Hjälten Perseus har just vandrat livs levande ut ur Medusas grottor, med förrättat ärende dessutom, för i en säck i sin hand håller han ju Medusas avhuggna huvud. Ni vet, Medusa, den mytologiska kvinnobesten med ormar växandes ut ur skalpen där håret borde vara fästat. Hennes plyte är så fruktansvärt att hennes blick förvandlar vem som än möter den till sten.
Nästan alla Perseus följeslagare har gått förlorade i denna kamp, men nu besitter han i alla fall ett medel att omintetgöra ett annat vidunder - havsdemonen Kraken - som hotar att dra med sig hela hamnstaden Argos i havet. Inte ens Kraken är immun mot Medusas blick.
När Perseus nu i följande klipp möter dagsljuset efter sin hårda strid blir han omedelbart angripen igen. Denna gång av någon dunkelt motiverad kämpe vid namn Calibos. Men förfogar man över Medusas förstenande blick borde ju ett frontalangrepp från en sargad underhuggare till fienden vara rätt snabbt avklarad, inte sant?
Döm om min förvåning när Perseus slänger säcken med Medusahuvudet åt sidan, plockar fram sitt svärd, vrålar och springer för att jämföra längden på klingan med sin nya bekantskaps dito.
Huvudlöst var ordet.
-
I scen efter scen har han försökt lära känna nya människor på samma sätt, och varje gång har det slutat på samma sätt.
Att han aldrig lär sig. Han är en idiot som ledsagar oss igenom sitt levnadsöde på det enda idiotiska sätt han kan. I den idiotiska filmen Clash of the titans, som är den sämsta jag har sett i år, slutar hart när varenda scen i dylika uppgörelser, helt utan finess, där det enda som skiljer den ena från den andra är miljön och motpartens attribut.
Det här spektaklet lånar friskt från tv-spelens digitala, enfaldiga konflikthantering. Att döda eller dödas. Allt annat är död speltid som bara tillåts att presentera arenan för och deltagarna i nästa slakt. Men det kan inte översättas till bioduken på det här sättet! Det talar inte samma språk. Ett tv-spel presenterar en utmaning för användarens reflexer och öga-hand-koordination. Utmaningen blir till en variation i sig - men bara för utövaren. Det är därför det är så bedövande tråkigt att se på när andra spelar spel. Det är därför det är så bedövande tråkigt att se på när andra skildrar sådant på film.
Jag blir så beklämd när de publikfriande storfilmerna allt mer börjar slopa finessen, lättsamheten och självironin till förmån för gravallvarlig snoppmätning, som inte ens har en löjligt underhållande handling kvar, bara en vägbeskrivning till nästa skådeplats för blodbad.
Backa några decennier istället. Indiana Jones lärde mig för jättelänge sedan att man inte ska överarbeta machisimosituationer. Ta ett par djupa andetag och tänk efter. Effekten blir så mycket bättre när utmaningen snoppas av. Så här till exempel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar