Det är dags för en stor omorganisation på jobbet. På måndag kommer gamla ansikten att bytas mot nya. Eller rättare sagt så förbyts nya ansikten mot gamla, för jag och mina unga arbetslagskamrater ska portioneras ut bland de äldre medarbetarna, det ska vispas om rejält i grädden, och vad resultatet blir vet jag inte. För egen del ser det lovande ut, men för andra av mina kamrater ser det lite värre ut.
Det är dags att lära känna nya människor. Det har aldrig varit lätt för mig. En nästan förlamande blyghet gav mig ofta tunghäfta förr. Men när jag var liten upptäckte jag metoden att visa min senaste leksaksrobot med syntetiska ångestvrål för nybekanta. En skumgummiraket flög iväg från dess överspända plastarm, och träffade helt oavsiktligt ett nyfiket öga. Som en följd kanske man började slåss, varpå arga föräldrar grälade och en timid men uppriktig ursäkt följde. Ur den ursäkten formades starka vänskapsband. Svårare än så var det inte.
När man blev lite äldre och robottricket inte längre var giltigt kunde man avslöja att man hade hemdator för att locka likasinnade. Med hjälp av datorn kunde man sitta och simulera fotboll tillsammans i timtal utan att säga ett knyst. Att lära sig att vara tyst i andras närvaro var ett sätt att forma starka vänskapsband. Att inte vara obekväm med någon annas ljudlösa närvaro är smickrande långt bortom ord kan förklara.
Så småningom kunde man börja prata om brudar. Att kommentera deras yttre var ett allmängiltigt sätt att komma runt problemet att prata om känslor. Det kanske var ett sätt att dela med sig av sitt mest privata rum genom att prata om dess representant i den riktiga världen. Mer uppriktig gick det inte att vara. Om man försökte sig på något mer blev man retad. Eller rättare sagt: man var rädd för att bli retad, även om rädslan var obefogad.
Vi är alla vuxna människor nu, och att få nya vänner har aldrig varit svårare. Vi är mer komplicerade. Ett jäkla trassel som inte är så lätt att nysta ut. Men vi får väl se hur det går. Jag kan dock avslöja att jag inte kommer skjuta skumgummiraketer i mina nya lagkamraters ögon, jag kommer inte att åka hem till dem och knäpptyst surfa på deras Internet, och jag kommer inte att kommentera tjejernas utseenden hela tiden. De gamla metoderna fungerar inte längre.
Jag tror att jag bara ska slappna av och vara mig själv. Vill någon ha en sillmacka?
Helgens recension behandlar - eller misshandlar - en tjugosex år gammal fantasyfilm med politiska undertoner. Nej, nu skojar jag bara: ingen politik här, det är ren och skär underhållning. Ju yngre du är, desto bättre underhållning, och Krull heter filmen som står för den.
Förtexterna presenteras med pompa och ståt genom dramatiska trumpetfanfarer. Ett mystiskt föremål, en hybrid mellan en kaststjärna och bumerang, flyger över skärmen och ordet "Krull" materialiseras i dess flyktväg. Och det vilar något komiskt över situationen för oss svenskar - att höra dessa fanfarer försöka skänka dramatik åt ett ord som "Krull":
Men hjälten i Krull är inte Krullhårig. Vartenda litet hårstrå i hans perfekt mörkblonda lejonman ligger i vågor, i en noggrant uträknad matematisk bana. Prins Colwyn (Ben Marshall) är hans namn och när filmen börjar är han på väg med ett dussintal mannar till sitt eget bröllop.
Hans blivande hustru (Lysette Anthony) är prinsessa i ett angränsande kungadöme. Under ett samtal mellan prinsessan och hennes fader konungen börjar kungen ifrågasätta bröllopet. Hon kontrar med att vigseln ska uppfylla en profetia. Bröllopet ska nämligen i förlängningen leda till seger i kampen mot en utomjodisk ras, som angripit den planet de bor på: Krull. Kungen är bister, möjligen fylld med separationsångest.
Men vänta ett slag, är det inte lite sent påkommet för kungen att ifrågasätta dotterns bröllop vid det laget? Prinsen är ju nästan framme. I själva verket sker deras konversation inte mellan varandra, den är direkt riktad till oss i publiken för att förklara situationen för oss. Men dess viktigaste funktion tycks vara att krossa vår möjlighet att sugas in i världen som skaparna försökt bygga upp. Det där samtalet är ju totalt ologiskt. Jag tror inte på det för en sekund. Det ger filmen en olycklig start, ungefär som om man försöker skoja till det i början av en muntlig framställning, och det blir dödstyst bland åhörarna.
Nåväl. Under bröllopet stormas slottet av Dräparna, soldater under ledning av Odjuret som bor i ett svart fort från rymden. Under stormningen skadas Colwyn och prinsessan kidnappas. Odjuret ämnar gifta sig med henne och Colwyn måste befria henne. Till sin hjälp får han diverse folk han träffar längs vägen.
Krull är uppdelad i två faser: först en uppbyggnadsfas där sällskapet utökas med person efter person allteftersom de färdas genom riket; därefter en nedbrytningsfas där samma personer dör en efter en. När filmen är avklarad är de knappt fler än de började med. En bra film hade givit oss en tredje fas, placerad mellan dessa två, där vi lär känna dessa figurer som så småningom dör. Problemet är att nedbrytningsfasen i Krull tar vid direkt efter uppbyggnadsfasen, faktiskt dör den första i sällskapet strax efter att Colwyn hittat sin sista medhjälpare. Men i Krull är vi helt obekymrade om rollernas frånfällen, för vi får aldrig någon tid att lära känna dem. Och trots allt detta har man inte lyckats få filmen kortare än 117 minuter.
När slutet närmar sig kommer en situation som fick mig att dunka pannan i soffbordet av vrede. Helt plötsligt får gruppen ett behov att färdas långväga på kort tid, och då får de idén att fånga eldhästar som kan rida så fort att marken brinner. De kan till och med flyga. Då kan man fråga sig: om eldhästar finns, varför använde de inte sådana till att börja med? Det hade kunnat förkorta lidandet oerhört.
Och nej, eldhästar är inte svåra att fånga. Vilda eldhästar är till och med så tröga att de inte använder sin flygförmåga till att fly när de stängs in i en ravin. För det är precis så det skildras i filmen. Varför använder inte befolkningen eldhästar hela tiden?
Eller befolkning och befolkning. Landet de färdas genom verkar helt öde. Här finns bara bergssidor, kullar, grottor, träsk, skog, öknar, och så vidare. Men inga städer som frustar med liv. Det enda liv de stöter på är något rövarband bland bergen, samt någon enstöring med social fobi. Colwyn kämpar för att befria ett rike som är helt öde. Var finns drivkraften för publiken att orka bry sig, när inget tycks stå på spel? För nej, de få människor vi träffar på är inte mer engagerande än ett par skyltdockor.
Och det största problemet med Krull är verkligen dess hopplösa manus, och då framförallt de där satans rollfigurerna och deras totala brist på utveckling. Vår hjälte, Prins Colwyn, är redan vid första bildrutan fullkomlig, perfekt, oantastlig, anorektisk. Oavsett hur många mil han vandrar eller hur många Dräpare han dräper så bländas vi av gudomligheten från varje solstråle som hans ständigt nyfönade frisyr reflekterar. Tror ni att han kommer att misslyckas med sitt uppdrag? Om ni tror att svaret är nej, vad tror ni i så fall det skulle förmedla för hopplöst buskap till de barn som ser filmen? Glöm det. För inte hade väl du också, vuxna människa, tänkt se filmen?
Jämför med några av de bästa fantasyfilmerna: Sagan om ringen, Stjärnornas krig, Berättelsen om Narnia - Häxan och lejonet och Stardust. Är hjälten i inledningen av respektive film samma person när han når slutet? Ledtråd: nej. Den geografiska resan öppnar ögonen för den vi ska identifiera oss med, vidgar hans vyer, och hans hjältepersonlighet formas utefter vägen där varje anhalt på resan lär honom något nytt. Den konflikt som ligger bakom är bara startskottet till och målet med denna resa. Själva resan är något helt annat.
Men i Krull utgör denna konflikt allt - och i förlängningen ingenting. För även i den vilar en enorm förvirring. På affischen kan vi läsa ordet "Krull", och vi ser ett demoniskt plyte som vi genast kopplar ihop med ordet "Krull". Men så fort förtexterna börjar ser vi det mystiska föremålet flyga omkring på skärmen - och vi tänker "Jaså, det är den där bumerangen som kallas Krull". Sedan avslöjar en berättarröst att planeten de befolkar heter Krull, och sedan nämns knappt ordet Krull igen under resten av filmen. Och planeten Krull är, som vi redan konstaterat, nästan helt öde.
Strax därefter återkommer bumerangföremålet i en halskedja, och vi får lära oss att det är "Glaven", en symbol för kampen mot den främmande rasen. Vår hjälte finner den riktiga "Glaven" och blir tillsagd att inte använda den förrän det behövs. Sedan glöms den bort totalt, trots att sällskapet hamnar i strid efter strid, knipa efter knipa där "Glaven" sannerligen hade kunnat rädda liv.
Och på slutet återkommer "Glaven", och visar sig vara näst intill totalt onödig, för hjältarna upptäcker en annat kraft att besegra ondskan med, totalt frikopplad från allt som har med "Glaven" att göra. Om ni någonsin ser filmen så fråga er själva: Hur i hela fridens namn kunde de komma på det nya sättet? Eller var det helt uppenbart för dem hela tiden? I så fall, varför använde de inte denna kraft från början?!
Krull kommer alltså inte att lära dig och dina barn någonting. Den snubblar konstant över sin egen förvirring och skeva logik. Den är skriven utan att manusförfattaren en enda gång tycks ha stannat upp och tänkt: "Vänta nu ett slag, hur hänger det här ihop med vad som hänt tidigare?" Upphovsmännen har till och med varit så cyniska att de har tillfört "Glaven" som symbol för småpojkars vapenfetischism, helt utan betydelse för världen den placerats i. En symbol som ska locka dem att tjata och tjata på sina föräldrar, vilket pågår tills föräldrarna ger med sig och köper dem en leksaks-"Glav" och kanske ett eget exemplar av filmen Krull för sina hårt förvärvade pengar.
Men den enda rollen som filmen kan spela i dvd-hyllan är som barnvakt i en timme och femtiosju minuter, då du kan spendera lite kvalitetstid för dig själv eller med din käresta. För du hade väl inte planerat att se den också, vuxna människa? Nä, jag tänkte väl det.
Nu har jag ingen lust att ägna den här filmen någon mer tanke.
Det finns en personlighetstyp som somliga stöter på någon gång i sitt liv. Det är den trevlige, lättkonverserade typen som du aldrig lär känna på riktigt. Kanske skulle han kunna bli din vän en dag. Ingen har ett ont ord att säga honom, och egentligen inte du heller. Men han rör sig farligt nära den person som ditt hjärta tillhör. Kalla det svartsjuka om du vill. Det skulle i alla fall jag göra.
Han blir en individ som i all sin fullkomlighet lockar fram mörka sidor hos en annan. Minsta lilla depraverade karaktärsdrag som du finner hos honom skulle du med glädje föra fram i ljuset för allmän beskådan.
Aldrig har jag skådat en film där denna person har fått en så central betydelse för handlingen, som den har fått i denna film. Han har till och med fått ge filmen dess titel - Den stillsamme amerikanen.
Utan att det alls var meningen har jag snubblat över ännu ett romantiskt drama med politiska förtecken. Den här historien utspelar sig i Vietnam 1952, då landet var en fransk koloni under angrepp av kommunistiska styrkor. I inledningen hör vi den åldrade reportern Thomas Fowlers (Michael Caine) kärleksförklaring till landet. Den är även förkroppsligad och besvarad i form av en ung vietnamesisk kvinna vid namn Phuong (Do Thi Hay Yen).
Hon är hans älskarinna. Han har också en fru hemma i England, som han inte vill tillbaka till. Han skriver väldigt sporadiskt för London Times, och vill kalla sig reporter snarare än korrespondent. Ingen involvering, han ämnar att enbart rapportera fakta. Fowler har mer eller mindre slagit sig till ro med situationen.
I samband med den stillsamme amerikanen Alden Pyles (Brendan Fraser) inträde på scenen förändras allt. Fowler blir snabbt bekant med den trevlige Pyle, och introducerar honom för Phuong. Under ett kritiskt ögonblick blir Pyle förälskad i Phuong. Det är kärlek vid första ögonkastet och hennes syster ser ett lysande tillfälle att sammanföra Phuong med någon som kan ge henne en tryggare tillvaro än Fowler förmår.
Som om det inte vore nog får Fowler ett telegram från sin arbetsgivare som förkunnar att hans tjänster inte längre behövs i Saigon. Han ska återvända till London. Allt han älskar riskerar att glida honom ur händerna.
Detta får fart på Fowler, som nosar fram en story om en tredje makt utöver kommunisterna och de franskledda soldaterna. Det är en styrka som verkar bättre rustad och organiserad än de borde ha möjlighet att vara. Vilka är de egentligen? Vilka finansierar dem? Hans förhoppning är att dessa nyheter ska ge honom en respit, och en längre chans att lösa sin egen situation.
Filmen är en melankolisk skildring av Fowlers tafatta försök att rädda Phuong vid sin sida. Hittar han något depraverande drag hos Pyle? Hittar han något annat sätt att definitivt konkurrera ut den stillsamme amerikanen? Som åskådare sätts vi i en neutral sits, vilket är bättre utfört än man först inser. Vi förstår att Fowler betraktar Pyle som den person jag beskrev i det första stycket, och vi förstår varför. Men vi håller inte med honom. Vi har ingen anledning att förakta Pyle. Han har till och med hjärta att förvarna Fowler om att han kommer att förstöra hans liv innan han skrider till verket.
När filmen är över ligger frågan öppen för oss alla - vilken var den goda kraften i den här filmen? Vilken var den onda kraften? Eller kan det kanske finnas konflikter som bara är just konflikter, utan sådana svartvita element?
Det är i dessa moraliska frågeställningar filmen helt plötsligt involverar storpolitik. Hela filmen går en lång, knappt urskiljbar väg från romantiskt drama till att mot slutet sätta likhetstecken mellan kvinnan Phuong och hela landet Vietnam, och frågar sig på vilket sätt amerikanen vill förändra henne. Den färden går så mjukt och stillsamt att man inte märker av den förrän den är framme vid sitt mål.
Därför ser jag främst Den stillsamme amerikanen som ett romantiskt drama. Vietnamkriget är historia nu, en historia som har berättats åtskilliga gånger tidigare. Regissören Phillip Noyce har ingen önskan att berätta den igen.
Den politiska konflikten får under större delen av filmen vila i bakgrunden, och göra sig påmind då och då genom ljudet av explosioner i fjärran. Ibland hamnar den i rampljuset, då den för huvudrollerna vidare i handlingen. Vid enskilda tillfällen går de även hand i hand. Mest påtagligt är det när Pyle avslöjar sina känslor beträffande Phuong för Fowler. Han släpper den ena bomben efter den andra, avslöjar hur mycket han älskar henne och hur han ämnar att gifta sig med henne. Givetvis sitter de i en bunker just i detta tillfälle, och granater hörs brisera allt närmare och högre. Vi förstår vilken förödande effekt Pyles bekännelse har på Fowler, även om han inte visar någonting utåt.
Den stillsamme amerikanen är en historia av Graham Greene, som varsamt överförts till film. Handlingen - komplett med kronologi, atmosfär och rollfigurer - är såvitt jag minns helt intakt.
Vietnam skildras ungefär som mitt inre öga föreställde sig det när jag läste romanen. Det borde i sig vara ett överbetyg till mitt inre öga, eftersom fotot är arrangerat av Christopher Doyle. Han är den avgudade fotografen som bland annat hjälpt Wong-Kar Wai och Zhang Yimou att höja sina filmer till högre nivåer av konst.
Doyle är helt rätt man för att ge filmen den melankoli den behöver. Vietnam genom Thomas Fowlers sorgsna blick hade inte kunnat skildras på något annat sätt. Fowler måste tvinga fram krafter han inte längre har. Han måste även väcka egenskaper han helst skulle låta förbli slumrande. Som jag redan antytt så utnyttjar han den rådande konflikten i sina egna intressen - helt i enlighet med det amerikanska tillvägagångssätt han bestrider. Han måste kämpa på deras villkor. Hur han lyckas? Det får ni se själva.
Att Fowler trots detta får våra sympatier är helt avgörande för filmens kvalitet. Glädjande nog är det riktigt rörande att följa hans kamp för det sista han brinner för i sitt liv. Mycket av detta kan tillskrivas Michael Caine, som Oscarsnominerades för sin imponerande insats.
Det är inte så mycket en film för den stressiga vardagen. Den kräver ditt emotionella deltagande för att rycka dig med, och Phillip Noyce har valt att inte ge oss särskilt mycket gratis. Han vill väcka våra egna, genuina känslor ur Graham Greenes berättelse, istället för att tvinga i oss känslorna genom billiga berättarknep.
I längden vinner den här sortens film på detta. Den stillsamme amerikanen känns helt befriad från pekpinnar, och litar på våra egna omdömen. Dess moraliska och politiska frågeställningar blir mer trovärdiga och angelägna på detta sätt, istället för den propagandamaskin den hade kunnat bli. En tidigare version av samma historia från 1958, som jag själv inte sett ännu, rapporteras vara just en sådan.
Se den här versionen från 2002 istället, men se den med lugn i omgivningen och ro i kroppen. Stillsamt är ledordet.
Under en vecka i maj 1938, nästan ett och ett halvt år innan andra världskrigets utbrott, besökte Adolf Hitler sin politiska frände Benito Mussolini i Rom. Nazistledaren mottogs som en frälsare i sin öppna bil och deltog i en enorm militärparad flankerad av enorma, jublande folkmassor. På varje vägg hängde en swastika, varje hand viftade med en swastikaprydd flagga, och varje romares iris var formad som en swastika. Allt för att göra führern hemmastadd. Samtalsämnena vid middagsbordet hade varit givna sedan flera veckor och förväntan hade eskalerat för varje dag. Denna dag var varenda invånare i Rom så exalterad att han spontanheilade.
Det var feststämning i staden och alla var välkomna att deltaga - man som kvinna, ung som gammal, ful som snygg. En enkel hälsning med stel arm rakt ut från kroppen gjorde dig accepterad. Och det började bli dags att gå samman med de som besvarade din hälsning för en liten marsch mot "nationalmonumentet för den okända soldaten", eller var ni nu trodde att ni hade störst chans att få se en glimt av era idoler. Det här skulle bli en dag att minnas.
De första tio minuterna av Ettore Scolas film En alldeles särskild dag (1977) visar autentiska journalfilmer från detta evenemang. Och har du aldrig någonsin tagit avstånd från din omgivning, har du aldrig haft en politisk åsikt, så är det hög tid att börja när du ser dessa inledande minuter - även om de visar en befolkning i feststämning. Du har facit, och du vet att alla dessa människor har fel. Lättare kan det inte bli.
Sedan är det dags att lära känna de människor som stannade hemma. De heter Antonietta och Gabriel, och spelas av Sophia Loren respektive Marcello Mastroianni. Upplägget är briljant. Ingen som har rätt åsikt kan säga att det är svårt att välja sida. Aldrig har ett par bistra ensamvargars lyor verkat så inbjudande när omgivningen ser ut som den gör i den här filmen.
Antonietta är en hemmafru som tvingas stanna hemma när maken och de sex barnen får åka iväg på denna tillställning. Hon måste styra upp städningen, planera för middagen, plocka ned tvätten och allt som en ensam hemmafru ska hinna med. När hon ska mata familjens papegoja lyckas den smita ut genom ett öppet fönster och landar alldeles intill Gabriels fönster mitt emot hennes eget.
Förekomsten av fågel i bur brukar i filmens värld vara en symbol för en känsla av fångenskap hos någon av dess roller. När nu papegojan lyckas rymma, tror ni att dess tillfälliga frihetskänsla kommer att förbli isolerad hos den, eller sprida sig till någon mer person?
Gabriel är en homosexuell före detta radiopratare, som förvägras att leva ut sin kärlek på grund av fascistpartiet. När han äntrar denna historia sitter han och bläddrar igenom gamla brev. Hans ögon lyckas inte maskera en myriad av mindre positiva tankar. När han vräker ned breven från bordet uppenbaras en pistol. Gabriels blick hinner fastna på den och vi hinner tänka något i stil med: "Snälla, gör det inte, det sitter en papegoja alldeles intill ditt fönster!" innan det ringer på dörren. Gabriel gömmer hastigt undan pistolen, öppnar dörren och möts av en stressad kvinna som vill fånga in sin papegoja...
I detta skede av filmen har det gått ungefär 30 minuter, och vi har fått bekanta oss väl med Antoniettas situation. En situation som hon inte verkar nöjd med, men i all uppgivenhet verkar få finna sig i. Hon är fascistanhängare och har aldrig närt en tanke på att klandra partiet. Nu är det dags för henne att öppna ögonen för en ny verklighet, triggad av detta slumpmässiga möte. Jag vill inte avslöja mer av handlingen så jag ska försöka att låta bli. Det är bättre att uppleva den på samma sätt som hon gör.
När de båda huvudpersonerna väl möts börjar relationen utvecklas i ett fantastiskt tempo. Den ena situationen avlöser den andra, och vi bjuds på en historia som rör sig helt obehindrat mellan politik och mänskliga relationer, men ändå är oerhört lättillgänglig. De två så olika ämnena är så tätt sammanflätade i den här filmen att de faktiskt tycks höra ihop.
Och fotot är fantastiskt. Kameran älskar de båda stjärnornas ansikten, utan att för den skull förringa deras trovärdighet som verkliga människor. Inte varje hårstrå på Sophia Lorens huvud ligger perfekt, och kameran drar sig inte för att erbjuda oss en möjlighet att räkna varje liten rynka i Mastroiannis ansikte. Men det låter vi bli, för vi har fullt upp med att lyssna på vad de vill ha sagt, och att i varje ögonblick av tystnad analysera de skickliga skådespelarnas ansiktsuttryck. Vilka ord undanhåller de oss?
Scola har ett perfekt tempo i sitt berättande. Han avlöser dialog med kontemplation, och innan situationen hinner bli för bekväm och tråkig inträffar något som förändrar förutsättningen inför fortsättningen.
Eller vänta nu - skrev jag något om tystnad här ovan? Det stämmer inte. Trots att hyreshuset verkar öde så sticker fascistpartiet bokstavligen in sin fula, övervakande nuna under våra hjältars möten, i form av den kvarvarande kvartersvärden. Hon är en gammal käring med mustasch, hårig vårta i pannan och tvivelaktig personlighet. Och hon är fanatisk anhängare av partiet. Hon ser till att påminna Antonietta om dess ståndpunkter, vilket komplicerar hennes förhållande till Gabriel.
Men hennes viktigaste bidrag till den här historien är att hon ställer en radio på innergården. Den är inställd på högsta volym och rapporterar direkt från Hitlers parad.
Därför erbjuds vi aldrig någon tystnad. Vi tvingas höra Hitler tala samtidigt som vi tvingas se Gabriel brottas med sina hemligheter. Och vi misstänker att han har fått brottas med liknande röster i sin skalle i flera, flera år - ända sedan han upptäckte sin sexuella läggning, eller åtminstone sedan fascistpartiet tog makten. Handlingen är förlagd till en tid och plats där så mycket som livet självt kan stå på spel för det "avvikande" beteende som åtminstone en av huvudpersonerna gör sig "skyldig" till. Resultatet blir en ruggigt laddad upplevelse.
Under nära nog resten av filmen, under alla situationer då någon försöker vara tyst eller några försöker närma sig varandra, påminns de om vilken omgivning de befinner sig i. Och det gör även vi åskådare, om vi skulle råkat glömma det. Så, visst - det slår gnistor om de båda huvudrollernas möte. Men tyvärr så kväver omständigheterna all upprorsanda hos dem innan den hinner spridas till mer än gnistor. Radiosändningarna tycks garantera detta hopplösa faktum.
Men det motsatta gäller oss som ser på. Vi har ingen omgivning som kväver oss, och för den som riktigt accepterar den här filmens tanke kan den bli en ögonöppnare, en vägledning mot en politisk medvetenhet. Ungefär som George Orwells 1984 blev för mig.
En alldeles särskild dag är en film som det tar emot att börja se, men som åtminstone jag inte kunde låta bli att bli hänförd av så fort jag insåg vad den egentligen handlade om. Rollerna är fantastiska, deras utveckling känns helt trovärdig - nästan ofrånkomlig - och ändå sitter man som på nålar inför hur det ska sluta. Ingen av oss var där i Mussolinis fascistiska Italien, så vi kan ju inte veta. Men närmare än så här kommer vi aldrig händelsernas centrum. Det är en fantastisk film, en omedelbar favorit, och jag skulle bli glad om ni alla tyckte likadant.
För ett antal månader sedan, vid påsk tror jag det var, skrev jag en liten lista på de bästa namn jag sorterat postförsändelser till. Alltså, mina personliga favoriter:
Plats 1: Gud Pettersson Plats 2: Kalel Andersson Plats 3: Ninja Gonzalez
Sedan dess har jag fått anledning att utöka listan med en placering, för ett ganska rättframt namn dök upp mitt för mitt synfält när jag satt och bläddrade igenom en massförsändelse. Jag minns det som igår, för det hände nämligen igår:
Plats 4: Petra Horney
För att skydda den levande individ som gömmer sig bakom detta namn har jag ändrat förnamnet. Jag vill ju inte förlora mitt jobb om det här skulle läcka ut. Inte vet jag hur det här efternamnet egentligen ska uttalas, men för mig skulle alla alternativ utom ett vara tämligen krystat och långsökt, även om ett 'e' har klämt sig in för att göra det hela lite mer anständigt. Dessvärre kan man väl säga att den lilla extravokalen inte lyckas med sitt uppdrag.
Den här helgen hade jag inte tid att se någon film. I fredags kväll var det arbete, i lördags kväll var det fest, igår söndag mådde jag dåligt hela dagen av någon anledning och på kvällen var det dags att jobba återigen. Sedan fick jag äntligen hem och sova några timmar innan det var dags att bege sig till tandhygienisten och skrapa bort tandsten - åh vad det är plågsamt - och nu ska jag laga mat och jobba hela kvällen.
Det finns alltså ingen tid för film, och den person som klagar kommer jag att granska kritiskt och recensera nästa helg.
Nu ser jag fram emot Wall-E, som har biopremiär på fredag.
