Stora lekparken

Här kommer en tidig julklapp från mig, en mastodontdikt:

Stora lekparken

Jag som var nästa generation
skulle härdas som person
i ett samhälle i miniatyr.

Fick en lekfull klapp på skinkan,
”Gå när du känner dig beredd.”
När jag gick var jag livrädd.

En av grabbarna där var som jag.
Två svaga blev en stark.
Vi beträdde ny mark.

I början var han sur och tvär,
ville inte ha mig där.
En fis från mig bröt isen.

För första gången hade jag en vän.
Bit för bit kartlade vi vår park
på vårt kodade pappersark.

Varje dag hämtade jag min vän
som lekte med sin farsas tomglas.
Mot parken sprang vi sen.

Jag fann ett antal blåmärken på min vän,
frågade vad det var för någonting,
men han låtsades som ingenting.

Så vi sprang skrikandes varje dag
genom parkens buskage,
mot stora barnens plantage.

Blev upphunna ibland,
blev slagna ibland,
huvuden doppades i sand.

Vi fann en trave porrtidningar.
Visade småbarnen allting
medan vi sprang omkring.

Och vi fann ett jordgetingbo
rakt under någons sko.
Och vi sprang iväg igen.

Men den argaste geting jag såg
var min slagne vän,
när han en dag fick nog
och började ge igen.

Det var hemskt att se
hur flamman plötsligt dog
chanslös mot dubbel längd
och tredubbel mängd.

Det var där varje dag tog slut.
Vissa grabbar gör som de vill,
så en annan stackare råkar illa ut,
och hans vän hjälper inte till.

Min vän började dra sig mot södra branten.
Själv drog jag mig till norra kanten.
Avlägsnandet gick smärtfritt.

Jag gömde mig bland minderåriga,
snoriga, rosiga, krullhåriga.
Jag tyckte de var äckliga.

Jag ledde dem enligt bästa förmåga,
men kunde aldrig tända min gamla låga.
Och jag blängde mot söder.

Ibland gömde vi oss i djupa diken
när vi hörde de vilda skriken
från andra sidan parken.

De satte alltid sordi över stämningen,
småglinen började jämra sig,
vilket jag tyckte var helt okej.

Somliga av skriken var djuriska, lät bekanta.
Vad hände egentligen vid södra branten?
Fantasin tog överhanden.

En dag tystnade det på andra sidan.
Tystnaden gjorde mig än mer vek.
Oron spred sig över vår lek.

Stunden senare blev vi invaderade.
Jag ledde oss vilt retirerande
undan en flock svartmålade bestar.

Jag sprang allt vad kroppen tål
undan ett bekant stridsvrål,
helt fri från ett bestämt mål,
i riktning mot södra branten
utan att se mig om, kvickt som en ljusstråle.

Men något släcktes där kartan tog slut.
Vid södra branten stod en spetsad påle,
och en till, och en till, och en till...

Det var de vapen som fanns att tillgå.
Det var plötsligt inte svårt att förstå
vilken väg min vän givit sig in på.

Nerför södra branten sprang jag,
på mark vi aldrig kartlade,
genom gårdar jag inte visste fanns.

Alla småglinen var borta, kanske kvar.
Själv visste jag inte var jag var.
Aldrig kände jag mig så ensam.

Sprang allt vad benen bar, hem,
sa till pappa att parken var sämst
och återvände aldrig dit igen.

I stora lekparken växte jag upp
till en löpstark kyckling
från en skalad vekling.

I stora lekparken lekte jag aldrig,
det var den som lekte med mig,
den drog mig till sig.

Det var ett annat liv för länge sen.
Men somliga av oss springer där än,
och ingen har lärt sig ett dugg.