Lite reklam för Play

Nu ska jag inte elaborera till döds utan bara uppmana er att se den nya svenska filmen Play (av Ruben Östlund), som är baserad på verkliga händelser. Passa på medan tillfälle ges. Säkert kommer den att leva en undanskymd tillvaro i SF:s djupaste, kvavaste biogrottor, innan den slängs ut ur tablån för gott innan fler vågat leta sig in.

På föreställningen var vi sju, om jag inte minns fel. Tag med nån att dela den här obekväma upplevelsen med. Köp bara godsaker som inte väsnas. Tugga med munnen stängd. Svälj diskret. Filmen orsakar inte något direkt sensoriskt obehag, utan du kommer krystat nog att reagera på din egen reaktion.

Ju fler ni är desto bättre eftersom jag föreställer mig att obehaget blir större när det delas med många i dödstystnad. Filmen är som elefanten i rummet. Gud förbjude att du reagerar på det du ser, för då bekräftar du dess existens. Skratta och du begår en dödssynd.

Är du lagom förbryllad? Bra. Vill du veta mer? Det får du inte. Se "Play klipp 1" nedan för att få en försmak. Reagera hur du vill på det, det är ditt privilegium att göra så. Se sedan filmen på bio tillsammans med främlingar och se om du törs reagera alls.

---

Ännu ett inlägg på temat film. Jösses, vad jag är enkelspårig på webben. Min fysiska person är inte lika enahanda, jag lovar. Även om det blir mycket verklighetsflykt dessa tider, då allt jag gör privat i övrigt består av att invänta nya dagar som kommer med nya lägenhetserbjudanden. Jag ska flytta. Inom stadsgränsen vill säga. Då var det sagt. Nu skrev jag ska, inte vill, för att passera the point of no return. Dagarna kan inte komma och gå fort nog.

~ Den tunna röda linjen ~

I Gates of Heaven - Errol Morris dokumentär om djurkyrkogårdar från 1978 - finns ett citat, yttrat av en sörjande, gammal matte till ett husdjur som dött: "Där är din hund, din hund är död. Men var är det som fick den att röra sig? Det måste ha varit nånting, eller hur?"

Filmen denna text handlar om är inte om Gates of Heaven, men den nystar i samma existentiella fråga. Den tunna röda linjen är en krigsterm för den försvarslinje som man anlägger för att hindra fienden från att avancera. Så till ytan är filmen Den Tunna Röda Linjen en skildring av slaget om Guadalcanal i Stilla Havet 1942. Den är centrerad på en bataljon, i synnerhet dess c-kompani, och deras försök att erövra en strategiskt viktig kulle mitt på ön. Men i detta verk är kriget bara ett medel för att undersöka någonting mycket större, i en film så vag och omfångsrik att man kan börja var som helst.

Berättarröster används vanligen i film för att förklara svårbegripliga saker. Här används de istället för att komplicera det självklara. Regissör och manusförfattare Terrence Malick förundras via sin anonyma berättare över "en hämnande kraft i naturen". Via sin film utforskar han denna krafts inflytande på den mänskliga naturen; döden som katalysator för livet. Varje soldat vet att han kan dö när som helst. Och som nån sa: när vi ska dö behöver vi livet. Här har vi en film som saknar en traditionell narrativ. Istället skildras konflikten som en betraktelse från ett mycket vidare perspektiv.



Menige Witt (spelad av Jim Caviezel) är bäraren av detta helhetsperspektiv. På bondpermis i en fiskarby på en malenesisk ö upptäcker han en värld som dessförinnan var honom helt främmande. Infödingarna lever i ett tillstånd av frid. Witt förundras över att barnen aldrig verkar slåss. "Ibland slåss de, när de leker", förklarar en kvinna ur ortsbefolkningen. Witt tänker tillbaka på en stund vid moderns dödsbädd, och den stillhet hon mötte livets ände med. Ett lugn som han inte kunde förmå sig att dela.

Men vistelsen i fiskarlägret sansar Witt i sådan grad, att han lämnar världens kollektiva krigstillstånd via nån form av katharsis. Han blir filmens emotionella kärna, en kraft för humanismen i det destruktiva tillstånd som världen befinner sig i. Resten av filmen ser han till att alltid befinna sig där hans egenskaper behövs - vid fronten - som ett alibi för mänskligheten i en tid och plats där dess djuriska baksida härskar.

Witts motpol är sergeant Welsh (Sean Penn), och om inledningen av filmen ter sig som en dröm, anländer han som uppvaknandet. Ett amerikanskt frihetsskepp bryter av mot harmonin. Utan att vi får reda på hur, befinner sig Witt åter i armén, i ett förhörsrum ombord på frihetsskeppet, uppläxad av Welsh på detta sätt:



Sergeanten är realisten som filmen igenom försöker få Witt att inse världens egentliga beskaffenhet. Det kan tyckas hjärtlöst, men han gör det med avsikten att rädda hans liv. "Jag kan vara den bästa vän du nånsin haft. Och du vet inte ens om det", säger han. Med jämna mellanrum återkommer liknande samtal mellan Welsh och Witt. De må vara motpoler, men de ser litet av sig själva i den andre. Kanske är det därför de är så angelägna om att övertyga den andre. Dessa korta men strålande scener utgör ryggraden som håller filmen samman till en helhet.

Fantastiske Jim Caviezel gestaltar sin Witt som antitesen till världsordningens excesser. En uppenbarelse som tycks fjärmad från den fysiska världen. Somliga menar att denna roll förebådade hans insats som Jesus Kristus sex år senare i Mel Gibsons kända film om korsfästelsen. Hans minimalistiska skådespeleri ger minsta rörelse en enorm betydelse. En stillsam vridning av huvudet mot himlen kan vara repliken på ett påstående som inte kan bemötas med ord:



De båda soldaterna och deras bataljon skeppas till Guadalcanal, vilket resulterar i slaget om redan nämnda kulle, och resten är historia. Vi får följa en mängd soldater som var och en strider för någonting mer än att döda japaner. Alla representerar de någon med- eller motmänsklig egenskap. Elias Koteas spelar en kapten som inte är villig att offra sina soldaters liv, medan hans överste (Nick Nolte) hetsar och hotar för att nå resultat. Ben Chaplin spelar en menig som inte räds döden, eftersom han resonerar att hans minne kommer att leva vidare i hans fru. Han slipper dö ensam. Dock möter han det mest ironiska av alla öden.

Dessa skådespelare toppar en diger rollista, bestående av storstjärnor som John Travolta, George Clooney, John Savage, Woody Harrelson, Adrien Brody, Nick Stahl, Jared Leto, John C Reilly, John Cusack och Miranda Otto. Alla ville bidra med sin del till vad som skulle bli Terrence Malicks stora återkomst till filmbranschen efter 20 års tystnad. Tyvärr hamnade hans mästerverk i skymundan eftersom Steven Spielberg släppte sin succé Rädda menige Ryan - en rakare och mindre minnesvärd krigsskildring - samma år.

---

Nog pladdrat om det. Men vad gör just denna krigsfilm så speciell? Vad skiljer den från alla krigsfilmer som delar budskapet att krig är hemskt?

När jag tänker på valfri krigsfilm, ser jag den i bästa fall som en strävan efter att avskräcka. Bilderna som fastnar är på människor i nöd. Den tunna röda linjen har också sådana. Men det man minns efteråt är inte lidandet, utan de fantastiska naturbilderna. Det som gör den så djupt antikrigisk är att den utgår från känslan av denna eftersträvade fred, som vi alla hoppas att kriget ska resultera i. Kameran fångar existensen såsom den upplevs för någon som precis upptäckt att den finns på riktigt, världen som alltid togs för given. Som om den vill säga: "Här är vad som står på spel. Detta måste vi återgå till. Förstör nu inte det här."



Men den ger också bilden av att de överlevande människorna i en värld som genomgått en sådan kris, kanske inte är förmögna att bygga upp en sådan värld igen. Kanske går vissa mänskliga egenskaper förlorade hos en som bevittnar all denna förödelse. Kanske blir vi alltför misantropiska. Witt ställer sig en fråga en bit in i filmen: är varje människa en del av en stor själ & olika ansikten av samma människa...

I varje soldat finns en gnutta av alla karaktärer. Om ön de krigar på metaforiskt får representera en komplett människa (en välanvänd metafor på film genom åren) så är individerna på ön olika personlighetsdrag hos denna person. Witt mot Welsh. Kaptenen mot översten. Där har ni två exempel. Medmänsklighet kontra motmänsklighet. Alla bär på en skärva av dem. I krigstillståndet söker de sig till den sida av sig själva som de tror ska hjälpa dem att överleva. Men vad säger att valet är rätt? Vem bestämmer vem som ska dö när kulorna viner överallt? Filmen är besparad all form av Hollywood-logik. Om det finns nåt som avgör utgången av ett krig, eller vilken soldat som överlever, så är det i alla fall inte moral. Allt är kaos.



Japanerna är dödens anonyma ansikten, och de amerikanska soldaterna slåss för sina respektive synsätt att besegra dem. Somliga tänker på sig själva och utnyttjar i grund och botten andras liv för att förlänga och förhöja sitt eget. Andra riskerar sina liv, av många olika anledningar. Av kamratskapen som kan hålla dem vid liv, eller för att det förväntas av dem, eller för att de kan gynnas av det i långa loppet genom dekorationer och befordringar. Allt medan högre rankade befinner sig på behörigt avstånd, utom all fara. Ett konkurrenssamhälle, eller herre på täppan, som alla tvingas ta del av.

Mitt i detta inferno befinner sig Witt. Om en ö får representera människan för alla andra, så har han funnit en mycket trevligare metafor; vattnet som omgärdar ön, och som rinner igenom den. "Ingen människa är en ö; hel och fullständig i sig själv", som John Dunne inledde sin dikt. Terrence Malick låter sina rollfigurer stundom omvälvas och renas av vatten, ensamma eller tillsammans, vilket för dem närmare varandra än någonsin, och vid nåt enstaka tillfälle räddar floden liv. Men endast Witt har delat vatten med dem som lever i fullständig sinnesfrid.



Så, för att återknyta till frågan i inledningen, vad är det som får oss att röra på oss? Denna film postulerar åter den mest uråldriga av alla truismer, att vetskapen om döden får oss att leva. Detta gör döden till en viktig del av våra liv. Vi finner våra egna metoder att överleva, och är omvärlden hård, omänsklig och oförlåtande, är den vedertagna metoden att själv bli hård, sluta sig för omvärlden och freda för sig själv. Men var finns glädjen i det? Och varför ska vi lyssna på de som säger att världen är så hemsk? "Egendom. Allt handlar om egendom", som sergeant Welsh säger mitt i filmen.

Hur du går vidare med Den Tunna Röda Linjen är upp till dig. Är det en världspolitisk allegori? Ett spirituellt drama? Är det en kommentar om krigets effekt på mänskligheten? Eller är det bara en utomordentligt välfotograferad krigsfilm? Ju fler frågor den lämnar kvar, desto bättre.

Själv tyckte jag inte något vidare väl om den när jag såg den första gången i 18-årsåldern. Dess filosofi gick mig helt förbi, liksom hela världens komplexitet gick en skyddad tillvaro helt förbi. Frågorna den behandlade slog aldrig rot i mig. Min jord för sådant var inte bördig. Filosofi var någonting helt verklighetsfrånvänt, utan mening i våra liv. Fast det var då. Jag befinner mig nu i spegelvärlden. Om jag var Welsh, har jag blivit Witt. Du kanske skulle uttrycka dig tvärtom. Vi bär på våra egna förutsättningar inför detta verk, men kanske lämnar vi det med helt andra.

Nu ser jag tillbaka på 18-åringen i mig som närmast hånade fans av Den tunna röda linjen. Att ändra åsikt om filmen och anamma dess innebörd handlar inte bara om att hylla filmen i sig, det handlar också om att inte bemöta hånen med samma mynt. Även om mitt yngre själv säkert häcklar mig just nu medan jag skriver dessa ord, så häcklar jag inte mitt yngre själv som var så defensiv. Han är bara en skärva av mitt fullständiga jag. Det är dags att förlåta och gå vidare.