Det postala ökenlandskapet

Jag antar att världen brinner av längtan efter en statusuppdatering från kärnan av den sydligast belägna avkroken av Ålidhem. Vad gör du, Henrik, nuförtiden, och varför skriver du inte i din blogg?

Inget. Jag vet inte. Jobbar i motgång, mot medgång. Är så bedrövligt less på det postala, men vad har jag för alternativ? Eh? På väg hem från arbetet sa en kollega, som såg fram emot helgen, såhär: "Det var -en- dag avklarad..." Jag frågade om han skulle hem och rita ytterligare ett kritstreck på tapeten.



Första dagen efter semestern anlände jag på brevterminalen fullmatad med energi, vägde mig på golvvågen för tidningsbuntar, två kilo över normalvikt och stark som en oxe. Beordrades att köra en maskin, dansade min väg till nämnda maskin, lekte mig igenom program efter program, ort för ort finställde jag brevbärarnas post. Vid just den här övningen springer man fram och åter i en tvådimensionell verklighet, längs en imaginär rak linje som löper parallellt med maskinens längd. Det påminner mig om en övning som i fotbollssammanhang kallas för "Idioten". Den enda skillnaden är att den som fotbollsövning sker i ett intensivare tempo, och under en mycket kortare tidsrymd, fram och åter och fram igen och åter igen som en Idiot.

I postala sammanhang brukar Idioten, under normala omständigheter, innebära att man får avlösning efter ett par timmar om man så vill. Men semesterplanerarna hade serverat oss frivilliga förstaperiodssemestrare en brist på maskinkunnig personal, så inga avbytare fanns tillgängliga. (Ett tips till de ansvariga för detta är att nästa år utbilda några frivilliga semestervikarier i den ädla maskinkörningskonsten. Det är inte så svårt som de vill få det till, och vikarierna är begåvade, mer begåvade än oss luttrade ordinarie. De lär sig givetvis en övning som man lika gärna kan kalla Idioten på nolltid.)

Arbetspasset var tolv timmar långt, med en timmes rast i mitten, plus ett par kortare avbrott. Efter den långa promenaden hem var jag så trött att jag somnade på sängens överkast, fortfarande iförd full arbetsmundering, med undantag för skyddsskor. Vaknade efter ett par timmars sömn och försökte ställa mig upp för att gå och lägga mig på ett korrekt sätt. Men benen lydde inte mina order så armar och händer fick slita av mig utstyrseln så jag kunde rulla runt, och på något sätt ålade jag mig dit inunder täcket som utlovade en förlängd tidsfrist, en total bortdomning av kropp och hjärna på det bästa sätt som finns. När jag anlände på arbetet följande kväll hade jag fortfarande ont i hela kroppen, men bristen på maskinkunnig personal var minst lika ihärdig.

Det finns en traumatiserande sanning i varje återkomst från varje semester, när man återkommer till ett understimulerande slit, från en ledighet fylld av så många löften och erbjudanden att man bara hinner ta del av bråkdelen av dem. Det här arbetet är en stor del av ditt liv, är du nöjd?

Och innan man har hunnit indoktrineras i den här vardagliga lunken har man en eller ett par veckor av bearbetande framför sig, efter den inledande och totalt paralyserande chocken. Men det dröjer ytterligare en tid av mental öken innan man kan glömma bilderna som sommarvärmen förde med sig. Här är jag nu. Till slut är det inte svårare än att borsta bort eller duscha av sig brevdammet som klibbat fast i plytet. Ditåt strävar jag.

Men fram till dess är det tungt. Jag minns när jag hade ett gott självförtroende. Och jag tror jag minns varför jag upprätthåller den här bloggen, även när det känns som ingen läser. När hela terminalen var i Piteå tidigare i år(?) hamnade jag återigen i en diskussion med en äldre kollega som försökte övertala mig att bli gruppchef. Han tyckte att det var farligt att sluta utvecklas inom sitt arbete, och "bara" nöja sig med det man har. Då kontrade jag med att det faktiskt finns en fritid att utvecklas på också. Har man ett understimulerande arbete kan man utforska möjligheterna i det man helst ägnar sig åt på sin egentid, när alla möjligheter ligger framför en. Den andra halvan i det som är personen som är jag och du. Han hade inga invändningar mot det. Jag skriver här och annorstädes för att det är kul.

Några påstår att vi gifter oss för att vi behöver ett vittne till våra liv. Nå, tills jag hittar min fru och mina två och ett halvt barn, så får jag nöja mig med det näst bästa. Mina närmaste flyr staden en efter en, och jag längtar efter att se dem igen, men fram till dess har jag bloggen, min blogg som är mitt närmaste vittne.