Under en vecka i maj 1938, nästan ett och ett halvt år innan andra världskrigets utbrott, besökte Adolf Hitler sin politiska frände Benito Mussolini i Rom. Nazistledaren mottogs som en frälsare i sin öppna bil och deltog i en enorm militärparad flankerad av enorma, jublande folkmassor. På varje vägg hängde en swastika, varje hand viftade med en swastikaprydd flagga, och varje romares iris var formad som en swastika. Allt för att göra führern hemmastadd. Samtalsämnena vid middagsbordet hade varit givna sedan flera veckor och förväntan hade eskalerat för varje dag. Denna dag var varenda invånare i Rom så exalterad att han spontanheilade.
Det var feststämning i staden och alla var välkomna att deltaga - man som kvinna, ung som gammal, ful som snygg. En enkel hälsning med stel arm rakt ut från kroppen gjorde dig accepterad. Och det började bli dags att gå samman med de som besvarade din hälsning för en liten marsch mot "nationalmonumentet för den okända soldaten", eller var ni nu trodde att ni hade störst chans att få se en glimt av era idoler. Det här skulle bli en dag att minnas.
De första tio minuterna av Ettore Scolas film En alldeles särskild dag (1977) visar autentiska journalfilmer från detta evenemang. Och har du aldrig någonsin tagit avstånd från din omgivning, har du aldrig haft en politisk åsikt, så är det hög tid att börja när du ser dessa inledande minuter - även om de visar en befolkning i feststämning. Du har facit, och du vet att alla dessa människor har fel. Lättare kan det inte bli.
Sedan är det dags att lära känna de människor som stannade hemma. De heter Antonietta och Gabriel, och spelas av Sophia Loren respektive Marcello Mastroianni. Upplägget är briljant. Ingen som har rätt åsikt kan säga att det är svårt att välja sida. Aldrig har ett par bistra ensamvargars lyor verkat så inbjudande när omgivningen ser ut som den gör i den här filmen.
Antonietta är en hemmafru som tvingas stanna hemma när maken och de sex barnen får åka iväg på denna tillställning. Hon måste styra upp städningen, planera för middagen, plocka ned tvätten och allt som en ensam hemmafru ska hinna med. När hon ska mata familjens papegoja lyckas den smita ut genom ett öppet fönster och landar alldeles intill Gabriels fönster mitt emot hennes eget.
Förekomsten av fågel i bur brukar i filmens värld vara en symbol för en känsla av fångenskap hos någon av dess roller. När nu papegojan lyckas rymma, tror ni att dess tillfälliga frihetskänsla kommer att förbli isolerad hos den, eller sprida sig till någon mer person?
Gabriel är en homosexuell före detta radiopratare, som förvägras att leva ut sin kärlek på grund av fascistpartiet. När han äntrar denna historia sitter han och bläddrar igenom gamla brev. Hans ögon lyckas inte maskera en myriad av mindre positiva tankar. När han vräker ned breven från bordet uppenbaras en pistol. Gabriels blick hinner fastna på den och vi hinner tänka något i stil med: "Snälla, gör det inte, det sitter en papegoja alldeles intill ditt fönster!" innan det ringer på dörren. Gabriel gömmer hastigt undan pistolen, öppnar dörren och möts av en stressad kvinna som vill fånga in sin papegoja...
I detta skede av filmen har det gått ungefär 30 minuter, och vi har fått bekanta oss väl med Antoniettas situation. En situation som hon inte verkar nöjd med, men i all uppgivenhet verkar få finna sig i. Hon är fascistanhängare och har aldrig närt en tanke på att klandra partiet. Nu är det dags för henne att öppna ögonen för en ny verklighet, triggad av detta slumpmässiga möte. Jag vill inte avslöja mer av handlingen så jag ska försöka att låta bli. Det är bättre att uppleva den på samma sätt som hon gör.
När de båda huvudpersonerna väl möts börjar relationen utvecklas i ett fantastiskt tempo. Den ena situationen avlöser den andra, och vi bjuds på en historia som rör sig helt obehindrat mellan politik och mänskliga relationer, men ändå är oerhört lättillgänglig. De två så olika ämnena är så tätt sammanflätade i den här filmen att de faktiskt tycks höra ihop.
Och fotot är fantastiskt. Kameran älskar de båda stjärnornas ansikten, utan att för den skull förringa deras trovärdighet som verkliga människor. Inte varje hårstrå på Sophia Lorens huvud ligger perfekt, och kameran drar sig inte för att erbjuda oss en möjlighet att räkna varje liten rynka i Mastroiannis ansikte. Men det låter vi bli, för vi har fullt upp med att lyssna på vad de vill ha sagt, och att i varje ögonblick av tystnad analysera de skickliga skådespelarnas ansiktsuttryck. Vilka ord undanhåller de oss?
Scola har ett perfekt tempo i sitt berättande. Han avlöser dialog med kontemplation, och innan situationen hinner bli för bekväm och tråkig inträffar något som förändrar förutsättningen inför fortsättningen.
Eller vänta nu - skrev jag något om tystnad här ovan? Det stämmer inte. Trots att hyreshuset verkar öde så sticker fascistpartiet bokstavligen in sin fula, övervakande nuna under våra hjältars möten, i form av den kvarvarande kvartersvärden. Hon är en gammal käring med mustasch, hårig vårta i pannan och tvivelaktig personlighet. Och hon är fanatisk anhängare av partiet. Hon ser till att påminna Antonietta om dess ståndpunkter, vilket komplicerar hennes förhållande till Gabriel.
Men hennes viktigaste bidrag till den här historien är att hon ställer en radio på innergården. Den är inställd på högsta volym och rapporterar direkt från Hitlers parad.
Därför erbjuds vi aldrig någon tystnad. Vi tvingas höra Hitler tala samtidigt som vi tvingas se Gabriel brottas med sina hemligheter. Och vi misstänker att han har fått brottas med liknande röster i sin skalle i flera, flera år - ända sedan han upptäckte sin sexuella läggning, eller åtminstone sedan fascistpartiet tog makten. Handlingen är förlagd till en tid och plats där så mycket som livet självt kan stå på spel för det "avvikande" beteende som åtminstone en av huvudpersonerna gör sig "skyldig" till. Resultatet blir en ruggigt laddad upplevelse.
Under nära nog resten av filmen, under alla situationer då någon försöker vara tyst eller några försöker närma sig varandra, påminns de om vilken omgivning de befinner sig i. Och det gör även vi åskådare, om vi skulle råkat glömma det. Så, visst - det slår gnistor om de båda huvudrollernas möte. Men tyvärr så kväver omständigheterna all upprorsanda hos dem innan den hinner spridas till mer än gnistor. Radiosändningarna tycks garantera detta hopplösa faktum.
Men det motsatta gäller oss som ser på. Vi har ingen omgivning som kväver oss, och för den som riktigt accepterar den här filmens tanke kan den bli en ögonöppnare, en vägledning mot en politisk medvetenhet. Ungefär som George Orwells 1984 blev för mig.
En alldeles särskild dag är en film som det tar emot att börja se, men som åtminstone jag inte kunde låta bli att bli hänförd av så fort jag insåg vad den egentligen handlade om. Rollerna är fantastiska, deras utveckling känns helt trovärdig - nästan ofrånkomlig - och ändå sitter man som på nålar inför hur det ska sluta. Ingen av oss var där i Mussolinis fascistiska Italien, så vi kan ju inte veta. Men närmare än så här kommer vi aldrig händelsernas centrum. Det är en fantastisk film, en omedelbar favorit, och jag skulle bli glad om ni alla tyckte likadant.
BETYG: 5 av 5
Någon trailer har jag inte hittat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar