Jag firar nationaldagen genom att skriva ett långt inlägg

Sommaren är här på riktigt. En värmevägg har svept in över Umeå och paralyserat oss allihop totalt. Vid Ålidhem finns inga öppna hav som kan dela med sig av sina små saltstänk och öppna upp luftvägarna när de blir som mest inflammerade av hettan.

Jag är sedan ett par dagar hemkommen från Helsingfors, där jag fick uppleva ett vackert bröllop bland vackra människor i vacker omgivning. Det var länge sedan jag hade så kul och fick skratta så hjärtligt.

Trots att Helsingfors är en storstad känns den lugn och harmonisk och jag kunde faktiskt koppla av. I vanliga fall när jag har rest brukar det kännas skönt att få spänna av några dagar, stressa ned och göra ingenting med ingen alls. Den känslan gick över i samma moment som jag klev ur flygbussen, och började inse att det inte finns särskilt mycket att se fram emot just nu - den tomma känsla som bara en annalkande sommarledighet kan medföra. Kamrat Oskar pratade om den konstiga sommarkänslan. Nu är den över oss.

Jäsande dagar på en brygga, sandstrand eller i en trädgård - de kan vara sköna och avkopplande, men humöret och tålamodet kan anfrätas av för mycket solsken. Det är inte bara bönder som behöver regn. Vi behöver alla något att se fram emot, lite solsken när det regnar, eller en utlandsresa när man börjar få slut samtalsämnen i vardagskneget - lite kaos här och lite stabilitet därefter för att bearbeta det.

Om två veckor börjar semestern. Förra året satt jag och jämrade mig över all min lediga tid, och svor att vara mer produktiv. Jag minns det som igår. Manus till en sketen kortfilm blev resultatet. Målet var det fyrdubbla. I år justerar jag mitt löfte till mig själv: en kortfilm ska jag skriva under semestern. Och kanske lite annat också, sånt man kan publicera här.

---

Under en lång period har jag medvetet sett dåliga filmer av olika slag, på förhand dömda kalkoner eller bara mediokra filmer. Varför? Därför att man uppskattar de bra filmerna mer när man blir påmind om hur dåliga de hade kunnat vara. Man får behålla sina referensramar. Och vill man göra bra film bör man nog studera de dåliga för att lära sig vad man bör undvika. Studerar man bara de bra filmerna börjar man klänga i träden som en jäkla härmapa som bara kopierar det som ens förebilder gjort bättre dessförinnan.

Visst kan man lära sig hur man gör saker bra, men minst lika viktigt borde vara att studera vad som inte fungerar. Dessa tips går ut till: M Night Shyamalan, Danny Boyle, Stuart Gordon, samt de senare årens Steven Spielberg, George Lucas och Peter Jackson med flera som jag inte kommer på nu.

Det är därför jag har satt betyg på filmer som Alone in the dark, Aliens vs Predator: Requiem, Babylonsjukan, Swimfan och Signs på filmtipset.se. Dessa är filmer jag nästan dömt på förhand och som inte gjorde mig besviken. Däremot måste de ha varit besvikelser för alla andra.

Sämst av alla filmer är AvP: Requiem. Jag har förträngt det mesta av det som hände i den filmen. Men en scen sticker ut: En polis, jag minns inte vad han heter men vi kan kalla honom John Smith, letar efter en försvunnen man och pojke i en skog. Men han råkar springa in i en Predator. Han dödas, skinnflås, och hängs upp och ned högt uppe i ett träd. En stund senare kommer polischefen och en annan man förbi på samma plats. Predatorn är borta men de upptäcker det skinflådda liket i trädet, när dess blod råkar droppa ned på en av männen. Polischefen vänder långsamt huvudet uppåt mot kroppen och gör allt fel - han säger denna korta mening: "I can't believe that is John Smith!"

Vad är det som är så tokigt med det?
Jo, följande saker tillsammans blir rätt tokigt:

1. Polischefen letar också efter den försvunna mannen, och inte efter John Smith.
2. Polischefen vet inte om att John Smith har råkat ut för någonting.
3. Liket är helt skinnflått och omöjligt att identifiera, särskilt när det hänger högt upp i ett träd.
4. Hans reaktion på att hitta ett skinnflått lik är helt jävla befängd. Han letade efter en vilsen man och dennes son, och upptäcker vad som borde vara det mest bestialiska mord han någonsin kommer att påträffa.

På så sätt kan man dissekera scen efter scen i AvP: Requiem och komma fram till att det är en oerhört ogenomtänkt film som bara gjorts för att tjäna pengar på de stackars suckers som är fans av spelen eller någon av filmfranschiserna som är ursprunget till denna skit.

Upphovsmannen har tagit inspiration av sina förebilder och kommit fram till det, i hans ögon, genialiska konceptet Predalien - filmens stora nemesis:

Och det var så långt hans fantasi kunde sträcka sig. And I rest my case.