Artificiellt julbak

I fredags hände precis det jag förutspått - skärmen dog mitt för mina ögon. När det inträffade tillagade jag en middag jag aldrig lagat förut, och en saffransdoft började sprida sig i lägenheten trots att det inte var en ingrediens i maten. Jag började se fram emot middagen som doftade så exotiskt och satte mig framför datorn, hungrig att möta omvärlden. Musiken jag spelade i WMP-programmet, den välbekanta Festival av Sigur Rós, fick helt plötsligt en obekant ny rytm. Det var en döende skärms sista galopperande läte innan den segnar ihop och kollapsar. Allt blev svart. Jag trodde jag träffats av blixten.

Doften av saffran härstammade alltså från den rykande skärmen, och den satte sig i tapet och tak. Man kan ana Intelliscans tillverkningsland utan att läsa produktmanualen: Iran, saffranskrokusens förlovade hemland, där den dyrbara kryddan produceras i sånt överflöd att de används i tillverkningen av bildskärmar.

Middagen smakade skit. Jag blev irriterad. Varje gång sedan dess, som jag kommit hem från någonstans och längtat efter att skriva någonting snyggt har saffransdoften direkt knäppt mig på näsan.

Utan datortillgång inser man vilken central hub den utgör i vardagslivet. Jag var tvungen att genomlida en regression från MP3 till det begränsade CD-utbudet. MP3-spelarens halvmesyr till låtlista har fått ligga oförändrad och oinspirera mig till stordåd. Hårddiskens osedda filmfiler har varit oändligt mycket mer lockande än de ännu plomberade DVD-filmer som står i hyllan.

En av nätterna sedan i fredags vaknade jag av att fingrarna krökt sig i nittiogradig vinkel i riktning mot tangentbordet, som ett förstadium till någon sjukdom som bara existerar i Junji Itos eller David Cronenbergs fantasier. Och nu även i min, för det där hände ju inte på riktigt.

Men idag har jag alltså köpt en ny skärm, ett högteknologiskt vidunder. Nu känns allt bättre. På köpet går tangentbordet mycket snabbare än förut, högtalarna spelar bättre låtar, jag är inspirerad och ledig ända till på onsdag. Genom fönsterrutan hör jag ett ymnigt snöfall.

Låt mig nu vara, för jag har så mycket att ta igen: fem dagars slösurfande. Och efter idag: fem dagars ledighet kvar. Varför ska det gå så jämnt ut? De närmaste dagarnas huvudsakliga sysslor är obönhörligen utstakade.