Umeå open - tredje tagningen

Fredagen var alla lokaler öppna. Det var den på förhand starkaste dagen för mig. Vi planerade att se Anna Ternheim, sitta i baren, se på Alkberg, och se på Asta Kask (istället för Melody club, huga!). Anna var bra, kanske inte suverän, men det är bra musik och hon levererar den så det känns. Tyvärr blev jag så pissnödig så jag gick på muggen efter My secret. Tror inte det var så mycket kvar då. Att gå på baren var inget märkvärdigt. Vi satt där en timme, men jag minns inte vad vi gjorde. Vi pratade.

Alkberg BD var som vanligt bra, men inte lika bra som jag sett tidigare på Umeå open för några år sedan eller på trästocks i somras. Det kändes ganska kortfattat, snabbt, hektiskt och svettigt. Kanske som sig bör på en punkscen. Låtarna de spelade var (inte i den här ordningen) Sunbyberg, En tidsinställd bomb, Reevolution, Ändra på allt, Helg igen (allsång), Fyllskalle (ovanligt? nej! allsång), Haparanda here we come och så slutade allt med en lysande version av Nere på parkeringen. Jag kan ha glömt någon. Trist att vi inte fick höra Ragnar. Som vanligt fick vi inte höra Sture Bergman lo-fi. Men det är alltid kul att se dem.

Asta Kask såg jag för att kamrat Oskar skulle se dem, och för att alternativet var Melody club. En av bandmedlemmarna hade en enorm 80-talsfrisyr. De hade kul på scen och fick konstant ta emot glåpord och långfingrar från publiken, i all välmening. Själv stod jag tyst lite på sidan och såg på när folk punkstudsade. En indiepopare hade gett sig in i leken också, men det gick inte så bra för honom. Han råkade bli knuffad, föll raklång och folk intill gick åt sidan istället för att hindra fallet. Han ställde sig diskret upp och smet in i hoppborgen igen. Sista låten inleddes med ett ekande flyglarm, och då sa sångaren "Det här låter inte bra!". När den låten var klar gick vi direkt.

Totalt sett drack jag sju öl på hela kvällen, men det kändes knappt. Varför blir det så för mig? Jag vet inte vad som har hänt med mig. Vart tar ölen vägen när den inte sätter sig i skallen? Sätter den sig direkt runt magen och blir bukfett? Eller i skinkorna? Det är lite svårt att kontrollera.

Kvällen var en liten besvikelse, men godkänd ändå. Det roligaste var att vi träffade punkar-Emil från Finland, som ska bli pappa och köpa bil.

Umeå open 2007 - försök 2

Nu är klockan snart 10.20 och då kan det vara dags att göra ett nytt försök med att närma mig ämnet Umeå open 2007. Jag skulle ju kunna vänta till i morgon då festivalen är klar och skriva om alla tre dagar i ett kör men det känns lite svulstigt. Och jag skulle aldrig orka att ens närma mig nåt så svulstigt.

Torsdag: Det var ju ett akustiskt set till största del som jag skrev. Trist och enahanda. Ett ordentligt bakgrundssorl härjade i spelningslokalen. Maia Hirasawa var överlägset bäst. Hennes skiva kommer snart. Mounain goats var namnet på allas läppar innan festivalen, fast jag har inte köpt deras koncept. Inte alls min grej. Och deras spelning fick mig inte att konvertera. Det var trist och torftigt. Rätt skum line-up, med bara gitarrist och basist. Den sistnämnde kändes rätt överflödig. Ordentligt bräkande sång. Därav bandnamnet, kan tänkas. Rätt stort "Kejsarens nya kläder"-syndrom. Ändå var Mountain goats näst bäst. De andra två spelningarna var inte ens värda att skriva om. Zzz. Under dessa anslöt vi oss till bakgrundssorlet och förstärkte det lite.

Umeå open 2007

Klockan är 3 på morgonen så det kanske är dags för en lägesrapport för Umeå open efter två dagar (av tre). Torsdagen förflöt i ett töcken av lugn. Endast Äpplet var öppen, och där spelade fyra akustiska set på raken. Först Mountain goats, sen Maia Hirasawa, sen nån mörk brud som hette nåt på Ali eller som nån annan boxare, och till sist ett tvillingpar som hette Taxi Taxi.

Urrk, nu orkar jag inte skriva mer. Det var inte särskilt kul heller. Mer en annan gång.

*Sport*

Jag hatar sport. Det minst pålitliga fenomen som finns. Tiden man spenderat kan aldrig kännas så bortkastad som efter en snöplig förlust mot ett litet jävla skitland som måste hyllas på grund av sin effektivitet och jävla tråkiga fotboll som fungerar. När den värdelösa matchen med noll underhållningsvärde är till ända, sitter man ändå där totalt sönder av uppdämda känslor som aldrig man fick utlopp för. Man vet att sömnigheten kanske kommer så småningom, men alldeles för sent. Att varva ner tar en fjärdedel av natten i anspråk, och då har natten redan börjat när matchen är över. Humöret är nere i botten, och ibland kan det smitta av sig på hela nästkommande dag. Sport förbistrar. Sport är meningslöst. Sport är bara bra i extrema undantagsfall. Sport. Sport. Vissa sporter slutar alltid illa om man bor i Sverige.

Direkt från en hjärna till ett tangentbord.

Sov gott!

3. Eldflugornas grav

3. Eldflugornas grav (Hotaru no haka, 1988, Isao Takahata)

Som tredje film tar jag en relativt okänd animerad japansk film från 80-talet. Kritiker och privatpersoner har världen över besinningslöst hyllat den här filmen så fort de sett den. Problemet var bara varit att ytterst få utanför Japan såg den till att börja med. Via hörsägen fick folk upp ögonen för filmen, och långsamt byggdes dess goda rykte upp, tegelsten för tegelsten, tills den nu har funnit sin plats i många människors hjärtan. Det stora genombrottet på Internet movie database topp 250-lista var också det definitiva genombrottet. Eldflugornas grav har kommit för att stanna, och har fått flera fina dvd-utgåvor som hjälp på traven.

Det är ett nästan outhärdligt tragiskt krigsdrama från det andra världskriget. Två unga syskon, den äldre brodern Seita och hans lillasyster Setsuko, tvingas klara sig på egen hand när deras mor dör efter en amerikansk bombräd. De inkvarteras hos sin faster, som är medgörlig till en början, sedan alltmer frustrerad över den börda som två extra gapande munnar medför. Hon driver dem, så som händelserna skildras i filmen, praktiskt taget bort från hemmet. De hamnar i en övergiven bombtunnel vid ett litet vattendrag och börjar leva utanför systemet. Intentionerna är goda, men den fungerar inte bra i ett krigshärjat land där mat ransoneras ut, och knappt går att köpa för pengar. De uthärdar sina dagar i svår hungersnöd, i väntan på att deras far ska återvända från den Japanska flottan.

Beskrivningen låter nattsvart. Det tragiska (och briljanta) med Eldflugornas grav är paradoxalt nog att händelsekedjan skildras med glädje och värme så länge som möjligt. Viktiga element i historien är eldflugor, fruktkarameller och lekar istället för det brinnande kriget som mest syns i bakgrunden. Man slits mellan hopp och förtvivlan när mörkret ibland tränger igenom det glada humöret. Och mer så ju längre filmen lider.

När känslorna ligger så nära ytan som de gör i den här filmen är det ett tufft jobb att hålla dem i så strama tyglar som krävs. Här portioneras de ut perfekt. De dramatiska scenerna ackompanjeras av… tystnad, för att sedan få orkestral bearbetning ett par scener därefter. Det verkar påminna en del om hur människan på riktigt bearbetar chocker, och gör att den här filmen flyter på fantastiskt väl rakt igenom.

Länge gick jag omkring och påstod att det här var världens bästa film någonsin. Numera har jag insett att sanningen kanske inte är fullt så enkel. Möjligen har jag sett den här filmen några gånger för mycket, men den har inte förlorat särskilt mycket i styrka trots det. Jag såg den återigen alldeles nyss. Tycker jag fortfarande att det är världens bästa film? Jag vet inte. Kanske.

Tomten 5

Jag har varit lite upptagen med att städa, förbereda och greja inför releasefesten för Tomten 5. Det är en actionfilm inspelad i Umeå, Holmsund m.m. där bland andra jag själv medverkar. Jag är just hemkommen från festen som blev lyckad. Publiken verkade helnöjd med vad de fick se: Taffligt överspel, men en härlig skaparglädje från alla som var med, 3D-animationer, duktig grafik och skitbra hemsnickrad musik av de som ligger bakom filmen.

Och snart läggs den ut på en egen hemsida. Ett dvd-släpp med dokumentär, kommentatorspår, bloopers och annat smått och gott är också planerat.

Jag återkommer när jag vet tid och www-adress för släppet.

2. Cykeltjuven

2. Cykeltjuven (Ladri di biciclette, 1948, Vittorio de Sica)

Att skriva om Cykeltjuven känns skittråkigt. Men den är ju så bra. Den var en viktig kugge i den italienska neorealismen, som har influerat hela världens filmproduktioner sedan dess. Filmvågen i sig får ofta all uppmärksamhet, och dess filmer får alla samma stämpel (kul eller trist, välj själv) av oss övergeneraliserande människor. När man lämnat diskussionen om filmvågens betydelse hamnar produktionssättet i fokus. Vilken film var viktigast? Är inte franska nya vågens klippning bäst? Hur suveränt är det inte med improviserad dialog? Fungerar det inte fantastiskt med det improviserade fotot? Är inte berättandet viktigare än berättelsen?

Det är hur teoretiskt som helst, och när allt kommer till kritan, ofta helt meningslöst:

http://www.cine.se/artikel.php?id=128

Det jag vill komma till är att filmerna som utgör själva vågen glöms bort. De finns i alla kvaliteter, från skittrista (Hiroshima – min älskade), halvbra (Till sista andetaget), till fantastiska filmer som Cykeltjuven, som man kan se bara för filmens egen skull och bli totalt hänförd utan några som helst förkunskaper.

Den handlar om familjefadern Antonio Ricci som blir utom sig av lycka när han efter en lång tids arbetslöshet i efterkrigstidens Italien äntligen får ett jobb. Han ska bli affischerare. För jobbet krävs en cykel, vilket han också har, men den är pantsatt. Den fattiga familjen måste pantsätta lakanen för att ha råd att lösa ut den.

Redan första dagen på jobbet blir han bestulen på cykeln mitt framför sina ögon. Resten av filmen är ett desperat sökande efter cykeln och gärningsmannen. Och under sin jakt hamnar Antonio i onåd hos många oförstående i sin omgivning. Som åskådare kan man förstå deras irritation, men man har förstås mycket större sympatier för den desperate Antonio. Med sig har han sin son Bruno, som förtvivlat blir vittne till sin idoliserade fars allt värre tillvägagångssätt för att återfå cykeln. Ett relationsdrama mellan fader och son växer fram, och det är nog den här filmens allra starkaste kort.

Antonio spelas av Lamberto Maggiorani. Hans fina skådespel är om något en väsentlig del av den här filmens kvalitet. Han har full kontroll över rynkorna i pannan för att uttrycka glädje, desperation och ilska. Det känns så äkta att det smittar av sig på mig. Och detsamma gäller Enzo Staiola, som spelar hans son.

Det är nog bättre ju mindre man vet om den här filmen, så jag ska undvika att skriva så mycket mer. (Tycker redan jag skrivit alldeles för mycket). Jag vet att svenska filminstitutet har givit ut den på åtminstone VHS, och i resumén på baksidan av fodralet avslöjat slutet på filmen. Vilken blunder! Bara för att en film har blivit historia har man inte rätt att göra så. Men jag kan väl hålla med om att det är dramatiskt och mycket rörande.

Cykeltjuven är det bästa från en man som hamnade i helt rätt bransch. Vittorio de Sica, tack för att du inte bara var skådis.

1. Taxi Driver

1. Taxi driver (Taxi driver, 1976, Martin Scorsese)

Har det bittraste hörnet i filmhistorien. Vietnamveteranen Travis Bickle kan inte sova, går på porrbiografer, jobbar som taxichaufför – kör vem som helst, vart som helst – och tvingas bevittna ”samhällets förfall”. Inte konstigt att han blir knäpp. Han känner sig totalt isolerad från sin omgivning. Han upptäcker en kvinna, en politiskt engagerad skönhet, som ”inte är som de andra”. Men han har fel. Och resan fortsätter nedåt. I en scen pratar han med ”wizard”, en arbetskamrat som alltid har en historia ur livet att berätta, som varit med om så mycket och kanske kan hjälpa. Men han har fel där också. Inte ens Wizard har några svar. Och Travis vet inte ens vad han själv vill ha hjälp med. Och resan fortsätter nedåt mot något oundvikligen våldsamt…

Filmens enskilt skarpaste avtryck i filmhistorien tycks ha blivit det ögonblick där Travis testar sin uppfinning med en pistol fastsatt vid en skena som han kan ha dold under rockärmen. Han duellerar med sin egen spegelbild (eller är det affischerna på väggen?). Tack vare alla dåliga efterapningar som folk gjort sedan dess har man förträngt hur otroligt lågmält och underspelande Robert de Niro gör den scenen. Hans magra gestalt med blå ringar under ögonen ser knappast hotfull ut, snarare ömkansvärd.

På grund av denna exploatering har jag bytt favoritscen till den när han tittar på en såpopera på TV, och börjar utforska hur långt man kan luta TV-möbeln (en trälåda) innan den tippar och TV:n faller ned på golvet och går sönder i en explosion. Scenen slutar med att Travis, helt förtvivlad, sitter och lutar pannan mot sina knutna nävar och viskar "Damn... God damn... ". Om det är för TV:n eller tillvaron i stort han svär vet man inte. Man kan i alla fall konstatera att Travis inte mår särskilt bra.

En oerhört inspirerande film. Det imponerande är hur manusförfattare Paul Schrader lyckats skapa en så stark story ur något så vagt som en känsla av bitterhet och isolering. I min DVD finns originalmanuset inskannat. Jag läser bitar ur det då och då och lär mig mycket om att berätta med film.

Fan vad kul det här var. Det måste jag göra igen.

Världens bästa filmer

När jag inte jobbar eller spelar Final Fantasy sitter jag och försöker sammanställa en lista med de femton bästa filmerna genom tiderna, enligt mig. Nu blev jag klar. Jag flyr undan allt annat ansvar för att göra den här listan för er skull. Jag presenterar en i taget, ingen särskild rangordning, med början nu.

Bra film på en liten bio

Många av de bättre filmerna, eller i alla fall mest intressanta, ses på Folkets bio. Alla jag sett där (förutom Container, Mondovino och Min pappa är en ingenjör) har varit bra. Det bästa på sistone har varit den tyska filmen Requiem som är baserad på samma händelser som den amerikanska filmen The Exorsism of Emily Rose.

Requiem är ett drama istället för en skräckfilm, och mer neutral, mer trovärdig och allmänt bättre än den amerikanska versionen. Flickans öde känns här ännu otäckare men även helt naturligt och oundvikligt. Hon spelas av Sandra Hüller, som är helt lysande och presterar det bästa skriket jag sett i en film någonsin. Fyra smultron av fem möjliga, men den femte är nära.

Trailer

-------

http://www.moviecentre.net/upcomingmovies/trailer/movie_id_1851.htm

-------