Guldkompassen

Om man har läst boken finns ingen anledning att se filmatiseringen. Boken är en barnbok som jag gillar, men filmen är en barnfilm som är väldigt, väldigt ryggradslöst anpassad för barn. Det kyrkofientliga budskapet försvinner i det höga tempot. Kul om ungarna gillar det. Men själv känner jag mig utesluten. Det är sällan en särskilt trevlig känsla.

Jag är verkligen inte imponerad av just någonting, förutom det visuella och Nicole Kidman.

Och nä, jag gnäller inte på att filmen inte följer bokens handling slaviskt. Den var bara så... oengagerande. Och ospeciell.

Två av fem, kanske.

Dåligt lokalsinne?

Eller vad är det frågan om egentligen?

Förlorad i den europeiska solen

Solen bränner hjässan svårt
Det är omöjligt att tänka klart
Jag hade hoppats att klumpen i magen
skulle lämna mig i fred snart

Alla här är så exalterade
över sina grandiosa idéer,
som i slutändan bara leder fram till
sönderkompromissade klichéer

Det snackas aldrig om något annat här
i det främmande europeiska parlamentet
någonstans under den europeiska solen.
Placerad i den här obekväma stolen,
i syfte att bromsa den här skenande tjuren
Bespottad, hånad och helt utfrusen
från de starkast brinnande ljusen
som utgör vår europeiska sol.

Jag har inga kontakter kvar,
ingen känsla för mina gamla ideal.
Reducerad till en som bara sitter av sin tid
tills nästa avlägsna parlamentsval.

Kära familj, det är långt hem.
Jag hör knappt vad ni säger mer.
Det är för er skull jag nedlåter mig till det här.
Det skulle vara kul att höra nåt från er.

Ni måste ge mig vägledning,
något som liknar en instruktion.
För även om jag aldrig tillåts att skina som dem,
så kan jag alltid lysa upp en explosion.

Om ni laddar kanonen som är jag,
full med något som är värt att brinna för,
så riktar jag mig mot det mest sårbara stället
och inväntar det oundvikliga tillfället,
för stubinen antänds självmant här.

Fram till dess sitter jag på min stol
och gör allt som finns i min vanmakt
för att hålla min utfrysning intakt,
och inte avdunsta eller smälta bort
under vår europeiska sol.

Åh nej

OMG... Snälla, säg att det inte är sant...

En toppendag blev genast mycket mörkare.

Vila i frid.

Allt blev svart

Det är ett ämne jag inte vet hur man närmar sig,
men det har lämnat något obearbetat hos mig.
På andra sidan vägen växte ett mörker.
Bland unga pojkar som mig slog det rot
och växte upp till ett stort, ihåligt hot.

Vårt kvarter var omgärdat av mörk skogsmark
som i brist på annat fick agera lekpark.
Som liten trodde jag på märkliga saker,
som bara kan kopplas till inbillning,
en enorm fruktan utan urskillning.

Vi delade våra domäner med mörkrets kreatur.
Vid kvällningen återkom alltid samma procedur,
där vi samlade ihop våra vapen
på första ugglans hoande initiativ,
och flydde undan skogens nattliv.

Jag mötte några äldre barn på väg mot något uppsåt
sent en afton när vi alla hade skiljts åt.
Jag mötte samma rädsla i deras ögon
men de sa att de skulle fixa problemet
som orsakats av det här skitsystemet.

Jag var rädd och sa att jag skulle hem och se på teve
när de undrade om jag ville följa med.
De lämnade mig och började gå åt fel håll.
I den riktningen fanns inga hot mot barn,
bara flyktingförläggningen utanför stan.

Jag tänkte att de också var rädda och gick fel med flit,
eller också var det bara jag som kunde hitta dit.

Efter att deras röster tonat ut
kändes världen mycket mörkare än förut.

Jag höll ett krampaktigt tag om mitt trägevär.
Gatubelysningen bildade en barriär
som höll mörkret stången utan besvär.

Men det blev också mer kompakt
när man beskådade hela dess prakt
alldeles intill dess gränstrakter.

Jag började känna mig stor
som vågar gå där mörkret gror
medan äldre går på lönlösa häxjakter.

Nattens röster lät inte längre så illa,
några syrsor spelade stilla,
som ett efterspel till något otäckare.

Men jag började springa ändå,
det tog så lång tid att gå,
och jag ville hem till min favoritdeckare,

den jag idag förknippar med ett kul missförstånd -
att Miami var namnet på den coola polisen,
och Vice var namnet på hans svarta vän;
han som ofta kändes överflödig,
scenerna med honom kändes alltid sega.

Men det här avsnittet räddade han livet på sin kollega,
och fick sin länge efterlängtade revansch,
gjorde slutligen skäl för sin plats på min plansch.

---

Misstolkar ni den här är ni dumma i huvudet. Men det är sant att jag trodde att Don Johnsons rollfigur hette "Miami" och att Philip Michael Thomas' rollfigur hette "Vice", i samma anda som "Starsky & Hutch", "Turner & Hooch", "Cagney & Lace", "Bonnie & Clyde" - "Miami & Vice". Ja, ni förstår... Och ja, jag var tvungen att söka på imdb för att leta reda på Don Johnsons partners namn...

Felsökningen

Jag minns min härliga gymnasietid, fylld av dåligt självförtroende.

---

Felsökningen

Felet med dig är att du är intolerant och oförstående.
Mot mig är du alltid så förebrående.
Det ligger inte i det du säger,
men jag kan tyda ditt kroppsspråk,
den ständigt flödande monologen,
och det är ett välbekant stråk,
för jag är den stora psykologen.

Felet med mig är att jag kanske läser dig lite för bra.
Då blir tystnaden något att föredra,
för jag vill bevara den bilden.
Så vi kommer aldrig närmare varandra.
Inte förrän du försvinner in i bakgrunden,
en trygg plats bland alla andra,
kan du få förverkliga pratstunden.

Felet med min värld är att den har en framtid för oss,
(där vi är tillsammans förstås),
och jag vet exakt vad jag svara
på varenda liten replik du levererar.
Men du säger aldrig dessa saker i verkliga livet.
Du tillåter aldrig att jag briljerar.
Jag får aldrig ta det avgörande klivet.

---

Go'natt. I morgon vaknar jag upp ett år äldre. :-O

Stora framsteg i fallet Madeleine

Jag vet inte, men jag tyckte det här var ganska kul. Det här handlar om den översta nyheten på http://www.aftonbladet.se/ i skrivande stund.

Okej, glöm alla gamla bilder på Madeleine, såsom detta foto:



Nuförtiden tror nämligen experterna, med viss hjälp av avancerad datorutrustning, att hon ser ut som på denna bild:

Det har skett framsteg i fallet Madeleine. Nu blir hon nog funnen snart. Vilken tid vi lever i, med såna framstående FBI-experter som kan skapa såna fantastiska fantombilder utifrån en nästan identisk förlaga.

Experten i fråga tror alltså att Madeleines mun är aningen mer sluten nuförtiden, likaså ögonen, och att håret är stripigt eftersom det är oduschat. Men han är osäker. "Så här kan hon se ut nu". Kanske lite dumt att tipsa kidnapparna om att man kan duscha Madeleine, så att hon blir svårare för allmänheten att identifiera utifrån fantombilden.

Xvarts i Gnolls högkvarter

I förra inlägget skrev jag att jag skulle börja på nästa film. Det var en lögn. Jag har inte skrivit ett dugg. Hade god lust förra veckan, men då hade jag andra prioriteringar.

Hela denna helg har jag suttit och spelat Baldur's gate 1, det gamla datorrollspelet som kan ta, utan att överdriva, mer än hundra timmar att klara av. Man bör tillägga att jag redan klarat det en gång.

En festlig grej hände i Gnoll stronghold. Man kan ju förvänta sig att ett Gnoll stronghold svämmar över av Gnolls. Och mycket riktigt fanns där en massa Gnolls. Men djupast i dess innandöme, ja nästan i kartans andra ände, härjade ett gäng Xvarts. Har ni hört nåt så tokigt? Det måste vara en bugg. För inte skulle en Gnoll tillåta några Xvarts att springa omkring på sitt territorium. Det skulle ju vara rätt och slätt löjligt. Inte för att jag klagar. När man slaktat ett gäng Gnolls så blir ju några Xvarts ett välkommet avbrott, inte sant? Så det var bara att tacka och ta emot, och sen slakta några Xvarts istället. Men sen kom Gnollsen tillbaka, så då fick man ändra inställning igen, sudda bort flinet.

Ja, det var en minnesvärd episod av mitt liv.

---

Jag har även sett filmen som snabbt puttade ned Bron till Terabitia till silverplats. Men jag kan inte avslöja vilken det var. Se min filmtipset-profil för att se vilken.

Jag, en sängvätare

Så tidig morgon att staden är helt stilla,
ännu utan morgonblad om det vill sig illa,
för ännu är jag en sängvätare.
Anfallen kommer allt tätare
och jag måste läsa om elände;
klarar inte att göra ingenting
i väntan på tvättpassets ände.

Dagen kommer inte med några nya bud.
Arbetar så fukten dryper ur min hud,
strilar ned i munnen, en smak av salt.
Jag dyrkar dagen högst av allt,
även om jag upplevt den förut.
Trädgården är full av jobb
och det tar aldrig slut.

Vackra kvällen anländer insmickrande
och skiljer mig från mitt snickrande.
Tar mig ett glas, spiller lite vin,
ännu en utmaning för min tvättmaskin.
Somnar framför teveapparaten,
missar filmen jag somnat till förut,
och i stekpannan torkar middagsmaten.

Natten anländer, lågmält och kallt,
trots att den ljuder högst av allt,
och man vrider sig av och an,
svettas konstant, slumrar ibland.
Tills morgonen anländer med bättre väder,
när jag samlar ihop lakan, påslakan,
och örngott, fuktigast av alla sängkläder.

---

Nu hade jag tänkt börja på nästa filmmanus, så dikterna kommer kanske mindre frekvent framöver.

Och förresten, se filmen Bron till Terabitia. Av de få jag sett från 2007 är det den bästa. Enda som håller fyrstjärnig klass, förutom The Bourne Ultimatum. Terabitia är en film om två barn, två ensamvargar som finner varandra och skapar en fantasivärld när den riktiga blir för jävlig. Deras fantasi blir dock svår att hålla intakt när verklighetens allt större problem knackar på och stör. Mycket stark barnfilm, även för vuxna.

Jag, ett grubblande misstag

Här är ett försök att skriva något lättsammare, men den känns mest banal. Har grubblat hela kvällen om jag verkligen vill publicera den... Det kanske är ett misstag, så håll till godo tills jag ångrar mig. Men visst är jag en rimsmed?

Jag, ett grubblande misstag
----
Med saligt leende läppar
sken klasskamraterna ikapp runt omkring
medan munnen min formade en liten ring.
På kommando var jag redo att säga "omelett".
Allt var minutiöst förberett.

Jag, som den ende i hela lokalen
gapade efter den första vokalen,
den som aldrig hördes sen,
och på det fotot gapar jag än.

Det var varken första eller sista gången,
bara ett i raden av obetydliga misstag
som har format mannen som är jag.

Alltid minst halva distansen efter,
och försöker skrapa ihop mina rester.

Innan medvetandet kommit ikapp
har andra tillfällen redan flugit förbi;
en leende flickas snabba sorti.
Så jag låter minnena av dem sprida sig
för att försöka uppmuntra mig.

En inte alltför avlägsen dag
kanske jag lyckas, av misstag.
Någon tror det är denne jag avser
där jag går förbi, grubblar och ler.

För visst är jag ett levande solsken.
Jag bär det, stolt, som ett emblem.
Tar ni anstöt är det ert problem.

Jag förväntar mig mycket mer än misshag,
även om allt jag åstadkommer är misstag.
----

Tack till popgruppen Teenage Fanclub för inspirationen. De tillhandahåller alltid solsken.