3. Eldflugornas grav

3. Eldflugornas grav (Hotaru no haka, 1988, Isao Takahata)

Som tredje film tar jag en relativt okänd animerad japansk film från 80-talet. Kritiker och privatpersoner har världen över besinningslöst hyllat den här filmen så fort de sett den. Problemet var bara varit att ytterst få utanför Japan såg den till att börja med. Via hörsägen fick folk upp ögonen för filmen, och långsamt byggdes dess goda rykte upp, tegelsten för tegelsten, tills den nu har funnit sin plats i många människors hjärtan. Det stora genombrottet på Internet movie database topp 250-lista var också det definitiva genombrottet. Eldflugornas grav har kommit för att stanna, och har fått flera fina dvd-utgåvor som hjälp på traven.

Det är ett nästan outhärdligt tragiskt krigsdrama från det andra världskriget. Två unga syskon, den äldre brodern Seita och hans lillasyster Setsuko, tvingas klara sig på egen hand när deras mor dör efter en amerikansk bombräd. De inkvarteras hos sin faster, som är medgörlig till en början, sedan alltmer frustrerad över den börda som två extra gapande munnar medför. Hon driver dem, så som händelserna skildras i filmen, praktiskt taget bort från hemmet. De hamnar i en övergiven bombtunnel vid ett litet vattendrag och börjar leva utanför systemet. Intentionerna är goda, men den fungerar inte bra i ett krigshärjat land där mat ransoneras ut, och knappt går att köpa för pengar. De uthärdar sina dagar i svår hungersnöd, i väntan på att deras far ska återvända från den Japanska flottan.

Beskrivningen låter nattsvart. Det tragiska (och briljanta) med Eldflugornas grav är paradoxalt nog att händelsekedjan skildras med glädje och värme så länge som möjligt. Viktiga element i historien är eldflugor, fruktkarameller och lekar istället för det brinnande kriget som mest syns i bakgrunden. Man slits mellan hopp och förtvivlan när mörkret ibland tränger igenom det glada humöret. Och mer så ju längre filmen lider.

När känslorna ligger så nära ytan som de gör i den här filmen är det ett tufft jobb att hålla dem i så strama tyglar som krävs. Här portioneras de ut perfekt. De dramatiska scenerna ackompanjeras av… tystnad, för att sedan få orkestral bearbetning ett par scener därefter. Det verkar påminna en del om hur människan på riktigt bearbetar chocker, och gör att den här filmen flyter på fantastiskt väl rakt igenom.

Länge gick jag omkring och påstod att det här var världens bästa film någonsin. Numera har jag insett att sanningen kanske inte är fullt så enkel. Möjligen har jag sett den här filmen några gånger för mycket, men den har inte förlorat särskilt mycket i styrka trots det. Jag såg den återigen alldeles nyss. Tycker jag fortfarande att det är världens bästa film? Jag vet inte. Kanske.