Han blir en individ som i all sin fullkomlighet lockar fram mörka sidor hos en annan. Minsta lilla depraverade karaktärsdrag som du finner hos honom skulle du med glädje föra fram i ljuset för allmän beskådan.
Aldrig har jag skådat en film där denna person har fått en så central betydelse för handlingen, som den har fått i denna film. Han har till och med fått ge filmen dess titel - Den stillsamme amerikanen.
Utan att det alls var meningen har jag snubblat över ännu ett romantiskt drama med politiska förtecken. Den här historien utspelar sig i Vietnam 1952, då landet var en fransk koloni under angrepp av kommunistiska styrkor. I inledningen hör vi den åldrade reportern Thomas Fowlers (Michael Caine) kärleksförklaring till landet. Den är även förkroppsligad och besvarad i form av en ung vietnamesisk kvinna vid namn Phuong (Do Thi Hay Yen).
Hon är hans älskarinna. Han har också en fru hemma i England, som han inte vill tillbaka till. Han skriver väldigt sporadiskt för London Times, och vill kalla sig reporter snarare än korrespondent. Ingen involvering, han ämnar att enbart rapportera fakta. Fowler har mer eller mindre slagit sig till ro med situationen.
I samband med den stillsamme amerikanen Alden Pyles (Brendan Fraser) inträde på scenen förändras allt. Fowler blir snabbt bekant med den trevlige Pyle, och introducerar honom för Phuong. Under ett kritiskt ögonblick blir Pyle förälskad i Phuong. Det är kärlek vid första ögonkastet och hennes syster ser ett lysande tillfälle att sammanföra Phuong med någon som kan ge henne en tryggare tillvaro än Fowler förmår.
Som om det inte vore nog får Fowler ett telegram från sin arbetsgivare som förkunnar att hans tjänster inte längre behövs i Saigon. Han ska återvända till London. Allt han älskar riskerar att glida honom ur händerna.
Detta får fart på Fowler, som nosar fram en story om en tredje makt utöver kommunisterna och de franskledda soldaterna. Det är en styrka som verkar bättre rustad och organiserad än de borde ha möjlighet att vara. Vilka är de egentligen? Vilka finansierar dem? Hans förhoppning är att dessa nyheter ska ge honom en respit, och en längre chans att lösa sin egen situation.
Filmen är en melankolisk skildring av Fowlers tafatta försök att rädda Phuong vid sin sida. Hittar han något depraverande drag hos Pyle? Hittar han något annat sätt att definitivt konkurrera ut den stillsamme amerikanen? Som åskådare sätts vi i en neutral sits, vilket är bättre utfört än man först inser. Vi förstår att Fowler betraktar Pyle som den person jag beskrev i det första stycket, och vi förstår varför. Men vi håller inte med honom. Vi har ingen anledning att förakta Pyle. Han har till och med hjärta att förvarna Fowler om att han kommer att förstöra hans liv innan han skrider till verket.
När filmen är över ligger frågan öppen för oss alla - vilken var den goda kraften i den här filmen? Vilken var den onda kraften? Eller kan det kanske finnas konflikter som bara är just konflikter, utan sådana svartvita element?
Det är i dessa moraliska frågeställningar filmen helt plötsligt involverar storpolitik. Hela filmen går en lång, knappt urskiljbar väg från romantiskt drama till att mot slutet sätta likhetstecken mellan kvinnan Phuong och hela landet Vietnam, och frågar sig på vilket sätt amerikanen vill förändra henne. Den färden går så mjukt och stillsamt att man inte märker av den förrän den är framme vid sitt mål.
Därför ser jag främst Den stillsamme amerikanen som ett romantiskt drama. Vietnamkriget är historia nu, en historia som har berättats åtskilliga gånger tidigare. Regissören Phillip Noyce har ingen önskan att berätta den igen.
Den politiska konflikten får under större delen av filmen vila i bakgrunden, och göra sig påmind då och då genom ljudet av explosioner i fjärran. Ibland hamnar den i rampljuset, då den för huvudrollerna vidare i handlingen. Vid enskilda tillfällen går de även hand i hand. Mest påtagligt är det när Pyle avslöjar sina känslor beträffande Phuong för Fowler. Han släpper den ena bomben efter den andra, avslöjar hur mycket han älskar henne och hur han ämnar att gifta sig med henne. Givetvis sitter de i en bunker just i detta tillfälle, och granater hörs brisera allt närmare och högre. Vi förstår vilken förödande effekt Pyles bekännelse har på Fowler, även om han inte visar någonting utåt.
Den stillsamme amerikanen är en historia av Graham Greene, som varsamt överförts till film. Handlingen - komplett med kronologi, atmosfär och rollfigurer - är såvitt jag minns helt intakt.
Vietnam skildras ungefär som mitt inre öga föreställde sig det när jag läste romanen. Det borde i sig vara ett överbetyg till mitt inre öga, eftersom fotot är arrangerat av Christopher Doyle. Han är den avgudade fotografen som bland annat hjälpt Wong-Kar Wai och Zhang Yimou att höja sina filmer till högre nivåer av konst.
Doyle är helt rätt man för att ge filmen den melankoli den behöver. Vietnam genom Thomas Fowlers sorgsna blick hade inte kunnat skildras på något annat sätt. Fowler måste tvinga fram krafter han inte längre har. Han måste även väcka egenskaper han helst skulle låta förbli slumrande. Som jag redan antytt så utnyttjar han den rådande konflikten i sina egna intressen - helt i enlighet med det amerikanska tillvägagångssätt han bestrider. Han måste kämpa på deras villkor. Hur han lyckas? Det får ni se själva.
Att Fowler trots detta får våra sympatier är helt avgörande för filmens kvalitet. Glädjande nog är det riktigt rörande att följa hans kamp för det sista han brinner för i sitt liv. Mycket av detta kan tillskrivas Michael Caine, som Oscarsnominerades för sin imponerande insats.
Det är inte så mycket en film för den stressiga vardagen. Den kräver ditt emotionella deltagande för att rycka dig med, och Phillip Noyce har valt att inte ge oss särskilt mycket gratis. Han vill väcka våra egna, genuina känslor ur Graham Greenes berättelse, istället för att tvinga i oss känslorna genom billiga berättarknep.
I längden vinner den här sortens film på detta. Den stillsamme amerikanen känns helt befriad från pekpinnar, och litar på våra egna omdömen. Dess moraliska och politiska frågeställningar blir mer trovärdiga och angelägna på detta sätt, istället för den propagandamaskin den hade kunnat bli. En tidigare version av samma historia från 1958, som jag själv inte sett ännu, rapporteras vara just en sådan.
Se den här versionen från 2002 istället, men se den med lugn i omgivningen och ro i kroppen. Stillsamt är ledordet.
BETYG: 4 av 5
Trailer:
1 kommentar:
Man kan inte annat än imponeras av dina recensioner. Digra saker minsann, och inte mycket undgår ditt argusöga.
Dock vill jag påstå att Vietnamkriget inte har porträtterats korrekt i nån amerikansk film, trots en jävla massa försök. Det finns olika kategorier inom amerikansk krigsfilm. Först dom som är beställda av staten och som är patriotisk och rasistisk dynga. Sen finns det dom som bara visar kriget inifrån, där krigets kaos belyses men absolut inte gör en smartare, möjligen bara gör en till pacifist. Men pacifism är ju innerst inne en borgelig företeelse, trots säkert mycket välvilja hos många pacifister. Visst bör varenda människa hata krig, men det finns krig som är rättfärdigade för att få slut på ett kroniskt lidande.
Oliver Stone har gjort vissa kritiska Vietnamfilmer, men dom säger bara att USA har fel, dom säger inte att Vietnam har rätt. Man behöver inte vara kommunist för att tycka att i Vietnam är det vietnameserna som ska bestämma, liksom det i Irak är irakierna som ska bestämma.
I kriget mot USA var det inte bara kommunister som stred utan vietnameser från alla politiska läger. Och Vietnam vann kriget 1975, det är ett faktum.
Skicka en kommentar