Ett lådbilsrace i ensamt majestät

Jag är ung och jag kan allt
Lärde mig snickra av en orsak
Min ingenjörskonst är bara min
Din beundran delar jag med dig
Men din avund är bara din

Jag är ung och jag kan måla
kunde alltid liva upp byns väggar
Men fick aldrig några uppskattningar
Även min omsorgsfulla lådbilsdesign
är föremål för missuppfattningar

Det finns några personer
Med makten att få mig att må sämst
De flesta skulle låta bli
Men några gör det obönhörligen
Varenda gång jag kommer förbi

Så nu känns det så där igen
Det är en dag som följer en bättre
Kortet som välter alla andra kort
Känslan när bromsarna släpper
och man åker utför fort

Ni som står kvar på krönet
Säger, lite på allvar, mest på skämt
med illa förställd gråtbruten röst
”Där försvann den bästa pojken som levat”
som om det vore någon tröst

När jag åker bort härifrån
Så ska vägen vara oändligt lång
Och helt omöjlig att följa
Ensam vill jag släppa lös alltihop
som jag hittills tvingats dölja

Och nu håller jag på att spricka
Om bara backen aldrig ville plana ut
och ingen hindrade mig från att vinna
Om jag förenade mig med horisonten
och ni såg mig gradvis försvinna

Mållinjen är dragen i fjärran
Där solen stiger bortom grantopparna
och grusvägen blir till asfalt
Där jag kan göra mig förstådd
och bara glömma alla och allt

---

Den här texten skrev jag idag. Det var en filmidé jag hade, men den hade ju redan gjorts tidigare av en känd svensk regissör. Så det fick bli en "Fucking Åmål" i fickformat istället.