När Chris Nolan prövade sina vingar...

...tretton år innan Inception såg dagens ljus.

Pretto

I helgen har jag varit i Stockholm och haft kul. Bland annat tipsade storebror om en pretentiös (eller hur var det nu) låt. Samla familjen i advent och känn er kränkta tillsammans till tonerna av DJ Assault:

Om du väntar på morgondagen

Denna morgon vaknade jag upp med en refräng i huvudet. Dess ursprung är och förblir en gåta. Jag antar att jag helt sonika bara tog den med mig från nattens allra sista dröm, vars rumsliga innehåll helt hade undflytt mig. Kvar fanns bara musiken. En riktig schlagerdänga var det, en sådan som jag inte gärna skulle vilja ertappas med i mitt iTunes-bibliotek. Något som åtminstone kan etiketteras "medryckande", nästan som en "jingel".

Länge låg jag där nedbäddad med den där löjeväckande melodislingan på ständig upprepning, och drev fram och åter mellan vaket och halvslumrande tillstånd. Dessa toner bara uttryckte en längtan att förevigas på nåt sätt. Men jag saknar såväl diktafon som musikinstrument, och har ändå aldrig ansett mig själv ämnad att tolka mitt inre, oförställda jag i form av musik.

Men detta var inte första gången som mystiska toner oprovocerat har tagit mig i besittning. Jag tror att den allsmäktiga musikguden har utsett min fantasi till avskrädesplats för sina mest monstruösa skapelser. Där kan de ligga och förtvina bäst de vill, utan att komma någon till skada utöver just mig själv. Därför är det tur att människan är utrustad med förmågan att glömma. Finns ni fler därute som känner detsamma? Jag tror att vi tillhör ett utvalt släkte. Synd att Will.I.Am inte insett att han också tillhör oss.

Men denna variant var så dålig att den skulle kunna ha blivit en kassako, eller åtminstone ett partytrick. I ett desperat försök att inte återigen glömma så utsmyckade jag melodin med ett par textrader:

"If you're waiting for tomorrow,
let it be your final wait."

Ordet "tomorrow" tillkom liksom på köpet. Det passade så väl in i de tre mittonerna, att man kunde cementera det omedelbart och med det som utgångspunkt sedan utmejsla resten hur enkelt som helst. Gärna som något så allmängiltigt att vem som helst kan missta det för en aforism, fylla det mening och applicera det på sitt eget liv. Ju fler desto större inkomst.

Och sen försökte jag ge melodin ett spatiellt utrymme. Jag föreställde mig Charlotte Perrelli framförande den på en scen som ett efterspel till en show med Wallmans salonger, någonstans i djupaste norrland, i en rökig lokal upplyst av spotlights, med rimfrost på rutorna och stjärnklar midvinternatt utanför. Ljudvolymen gjorde det omöjligt att föra samtal. Ingen var under fyrti, och alla trånade efter uppmärksamhet som om de just hade upptäckt att de hade egna begär, efter att under lång tid ha försökt vara alla andra till lags. Och där satt jag i ett dunkelt hörn och såg alla dansa till min melodi och sjunga min lyrik. Eftersom jag inte hade hunnit längre hade livet blivit en evig refräng. Men de såg att trivas med det.

Till slut började jag skratta i slumrandet.

Det var väckarklockan till den nya dagens kall. Jag steg upp, kokade kaffe, duschade, bredde mig ett par mackor, borstade tänderna, mötte morgonen medan jag försökte att inte glömma melodin. För varje aktivitet jag tog mig för var jag tvungen att sätta musiken inombords på paus, och för varje inaktivitet däremellan försökte jag återkalla den, men den förvrängdes en aning för varje försök.

När jag borstade tänderna upptäckte jag att den inte fanns kvar. Den var för evigt bortglömd. Det var mitt vakna, nyktra jag som hade sållat bort allt överflödigt och smaklöst genom sitt rationella filter. Då slutade jag att le. Kvar fanns bara de där idiotiska textraderna. Jag vill hemskt gärna glömma dem också. Jag försöker, men det går inte! Ibland hatar jag ord. Melodier kommer och går, men somliga ord får du leva med för evigt, vare sig du vill eller inte.

~ Så går det till i krig ~

Det finns två stora kärlekar i hans liv: flickvännen Annabelle och ånglokomotivet Generalen. Emellanåt kärvar den ena. Det går grus i det komplexa maskineriet fastän han tycker att han har skött allt enligt instruktionsboken. Då kan han söka tröst hos den andra - Generalen, alltså - som lyder varje kommando. Men bara under förutsättning att han tillgodoser dess två elementära behov - ved att förbränna och vatten att förånga. Buster Keaton är medförfattare, medregissör och spelar själv huvudrollen som den anspråkslöse sydstataren Johnny Gray, i klassikern "Så går det till i krig" från 1926.

Året är 1861, vilket väl ringer en klocka hos den historiskt bevandrade. Inbördeskriget bryter ut i Amerika, och alla män måste pliktskyldigt ta värvning. Så även Johnny Gray. Men det ärofyllda åtagandet förnekas honom - han är klen och kortväxt och anses göra större nytta som tågförare åt konfederationen. Med sårad manlighet måste han lämna beskedet åt sin Annabelle, som kommer med nästa dråpslag - hon tror att han ljuger för att slippa undan, och vill inte se honom igen förrän han är iklädd uniform.



Men när sluga, förklädda nordstatare på uppdrag djupt i fiendeland lyckas stjäla Generalen, och Annabelle råkar befinna sig på en av vagnarna, ser han en chans att återställa sin förlorade ära. Han är inte sen att skynda till undsättning - hans älskade lokomotiv ska befrias. På egen hand, om så krävs.

Större delen av filmen skildrar jakten på Generalen och flykten tillbaka till konfederationens territorier. There and back again. Det riskerar att bli statiskt, men i Keatons regi vet uppfinningsrikedomen inga gränser. Keaton - som uppfann "det mekaniska skämtet" - utnyttjar och låter sig utnyttjas av mekaniken för att sätta Johnny Gray i farans väg. Två lokomotiv och en järnväg - med dessa ramar etablerade kunde han enkelt avgränsa vilka verktyg som var lämpliga vapen, och låta fantasin skena iväg med dem, till Johnnys stora förtret och publikens enorma glädje.



"Så går det till i krig", eller "The General" som den heter på dess amerikanska originalspråk, är ett av filmhistoriens oantastliga mästerverk. Javisst, den släpptes 1926, och jodå, det är en stumfilmskomedi. Våra fördomar dikterar hur en sådan film ska beskrivas - med överspel, förlegad slapstick, och alla de värderingar vi belägger uråldriga filmupplevelser med. Men kanske kommer våra förväntningar på skam när vi upptäcker att ingen av aktörerna verkar vara medvetna om att de spelar med i en sån film. Var är det hysteriska minspelet? Var är pajkastningen och de flaxande kroppsdelarna?

Buster Keaton växte upp i en riktig artistfamilj. Som barn uppträdde han i sina föräldrars lustspel. När han slungades runt på scenen som en trasdocka (vilket var hans bidrag till uppträdandet) så upptäckte han att publikens gensvar ökade när han anlade ett minspel som var befriat från alla former av känsloyttringar. "Stenansiktet" blev hans kännetecken och sedermera även hans smeknamn. När man ser hans filmer idag förstår man att det är just den kombinationen som har gjort dem tidlösa - dödsföraktande stunts och stenansikte. Keaton förstod att i en bra film är dess publik deltagare, snarare än åskådare. Och när situationen är så häpnadsväckande eller dråplig att den kräver en reaktion, så behöver inte skådespelaren förta något av nöjet. Låt istället den deltagande publikens förväntningar projiceras på offret på scenen. Vi fyller själva i det nollställda ansiktet med vår egen palett av känslor.



I "The General" är det första slående exemplet på detta den scen där han är på väg att uppvakta Annabelle. Johnny Gray ställer sig utanför hennes dörr, putsar sina skor, rättar till kavajslaget, tar av sig hatten, rättar till håret och knackar slutligen på dörren - helt omedveten om att hon hela tiden stått bakom honom. När Keaton slutligen upptäcker henne ska han enligt stumfilmskonventionen visa sin häpnad, till exempel genom att trilla baklänges, men se bara vad som händer. Eller kanske snarare, vad som inte händer...

Betrakta även denna scen, där Johnny Gray mer eller mindre lämnas av sin flickvän på grund av en sak han inte ens rår för. Vi vet väl alla ungefär hur det känns att dumpas. När ältandet tar vid så trängs den yttre världen in i ett bortglömt hörn av medvetandet:



"The General" har gått till historien som den komedi den är. Men jämför man den med dagens filmutbud står den snarare närmast actionkomedin - och då kanske främst Jackie Chans välkoreograferade kampsportsbaletter. I likhet med Chan så utförde Keaton sina egna stunts. Begreppet "stuntman" var på 20-talet ännu inte uppfunnet. Att låta någon annan ta de tunga smällarna och största riskerna ingick inte i beskrivningen för skådespelaryrket. Men även om vi får se Keaton balansera ovanpå förarhytten på ett lokomotiv i full hastighet så innehöll "The General" inte hans allra farligaste stunts. I detta klipp från "Hans son på galejan" får vi se ett icke-repeterat, direkt livsfarligt stunt gå... som planerat - gudskelov:



I dagens råa filmklimat osar den här gamla filmen av en befriande oskuldsfullhet, trots att den utspelas mot en fond av verklighetsbaserat, brinnande krig. Jag antar att beror det på den lekfullhet med vilken Keaton närmar sig sitt tema - samt hans ovilja att skildra människors explicita våld mot varandra. I huvudsak består "The General" av flykt - en flykt undan repressalier för ett lömskt sabotage, först från ena sidan, sedan från den andra. När man skådar detta enkla upplägg, helt avskalat från dagens tekniska finesser inser man vari spänningen med genren ligger. Den frodas i akterna som involverar jakt och flykt, och stagnerar så fort den går över i konfrontation, vilket inte heller "The General" är befriad från.

Finalen av "The General" består nämligen av en stor batalj - unionens soldater mot konfederationens diton vid en bro över en flodfåra. Men Keaton distanserar sig från situationen. Han låter sin Johnny Gray agera främling i ett främmande land - en karikatyr i ett realistiskt scenario, vars insats närmast är av Deus Ex Machina-karaktär. Gud i maskinen. Keaton skapar stor parodi av en allvarlig situation. Se själva.

Jag har tidigare på den här bloggen begråtit samtida actionfilmers uppenbara olust att ens försöka underhålla med finess. Istället låter de kameran förmedla dynamiken - bara för att de kan - och låter klipparen rädda flytet och trovärdigheten. Buster Keaton hade inte denna "ynnest", och skapade mycket bättre filmer. Kaoset har eskalerat under en lång tid nu, och har passerat den gräns att jag inte längre är i stånd att följa alla "High concept"-actionfilmer som släpps - i synnerhet de med sommarpremiär. Dessa slutar alltid med sammandrabbningen, som är så kaotisk, så arbiträr att jag inte skulle märka någon skillnad om någon oannonserat bytte kanal till MTV.

Men jag skulle högakta den som istället kunde byta till en kanal som visar "The General" - en actionhistoria i dess grundutförande, med alla beståndselar intakta - som motverkar den tilltagande avtrubbning som tagit den spänninssuktande publiken i besittning. "The General" vässar sinnet igen, ger oss åter det humör som gör oss redo att möta varandra på de bästa villkor vi kan.

Filmen har inget original-soundtrack. Olika versioner ackompanjeras av olika ljudspår. Här har någon fått för sig att lägga upp hela filmen på YouTube, med musik av... Stravinskij, tror jag. Inte helt lyckat, men ändå det bästa exemplar jag har hittat på hela webben: