter. Ikväll ska jag alltså slutligen se Johnny English, jag lovar. Min nemesis. Om jag överlever återkommer jag med en utförlig rapport - och bortom den väntar dagar fulla med sol.

För den oinvigde kan jag berätta att Johnny English har nått närmast legendarisk kalkonstatus hemma hos Henrik Sjöstedt efter att jag sett en enda scen innehållandes världens sämsta och mest utdragna och förutsägbara skämt som, om jag minns rätt, gick till på detta sätt:

Johnny English är en klantig agent som tillsammans med en kollega ska infiltrera skurkarnas högkvarter i en skyskrapa. De ska hoppa ned på skyskrapans tak med fallskärm från ett flygplan. Innan de hoppar går de igenom planen en sista gång - de ska landa på en av två identiska skyskrapor belägna intill varandra. Sedan ska de fira sig ned längs varsin sida av skyskrapan med hjälp av rep. Johnny English erbjuds en laserkompass som ska guida honom till rätt byggnad, men han tackar nej till den. Sen hoppar han. Resten tror jag ni kan gissa.

- Scenen inleds 37 minuter och 35 sekunder in i filmen med att de två agenterna sitter förberedda i flygplanet en mörk, sen kväll.
- Efter 38 min 08 sekunder vet vi att där finns två identiska skyskrapor bredvid varandra, och kan redan ana vad som kommer att hända.
- Efter ungefär 44 minuter och 14 sekunder är skämtet avklarat - Johnny English har insett att han landat på fel skyskrapa, lämnat den, och de båda agenterna har infiltrerat rätt byggnad.

Detta skämt pågår alltså i ungefär exakt 6 minuter och 6 sekunder, och jag antar 6 tiondels sekund också för att understryka från vilka djävulska regioner det kommer ifrån. Att tidsbestämma skämtet är jättesvårt eftersom det saknar någon direkt slutkläm. Det bara driver lite håglöst och man märker aldrig att det totalhavererar för det kraschade redan innan avfärd. Det är ett dödfött skämt och dess ande missar också sitt mål precis som Johnny English gjorde, och kommer istället att hemsöka min byggnad, var jag än bor, för evigt.

Och det efter att ha sett en enda scen. Jag började se när de satt i planet, och lämnade dem åt sitt öde i samma ögonblick som de gick in i skurkarnas högkvarter.

Ja, som ni märker har jag i alla fall gjort en utförlig rekognosering inför denna minnesvärda batalj. Oddsen talar i min favör. Vi ses på andra sidan.

Tack, Fredrik Ljungberg

Igår meddelade Fredrik Ljungberg att han slutar i svenska fotbollslandslaget. Jag tycker det är väldigt tråkigt. Man kan väl säga att han har varit lite före sin tid. Snabb och löpvillig som dagens moderna fotbollsspelare, fast fem år i förväg. Tidigt i karriären hade han inga lagkamrater i landslaget som klarade av den sortens spel, de fanns i hans klubblag Arsenal istället.

Arsenal var väldigt framgångsrika när Ljungberg spelade i klubben. Andra klubblag sneglade avundsjukt på deras spel och såg framför allt Ljungbergs fartvind, och förstod att det var åt det hållet man måste utveckla det offensiva spelet i framtiden. Nuförtiden är Arsenal förbisprunget av lag som utnyttjar den sortens spel ännu bättre. Och därför har de förnyat laget med superspeedade spelare. De är på väg uppåt igen.

Han hade passat otroligt bra i det Ryssland som spelade ut Sverige tidigare i EM.

I landslaget har Ljungberg nästan alltid förblivit sorgligt outnyttjad som offensiv kraft. Istället har han fått agera slitvarg - såklart med äran i behåll. Få har slitit så mycket och fått ta emot så mycket stryk. Det är ju därför han slutar i landslaget. Det är som om han åldrats i förtid på grund av alla skador. Tyvärr missar han nu en del av den framtid han var med och skapade. Jag tror inte han hittar den i West Ham, där han spelar nu.

Men trots allt, med Ljungberg i landslaget har vi varit mer pålitliga och jämna än någonsin tidigare. Det är många som ser mörkt inför VM-kvalet, och Ljungbergs beslut att sluta var ännu smartare än vad man först inser. Nu blir han en symbol för en ovanligt framgångsrik era i svensk landslagsfotboll.

Så uppfattar jag det hela.

Eller så skulle man kunna sammanfatta det hela på det här imponerande sättet:

Min känsliga näsa

Inatt hade vi det långa söndagspasset: världens mest utdragna arbetspass som sträcker sig från 18:00 till 05:45 morgonen därefter. När jag gick ut ur våra lokaler såg jag att regnet hade dragit med sig all björkpollen ned på trottoaren för att indikera att "nu överger du de där tankarna på att överge knaprandet av Kestine, din jävel!"

Efter varje nattsömn vaknar jag upp och nyser konstant till dess att jag stiger upp, snyter mig och tar mitt piller. Det är runt och litet med en radie på två och en halv millimeter, men äger ändå en helande kraft som tar mig igenom våren. Jag är en junkie på dessa små underverk, vilket bekräftas vid åsynen av min spegelbild i badrumsspegeln efter denna dagliga procedur. På väg till affären strax därefter kan jag se tankebubblorna ovanför varje förbipasserande: "Jag bryr mig inte om vad du gör på din fritid, men håll dina droger borta från mina barn!"

När jag var yngre, 13-15 år kanske, hade min näsa en märklig egenskap. Om man slog på den, inte för hårt och inte för löst, nös jag alltid minst en gång - det slog aldrig fel. Det hade varit ett utmärkt partytrick, men på den tiden gick jag inte på fester. Istället försökte jag öka min popularitet under en rast genom att visa upp detta fenomen. Och visst, det fungerade då också. En kort sekund i rampljuset, följt av flera minuter där klasskamrater försökte få mig att nysa genom att slå mig på näsan. Vid något tillfälle fick även mina bröder nys om detta. Men ingen hade det rätta handlaget, de slog för löst. Eller så slog de för hårt.

Det var inte så många gånger någon försökte så jag tror att de har glömt det, men nu kanske minnena vaknar till liv. Och jag måste be er att inte undersöka om jag har kvar min gamla egenskap. För sätt er in i situationen genom mitt perspektiv: trots att tårkanalen är spräckt, står folk i din närhet och stirrar på din näsa med ett förväntansfullt leende efter att någon av dem har slagit dig på näsan.

Alla var för exalterade för att tänka på hur orättvist det var. Det var deras prestation - antingen slog de rätt, annars slog de fel. Men det var jag som skulle leverera. Eller också var det jag som skulle göra alla besvikna genom att återigen misslyckas.

Jag firar nationaldagen genom att skriva ett långt inlägg

Sommaren är här på riktigt. En värmevägg har svept in över Umeå och paralyserat oss allihop totalt. Vid Ålidhem finns inga öppna hav som kan dela med sig av sina små saltstänk och öppna upp luftvägarna när de blir som mest inflammerade av hettan.

Jag är sedan ett par dagar hemkommen från Helsingfors, där jag fick uppleva ett vackert bröllop bland vackra människor i vacker omgivning. Det var länge sedan jag hade så kul och fick skratta så hjärtligt.

Trots att Helsingfors är en storstad känns den lugn och harmonisk och jag kunde faktiskt koppla av. I vanliga fall när jag har rest brukar det kännas skönt att få spänna av några dagar, stressa ned och göra ingenting med ingen alls. Den känslan gick över i samma moment som jag klev ur flygbussen, och började inse att det inte finns särskilt mycket att se fram emot just nu - den tomma känsla som bara en annalkande sommarledighet kan medföra. Kamrat Oskar pratade om den konstiga sommarkänslan. Nu är den över oss.

Jäsande dagar på en brygga, sandstrand eller i en trädgård - de kan vara sköna och avkopplande, men humöret och tålamodet kan anfrätas av för mycket solsken. Det är inte bara bönder som behöver regn. Vi behöver alla något att se fram emot, lite solsken när det regnar, eller en utlandsresa när man börjar få slut samtalsämnen i vardagskneget - lite kaos här och lite stabilitet därefter för att bearbeta det.

Om två veckor börjar semestern. Förra året satt jag och jämrade mig över all min lediga tid, och svor att vara mer produktiv. Jag minns det som igår. Manus till en sketen kortfilm blev resultatet. Målet var det fyrdubbla. I år justerar jag mitt löfte till mig själv: en kortfilm ska jag skriva under semestern. Och kanske lite annat också, sånt man kan publicera här.

---

Under en lång period har jag medvetet sett dåliga filmer av olika slag, på förhand dömda kalkoner eller bara mediokra filmer. Varför? Därför att man uppskattar de bra filmerna mer när man blir påmind om hur dåliga de hade kunnat vara. Man får behålla sina referensramar. Och vill man göra bra film bör man nog studera de dåliga för att lära sig vad man bör undvika. Studerar man bara de bra filmerna börjar man klänga i träden som en jäkla härmapa som bara kopierar det som ens förebilder gjort bättre dessförinnan.

Visst kan man lära sig hur man gör saker bra, men minst lika viktigt borde vara att studera vad som inte fungerar. Dessa tips går ut till: M Night Shyamalan, Danny Boyle, Stuart Gordon, samt de senare årens Steven Spielberg, George Lucas och Peter Jackson med flera som jag inte kommer på nu.

Det är därför jag har satt betyg på filmer som Alone in the dark, Aliens vs Predator: Requiem, Babylonsjukan, Swimfan och Signs på filmtipset.se. Dessa är filmer jag nästan dömt på förhand och som inte gjorde mig besviken. Däremot måste de ha varit besvikelser för alla andra.

Sämst av alla filmer är AvP: Requiem. Jag har förträngt det mesta av det som hände i den filmen. Men en scen sticker ut: En polis, jag minns inte vad han heter men vi kan kalla honom John Smith, letar efter en försvunnen man och pojke i en skog. Men han råkar springa in i en Predator. Han dödas, skinnflås, och hängs upp och ned högt uppe i ett träd. En stund senare kommer polischefen och en annan man förbi på samma plats. Predatorn är borta men de upptäcker det skinflådda liket i trädet, när dess blod råkar droppa ned på en av männen. Polischefen vänder långsamt huvudet uppåt mot kroppen och gör allt fel - han säger denna korta mening: "I can't believe that is John Smith!"

Vad är det som är så tokigt med det?
Jo, följande saker tillsammans blir rätt tokigt:

1. Polischefen letar också efter den försvunna mannen, och inte efter John Smith.
2. Polischefen vet inte om att John Smith har råkat ut för någonting.
3. Liket är helt skinnflått och omöjligt att identifiera, särskilt när det hänger högt upp i ett träd.
4. Hans reaktion på att hitta ett skinnflått lik är helt jävla befängd. Han letade efter en vilsen man och dennes son, och upptäcker vad som borde vara det mest bestialiska mord han någonsin kommer att påträffa.

På så sätt kan man dissekera scen efter scen i AvP: Requiem och komma fram till att det är en oerhört ogenomtänkt film som bara gjorts för att tjäna pengar på de stackars suckers som är fans av spelen eller någon av filmfranschiserna som är ursprunget till denna skit.

Upphovsmannen har tagit inspiration av sina förebilder och kommit fram till det, i hans ögon, genialiska konceptet Predalien - filmens stora nemesis:

Och det var så långt hans fantasi kunde sträcka sig. And I rest my case.