Igår meddelade Fredrik Ljungberg att han slutar i svenska fotbollslandslaget. Jag tycker det är väldigt tråkigt. Man kan väl säga att han har varit lite före sin tid. Snabb och löpvillig som dagens moderna fotbollsspelare, fast fem år i förväg. Tidigt i karriären hade han inga lagkamrater i landslaget som klarade av den sortens spel, de fanns i hans klubblag Arsenal istället.
Arsenal var väldigt framgångsrika när Ljungberg spelade i klubben. Andra klubblag sneglade avundsjukt på deras spel och såg framför allt Ljungbergs fartvind, och förstod att det var åt det hållet man måste utveckla det offensiva spelet i framtiden. Nuförtiden är Arsenal förbisprunget av lag som utnyttjar den sortens spel ännu bättre. Och därför har de förnyat laget med superspeedade spelare. De är på väg uppåt igen.
Han hade passat otroligt bra i det Ryssland som spelade ut Sverige tidigare i EM.
I landslaget har Ljungberg nästan alltid förblivit sorgligt outnyttjad som offensiv kraft. Istället har han fått agera slitvarg - såklart med äran i behåll. Få har slitit så mycket och fått ta emot så mycket stryk. Det är ju därför han slutar i landslaget. Det är som om han åldrats i förtid på grund av alla skador. Tyvärr missar han nu en del av den framtid han var med och skapade. Jag tror inte han hittar den i West Ham, där han spelar nu.
Men trots allt, med Ljungberg i landslaget har vi varit mer pålitliga och jämna än någonsin tidigare. Det är många som ser mörkt inför VM-kvalet, och Ljungbergs beslut att sluta var ännu smartare än vad man först inser. Nu blir han en symbol för en ovanligt framgångsrik era i svensk landslagsfotboll.
Så uppfattar jag det hela.
Eller så skulle man kunna sammanfatta det hela på det här imponerande sättet:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fredrik Ljungberg är borta. Och själv kan jag inte analysera fotboll så bra, men nog fattar jag att han var en begåvad spelare.
Snabbhet har sällan varit Sveriges starka sida, men dock grovarbete. Det är synd att alla grovarbetare (i både hockey och fotboll) har kommit i skymundan av all fokus på målgörare. Men det följer väl tidens anda, antar jag.
Men om vi nu inte bara ska hylla så måste jag säga att Fredrik Ljungberg i min mening är den största svenska filmaren och divan i min livstid. Filmare har vi haft tidigare, men Fredrik har dessutom den italienska upprördheten som hör till när man inte får som man vill.
I början var det mest medelhavsländerna som sysslade med teater, men sakta men säkert har det krypit sig uppåt och har nu slutgiltigt intagit hela Europa. Dock är det i Sverige ännu inte en fullt utvecklad religion, som i vissa andra länder.
Jag tycker straffet mot filmare borde vara hårdare. Det förstör ju hela konstformen. Eftersom det är så svårt för domaren att se allt, så tycker jag att spelare ska kunna bli dömda efteråt om det är tydligt utan tvivel att han filmar (och därigenom fuskar i min mening).
Som kommmunist brukar man inte vara för hårdare straff, men nu gäller det fotboll och inte samhället. Och i fotbollen blir det primadonnorna som skulle straffas mest, och dom bra och ärliga arbetande spelarna som skulle tjäna på detta.
Jag vet inte om jag bara skriver i allmän iver och inte vet vad jag pratar om. Men roligt var det i alla fall.
Jag tolkar tystnaden efter min sågning som att du förkastar den jord jag går på.
Jag ville inte såra dina känslor nu när du ska bli far och allt, men jag har nog aldrig sett Ljungberg filma. Visst faller han mycket, men när jag har sett så har det alltid berott på att han blivit fälld av nån motspelare som försökt hinna ifatt honom.
En diva kanske han är. Han gnäller rätt mycket på domare har jag sett, och jag har hört att spelarbussen ofta måste vänta på honom enbart.
Men egentligen bryr jag mig inte för det enda jag egentligen ville visa var videoklippet på den där japanen. Snacka om glad kille. Jag skrattade så jag grät när jag hörde och såg honom första gången. Exalterad var ordet.
Mycket bra klipp minsann. Jag har redan börjat använda samma sätt när jag blir exalterad över nånting.
Japaner, alt. också (syd)-koreaner, är duktiga på att bli vilda av obetydligheter som tex en autograf.
Skicka en kommentar