Att skriva om Cykeltjuven känns skittråkigt. Men den är ju så bra. Den var en viktig kugge i den italienska neorealismen, som har influerat hela världens filmproduktioner sedan dess. Filmvågen i sig får ofta all uppmärksamhet, och dess filmer får alla samma stämpel (kul eller trist, välj själv) av oss övergeneraliserande människor. När man lämnat diskussionen om filmvågens betydelse hamnar produktionssättet i fokus. Vilken film var viktigast? Är inte franska nya vågens klippning bäst? Hur suveränt är det inte med improviserad dialog? Fungerar det inte fantastiskt med det improviserade fotot? Är inte berättandet viktigare än berättelsen?
Det är hur teoretiskt som helst, och när allt kommer till kritan, ofta helt meningslöst:
http://www.cine.se/artikel.php?id=128
Det jag vill komma till är att filmerna som utgör själva vågen glöms bort. De finns i alla kvaliteter, från skittrista (Hiroshima – min älskade), halvbra (Till sista andetaget), till fantastiska filmer som Cykeltjuven, som man kan se bara för filmens egen skull och bli totalt hänförd utan några som helst förkunskaper.
Den handlar om familjefadern Antonio Ricci som blir utom sig av lycka när han efter en lång tids arbetslöshet i efterkrigstidens Italien äntligen får ett jobb. Han ska bli affischerare. För jobbet krävs en cykel, vilket han också har, men den är pantsatt. Den fattiga familjen måste pantsätta lakanen för att ha råd att lösa ut den.
Redan första dagen på jobbet blir han bestulen på cykeln mitt framför sina ögon. Resten av filmen är ett desperat sökande efter cykeln och gärningsmannen. Och under sin jakt hamnar Antonio i onåd hos många oförstående i sin omgivning. Som åskådare kan man förstå deras irritation, men man har förstås mycket större sympatier för den desperate Antonio. Med sig har han sin son Bruno, som förtvivlat blir vittne till sin idoliserade fars allt värre tillvägagångssätt för att återfå cykeln. Ett relationsdrama mellan fader och son växer fram, och det är nog den här filmens allra starkaste kort.
Antonio spelas av Lamberto Maggiorani. Hans fina skådespel är om något en väsentlig del av den här filmens kvalitet. Han har full kontroll över rynkorna i pannan för att uttrycka glädje, desperation och ilska. Det känns så äkta att det smittar av sig på mig. Och detsamma gäller Enzo Staiola, som spelar hans son.
Det är nog bättre ju mindre man vet om den här filmen, så jag ska undvika att skriva så mycket mer. (Tycker redan jag skrivit alldeles för mycket). Jag vet att svenska filminstitutet har givit ut den på åtminstone VHS, och i resumén på baksidan av fodralet avslöjat slutet på filmen. Vilken blunder! Bara för att en film har blivit historia har man inte rätt att göra så. Men jag kan väl hålla med om att det är dramatiskt och mycket rörande.
Cykeltjuven är det bästa från en man som hamnade i helt rätt bransch. Vittorio de Sica, tack för att du inte bara var skådis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar