Sånger från Jarmo

När jag skrev Extravagans-manuset skrev jag även en mängd sångtexter om vilken stackars sate huvudrollen Jarmo var, den ena texten pinsammare än den andra. Några av dem har jag kvar, men de flesta kunde jag inte behålla för den mentala hälsans skull. Som det slumpade sig blev de första och sista försöken bäst.

---
Jarmos första sång

Sen kväll vid dukat bord
bland törstiga vänner,
som parerar de ord
som aldrig sägs högt.

Kamrater till varje pris,
var och en indoktrinerad.
Våldet hänger i luften,
lokalen är kontaminerad.

Hon förutspådde det som slutligen hände.
Någon ringde en taxibuss,
men hon stiger in där själv,
meddelar vart hon vill ha skjuts
och ser dem rakt igenom fönsterglasen,
sitta kvar där inne och bråka.
Hoppas ödet ger dem nådens hand
innan taxin hinner åka.

”Dom som kommer här ska inte med”,
säger kvällens sista kund.
Natten kryper in och gör sig hemmastadd,
tystnaden får tala en stund.

Hon hoppar av framför ett rivningshus
som hon levde i förut,
där ljusen och färgerna från stan
på håll ser så tama ut.

Den första snön dansar ned i hennes hår,
fuktar skorna, förfryser hennes tår.
Det är nog dags att gå,
men det är mer än hon förmår.
”Jag ska bara stanna här en liten stund.
Natten är ung, jag likaså.
Det är så många olika vägar
som kallar mig härifrån”
---

---
Jarmos sång (Mina dagar vid grustaget)

Jag är där för jag bor i trakten.
Inte för att jag trivs,
jag hatar mitt liv,
men som jag låter och ser ut
är det min lott
att hållas långt bort
från storstadens ljus.

På jakt efter ödlor i grustaget.
Jag fångar dem ibland,
det enda jag kan.
Jag vet var de gömmer sig,
plockar svansar och ler,
känner mig förmer
bland smådjur i bur.

Mor gav mig ett fult gammalt namn
för att tvinga mig kvar,
jag är allt hon har.
Men ett par år provade jag på,
och tog en examen,
och åkte hem igen
med grava sömnbesvär.

Som barn fanns sällskap för mig.
Men bygden avfolkades,
tillvaron urholkades,
sommarstugor förföll i glömska.
Kvar är ett överlevande,
försiktigt trevande,
barn till en ensam mänska.

Blytunga moln i horisonten
har hängt där hela dan,
rasat ner över stan.
Hoppas att de når mitt grus,
så jag kan dansa i det regn
som tvingar dem i hägn
där borta i storstadens ljus.
---

Till saken hör att jag har tänkt ut en hel föregångare till Extravagans, om de unga pojkarnas uppväxt till utanförskap i ett litet samhälle, hur deras fåtaliga vänner flyttar till staden, och hur Jarmo och den blivande Extravagans-sångaren lämnas försvarslösa kvar bland brutala mobbare. Den enes brott mot konventionerna är en androgyn framtoning, den andres en klen fysik i kombination med ett ovanligt namn. De mer eller mindre tvingas att bli vänner. De växer upp tillsammans. De identifierar sig med ikoner inom popmusiken, och sporrar så småningom varandra att börja komponera musik. Men de är och förblir inte särskilt likasinnade...

...och efter grundskolan börjar de glida ifrån varandra. Vänskapen behövs inte längre. Deras konflikt kan yttra sig på en mängd olika sätt: den enes avundsjuka över den andres talang, svartsjuka, den ene blir olyckligt förälskad i den andre, etc. Något oåterkalleligt, som urartar i den musiktävling som blev kortfilmen Extravagans, och gör separationen definitiv.

Format: långfilm, eller kanske en hel miniserie.