Jag, en sängvätare

Så tidig morgon att staden är helt stilla,
ännu utan morgonblad om det vill sig illa,
för ännu är jag en sängvätare.
Anfallen kommer allt tätare
och jag måste läsa om elände;
klarar inte att göra ingenting
i väntan på tvättpassets ände.

Dagen kommer inte med några nya bud.
Arbetar så fukten dryper ur min hud,
strilar ned i munnen, en smak av salt.
Jag dyrkar dagen högst av allt,
även om jag upplevt den förut.
Trädgården är full av jobb
och det tar aldrig slut.

Vackra kvällen anländer insmickrande
och skiljer mig från mitt snickrande.
Tar mig ett glas, spiller lite vin,
ännu en utmaning för min tvättmaskin.
Somnar framför teveapparaten,
missar filmen jag somnat till förut,
och i stekpannan torkar middagsmaten.

Natten anländer, lågmält och kallt,
trots att den ljuder högst av allt,
och man vrider sig av och an,
svettas konstant, slumrar ibland.
Tills morgonen anländer med bättre väder,
när jag samlar ihop lakan, påslakan,
och örngott, fuktigast av alla sängkläder.

---

Nu hade jag tänkt börja på nästa filmmanus, så dikterna kommer kanske mindre frekvent framöver.

Och förresten, se filmen Bron till Terabitia. Av de få jag sett från 2007 är det den bästa. Enda som håller fyrstjärnig klass, förutom The Bourne Ultimatum. Terabitia är en film om två barn, två ensamvargar som finner varandra och skapar en fantasivärld när den riktiga blir för jävlig. Deras fantasi blir dock svår att hålla intakt när verklighetens allt större problem knackar på och stör. Mycket stark barnfilm, även för vuxna.