1: Kvinnan i sanden

Jag har skrivit om den förr:

"En lärare av hankön anländer till en ospecificerad plats, där sanddynerna breder ut sig i all till synes oändlighet, för att leta efter sällsynta skalbaggar. Vad han hittar är både långt ifrån och obehagligt nära målet.

En grupp män lurar ned honom i en djup grop bland dynerna, där en kvinna bor i ett litet ruckel. Han ska få logi där, och spenderar natten där, men när han ska lämna stället morgonen därpå är repstegen borta. När han försöker klättra upp rasar sandväggarna ned över honom. Han försöker forma trappsteg i sanden, men de bär honom inte, och medan paniken rasar ned över honom vaknar kvinnan i huset till liv. Han har gått i hennes fälla, lika lurad som de insekter han själv fångar."

Nej, inte heller detta är en thriller, utan en film om "livet som en evighet i en sandgrop", som dess infosida på Filmtipset avslöjar.

Uppgiften för gropens två invånare är att dagligen skotta sand för att förhindra att den angränsande byn slukas av dynerna. Det är ett evighetsgöra - ett sisyfosarbete - och meningslösheten blir ännu mer påtaglig eftersom tillvaron i gropen helt saknar distraktionsmoment. Inga förströelser i form av tv, tidningar eller radio. Inga rekreationsmöjligheter - utsikten sträcker sig inte längre än vad gropens väggar tillåter.

"Huset hotas att rämna under sanden, den tränger in överallt, deras kläder fylls med sand, vattnet besudlas med sand, hela världen är sand."

Den visuella kraften i det här spektaklet är slående. De två arbetsmyrorna är helt alienerade från produkten av deras eget arbete. Sanden är i sig helt obeständig, oformlig och själva sinnebilden - eller minsta gemensamma nämnaren - av den förfrämligade arbetarens material. Små korn av 1/8 mm diameter beskrivs de som i förlagan (boken med samma namn) med en förmåga att fångas av vinden och svepas med vart än de behagar, och möjlighet att svälja och begrava vad som helst.

Sand fungerar som en metafor för både meningslöst arbete och vår längtan efter frihet.



Dagarna består alltså av kroppsarbete i dess renaste form. Paret lever som om de vore insekter. Den enda skillnaden ligger i att deras medvetanden givetvis begär så mycket mer stimulans än så. När gropen rasar ner över dem sker det liksom på alla skikt av kropp och psyke, om ni förstår vad jag menar.

Mannen vägrar givetvis att finna sig i sin situation. Han ruvar på flyktplaner, och klandrar inledningsvis kvinnan för sitt predikament. Hur kan hon synas så tillfreds med sitt liv? Som vore hon institutionaliserad. Eller är det möjligt att Sisyfos trots allt var lycklig?

I takt med att han börjar att agera kuvad, fogad till sitt nya liv, öppnar sig möjligheter för honom att fly, men parallellt med dessa även möjligheter att göra tillvaron i gropen dräglig - om han bara hittar någon metod som underlättar arbetet med sanden.

Egentligen skulle jag kunna elaborera sakernas förhållande i den här historian hela dagen, men om djävulen nu finns i detaljerna bör jag nöja mig med helheten och låta er våndas över resten själva. I ytterligare en existentialistisk skildring lyckas Kobo Abe och Hiroshi Teshigahara otroligt nog snudda vid en del av sanningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Och det bästa av allt är hur det är skildrat. Kafkastämningen är nära tillhands. Trots att situationen egentligen är orimlig, agerar offret såsom man kan förvänta sig av en person som just har insett att han kanske måste spendera resten av sitt liv i en sandgrop. Och vi besparas flummiga dansmontage där aktörerna imiterar vingklippta fåglar för att visa att de är frihetsberövade.

Jag skulle i dagsläget antagligen påstå att Kvinnan i sanden är den bästa film som jag någonsin kommer att se. Men du kommer antagligen aldrig att se den ändå. Faktiskt skulle jag bli förvånad om du läst ända hit...

Det finns ett ganska skevt sätt att se på film som medium bland många i min närhet - som bara ännu ett underhållningsformat, ett tv-spel man inte behöver spela - där möjligheterna förblir outnyttjade genom ett slags konstant intrycksbombardemang som kan vara rätt hisnande för stunden, men som lämnar oss rätt tomma efteråt. Ibland kan det vara skönt. I längden kan det vara djävligt avtrubbande.

Igår såg jag senaste Star Trek-filmen, men har redan glömt vad fan den handlade om (om jag någonsin begrep det överhuvudtaget). Kvinnan i sanden har jag också bara sett en gång, i maj förra året, men tänker på den ofta - flera gånger i veckan - ännu ett år efteråt. Är man förvärvsarbetare - vilket jag känner många som är eller har varit - finns risken att filmen ger den effekten.

Hur ni får tag i den?

Antingen på Papercut,

- eller -

Om ni har en gratis DivX-spelare installerad kan ni se den här, med engelska undertexter.

---
Trailer:

Obscen kvalitetsgest

Till den utrustning vi förfogar över i vårt dagliga arbete på Posten hör en så kallad kvalitetsstämpel. Vi stämplar etiketterade, färdigsorterade lådor för att indikera att det här är en kvalitetslåda där innehållet stämmer väl överens med vad som utlovas om man granskar etiketten.

En meningsfull handling som rymmer mycket kärlek.

Alldeles nyss, när jag förstrött stoppade händerna i arbetsbrallornas fickor råkade jag komma åt denna och som en följd fick långfingret en kvalitetsstämpel.

Nu kan vi alla arbeta denna natt förvissade om att ifall jag ger er fingret så är det i alla fall ett kvalitativt sådant - en obscenitet i såväl form som innehåll, inte alls som de där slentrianmässiga långfinger som för länge sedan utarmats på laddning.

"Högaktligen, fuck off."

Hoppsan. Jag måste gå nu...

Han som kunde spela gitarr...

...till och med bättre än "Blues hammer"!

2: En liten film om kärlek

Om du, när eftertexterna rullar, sitter aningen perplex rörande handlingen, budskapet eller rent av det tematiska innehållet i den film som du nyss såg, kan du nästan alltid hitta en avgörande ledtråd i filmtiteln. En liten film om kärlek öppnar dörren till ett rum fullt av alla de förväntningar man kan ha kring en film med just en sådan titel - lystna blickar, uppskruvade förhoppningar, gränslös lycka, svartsjuka, missförstånd, kris, upprättelse eller ingen upprättelse och så vidare.

Ska vi kalla det romantik?

Våra förväntningar kommer på skam denna gång. Enligt Krzysztof Kieslowski är rummet inget annat än ett luftslott. Hans film åstadkommer något närmast tabubelagt, något som jag inte ens trodde var möjligt - den avromantiserar kärleken. Den gör det genom att skildra ett omöjligt motsatsförhållande.

Nittonårige Tomek, ensam som synden, befinner sig på ena sidan innergården, där han bor med sin mor i en av många identiska lägenheter. Han är en nittionårig postiljon (vad annars?), som spenderar sin fritid fjättrad vid kikaren som han har riggat upp i sitt rum, spionerandes på grannkvinnan mitt emot. Ni kommer att avsky honom för detta, men han råkar faktiskt vara förälskad i henne, på precis samma rena eller smutsiga sätt som du själv var i den åldern.

Hon, vars namn är Magda, är en mogen kvinna någonstans mellan 30 och 40, och för en promiskuös tillvaro i lägenheten mitt emot. En gång närde hon kanske samma romantiska förhoppningar som Tomek, men någonstans har hon tappat alla sådana perspektiv. Kärlek verkar dessa dagar - på sin höjd - enbart handla om vad andra känner för henne.

Det är ett hopplöst företag, men det som dessvärre sker är att Tomek en dag tar modet till sig att göra ett närmande - på sitt eget, klumpiga, tafatta, invecklat oerfarna vis, varpå han så klart lär sig en dyrköpt läxa. Denna typ av sammandrabbning är ojuste. Segraren är på förhand given. Problemet är bara att dess utövare på förhand inte kan ana vad som är på väg att inträffa.

Sedan är det för sent.



En liten film om kärlek är alltså - åtminstone till viss del - en film om olycklig kärlek. När man väl har passerat det inledande obehaget blir situationen så kusligt välbekant.

Det här är alltså ett perfekt utförande.

Filmen målar upp ett olustigt scenario - kärlek som ett defensivt spel, så fjärmat från de spelregler som vi trodde det bestod av, ett spel där utövarna är så rädda för att såras att liv paradoxalt nog står på spel i slutändan.

Även om förloraren repar mod så kvarstår frågan: ur vilket perspektiv kommer han eller hon att betrakta sina kommande romantiska eskapader? Kan "segraren" dra någon lärdom av situationen? Finns det ens någon segrare överhuvudtaget?

Filmen är en förlängd version av Dekalogen VI - Du skall icke bedriva hor, som är en av delarna i Kieslowskis tio filmer långa svit rörande Guds tio bud. Ett nog så anspråksfullt åtagande, men utförandet är allt annat än pretentiöst. Det är bara ännu en enkel historia, så avskalad från excesser som den bör vara när upphovsmannen har något väldigt viktigt att förmedla.

På tal om ansikten...

I vår hjärna finns ett område - fusiform face area - dedikerat till ansiktsigenkänning. De ansvariga för
bloggen Faces in places har upptäckt hur kul det kan bli om vi applicerar denna automatiska egenskap på saker i omgivningen.

Kul i mindre doser - kanske lite tradigt i längden.

En gång lyckades jag konstruera masken från "Scream" med hjälp av olivolja i en stekpanna. Det var helt oavsiktligt. Varje gång jag gjort ett medvetet försök sedan dess har det bara blivit olivolja i en stekpanna. I bästa fall.

3: En annans ansikte

När vi äntrar denna historia har protagonist Okuyamas (spelad av legenden Tatsuya Nakadai) ansikte sargats svårt i samband med en arbetsplatsolycka. Vem han var - inklusive hur han såg ut - förblir en oväsentlighet filmen igenom. Inget ska få ta fokus från vad som följer.

Situationen kommer lägligt för en doktor (Mikijiro Hira) som länge har funderat kring möjligheten att skapa masker med närmast autentiskt mänskliga drag. I utbyte mot att han får tillträde till olycksfågel Okuyamas psyke - alltså genom psykoanalys - går han med på att genomföra operationen. Okuyama erhåller alltså ett nytt utseende (Herre Gud han ser precis ut som Tatsuya Nakadai!), varpå hans personlighet börjar att förändras...

Låter som upptakten till en thriller, inte sant? Men upphovsmännen, japanerna Kobo Abe och Hiroshi Teshigahara, har för avsikt att åstadkomma mer än bara en stunds eskapism som underhållning. De riktar strålkastarna mot våra egna liv, och dissekerar den moderna människans identitet, här i deras tredje samarbete En annans ansikte från 1966.



Filmen är både existentialistisk och lättillgänglig. Ingen kommer att ha svårt att följa händelseförloppet, men dess innebörd måste du formge själv. Vi har ju alla olika förutsättningar:

Mitt bland ett digert utbud av människor finns Du, utåt sett bara ännu ett ansikte i mängden, men inom dig vet du att du är en unik och komplicerad individ med en särpräglad psykisk akitektur baserad på dina förvärv från de dagar du levt - alltså din personlighet och förmågan att uttrycka denna. Men varför blev du just denna person? Är Du medfödd? Eller har Du formats av ditt utseendes förmåga att frambringa dessa egenskaper hos de människor du mött?

För att simplifiera: Är du lömsk för att du föddes lömsk? Eller för att alla andra tycker att du har ett lömskt utseende? Eller är det en samverkan?

Sådana frågor vill filmen väcka. För i vårt samhälle ser vi drösvis av nya personer så fort vi lämnar hemmet, vars existens vi kommer att glömma så fort vi vänder blicken mot nästa. Och lika oviktiga blir vi för dem. Vår enda osvikliga identitet hos dessa är vårt ansikte - personens skyltfönster mot omvärlden, det enda vi har att erbjuda tills någon vill konversera och ta del av resten.

Demolera ansiktet och vi blir uppseendeväckande, som avvikelser, uttryckslösa abnormaliteter i en normativ värld. Ikläd dig ett nytt ansikte, kanske med Tatsuya Nakadai-attribut, och du kan bli en ny människa. En ståtlig, uppseendeväckande sådan, eller en anonym blyger, kanske? Blir du en ny person, eller återfår du dina gamla karaktärsdrag?

Alla dessa frågor...

Genom att komplicera saker och ting smörjer upphovsmännen de rostiga kugghjulen vi en gång använde för att skapa vår världsbild. I en sekvens tar sig den maskerade herr Okuyama an den delikata uppgiften att förföra sin egen hustru (Machiko Kyo), som ännu inte sett hans nya ansikte. Han vill alltså ertappa sin hustru med att vara otrogen - med honom själv! När han lyckas, och triumfen till synes är i hamn för Okuyama, så kontrar hustrun med ett förödande motargument. Vilket? Skulle jag aldrig drömma om att avslöja. Vad som egentligen hände måste du få avgöra själv.

En annans ansikte är en film jag aldrig glömmer, en i trojkan av filmer jag såg förra året, som fick mig att revidera mitt eget synsätt på möjligheterna med film, såväl som alla berättande medier överhuvudtaget. En av alla tiders bästa filmer, helt och simpelt.