Nyss, på SVT2, gick Eternal sunshine of the spotless mind, en film vars betyg har hemsökt mig vid många filmdiskussioner. Den har underminerat min trovärdighet som cineast. Det har varit hemskt att bevittna från mitt eget perspektiv, chocken i de andras ögon när jag så försiktigt som möjligt gått fram med motorsåg på helig mark.
Så det var med glädje jag 21:04 denna kväll såg att om en timme börjar Eternal sunshine of the spotless mind på teve.
Med nyrensat sinne såg jag om denna pärla från början till slut. Det var en märklig upplevelse, att inse hur fel man prickade vid första försöket, men samtidigt förstå varför det blev så. Filmen är ett originellt romantiskt drama som till allra största delen rör sig i ett drömlandskap. Tidigare tyckte jag att filmen fastnade under dessa drömscener, som när man fastnar i en jobbig feberdröm.
Så det var med glädje jag 21:04 denna kväll såg att om en timme börjar Eternal sunshine of the spotless mind på teve.
Med nyrensat sinne såg jag om denna pärla från början till slut. Det var en märklig upplevelse, att inse hur fel man prickade vid första försöket, men samtidigt förstå varför det blev så. Filmen är ett originellt romantiskt drama som till allra största delen rör sig i ett drömlandskap. Tidigare tyckte jag att filmen fastnade under dessa drömscener, som när man fastnar i en jobbig feberdröm.
Samma känsla nu, jag minns hur det var i biosalongen. Skillnaden denna gång var att jag tyckte om det - det tragikomiska i situationen. En känsla som höll i sig filmen igenom, även om den kunde berättats bättre. Jag förstår varför manusförfattaren använde sig av en sidohistoria under denna del av filmen, men den tillförde inte så mycket. Det blev nästan bara mer av samma vara.
En annan sak som störde mig första gången var hur jag förutsåg hur det skulle sluta. Vad som kommer att hända när Jim Carrey (eller Joel som han heter i filmen) så småningom vaknar. Vad dumt - det var ju garanterat avsiktligt. Slutet gick ju faktiskt bortom detta till något oerhört rörande och smart. Jag kan bara tänka mig att jag första gången inte tyckte jag blev tillräckligt belönad för att ha genomlidit den oändliga drömsekvensen.
Så, resultatet? En höjning från 2 till 4 (på filmtipset). Den största förändringen jag gjort av ett filmbetyg någonsin. Och jag är glad att jag kan göra den från hjärtat, av egen fri vilja, utan att känna det som ett tvång. Det är därför jag skriver om det här.
Den största sänkningen jag gjort är på Deep blue sea, från 4 till 2. Men det skedde i etapper. Jag ryser vid tanken på att jag faktiskt sett den tre gånger.
Och nu har jag gjort det: analyserat en tidigare filmanalys, om än bara lite ytligt. Ni borde prova det någon gång.
En annan sak som störde mig första gången var hur jag förutsåg hur det skulle sluta. Vad som kommer att hända när Jim Carrey (eller Joel som han heter i filmen) så småningom vaknar. Vad dumt - det var ju garanterat avsiktligt. Slutet gick ju faktiskt bortom detta till något oerhört rörande och smart. Jag kan bara tänka mig att jag första gången inte tyckte jag blev tillräckligt belönad för att ha genomlidit den oändliga drömsekvensen.
Så, resultatet? En höjning från 2 till 4 (på filmtipset). Den största förändringen jag gjort av ett filmbetyg någonsin. Och jag är glad att jag kan göra den från hjärtat, av egen fri vilja, utan att känna det som ett tvång. Det är därför jag skriver om det här.
Den största sänkningen jag gjort är på Deep blue sea, från 4 till 2. Men det skedde i etapper. Jag ryser vid tanken på att jag faktiskt sett den tre gånger.
Och nu har jag gjort det: analyserat en tidigare filmanalys, om än bara lite ytligt. Ni borde prova det någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar