När jag i slutet av året ska sammanfatta årets bästa nya filmupplevelser kan jag inte inkludera denna pärla, för jag såg den första gången redan 2008. Så jag skriver om den nu istället.
Benjamin Barker har levt i exil den senaste femtonårsperioden och blivit berövad fru och barn. Allt på grund av en bitter gammal domare, Judge Turpin (gestaltad av Alan Rickman, en av mina favoriter), som - när han en gång fått upp ögonen för henne - inte kan få Barkers fru ur tankarna. Judge Turpin använder sitt vapen - lagboken och sitt eget tolkningsföreträde - för att få vad han vill. Benjamin Barker blir historia. När hans sorgliga skepnad återvänder till London efter 15 år är det i form av Sweeney Todd, demonbarberaren som tar sitt gamla hem på Fleet Street som bas för att utkräva en gruvlig hämnd.
Ett inte helt ovanligt fenomen på film är att huvudrollens bakgrundshistoria är hans egen stora antagonist. I Tim Burtons musikal Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street återfår huvudrollen (spelad av Johnny Depp, som Oscarsnominerades för sin roll) meningen med sitt liv i detta sångnummer, där han återförenas med sin egen bakgrund och får en chans att ända femton års ältande:
I samma sång presenteras vi på ett försiktigt sätt för en alternativ framtid för Todd i form av bagaren Mrs Lovett (Helena Bonham Carter), som gör "de sämsta pajerna i London". Under hela filmen har han frälsningen inom räckhåll - hon bor på våningen under hans - men han blundar för den. Hon ger inte upp, och går med på en lika makaber som lukrativ affärsidé som jag inte ska avslöja här. Något riktigt ruttet försiggår på Fleet Street.
Men, om han nu lyckas nå sitt mål, vad väntar härnäst för Sweeney Todd?
Filmen är en smått genialisk musikal om ältande och hämnden som drivkraft för att få ett slut på det - och den skada det åsamkar omgivningen under förloppet. I andra musikaler brukar handlingen bromsas upp till förmån för ideliga sångnummer som ska ge uttryck för rollfigurernas känsloliv, och i förlängningen knuffa vårt humör i samma riktning. I Sweeney Todd är ändamålet med musiken inte annorlunda, men medan detta sker drivs handlingen framåt, rollfigurerna fördjupas och vi får se en situation belysas från två eller fler helt skilda perspektiv, inte sällan förhöjda med ordentligt svart humor. Sweeney Todd innehåller inga tomma transportsträckor. Hans historia blir aldrig tråkig att följa.
Filmen manipulerar dig att inledningsvis sympatisera med Sweeney Todd. Men när blodet så småningom formligen börjar spruta, så kanske du misstycker till hur historien har utvecklat sig, du kanske tar avstånd från vad du ser, men i så fall är du inte fel ute. Varje hämndcykel är till för att brytas. Om den här filmen kan få dig att förstå varför, så har den lyckats, oavsett hur det känns i magen. Ser man på film bara för att må bra, missar man ett helt universum av karaktärsdanande upplevelser.
Jag skulle rekommendera den här filmen till var och en som inte skyggar för grafiskt våld. Mår du illa av den varan, så tror jag att poängen med filmen på nåt sätt redan nått fram till dig. Låna den på Umeås stadsbibliotek gratis. Men inte nu, idag, för ännu har jag fem dagar kvar innan jag måste återlämna den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar