Helgens recension behandlar - eller misshandlar - en tjugosex år gammal fantasyfilm med politiska undertoner. Nej, nu skojar jag bara: ingen politik här, det är ren och skär underhållning. Ju yngre du är, desto bättre underhållning, och Krull heter filmen som står för den.
Förtexterna presenteras med pompa och ståt genom dramatiska trumpetfanfarer. Ett mystiskt föremål, en hybrid mellan en kaststjärna och bumerang, flyger över skärmen och ordet "Krull" materialiseras i dess flyktväg. Och det vilar något komiskt över situationen för oss svenskar - att höra dessa fanfarer försöka skänka dramatik åt ett ord som "Krull":
Men hjälten i Krull är inte Krullhårig. Vartenda litet hårstrå i hans perfekt mörkblonda lejonman ligger i vågor, i en noggrant uträknad matematisk bana. Prins Colwyn (Ben Marshall) är hans namn och när filmen börjar är han på väg med ett dussintal mannar till sitt eget bröllop.
Hans blivande hustru (Lysette Anthony) är prinsessa i ett angränsande kungadöme. Under ett samtal mellan prinsessan och hennes fader konungen börjar kungen ifrågasätta bröllopet. Hon kontrar med att vigseln ska uppfylla en profetia. Bröllopet ska nämligen i förlängningen leda till seger i kampen mot en utomjodisk ras, som angripit den planet de bor på: Krull. Kungen är bister, möjligen fylld med separationsångest.
Men vänta ett slag, är det inte lite sent påkommet för kungen att ifrågasätta dotterns bröllop vid det laget? Prinsen är ju nästan framme. I själva verket sker deras konversation inte mellan varandra, den är direkt riktad till oss i publiken för att förklara situationen för oss. Men dess viktigaste funktion tycks vara att krossa vår möjlighet att sugas in i världen som skaparna försökt bygga upp. Det där samtalet är ju totalt ologiskt. Jag tror inte på det för en sekund. Det ger filmen en olycklig start, ungefär som om man försöker skoja till det i början av en muntlig framställning, och det blir dödstyst bland åhörarna.
Nåväl. Under bröllopet stormas slottet av Dräparna, soldater under ledning av Odjuret som bor i ett svart fort från rymden. Under stormningen skadas Colwyn och prinsessan kidnappas. Odjuret ämnar gifta sig med henne och Colwyn måste befria henne. Till sin hjälp får han diverse folk han träffar längs vägen.
Krull är uppdelad i två faser: först en uppbyggnadsfas där sällskapet utökas med person efter person allteftersom de färdas genom riket; därefter en nedbrytningsfas där samma personer dör en efter en. När filmen är avklarad är de knappt fler än de började med. En bra film hade givit oss en tredje fas, placerad mellan dessa två, där vi lär känna dessa figurer som så småningom dör. Problemet är att nedbrytningsfasen i Krull tar vid direkt efter uppbyggnadsfasen, faktiskt dör den första i sällskapet strax efter att Colwyn hittat sin sista medhjälpare. Men i Krull är vi helt obekymrade om rollernas frånfällen, för vi får aldrig någon tid att lära känna dem. Och trots allt detta har man inte lyckats få filmen kortare än 117 minuter.
När slutet närmar sig kommer en situation som fick mig att dunka pannan i soffbordet av vrede. Helt plötsligt får gruppen ett behov att färdas långväga på kort tid, och då får de idén att fånga eldhästar som kan rida så fort att marken brinner. De kan till och med flyga. Då kan man fråga sig: om eldhästar finns, varför använde de inte sådana till att börja med? Det hade kunnat förkorta lidandet oerhört.
Och nej, eldhästar är inte svåra att fånga. Vilda eldhästar är till och med så tröga att de inte använder sin flygförmåga till att fly när de stängs in i en ravin. För det är precis så det skildras i filmen. Varför använder inte befolkningen eldhästar hela tiden?
Eller befolkning och befolkning. Landet de färdas genom verkar helt öde. Här finns bara bergssidor, kullar, grottor, träsk, skog, öknar, och så vidare. Men inga städer som frustar med liv. Det enda liv de stöter på är något rövarband bland bergen, samt någon enstöring med social fobi. Colwyn kämpar för att befria ett rike som är helt öde. Var finns drivkraften för publiken att orka bry sig, när inget tycks stå på spel? För nej, de få människor vi träffar på är inte mer engagerande än ett par skyltdockor.
Och det största problemet med Krull är verkligen dess hopplösa manus, och då framförallt de där satans rollfigurerna och deras totala brist på utveckling. Vår hjälte, Prins Colwyn, är redan vid första bildrutan fullkomlig, perfekt, oantastlig, anorektisk. Oavsett hur många mil han vandrar eller hur många Dräpare han dräper så bländas vi av gudomligheten från varje solstråle som hans ständigt nyfönade frisyr reflekterar. Tror ni att han kommer att misslyckas med sitt uppdrag? Om ni tror att svaret är nej, vad tror ni i så fall det skulle förmedla för hopplöst buskap till de barn som ser filmen? Glöm det. För inte hade väl du också, vuxna människa, tänkt se filmen?
Jämför med några av de bästa fantasyfilmerna: Sagan om ringen, Stjärnornas krig, Berättelsen om Narnia - Häxan och lejonet och Stardust. Är hjälten i inledningen av respektive film samma person när han når slutet? Ledtråd: nej. Den geografiska resan öppnar ögonen för den vi ska identifiera oss med, vidgar hans vyer, och hans hjältepersonlighet formas utefter vägen där varje anhalt på resan lär honom något nytt. Den konflikt som ligger bakom är bara startskottet till och målet med denna resa. Själva resan är något helt annat.
Men i Krull utgör denna konflikt allt - och i förlängningen ingenting. För även i den vilar en enorm förvirring. På affischen kan vi läsa ordet "Krull", och vi ser ett demoniskt plyte som vi genast kopplar ihop med ordet "Krull". Men så fort förtexterna börjar ser vi det mystiska föremålet flyga omkring på skärmen - och vi tänker "Jaså, det är den där bumerangen som kallas Krull". Sedan avslöjar en berättarröst att planeten de befolkar heter Krull, och sedan nämns knappt ordet Krull igen under resten av filmen. Och planeten Krull är, som vi redan konstaterat, nästan helt öde.
Strax därefter återkommer bumerangföremålet i en halskedja, och vi får lära oss att det är "Glaven", en symbol för kampen mot den främmande rasen. Vår hjälte finner den riktiga "Glaven" och blir tillsagd att inte använda den förrän det behövs. Sedan glöms den bort totalt, trots att sällskapet hamnar i strid efter strid, knipa efter knipa där "Glaven" sannerligen hade kunnat rädda liv.
Och på slutet återkommer "Glaven", och visar sig vara näst intill totalt onödig, för hjältarna upptäcker en annat kraft att besegra ondskan med, totalt frikopplad från allt som har med "Glaven" att göra. Om ni någonsin ser filmen så fråga er själva: Hur i hela fridens namn kunde de komma på det nya sättet? Eller var det helt uppenbart för dem hela tiden? I så fall, varför använde de inte denna kraft från början?!
Krull kommer alltså inte att lära dig och dina barn någonting. Den snubblar konstant över sin egen förvirring och skeva logik. Den är skriven utan att manusförfattaren en enda gång tycks ha stannat upp och tänkt: "Vänta nu ett slag, hur hänger det här ihop med vad som hänt tidigare?" Upphovsmännen har till och med varit så cyniska att de har tillfört "Glaven" som symbol för småpojkars vapenfetischism, helt utan betydelse för världen den placerats i. En symbol som ska locka dem att tjata och tjata på sina föräldrar, vilket pågår tills föräldrarna ger med sig och köper dem en leksaks-"Glav" och kanske ett eget exemplar av filmen Krull för sina hårt förvärvade pengar.
Men den enda rollen som filmen kan spela i dvd-hyllan är som barnvakt i en timme och femtiosju minuter, då du kan spendera lite kvalitetstid för dig själv eller med din käresta. För du hade väl inte planerat att se den också, vuxna människa? Nä, jag tänkte väl det.
Nu har jag ingen lust att ägna den här filmen någon mer tanke.
BETYG: 1 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar