Vaktman, högt upp i vindpinat torn,
stirra i fjärran och putsa ditt horn.
Blåsten ruskar ditt ruskiga hår,
såsom den ruskat det år efter år.
Dofterna kommer från staden i väst,
skvallrar retsamt om stundande fest.
Men vaktman, o vaktman,
bliv vid din läst!
Vaktman, o vaktman,
i ditt torn finns din fest.
Vaktman, tystna i gryningens prakt,
och huka under landskapets makt.
Lyssna bort mot bergskedjans port,
nogsamt såsom du alltid har gjort,
för larmen från landet där borta i öst,
ljuder med fasornas mörkaste röst.
Så vaktman, o vaktman,
sväll ut ditt bröst!
Vaktman, o vaktman,
i ditt horn finns din röst.
Vaktman, säg varför tvekar du så?
snälla säg oss, vad grunnar du på?
Din längtan hit ned avundas vi ej,
men faran är äkta, det lovar vi dig.
Från flammande skyar ser du ner på
oss mänskor små, och städer så grå.
Så vaktman, o vaktman,
där uppå din koloss!
Vaktman, o vaktman,
hälsa himlen från oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar