Senaste mästerverket jag såg om var Akira Kurosawas Vägvisaren, med originaltiteln Dersu Uzala. Mestadels förlagd till Sibirien, med sitt ursprung i den ryske upptäcksresanden Vladimir Arsenevs memoarer. Han ska kartlägga Ussuri-området när hans expedition stöter ihop med Dersu Uzala, som är en gammal golder och jägare. Arsenev övertalar Dersu att ikläda sig rollen som deras vägvisare för att underlätta kartläggningen, och utifrån dessa premisser utformas en djup och nära vänskap, som under de mest extrema förhållanden ska visa sig rädda liv.
Vägvisaren var Kurosawas comeback efter publikfiaskot Dodeskaden. I Vägvisaren är han i högform. Rollfigurerna är mestadels skildrade på avstånd, för att inte stå ivägen för det formidabla natursceneriet, som i sin tur symboliserar och sätter ord på huvudrollernas nära vänskap på ett sätt som vanlig dialog skulle haft svårt att åstadkomma. Kurosawa berättar genom att visa på ett sätt som en gång för alla bevisar hans storhet. Känsloyttringarna på skärmen är små men växer sig stora inom oss.
Själva handlingen består av kortare incidenter, små äventyr på den ryska tundran, som fogas samman till en helhet. Det hade lätt kunnat bli splittrat och repetitivt, men filmen skrider framåt som helhet tack vare en fin karaktärsutveckling, och då främst hos Dersu. Men det udda med denna utveckling är att den snarare finns där som ett hinder hos vår hjälte. Som om Den rena naturmänniskan, som Dersu faktiskt framställs som, är fulländad och varje vidare utveckling skulle vara i negativ bemärkelse.
Vägvisaren är naturfilosofisk utan att vara svårbegriplig. Det som talar emot den är dess långsamma tempo som kommer att få många att ge upp strax efter startskottet. Men för att inse filmens storhet krävs att man fullföljer ända till slutet. Precis som Oscarsjuryn gjorde, och tilldelade den priset som Bästa utländska film 1976.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar