Gubben i stugan

Saknar ni en inre föreställningsvärld, aka fantasi, kan ni bortse från allt jag skriver här.

I ett par veckors tid har jag sovit allt från dåligt till värdelöst medan en störtflod av tankefragment har forsat in och ut ur labyrinten därinne, och jag vet inte varför eller hur men nu har det varit så iallafall.

Det har hänt förut och går alltid över, men mellan varven glömmer man bort hur man går tillväga för att få det att upphöra. Man försöker koppla av en stund, rannsaka sig själv, fråga sig vari problemet ligger, tömma varenda muskel på anspänning, och bygga upp en konkret tanke, något fundament att stå på, någon utgångspunkt...

Och så plötsligt - utan att man märker nåt - rycks de intentionerna med i samma ström som man försöker dränera. Eller för att förtydliga - man misslyckas att slappna av utan att veta om det. Nästa natt sover man precis lika illa igen.

Där i tankebanorna utstrålas en förespegling om att allt är okay - men samtidigt blir avkopplandet bara ännu en ansträngning, ännu ett stressmoment. Ibland behöver man vägledning. Ibland hittar man den på de mest märkliga platser.



Av en slump upptäckte jag Gubben i stugan på SVT Play, och det låter ju inte så spännande, men det är ju inte meningen heller. Genom fyra årstider får vi följa en gubbes förehavanden i och omkring sin ensligt belägna stuga. Nina Hedenius dokumentär trotsar egentligen all beskrivning. Varje ord som kan avskräcka från denna upplevelse är bara av ondo.

Medan vi omgärdar oss med sociala nätverk och strukturer av materiella beroenden kan det vara svårt att hålla jämna steg med vår samtid. Vi kanske lyckas bara för att vi känner att vi måste, anstränger oss mer än vi klarar av, och inte märker hur förvirrande och ansträngande det kan vara.

Gubben lever kanske ingen drömtillvaro enligt de flesta av oss. Verkar han inte lite ensam där i sitt torp? Själv är han nog nöjd, men vi som har tagit del av den glädje våra bästa vänner, familj och arbetskamrater kan framkalla, har vi nåt att hämta ur Gubben i stugan? Självklart har vi det. Se den som en nittio minuter lång lektion i metodisk, okomplicerad, grundläggande tillvaro - nån slags mental utgångspunkt att regrediera till när man upptäcker att samhället (eller vi själva) har lastat lite för många lager av konventioner och krav på oss.

Ett ställe där man kan koppla av, helt enkelt. Där kan man nollställa hjärnkontoret.

Somliga köper sommarstuga för just detta ändamål. Den här filmen är visserligen bara ett substitut, men det är bra mycket billigare - låt oss kalla det för ett mentalt smultronställe.

I skrivande stund kan du se den här på SVT Play, världens bästa tv-kanal(?). Missa nu inte chansen.



---

Läste vad mina cineast-fränder på filmtipset.se hade att säga om Gubben i stugan, och bland många höga betyg och lovord hittade jag följande kommentar:

"Ok, låt bryta ner Gubben i stugan så kanske du förstår lite
mer varför jag tycker detta är dåligt: Det första jag gör innan jag ser en film
är att genrebestämma den. I det här fallet är det enkelt, det handlar i detta
fall om en dokumentärfilm. Nästa punkt blir då att titta på vad en dokumentär
ska förmedla, för mig så ska en dok. vara upplyssande [sic!] och/eller
ha ett klart ställningstagande kring situationen den beskriver. Denna film har
varken eller. Den är inte upplysande om vem han är eller vad han gör. Det finns
heller inget problem att ha ett ställningstagande kring. Jag förstår tanken att
göra den stum som ett försök av filmskaparen att göra en film som bara visar
"hur det är", utan påverkan av en kamera. Problemet ligger då i att denna
utrycksform [sic!] för en dok. ligger utanför mina mallar för hur en
dok. ska vara. Därför tycker inte jag att film kan vara konstverk eller
expriment [sic!], för att alldeles för ofta hamnar sådana försök
utanför mina mallar för hur en film i respektive genre ska vara."

Så kan man också se på saken. Jag hoppas bara en sak - att denna person inte bedömer sina medmänniskor utifrån samma kriterier. Men mer om det en annan gång. För närvarande är jag så förbannat kaffesugen.