I diskvattnet

Jag skriver en till dikt om äktenskapskris för att den ena parten lämnades ohörd i den förra. Jämställt ska det vara. Juryn vill höra bådas version. Och det gäller alla konflikter. Personligen har jag inget emot äktenskap. Många av mina bästa vänner och närmaste släktingar är gifta, ska gifta sig, eller har varit gifta.

---

I diskvattnet

I början tappas diskvattnet upp
och den intorkade maten löses upp,
medan min man sjunker i vår soffgrupp.
Diskvattnet sköljer över resterna av det vi åt,
varje oförrätt som skiljer oss åt,
och varje uteblivet förlåt.
Man får kippa efter luft konstant,
försöker bemöta det nonchalant,
men alla ofullbordade planer flyter till ytan.
Jag stoppar huvudet i den skitiga grytan
och vrålar ut all min frustration
över denna återkommande situation,
och inte förrän då rör han på sin feta röv.
Han darrar som ett asplöv
och undrar om allt är okej,
men att svara på det hjälper inte mig.

Han hade ryggrad förut,
fattade obekväma beslut.
Nu är jag full av obesvarade frågor.
Allt dränks i smutsiga vågor.
Han tar sig i kragen,
säger att vi snart har råd med diskmaskin.

Jag bevarar kommentarer han snart glömt,
ställer dem på rad, vårdar dem ömt,
som om de vore någon annans porslin.
Det blir bättre vad det lider.
Bortom stumma måltider
väntar alltid någon söt efterrätt,
någon sliskig moralkaka
som gör alla glada,
och fastän man redan är mätt
tvingar man i sig den på något sätt,
låter sig väl smaka.
I slutet drar jag ut min diskpropp,
och all skit cirkulerar i sitt omlopp,
tillkännager sin återkomst,
innan det åker iväg i mitt avlopp.

---

Framöver väntar med stor sannolikhet gladare dikter.