Familjen Dafgårds sojakorv

Jag skrev följande inlägg på loadings forum (med vissa modifikationer), men det väckte ingen respons överhuvudtaget:

Sojakorv till middag...

Konsum hade bara Familjen Dafgårds enorma sojafallos, som är helt färglös, oinbjudande och går av på mitten när man försöker plocka upp dem med sin korvtång. När de ligger där på min tallrik mitt i en helig blandning av bulgur, skivad gurka, krossad tomat smaksatt med chili och curry - en makalös färgkombination - blir inte anrättningen tillstymmelsen till uppiffad, istället liksom suger korvarna ur allt liv i allt runt sig som ett svart hål. Fast korvarna är inte svarta, de har ingen färg - jag vet då inte hur den ska beskrivas.

När man sitter där och långsamt karvar bit för bit från korven och stoppar dem i munnen, liksom sjunker man ihop och förlorar all den kroppshållning man byggt upp under alla sina levnadsår. Genom fönstret börjar löven på träden gulna och falla till marken. Någonstans hör man åskan mullra. Ovanifrån hör man grannen spela på sin fiol, hon håller på att träna för sin första spelning på en begravning. En känsla av deja vu infinner sig. Man dagdrömmer sig bort till höstdagarna med Skogsmulle, ditskjutsad av morsan, då man kände sig helt vilsen i sällskap med så många andra.

Tio minuter senare tar man med slokande axlar tallriken till diskbänken, och försöker återkalla smaken på det man just ätit, men det går bara inte. Var det gott? Omöjligt att svara på, det går bara inte, man minns knappt att man ätit. Man kanske borde prova produkten igen, en annan dag...

Det är så Familjen Dafgårds sojakorv kan fortsätta att säljas i butiken. Det är den enda logiska förklaringen. För om Familjen Dafgårds sojakorv vore en person, så vore den Margaret Thatcher.