Årets skräck

En vecka till Allhelgona. Vad ska ni se för skräckfilmer i år? Förra året såg jag ingen skräckfilm. Däremot inträffade detta:

Ett gäng busungar ringde på dörren, iförda skitläskiga Halloween-utstyrslar. Deras ultimatum var det sedvanliga - "Bus eller godis!" - och jag hade inget godis. Jag hade jobbat natt, och Halloween tog mig på sängen. Så de sa - och jag citerar - att "Då blir det bus!" Så jag svalde nervöst och avbröt ett "Åh nej..." efter halva meningen.

De bara stod där och stirrade. Jag blev villrådig, så jag stängde dörren. De ringde på igen. Och jag öppnade.

"BU!" sa de allihopa i samstämmighet. "Hjälp!", sa jag, och smällde igen dörren.

Min dörr ligger närmast porten. De gick till mina grannar, men ingen av dem öppnade. Deras fotsteg ekade i trappuppgången när de gick upp på övervåningen.

Jag svär att jag kan höra dem fortfarande, ibland, fotstegen som går uppför trappan, när jag har helt tyst i lägenheten. Jag hör hur de går till grannarnas dörr - OCH LÅSER OPP, och kliver in i deras lägenheter. Hur fick de tag i nycklarna? Har de även mina nycklar?

Grannens hund skäller varje gång porten till vårt trapphus öppnas. Hade jag varit hund hade även jag skällt.

Därför blev det ingen skräckfilm i fjol. Jag tror jag har ett svagt hjärta. Så jag köper godis tidigt i år, och sätter mig framför skärmen.

I år blir det följande:

---



The Man Who Laughs - en stumfilm från 1928. Conrad Veidt spelar skrattmänniskan som i sin barndom bestraffas för någon missgärning som hans far begår. Kungen snittar hans kinder och formar ett permanent leende i hans ansikte. The Man Who Laughs har inspirerat den mest kända Batman-skurken, Jokern, som i Heath Ledgers tolkning belönades med en Oscar på den senaste galan.

Vem litar på en människa som är dömd till att uppvisa en livslångt grinande nuna?



---



Brain Damage - skräckkomedi om en snigelliknande parasit som behöver människor för att fortleva. För att övertala sitt offer fäster den sig vid dess nacke och utsöndrar en hallucinogen drog i hjärnan.

Handlingen låter ju helt befängd, men den handlar egentligen om drogberoende. Alldeles säkert skruvat och roligt skildrat med groteskt överspel. Vi får väl se, vi får väl se...

---



Magic - Storebror rekommenderade den, och idén är ju helt fantastisk: en störd kändismagiker vid namn Corky förtrycks av sin egen buktalardocka. När jag läste att den är skriven av William Goldman - vars bok Which lie did I tell? jag för närvarande läser - så blev valet helt naturligt. Första repliken går så här: "Did you knock 'em dead, Corky?"

---

PS - Det första stycket text var bara delvis sant. Händelserna är sanna. Mina reaktioner och tolkingar av ljuden från trapphuset är fabricerade. Inga djur kom till skada.

PPS - Filmlänkarna leder till de kompletta filmerna. I skrivande stund ligger de uppe på Youtube i bildmässigt högkvalitativa versioner.

Jag pekar mitt kulturfinger

Jag hade långt gångna planer på att ställa upp i Umeå 2014:s årliga novelltävling för 2009, och har börjat skriva på en historia med en snillrik idé bakom. Har klottrat ner ett komplett manus, och har hela förloppet klart för mig. Och skrivandet har gått lysande, så pass bra att jag, en fjärdedel in i handlingen, redan har överstigit tillåten längd för alstret.

Som det ser ut nu kommer jag att hamna i någon slags limbo mitt emellan novell och roman. Jag kan inte bara sluta skriva, men inför just denna tävling är det antagligen bara att kapitulera, gud förbannat. 31 oktober - tretton dagar från idag - ska novellen vara juryn tillhands. Lustigt att mitt tema är att det inte går att tävla i kultur.

Det är egentligen bara en nyversion av en av mina äldsta idéer. Storyn utspelas många decennier i framtiden, där den globala uppvärmningen har gjort klimatet oberäkneligt, där naturen styrs av marknadsintressen, där snålblåsten kan överrumpla den oförberedde, där ungdomar växer upp och formas av en sådan omvärld för att överleva, och där marknaden helt styr kulturen, och helt och hållet avpolitiserar generation efter generation. Det är en utopi för några få, och en mardröm för massorna.

En framtid där ungdomarna har reducerats till att uteslutande prata om känslor, visa känslor, glädja varandra, trösta varandra, skälla på varandra, i full utsräckning vara ärliga mot varandra. Vänskapsband blir konstant hårt beprövade. De byts ut konstant. Att prata om naturen, vädret och omvärlden i allmänhet, är tabu, liksom bortom all kontroll och analys. Vädret som samtalsämne ligger högt över allmänhetens huvuden, det är en sak för de styrande. Det ska bara kännas och upplevas.

Men en person i handlingen ska minnas den tid, då vädret var den lägsta formen av konversation, som ledde vidare mot vida horisonter, mot starka vänskapsband och en känsla av samhörighet.

Den utspelas under en kväll och en natt där ett antal elever ska utexamineras från gymnasieprogrammet för artister via en stor musiktävling i en ensligt belägen, nedlagd skolbyggnad. En av eleverna ska vinna förstapriset som består av en summa pengar och ett kontrakt på tio låtar för multiformatlansering.



Detta ständigt växande fenomen, kulturtävlingar, är samtidens melodi. Och som ett lustigt sammanträffande gick socialminister Göran Hägglund för några veckor sedan, efter att jag redan påbörjat min novell, till attack mot alla kulturelitister som ser ner på alla vanliga människor som uppskattar detta fenomen. Låt dem älska sina Idol-program, tycker han, och det är väl inte så konstigt att han tycker så eftersom kultursfären historiskt sett har haft en tendens att dra åt vänster, och romantisera arbetarklassens vedermödor. Idol-programmen och annan marknadsstyrd kultur är totalt befriad från politik. (Vissa sakpolitiska frågor undantaget.) Här ser han sin möjlighet att bidra till att svenskarna avpolitiseras.

Jag har en känsla av att det skulle gynna de borgerliga partierna. Har jag fel?

Jag följde inte debatten särskilt noga. Min ståndpunkt var ju redan klar, och jag orkar inte lyssna på den mannens gnäll. Det som gjorde mig förbannad var att han helt plötsligt vänder sig till den "vanliga människan" och legitimiserar konstformer som redan är väl accepterade hos allmänheten. Har han umgåtts bland "vanliga människor"? När de pratar kultur, tror han då att de talar om något annat än de filmer, tv-program och låtar som ligger högst på alla topplistor? Knappast troligt.

Men vi då? Vi som föredrar annat? Vi är redan marginaliserade i samtalet. Försöker vi främja någon alternativ, obskyr artist, bok eller film så tystar vi debatten. Vi försöker förklara storheten i vad vi upptäckt, men de andra vill inte höra. De har redan bestämt sig för att inte förstå. Ibland blir någon provocerad, och då blir det vi som måste hålla käften.

Och när jag hörde Göran Hägglund så tänkte jag instinktivt något i stil med detta:

"Här kommer socialministern och menar att den personen gör rätt i att bli provocerad. Han gör rätt i att avfärda mig. Låt ingen jävla kultursnobb komma och säga till dig vad du ska lyssna på."

Jag tror inte han menade så. Men han måste förstå att "vanliga människor" inte fäster någon större vikt vid kultureliten och deras åsikter - om de inte råkar sammanfalla med deras egna. En vanlig människa kanske redan har bestämt sig för att inte förstå de konstigheter som kulturskribenterna propagerar för. Hägglunds utopi är redan här med andra ord. Och hans utspel polariserar oss bara ytterligare.

Och jag bryr mig ju inte om vad andra människor lyssnar på. Lyssna på vad du vill, det spelar ingen roll för mig. Men skulle vi dela smaken för kultur - då bryr jag mig om dig. För det är ju bara en fråga om smak. Det handlar om att känna någon form av samhörighet med andra människor, och gemensam smak kan vara en oerhört snabb genväg dit. Kan inte herr socialminister acceptera det? Att slå en kil mellan folk med olika kulturella preferenser är bara destruktivt i längden.

En trevlig kväll

Idag är jag smått seg efter en kväll på stan. Det blev inte fler än tre öl, men någon måste ha drogat dem för skallen känns på något sätt ansträngd. Det var länge sedan jag drack. Kan vara ringrost.

Mitt nya arbetslag åt middag på Rex, varefter några av oss gick på Pipes of Scotland och drack öl. Att sitta ett sällskap runt ett bord och diskutera sådant som man kan prata om när hämningarna släpper en efter en har sedan länge varit sinnebilden för en lyckad utekväll. Nu infriades den, och det var ju rent ut sagt fördjävla trevligt. Så bygger man upp lagsammanhållning.

Snälla, låt de patetiska utekvällarna på stans diskotek hamna någonstans i marginalen i den förgångna. Att drunkna i drinkar, kvävas i tobaksmoln, vinka farväl till hjärnceller, fastna med skorna i någon klibbig substans på toans kakel, och städa upp i den mentala oredan morgonen därpå - låt mig slippa skämmas igen. Och låt mig slippa dansgolvets köttmarknad. Jag har aldrig varit nåt hett villebråd där ändå.

Kort sagt - låt alla utekvällar vara som igår. Tack för en trevlig kväll. Länge leve alla trevliga kvällar.

Mysterier är bra för dig och mig och alla andra

Gårdagens inlägg fick mig ofrånkomligen att fundera kring olösta mysterier. De finns på riktigt, men drabbar aldrig vanliga människor. När de drabbar vanliga människor så blir de ovanliga människor. De går ut i media, och blir omedelbart offentliga personer. Och vi ser skeptiskt på ovanliga människor, tills vi glömmer dem och de blir vanliga igen. Därför gör sig mysterier bäst i litteraturen eller på film.

De flesta mysterier mynnar ut i rena deckarhistorier, där allting får sin väl eller mindre väl fungerande lösning, som vi kan vara nöjda eller missnöjda med att på förhand ha lyckats eller misslyckats räkna ut. Vill vi känna oss smarta eller överraskade? Det varierar från person till person. Det varierar med humöret för dagen. Det varierar med vår intelligens för dagen.

Sedan finns det historier som inte har för avsikt att servera ett färdigpaketerat mysterium med facit. Gåtan i sig är för delikat för förklaringar, eller problemet i sig självt kanske är det viktiga, eller mysteriet för obehagligt för att avmystifieras. Sanningen kanske är värre än vi kan acceptera. Författaren gör oss en tjänst i att undanhålla oss den enkla sanningen. I stället får våra fantasier fritt spelrum. Vi får rannsaka oss själva. Många tycks bli illa till mods när deras egna fantasier tar dem till mentala utrymmen de sällan besöker. Och vem kan klandra dem? Det är som om de snuddar vid beteenden de aldrig trodde de var kapabla att frammana på egen hand.

Men egentligen handlar det bara om vad människan som varelse - inte du som individ - är kapabel till. Genom åren har de mest bestialiska dåd gått i arv i mänskligheten. Så fort vi hör talas om dem finns de inom oss, i vårt medvetande. Och om vi följer mänsklighetens historia bakåt till dess ursprung - var uppstod dessa dåd då ifrån, i sina originalutföranden?

Är det svindlande? Tell me about it. Jag har inte läst mycket psykologi. Jag kan inte sånt här, och är ganska lycklig över det. Och jag har inte läst Bibeln, som enligt hörsägen ska vara full av missgärningar av de allra mest grövsta slag. Någon blev visst korsfäst. Men han återuppstod. Ursprunget till alla olösta mysterier.

Här kommer några fler ofullbordanden. Jag vill inte på något sätt avmystifiera dem, så jag ska - nej, måste - hålla mig kortfattad. Om jag kan.

---



Ingenjör Andrées luftfärd - Egentligen inget mysterium, för man känner till Andréexpeditionens slutgiltiga öde. Jag har inte läst Per Olof Sundmans roman, men såg Jan Troells filmatisering någon gång i början av rådande decennium, när den gick på SVT. Och så hemsk var skildringen, så hemskt var ödet, att jag kände igen det från min barndom. Jag hade alltså sett denna film som liten grabb, men totalt glömt dess existens. Men chocken av slutets ofullbordande kände jag igen, och jag minns också att jag var hemskt rädd för att bli lämnad ensam som barn. Jag mindes att jag i mitt huvud spelade upp de mest heroiska bravader som räddade Andréexpeditionen, förde den i hamn, men det var så klart inget annat än en dåres hopp.

---



Mustaschen - Huvudpersonen har varit gift med sin hustru i femton år. En dag rakar han av sin mustasch som han haft ännu längre än så. Men när han visar upp sitt förändrade utseende för henne, och en samling vänner, under middagsbjudningen, så påstår de allihop att han aldrig haft någon mustasch. Nej, det är ingen komedi, istället mynnar hela detta absurda scenario ut i ett förvirrande och gripande drama. Om vad? Det vill jag inte göra er björntjänsten att avslöja.

---



Utflykt i det okända - Utspelas i Australien år 1900. Såsom den spelas upp i mitt minne, är Utflykt i det okända en av mina favoritfilmer alla kategorier. Eleverna på en internatskola för flickor åker på utflykt i vildmarken, vid en klippa som kallas Hanging Rock. Fyra av flickorna börjar utforska klippformationen, och tre av dem försvinner spårlöst. En av dem återfinns vid liv strax därpå, men hon minns ingenting av vad som har skett. Tyvärr minns jag hela förloppet därefter högst fragmentariskt.

Jag minns den drömlika stämningen i inledningen. "What we see, and what se seem, are but a dream - a dream within a dream." De hotande klippblocken vid Hanging Rock har ansiktsliknande attribut. Och hela filmen dryper av sexuella undertoner, som en följd av de unga flickorna och pojkarnas mognande. Och som bakgrund mot detta: flickskolans onaturligt strikta - nästan klosterliknande - scen för avhållsamhet. Men på utflykt närmare naturen sker något slags uppvaknande.

Resten av filmen blir någon slags karg realism kring det närmast övernaturliga drömtillståndet.

Det finns så mycket symbolik i försvinnandet att det blir obehagligt att uppleva. Men gör er inga illusioner - två jungfrur är för evigt förlorade för sin abbedissa, och deras öde lämnar mig inte ifred.

---

Det finns många fler att skriva om, men jag tror jag nöjer mig med dessa tre för närvarande. Andra saker pockar på min uppmärksamhet. Hav tålamod.

Följderna av ordföljden

Låt oss begrunda denna rubrik från gårdagens Västerbottens-Kuriren. Jag hoppas, för offrets skull, att han vaknade med en penis tatuerad på benet, istället för - som VK påstår - en tatuerad penis på benet. Om ni förstår skillnaden? Hör av er annars. Jag är inte så säker på att så är fallet nuförtiden.

Pitfall, min tretusende

Tretusen betygsatta filmer på filmtipset i och med gårdagskvällen och efterföljande natt. Den tretusende blev Pitfall, med regi av Hiroshi Teshigahara och manus av Kôbô Abe. Jag valde den för att de två andra filmerna de gjorde tillsammans, Kvinnan i sanden och En annans ansikte, båda är femstjärniga, fulländade gåtor som ifrågasätter våra identiteter och liv i den moderna tillvaron. På ett fullt begripligt sätt dessutom.

Men Pitfall var ett par klasser sämre. Det var deras första försök tillsammans - regissören, manusförfattaren och kompositören - och de prövade väl mest sina vingar. Det är en deckarhistoria som utspelas kring en spökstad där arbetare utan rättigheter utnyttjas mot varandra av en oidentifierbar överhet. I filmen representeras den av en mördare klädd i vitt. Han har ihjäl en anonym gruvarbetare, som av en händelse ser ut exakt som den fackliga ordföranden vid en annan gruva, som börjar nära paranoida tankar, som leder till en konfrontation med ett konkurrerande fack... Och med så lite inblandning som möjligt lyckas överheten kuva de underordnade. De fixar det så bra själva.

Ingen dålig film. Den är rent av ganska bra. Den har ett tänkvärt tema, men är inte särskilt medryckande, inte såsom duons två efterföljande mästerverk. Den stora frågan kvarstår: vad tar jag med mig från Pitfall, som jag inte redan klurat ut själv?

Och nu har jag drabbats av 3000-filmerskrisen. Vart går jag härifrån?

Sent igår kväll gick jag i alla fall till Statoil Carlshem - jag skulle köpa kvällsfika och kakor till filmen, och skulle betala för kalaset. Kassören var den lilla killen som alltid ser så allvarlig, nästan skrämd, ut. Han frågade:

- Vill du ha en kasse?

Och jag svarade, så vänligt som möjligt:

- Nej, tack!

Men han stoppade ändå ner varorna i en kasse. När jag var hemma igen och packade upp så hittade jag, utöver allt jag betalat för, en stiftpenna av Postenmodell.

- JAG ÄR INTE FARLIG, vrålade jag in i kylskåpet. Jag accepterar inga mutor.

Sen stängde jag kylskåpsdörren och såg en liten besvikelse till film.

Phil Ochs

Outside a small circle of friends

Look outside the window, there's a woman being grabbed
They've dragged her to the bushes and now she's being stabbed
Maybe we should call the cops and try to stop the pain
But Monopoly is so much fun, I'd hate to blow the game
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends.

Riding down the highway, yes, my back is getting stiff
Thirteen cars are piled up, they're hanging on a cliff.
Maybe we should pull them back with our towing chain
But we gotta move and we might get sued and it looks like it's gonna rain
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends.

Sweating in the ghetto with the colored and the poor
The rats have joined the babies who are sleeping on the floor
Now wouldn't it be a riot if they really blew their tops?
But they got too much already and besides we got the cops
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends.

Oh there's a dirty paper using sex to make a sale
The Supreme Court was so upset, they sent him off to jail.
Maybe we should help the fiend and take away his fine.
But we're busy reading Playboy and the Sunday New York Times
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends

Smoking marihuana is more fun than drinking beer,
But a friend of ours was captured and they gave him thirty years
Maybe we should raise our voices, ask somebody why
But demonstrations are a drag, besides we're much too high
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends

Oh look outside the window, there's a woman being grabbed
They've dragged her to the bushes and now she's being stabbed
Maybe we should call the cops and try to stop the pain
But Monopoly is so much fun, I'd hate to blow the game
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends

89-98

Redan efter en och en halv vecka har jag lyssnat sönder Bear Quartets nya skiva 89. Jag har hört låtarna så intensivt att de i sitt grundutförande numera är lagrade någonstans inombords. Det betyder att den är en favoritskiva. Fortsättningsvis kommer jag inte att behöva den fysiska CD:n. Dess stämda pukor har fastnat i den förlängda märgen, som reglerar kroppens hjärtverksamhet, andning och reflexer.

Vill ni ha den av mig? Skivan alltså - inte min förlängda märg.

Många av Bear Quartets skivor sitter där. BQ är en del av min kroppsrytm. Det är därför jag kan te mig så lugn och behärskad.

Skivan heter 89. Vad gjorde jag 1989?

'89 var jag nio år gammal, och genomgick väl under året en uppdatering från lågstadium till mellanstadium. Jag minns att jag motsträvigt började gilla en tjej i klassen som jag bara ett par år tidigare hade sett peta snorbusar, varpå hon stoppade dem i munnen och svalde, och hon upprepade denna procedur om och om igen med en glödande intensitet. Hon kände sig iakttagen och mötte min blick. Då skämdes jag och tittade ned i bänken. Ack, kärleken är så väldigt irrationell. Vilken okontrollerbar del av kroppen behärskar kärleken?

'89 var jag förmodligen ointresserad av musik. Killarna i klassen lyssnade på Guns N' Roses och Metallica, men jag kan ge mig fan på att de var lika ointresserade som jag. De lät bara sitt ointresse skina tydligare tills det blev en attityd som yttrade sig i t-shirts och jumpers med favoritbandet för dagen. Men det fanns ju bara två favoritband. Snart var trycken urtvättade. Själv smög jag med farsans Simon & Garfunkel-vinyl. Såhär hette den: Parsley, sage, rosemary & thyme. Det fanns bara ett sätt att lyssna på den: hemmavid. Med hörlurar. Kompisar kunde ringa på dörrklockan helt oannonserat på den tiden, och då ville man inte bli ertappad med två lena mansröster i högtalarna.

'89 började jag lira fotboll i Bureå IF. Vår årskull var bedrövligt dålig. Somliga år förlorade vi varenda match. I detta sällskap var jag en av ljusglimtarna. Min kropp utvecklades snabbare än de övrigas. Den var huvudet högre än många andras. Och förflyttade sig snabbare över planen. Våra ständigt dåliga resultat lärde mig att strunta i laget. En match mot Ragvaldsträsk förlorade vi med 16-1:

- När min formation var inne på planen släppte vi bara in två mål, konstaterade jag.
- Håll käften, sa min bäste vän i laget som spelade i någon av de två andra formationerna.

Det var fullkomligt legitimt att strunta i de övriga på planen. Jag lapade i mig av berömmet och såg ned på de övriga. Men jag behöll det för mig själv. Blyghet förbjuder alla andra yttre förhållningssätt. På fotbollströjan ska man bara ha sitt nummer. Man ska bara veta sin plats på planen. När jag äntligen hittade något att stoltsera med var det förbjudet. Det var förvirrande.

'89 meddelade mina lärare, när vi hade kvartsamtal, att jag skulle räcka upp handen oftare, och att jag måste våga ta för mig mer. Det hade nämnts tidigare, och det skulle nämnas igen. Alla lärare hade samma besked en gång varje termin i nio år: "Jätteduktig, jobbar bra, jättebra resultat - men måste våga ta för sig mer." För dem var det bara ett besked i raden av besked till en unge ur en hoper ungar - för mig blev varje likartade besked ett i raden tills de formade ett mantra i mitt huvud.

Värst var högstadiet, där vi hade olika lärare i nästan varje ämne. Varje gång lärarna skulle bedöma mig fick jag höra att jag var duktig, men att min personlighet var fel. Jag försökte förändra mig, men det gick inget vidare. Några småsaker jag gjorde - för världen och mina medmänniskor helt obetydliga - minns jag än idag med skam. De hamnar någonstans mellan rackartyg och nedrigheter. Lyckligtvis gav jag upp försöken. Grundskolan har genom åren format många livslånga vänskapsband runt om i landet. Själv har jag idag inte kontakt med någon från tiden i Bureskolan.

Till gymnasiet anlände jag helt övertygad om min otillräcklighet som person. Jag undvek alla som undvek mig. På Balderskolan fanns många sällskap där man kände sig obekväm. Första skoldagen skitsnackade en klasskamrat om mig utanför toaletten jag befann mig på. Vi skulle dela skåp, och hade av någon outgrundlig anledning köpt varsitt hänglås. Vårt första samtal handlade om att det var dumt att vi båda hade köpt hänglås. Det var efter det jag gick på muggen. Ett hänglås med nyckel gick att köpa i skolans cafeteria och kostade fyrtio kronor.

Min skåpkamrat visade sig strax vara klassens mytoman. Helt oförhappandes berättade han rakt ut i klassen mitt under en lektion att han hade 5:a i biologi. Han skröt om sina atletiska bravader som var i elitklass för juniorer, trots att han var överviktig. Kroppen var kort och hade den mest cirkulärt uppblåsta form jag någonsin skådat. Han blev en personifiering av ett stående skämt i klassen, tills han i mitten av andra terminen långsamt började pysa. Han gav upp studierna efter otillräckliga resultat. Och skämtet blev gammal skåpmat. Han som såg ner på mig första dagen.

Jag lärde mig läxan. "Håll låg profil, förbli lång och tanig." Men de andra växte ikapp och förbi.

Så '96 slutade jag med fotboll. Då var de andra lika snabba som jag. De var längre också. Jag degraderades till vänsterback. Och det var inget kul. Jag lämnade laget och blev musikintresserad. Musikintresset utvecklades till en stillasittande besatthet. Jag blev lagom tjock. Inte längre tanig.

'98, nio år efter att de startade, just som jag var på väg att växa färdigt, hörde jag för första gången The Bear Quartet. De sjöng om människor som känner sig utanför, och menade att de är helt okay ändå. Och de sjöng det på ett sätt som gick att läsa mellan raderna. Ungefär som Trasdockorna, fast mer sofistikerat förstås. Jag lärde mig läsa mellan raderna. Det skrivna ordet fick en helt ny charm och innebörd.

'98 tog jag studenten. Allt var över, när det just hade börjat. Mitt betygsnitt var mitt emellan godkänt och väl godkänt. Det året hade vi fått nya skåp som vi inte delade med någon. Hela sista terminen hade ett halvt A4-ark legat där på botten av skåpet. Det var vänt upp-och-ned, så jag trodde det var ett blankt papper. Sista veckan skulle vi städa ur skåpet, så jag plockade upp lappen och på baksidan stod följande text, skriven på dator med Times New Roman som teckensnitt, storlek 24 punkter ungefär: "Henrik älskar Ermina 4-ever!!!"

Det var nyheter för mig. Antagligen föråldrade nyheter för henne. Lappen hade legat där i åtminstone sex månader. Så jag gick omkring och letade försynt efter Ermina, vem det nu var. Jag ville reda ut begreppen. Men alla betygen var satta och skolan var därför mestadels tom på elever. Skolplikten var över för alltid, och ingen Ermina fanns längre kvar på skolan. Så jag slängde lappen med allt annat skräp. Kvar fanns bara känslan av något oförlöst. Jag hade just börjat smida på min identitet när järnet togs ur elden.

Så '98 stängde jag för sista gången mitt förbannade skåp. Jag förlät min gamla skåpkamrat. Men slutet blev lika abrupt trots det.

Ni är avatarer

Kära allihopa, jag mår bra och ska ut på fest ikväll, här på Ålidhem och sen vete gudarna, vidare ut i natten antar jag. "Vi" består av de fem icke önskvärda som fick sluta på Posten till veckan, plus någon till kanske och så undertecknad. Jag ska försöka leda oss till Scharinska villan. Har aldrig varit på någon Shape Up tidigare. Ryktet säger att det är stället där man kan luta sig mot väggen och stirra på likasinnade människor som man delar musiksmak med. Vi kanske är så lika att vi inte ens behöver prata. Vi bara nickar respektfullt åt varandra och känner en enorm gemenskap. Sen upptäcker jag att jag står på toa och stirrar på min spegelbild.

Min första fylla sedan Kulturnatta.

Lillebror har flyttat till Stockholm för att plugga filmvetenskap. En efter en försvinner ni, era djävlar. Snart är ni avatarer på min datorskärm allihopa, och kan inte se mig vinka. Jag måste installera min webbkamera snart. Men inte förrän jag har fixat med många andra saker här hemma. Det är det sedvanliga - tvättning, städning, diskning, osv. Allt djävelskap som nattpass kan ställa till med.

Jag har också börjat skriva en novell som jag har stora planer för. Varför tänkte jag inte på det tidigare? Man känner sig mindre bakbunden än när man skriver för film. Mer än att det går väldigt bra kan jag inte avslöja. Det går bara inte. Allt som är mitt bär jag med mig.

Inte övertygade?

Armarna i kors? Låt knuten lösas upp, lyssna på det här, och gör det högt.

En uppsättning flyktiga rävar

På jobbet igår övergav jag den låtlista som tonsatt det sugande oljudet från maskinerna som tonsatt den låtlista som tonsatt det sugande oljudet från...

Jag skapade mig en låtlista av absoluta personliga favoriter för att sparka igång mig själv när arbetet gick tungt. Teenage Fanclub. Stina Nordenstam. Elliott Smith. Och Ministry! När arbetskamraterna öppnade munnen för att säga något filtrerades det alltid genom Al Jurgensens "Connect the goddamn dots!", och jag fick utifrån kroppspråk och läpprörelser själv dra strecken mellan prickarna för att forma bokstäverna som blev orden som blev instruktioner. Föga förstod jag att det så småningom blev en del av problemet. Visdomsord blir till slitna klyschor när de upprepas i oändlighet. Landskapen som formas av ackompanjemanget blir ovårdade hemvistelser man vill komma bort från. Gammal dragningskraft kan lätt avmagnetiseras när man vistas där alltför länge och drar dit hela sin vardag.

Det jag vill komma till är att så fort jag började slumpa hejvilt bland MP3-spelarens hela låtkatalog så dröjde det inte länge förrän denna låt uppenbarade sig:



Var Fleet Foxes kom ifrån har jag ingen aning, men de har funnits där hela tiden och jag har inte brytt mig. Först trodde jag det var en av lillebrors upptäckter, för det låter som nåt som han brukar upptäcka för egen och andras vinning. Men det var faktiskt inte han heller, och så vitt jag minns har han aldrig nämnt Fleet Foxes - ännu. Men snart så...

Nästan som i trance lyssnade jag in mig via youtube, sedan helt och hållet i trance gjorde jag mitt livs första beställning via cdon on demand, laglig nedladdningsbar musik. För begäret blev omedelbart och övermäktigt. Och tanken slog mig: är det inte så här illegal och legal nedladdning ska samverka. Köpte även Bert Janschs remastrade LA Turnaround.

Låt inga spellistor styra era liv. Shuffle & repeat, och innan ni vet ordet av är ni avantgardister själva och ni mår bra och inspirerar till stordåd.

Sweeney Todd

När jag i slutet av året ska sammanfatta årets bästa nya filmupplevelser kan jag inte inkludera denna pärla, för jag såg den första gången redan 2008. Så jag skriver om den nu istället.

Benjamin Barker har levt i exil den senaste femtonårsperioden och blivit berövad fru och barn. Allt på grund av en bitter gammal domare, Judge Turpin (gestaltad av Alan Rickman, en av mina favoriter), som - när han en gång fått upp ögonen för henne - inte kan få Barkers fru ur tankarna. Judge Turpin använder sitt vapen - lagboken och sitt eget tolkningsföreträde - för att få vad han vill. Benjamin Barker blir historia. När hans sorgliga skepnad återvänder till London efter 15 år är det i form av Sweeney Todd, demonbarberaren som tar sitt gamla hem på Fleet Street som bas för att utkräva en gruvlig hämnd.

Ett inte helt ovanligt fenomen på film är att huvudrollens bakgrundshistoria är hans egen stora antagonist. I Tim Burtons musikal Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street återfår huvudrollen (spelad av Johnny Depp, som Oscarsnominerades för sin roll) meningen med sitt liv i detta sångnummer, där han återförenas med sin egen bakgrund och får en chans att ända femton års ältande:



I samma sång presenteras vi på ett försiktigt sätt för en alternativ framtid för Todd i form av bagaren Mrs Lovett (Helena Bonham Carter), som gör "de sämsta pajerna i London". Under hela filmen har han frälsningen inom räckhåll - hon bor på våningen under hans - men han blundar för den. Hon ger inte upp, och går med på en lika makaber som lukrativ affärsidé som jag inte ska avslöja här. Något riktigt ruttet försiggår på Fleet Street.

Men, om han nu lyckas nå sitt mål, vad väntar härnäst för Sweeney Todd?

Filmen är en smått genialisk musikal om ältande och hämnden som drivkraft för att få ett slut på det - och den skada det åsamkar omgivningen under förloppet. I andra musikaler brukar handlingen bromsas upp till förmån för ideliga sångnummer som ska ge uttryck för rollfigurernas känsloliv, och i förlängningen knuffa vårt humör i samma riktning. I Sweeney Todd är ändamålet med musiken inte annorlunda, men medan detta sker drivs handlingen framåt, rollfigurerna fördjupas och vi får se en situation belysas från två eller fler helt skilda perspektiv, inte sällan förhöjda med ordentligt svart humor. Sweeney Todd innehåller inga tomma transportsträckor. Hans historia blir aldrig tråkig att följa.

Filmen manipulerar dig att inledningsvis sympatisera med Sweeney Todd. Men när blodet så småningom formligen börjar spruta, så kanske du misstycker till hur historien har utvecklat sig, du kanske tar avstånd från vad du ser, men i så fall är du inte fel ute. Varje hämndcykel är till för att brytas. Om den här filmen kan få dig att förstå varför, så har den lyckats, oavsett hur det känns i magen. Ser man på film bara för att må bra, missar man ett helt universum av karaktärsdanande upplevelser.

Jag skulle rekommendera den här filmen till var och en som inte skyggar för grafiskt våld. Mår du illa av den varan, så tror jag att poängen med filmen på nåt sätt redan nått fram till dig. Låna den på Umeås stadsbibliotek gratis. Men inte nu, idag, för ännu har jag fem dagar kvar innan jag måste återlämna den.

Topp tre - TV-serier vars existens jag börjat betvivla

Har man inget vettigt att säga, säg det då med en lista.

TV-serier så obskyra att jag trodde jag fantiserat fram dem själv i min barndom och sedermera gjort till verklighet - vilket de visat sig vara trots allt, fastän ingen hört talas om dem, trots att de bevisligen existerar eller åtminstone har existerat, men inget upphör ju att existera så länge vi minns dem, så länge vi inte börjar inbilla oss att det är inbillning:

---

3: Goda grannar



2: Automan



1: Titta, han flyger



---

Det postala ökenlandskapet

Jag antar att världen brinner av längtan efter en statusuppdatering från kärnan av den sydligast belägna avkroken av Ålidhem. Vad gör du, Henrik, nuförtiden, och varför skriver du inte i din blogg?

Inget. Jag vet inte. Jobbar i motgång, mot medgång. Är så bedrövligt less på det postala, men vad har jag för alternativ? Eh? På väg hem från arbetet sa en kollega, som såg fram emot helgen, såhär: "Det var -en- dag avklarad..." Jag frågade om han skulle hem och rita ytterligare ett kritstreck på tapeten.



Första dagen efter semestern anlände jag på brevterminalen fullmatad med energi, vägde mig på golvvågen för tidningsbuntar, två kilo över normalvikt och stark som en oxe. Beordrades att köra en maskin, dansade min väg till nämnda maskin, lekte mig igenom program efter program, ort för ort finställde jag brevbärarnas post. Vid just den här övningen springer man fram och åter i en tvådimensionell verklighet, längs en imaginär rak linje som löper parallellt med maskinens längd. Det påminner mig om en övning som i fotbollssammanhang kallas för "Idioten". Den enda skillnaden är att den som fotbollsövning sker i ett intensivare tempo, och under en mycket kortare tidsrymd, fram och åter och fram igen och åter igen som en Idiot.

I postala sammanhang brukar Idioten, under normala omständigheter, innebära att man får avlösning efter ett par timmar om man så vill. Men semesterplanerarna hade serverat oss frivilliga förstaperiodssemestrare en brist på maskinkunnig personal, så inga avbytare fanns tillgängliga. (Ett tips till de ansvariga för detta är att nästa år utbilda några frivilliga semestervikarier i den ädla maskinkörningskonsten. Det är inte så svårt som de vill få det till, och vikarierna är begåvade, mer begåvade än oss luttrade ordinarie. De lär sig givetvis en övning som man lika gärna kan kalla Idioten på nolltid.)

Arbetspasset var tolv timmar långt, med en timmes rast i mitten, plus ett par kortare avbrott. Efter den långa promenaden hem var jag så trött att jag somnade på sängens överkast, fortfarande iförd full arbetsmundering, med undantag för skyddsskor. Vaknade efter ett par timmars sömn och försökte ställa mig upp för att gå och lägga mig på ett korrekt sätt. Men benen lydde inte mina order så armar och händer fick slita av mig utstyrseln så jag kunde rulla runt, och på något sätt ålade jag mig dit inunder täcket som utlovade en förlängd tidsfrist, en total bortdomning av kropp och hjärna på det bästa sätt som finns. När jag anlände på arbetet följande kväll hade jag fortfarande ont i hela kroppen, men bristen på maskinkunnig personal var minst lika ihärdig.

Det finns en traumatiserande sanning i varje återkomst från varje semester, när man återkommer till ett understimulerande slit, från en ledighet fylld av så många löften och erbjudanden att man bara hinner ta del av bråkdelen av dem. Det här arbetet är en stor del av ditt liv, är du nöjd?

Och innan man har hunnit indoktrineras i den här vardagliga lunken har man en eller ett par veckor av bearbetande framför sig, efter den inledande och totalt paralyserande chocken. Men det dröjer ytterligare en tid av mental öken innan man kan glömma bilderna som sommarvärmen förde med sig. Här är jag nu. Till slut är det inte svårare än att borsta bort eller duscha av sig brevdammet som klibbat fast i plytet. Ditåt strävar jag.

Men fram till dess är det tungt. Jag minns när jag hade ett gott självförtroende. Och jag tror jag minns varför jag upprätthåller den här bloggen, även när det känns som ingen läser. När hela terminalen var i Piteå tidigare i år(?) hamnade jag återigen i en diskussion med en äldre kollega som försökte övertala mig att bli gruppchef. Han tyckte att det var farligt att sluta utvecklas inom sitt arbete, och "bara" nöja sig med det man har. Då kontrade jag med att det faktiskt finns en fritid att utvecklas på också. Har man ett understimulerande arbete kan man utforska möjligheterna i det man helst ägnar sig åt på sin egentid, när alla möjligheter ligger framför en. Den andra halvan i det som är personen som är jag och du. Han hade inga invändningar mot det. Jag skriver här och annorstädes för att det är kul.

Några påstår att vi gifter oss för att vi behöver ett vittne till våra liv. Nå, tills jag hittar min fru och mina två och ett halvt barn, så får jag nöja mig med det näst bästa. Mina närmaste flyr staden en efter en, och jag längtar efter att se dem igen, men fram till dess har jag bloggen, min blogg som är mitt närmaste vittne.

Mitt liv som hund

Ny version av en gammal dikt:

---

Ute skyggar regissörens hund
när åskan mullrar för en stund
varje hårdför instruktion
kräver en motreaktion
så gny med mig ett tag
för regnet vräker ned
och öronen de slokar
här står vi som två tokar
i någon slags tillflyktsort
och skäms för nåt fel vi gjort

- Eländiga byracka
jag måste få snacka
kom hit på en gång
under mitt taksprång
denna tunna barriär
mellan ett oväder
och en tveksam karriär
visst kunde jag en gång agera
men jag är inte så säker numera
för husse är en tyrann
en orkan till man

Men varför lyssnar du på mig
det här är välbekant för dig
för husse regisserar ditt liv
slår ned på vartenda fel,
så fort du är instinktiv
stympar han ditt överspel
tills du hittar din plats
lättregisserad
väldresserad
en kliché i ett manuskript
med svansen helt avklippt

I min hand håller jag ett besked
om mitt omedelbara avsked
så fort sista åskan ekar
sticker jag dit hoppet pekar
lämnar kvar min våta päls
att axlas av någon stackare
tills filmen färdigställs
- och som en snar effekt
blir vädret perfekt,
så - lättare i kropp, lättare i själ
slänger jag min dräkt
och klappar regnhunden farväl



---

Nu är jag här

Jag är åter hemma i Umeå, sedan ett par dagar faktiskt. Vid såna här längre uppehåll från att skriva så bävar man inför att börja på nytt. Man måste återkalla allt man varit med om, defragmentera alla minnesfragment, frilägga de goda bitarna och försöka hitta nån röd tråd dem emellan. Ju längre man väntat, desto mer mentalt arbete måste man utföra. Jag undrar hur man ser ut när man tänker? Inte som vanligt, tror jag. "Vad tänker du på?", den frågan har jag fått åtskilliga gånger, som brukar ersättas med "Vad fan är det som är så roligt?" när jag tänker på nåt kul.



Nu tänker jag på vad jag gjorde under semestern. Inte var det mycket, och det var kul och obeskrivligt skönt. Min brorson, som fyller två i höst, pratar och sjunger som ett rinnande vatten, en ständigt läckande kran närmare bestämt, även om det i ärlighetens namn inte hörs så mycket begripligt ännu. Men snart så. Han har bland annat givit mig ett nytt namn. Jag är numera "Binte" med hela släkten. Jag saknar honom redan.

Men nu väntar jag bara på att semestern ska ta slut. Jag vet inte ens när jag börjar på måndag, eller tisdag kanske, eller onsdag möjligtvis? Med lite möda kan jag nog räkna ut svaret. Men det får vänta till på söndag kväll. Vad annat kan man göra? Den sista skälvande helgen har börjat. Snart ska jag börja sortera arbetspass igen, bunta ihop dem så de blir till veckor, som blir till... jag tror det räcker så.

Turné

Om några timmar landar storebror, hans fru och min brorson i Umeå, och ytterligare ett par timmar därefter ska jag ansluta till hela sällskapet hos morsan och Roger. Låt turnerandet börja! Låt det vara för evigt! I minnet alltså!

Jag har varit ganska isolerad och asocial i en och en halv vecka nu, så talcentrat i hjärnan är helt förtvinat. Nu får jag damma av det gamla området, träna opp det igen på väg till bussen, öka blodcirkulationen däri och omkring. För ibland hamnar jag i djupa formsvackor där jag till och med kan drabbas av en lättare stamning. Som när jag återvände från tandläkaren till en redan påbörjad lektion en helt vanlig skoldag på högstadiet. "Förbannat, jag glömde kallelsen hemma. Hur ska jag kunna bevisa magistern att jag inte varit på Konsum och köpt godis? Jag måste låta övertygande", hann jag tänka innan jag öppnade dörren till klassrummet. Alla tittade upp från böckerna och på mig. Det var dags att prestera. Nåt i stil med följande slank ur mig:

"Javahari... Jatavari... (tung suck) Jag. Har. Varit. Hos. Tand. Läkarn..."

varpå någon, jag tror det var Ratte, längst bak i rummet skrek:

"Det tror vi inte på!"

---

Nu blir jag borta ett tag. Kvar lämnar jag Angeles, en låt från Elliott Smith - Either/Or, en annan bländande skiva jag nyss upptäckt. Men ta på er glasögonen innan ni beger er ut på er stora tripp, annars kan upplevelsen bli såhär:

Sommarens soundtrack

Varför har jag inte lyssnat mer på Sonic Youth - Rather Ripped tidigare? För att jag är dum i huvet. Upprepa inte mitt misstag. Om ni inte gillar musiken så innehåller videon en katt (purr purr) och Kim Gordon (purr purr).

Sonic Youth Jams Run Free
Uploaded by genepinkrusty - Independent web videos.

Gitarrbombardemanget som startar efter 2:10 och sträcker sig över resten av låten är inte av denna värld.

Ekot från diskbänken

Vaknade nu på morgonen av att högerhanden kliade mig på skallen, på området där skalpen täcker vänster parietallob från insyn. En indikation på att det är dags att fundera igen.

Varför lyckas aldrig mina impulser övertala mina rationella beslut att samarbeta, eller ens kompromissa?

Jag minns en traumatisk upplevelse från förr. En vanlig kväll i vårt hem i Bureå för många år sedan kastade jag en torr, hopknövlad handduk mot lillebror. Han lydde sin första impuls: att undvika projektilen av det hemska materialet frotté. Så han vred sig motsols i ett kvarts varv och dunkade pannan i diskbänken med en ljudlig smäll. Han skrattade. Oskadd? Vem vet...

Varje gång jag får en impuls att göra nåt hämmas den av ekot från smällen den kvällen.



Detta förstärks av en outsinlig källa till dunkla fantasier. När jag som liten lydde nån impuls att simma vid bråddjupa vatten i havsviken utanför stugan, blev jag alltid lätt panikslagen när jag plötsligt inte kände botten med stortåspetsen. Nog förstod jag att det, där nere på djupet, inte fanns några mytologiska bestar. Men kanske likväl en gädda som kunde bita en ung pojke i tasken, hur oskuldsfull han än var.

Farligt, farligt, även om gäddor inte lever i saltvatten. Fantasier kan vara urskillningslöst farliga.



I filmen Jumper återser en tjej, anställd på en bar i någon amerikansk stad, för första gången på många år en gammal klasskamrat. Det sista hon såg av honom var en vinter när isen sprack under honom och han försvann ned i en strömmande flod. Sedan var han alltså spårlöst borta i många år, tills just denna dag när de återses i baren där hon jobbar. Hon nappar nästan omedelbart på hans erbjudande att åka iväg på en resa till Rom. Hon lämnar alltså arbetet och hemmet därhän, och följer impulsivt med en kille hon knappt känner på en resa till andra sidan jorden. Givetvis hamnar hon i trubbel och är nära att dö på kuppen.

Filmen är usel. Den är blott och enbart riktad mot människans känslospektrum. Det finns för många logiska luckor. Till exempel denna: När killen, den gamla klasskamraten, helt oannonserat dyker upp efter så många år kommer hon inte på tanken att fråga honom hur han kunde överleva under isen, eller varför han bara försvann därefter, eller varför han aldrig hörde av sig. Hon bara följer med honom till Rom. Tror ni på det? Ni som inte sett filmen, och befinner er i ungefär samma sits som henne, undrar ni inte hur han klarade sig? Nejdå, jag säger inget. He he he.



Men visst - jag tror att vi alla längtar efter att vara impulsiva, och jag har hittat en metod för att vara det. Jag skriver. Impulserna styr hela skutan längs färden, för den på kollisionskurs - för alla historier är ju uppbyggda kring en konflikt av nåt slag. Fantasin skakar om färden, gör den farlig, nafsar dig i veka livet. Logiken fungerar som övervakare lite på distans, påpekar när du är helt fel ute, när du är helt jävla smaklös. Och plötsligt har jag hittat ett perfekt samarbete mellan dessa instrument. Det jag frågade efter i inledningen.

För en stund är tillvaron komplett, alla bitar på plats. Jag har kommit underfund med detta själv, även om jag tror det är en allmänt vedertagen metod. (I så fall återuppfann jag hjulet. Vilket slöseri med tid!) Och jag tror jag förstår varför professionella författare känner att de inte bara vill skriva - de måste skriva. Det kompletterar deras liv.

Impulser och fantasi spelar i dagsläget ingen större roll i tillvaron. De för mig inte längs några nya vägar. De har i viss mån format min humor. Men på den fronten tror jag inte att jag skiljer mig särskilt mycket från andra. Det kan låta tråkigt, men jag tror inte det finns så många som ser mig som en tråkig person. Jag har mina misstankar om en. Vi delar arbetsplats.

---

För några kvällar sedan började jag skriva kortfilmen jag hade planerat att skriva under semestern. Rivstartade med fem sidor på en halvtimme. När jag läser dem nu har mitt rationella sinne inga invändningar. Grön smilande gubbe. Första regniga dag ska jag fortsätta.

Faran med flikar

Har upptäckt en detalj i Internet Explorer som naggar varje surfningssession lite i kanten. Det är den här "nya" funktionen att öppna nya flikar i överkanten av surfningsfönstret. Jag ska nu förklara nyttan med att öppna en ny flik i samma fönster: man kan besöka flera sidor samtidigt och växla mellan dessa efter behag.

Men vi får ta det goda med det onda. När jag öppnar en ny flik, och sedan alltför snabbt klickar på en länk bland mina lättåtkomliga favoriter, vad händer då? Jo, den gamla fliken surfar till den nya adressen, medan den nya fliken förblir oförändrad. Det var ju inte meningen att det skulle sluta så. Jag ville att min nya kvalitetsflik skulle surfa in på min nya adress. Det var ju därför jag öppnade den.

Ofta är det inga problem. Det är bara att sucka så att ingen ser, skaka på huvudet så att ingen hör och backa tillbaka till den sida man ämnade se. Ett extra klick med musen bara, och skadan är reparerad. FÖRUTOM om man skrivit ett inlägg i blogger, öppnat en ny flik för att surfa till någon roligare sida som förströelse, råkat klicka för snabbt på en länk och blogger-sidan istället försvunnit. När man backar tillbaka till blogger är allt man har skrivit borta. Då får man svära så grannarna hör och sparka genom väggen så att grannarna ser.

Se, nu hände det. Och nu skriver jag om det, istället för nåt annat.

Nä, det händer inte så mycket dessa dagar. Jag har ont i huvudet. Trösta mig. Sjung mig en stump från fornstora dagar.



Nu såg jag att det jag skrev hade sparats som automatiskt utkast. Så här mycket hade jag hunnit skriva innan alltihop försvann, och jag citerar:

"Nu ska jag för en gångs skull frångå mina principer"

och så var det med det...

Bastu

Inför semestern förde jag en dialog med mig själv:

Rationella Henrik: "Henrik, i sommar råder inköpsstopp för DVD-filmer. Istället ska du samla ihop alla dina sisådär femtio osedda DVD:er i en hög, och beta av dem, en efter en, under ljumma sommarnätter. Var inte rädd, midnattsljuset håller dig vaken och dina tankar är ett trevligt sällskap. Du vill väl slippa de där stirrande blickarna från DVD-fodralens ryggar, som vinkat i ögonvrån varje sysslolös minut av din lediga tid, för att sedan bara stanna upp och blänga med sina negligerade hundvalpsögon när du vänt blicken dithän. Du har ju hört deras rop på uppmärksamhet genom dina vilsna nattliga drömmar. Tänk dig, tänk dig, snart är du ikapp. Vilken förlösande tanke! Vad du ska sova gott hädanefter!"

Impulsiva Henrik: "Absolut. Jag ska bara köpa åtta filmer till i Helsingfors, Tallinn och Stockholm."

Rationella Henrik: "Jag går och köper mer godis."



Jag köpte den finska skräckfilmen Sauna i Helsingfors, med textning på svenska, engelska och finska för hörselskadade. Jag har goda kunskaper i engelska, svenska och till och med en extremt lindrig hörselskada som hjälpte mig att få frisedel från den allmänna värnplikten. Jag gillade oddsen. Vi skulle se den hos storebror i Stockholm.

Men den enda textningen som fungerade var den på finska för hörselskadade.

Hur man än mixtrar med dessa premisser går det inte att få en begriplig filmupplevelse. Jag borde ha anat oråd när affärsbiträdet som sålde mig filmen började smattra på snabb engelska om "återköp", medan jag höll på att bläddra bland eurosedlarna, sortera bort gamla kvitton, fippla med eurocenten, tungan rätt i mun, "jaja, just give me the goddamn film".

När jag kom hem försökte jag se den på min PS3, "den nya apparaten borde klara av exotiska språk som svenska". Eller kanske rent av engelska. Ack nej. Men den grejade finska för hörselskadade. Men för tusan, jag hörde ju vad de sa. Problemet var att jag inte förstod vad de sa. Tills ikväll.

Jag hade provat att mata in skivan i datorn, och letat efter användbara program att rippa filmen till hårddisken. Jag hade börjat ladda ner filmen i en engelsktextad version från Internet, fy skäms. Men en svettdroppe rann ned i ögat och sved illa, och då slog det mig att lägenheten hade varit bastutempererad hela kvällen. Vad var nu detta för järtecken? Nu matade jag in skivan, numera full av flottiga fingeravtryck, i min äldsta DVD-spelare, den som kanske klarar av utdöende språk som svenska. Och Gud hör bön, textningen fungerade som Han skapade den. Äntligen lite välgjord, hårresande, nordisk kvalitetsskräck! Efter alla dessa försök, kunde jag se den med en begriplig textning.

.
.
.

Filmen var inget vidare. Den var faktiskt, på det stora hela, smått obegriplig - i sina pretentioner, i sin intrig, samt vissa rollfigurers utveckling. Filmen rör sig på ett realistiskt plan, och ett symboliskt plan, med ytterst få eller ingen knutpunkt däremellan. Jag ser vad som inträffar - men jag begriper inte vad som händer.

För att vinna en högre grad av acceptans verkar färska filmskapare, som ger sig in i skräckgenren, tro att de måste implementera någon slags mening med sitt blodbad, den goda smakens alibi mitt i all billigt effektsökeri. Det är därför hjälten beger sig spritt språngande naken in i ondskans boning för slutkonfrontationen. Trots att det strider mot allt förnuft. Det är sånt som gymnasiala cineaster kan få våta drömmar av, men när man frågar dem om vad denna stora metafor betyder för dem, så kan de inte svara. Att den är där räcker för dem. Särskilt när det handlar om en film som Sauna, som ännu är helt okänd utanför Finland, och som de såg först, före alla andra, wow vilket samtalsämne.

Nu ska jag vara övertydlig, så ni förstår:

Rationella Henrik: "Jag kämpade så länge för att förstå en film som jag aldrig förstod."

Impulsiva Henrik: "Men godiset var gott."

---

SMS-ter

Först var jag i Helsingfors, Esbo och Tallinn, sen i Stockholm, och knappt hann jag hem förrän jag skulle inställa mig på posten en vecka med knappt någon fritid, därefter en knapp natts sömn innan jag skulle iväg och fira midsommar i Brattås, igår kväll kom jag hem igen och nu ska jag hälsa på mamma och Roger i Överboda, om två veckor kommer storebror med familj, och då blir det åtminstone en liten del av turnerande med dem runt om i länet.

Allt var, är och kommer förbli förbannat trevligt och jättekul med fina mänskor man träffar alldeles för sällan.

Men snart måste jag få min egentid. Förra årets sommarsemester satt jag ensam och sysslolös i en och en halv vecka. Det var förbannat tråkigt, men jag vet att jag behövde det och åtminstone lite till. Ibland trivs jag med tomheten, tråkigheten och de tankar som detta tillstånd kan generera. Sån är jag, och det är inget fel med det. Jag blir glad av bacon. Du kanske blir glad av ägg, men vad vet jag?

Jag hade PLANER för den här semestern. Liksom förra, förrförra, och den som kom före den förförra... Men en efter en passerar de liksom obemärkt förbi, de ofullbordade semestrarna, och innan man vet ordet av så är Mifunerynkan det enda som är djupare och stoltare än vad som var ursprungsplanen.

Så jag hoppas ni accepterar mitt beslut att inte logga in på msn, och att jag då och då glömmer att starta mobilen när jag är hemma. Hemtelefonens signal är trevligare, och brukar generera mer angelägna samtal.

Dantes sång (Malar små)

Kort och koncist. Ont om tid. Dantes sång kommer - typ - att låta som nåt i stil med följande:

---

Dantes sång (Malar små)

(vers 1)
En ljuvlig sommarkväll
och jag tycker vi borde dra
medan vi ännu mår så bra
innan vi tröttnat på att
längta efter att längta igen
som skuggor av forna män
eller falnande nyversioner
av liv utan visioner

(refr)
För tanken tränger på
finns en större brasa ändå
en vildare dans
där ute någonstans
för oss, malar små

(vers 2)
Det brinner en eld
på vår vida horisont
en ständig varmfront
visar vägen vi måste vandra
för vi litar inte på andra
vi litar bara på ljuset
och värmen vi alstrar
för att roa varandra

(refr)

(vers 3)
Natten faller på
så ta din rena sprit
å häng med på helig rit
bränn upp alla kvalen
tag sikte mot idealen
låt glöden ligga kvar
bli aska i vår minnesbild
av en kväll så vild

(refr)



---

och, bara som jämförelse, en helt annan livsåskådning av en person med så mycket gemensamt med ovan nämnda. (Favorit i repris).

---

Jarmos sång (Mina dagar vid grustaget)

Jag är där för jag bor i trakten.
Inte för att jag trivs,
jag hatar mitt liv,
men som jag låter och ser ut
är det min lott
att hållas långt bort
från storstadens ljus.

På jakt efter ödlor i mitt grustag.
Jag fångar dem ibland,
det enda jag kan.
Jag vet var de gömmer sig,
plockar svansar och ler,
känner mig förmer
bland smådjur i bur.

Mor gav mig ett gammalt namn
för att tvinga mig kvar,
jag är allt hon har.
Men ett par år provade jag på,
och tog en examen,
och åkte hem igen
med grava sömnbesvär.

Som barn fanns sällskap för mig.
Men bygden avfolkades,
tillvaron urholkades,
sommarstugor förföll i glömska.
Kvar är ett överlevande,
försiktigt trevande,
barn till en ensam mänska.

Blytunga moln i horisonten
har hängt där hela dan,
rasat ner över stan.
Hoppas att de når mitt grus,
så jag kan dansa i det regn
som tvingar dem i hägn
där borta i storstadens ljus.



---

Benet hoppar. En indikation på att jag måste rusa på affärn och handla mat. Ha det bra.

Det låter från björnidet

När ni hissar flaggan imorgon, och följer dess bana upp mot solen med blicken, kisar och sjunger en välbekant nationalsång på dess rikes bemärkelsedag - gråter ni då på grund av den starka solen? Eller gråter ni på grund av den patriotiskt sentimentala känslan i bröstet?

Rätt svar är att ni begråter flygplanet i bakgrunden, på väg söderut. Jag tackar för omtanken för där ombord sitter jag och skakar av flygrädsla.

Eller?

Innan jag åker vill jag delge nyheten att The Bear Quartet har släppt fyra låtar från kommande albumet för provlyssning. Glada nyheter för mig och möjligen ingen annan jag känner.



Bear Quartet är mitt favoritband, och har utvecklats långt sedan jag först hörde dem i låten Mom & Dad för drygt tio år sedan. Jag har följt dem på distans sedan dess, och så fort som så vettiga människor har öppnat munnen har jag lyssnat spänt efter vad som sagts. Och blev inget sagt så har jag analyserat tystnaden istället.

Jag tycker att det nya materialet är lysande. Bästa på länge. Kanske bäst någonsin. Exempelvis i låten Millions, hur Mattias Alkberg sjunger att vi och miljontals som oss är konformerade, och vi håller med, knyter näven, vill slå oss lös och luras att sjunga med i den medryckande kampsångsrefrängen och därmed faller offer för en annan konformitet.

Eller hur ljudbilden i I was a weapon tar dig på en helikoptertur över din gamla lekplats, medan texten är fulladdad med sånt som kan få din farkost att krascha när som helst. Farligt, farligt.

---

Om ni inte tycker likadant så är det okej. Jag älskar er ändå. Nu ska jag packa, fika och sedan gå och lägga mig. Önska mig lycka till!

---

P.S. - På en konsert lyckades jag och kamrat Oskar få sångaren Mattias Alkberg att le uppskattande genom att ropa "Sture Bergman!" Varför tänker jag inte avslöja. Jag tyckte i alla fall att det var häftigt att få uppskattning för ett så väldigt internt skämt. Efter ett antal såna utrop knackade en kille på min axel och frågade "Vad är det ni skriker? Är det 'du suger sperma'?", och på det svarade jag "Näää!" och skrek igen: "Sture Bergman!" Han skrattade och sa "Ja! Det är bra!"

Var dig själv för en stund

Det här är Stanley Kubricks flagranta satir av den härskande klassens försök att släppa loss:



Tyvärr fungerar det bara på film. Ta mig på ordet.

Det var bättre förr. Filmen heter Barry Lyndon, släpptes 1975 och är smått lysande [4 av 5].

Har denna vecka inte tid till mycket mer än det mest livsuppehållande. Mat, dryck, sömn, jobb och slaviskt slösurfande. Det blir bättre framöver. Förlåt om jag fattar mig kort. Nu - mot tvättstugan.

Min stund i solen

Igår satt jag i solen en stund.

Jag skrev just ett halvroligt inlägg om det, men allt föll i bitar på grund av ett videoklipp, tillhandahållen av en usel tillhandahållare av videoklipp, som startade automagiskt varje gång man surfar in på den här sidan. Den komiska timingen blev helt förvriden. Och så kan vi inte ha det.

Så nu lämnar jag kvar det här inlägget som en påminnelse om hur fel allt blir ibland.

Det var min stund i solen.

---

Nu måste jag ner på stan. Måndagar är min dag på biblioteket. Vädret är mulet idag.

Potatis från det förgångna

Nu har jag bestämt mig - det ska vara mobilkamera på min nya mobil. Med en sådan hade jag haft bildbevis på att Coop Konsum på Ålidhem säljer potatis från de ekologiska odlingarna i Kräkånger.

Kräkånger var namnet på en by belägen strax söder om Lövånger, tills den fick ett nytt namn (Lövsele) av uppenbara skäl 1951. Enligt wikipedia betydde kräk något i stil med "skarp vinkel" medan ånger betydde "djup havsvik". Idag betyder de något helt annat. Ni vet vad.

När potatisen sedan används i sådan omfattning i Lövseles hembränning att den framkallar ständig Kräkångest, så förstår jag varför odlingarna fick behålla det ursprungliga namnet. Lokalproducerad bakfylla & kräkånger.

Undrar ni vad den lilla byn, belägen på noret strax söder om Lövsele, heter? Södra Lövsele förstås, fast innan namnbytet ´51 bodde dess invånare i Kräkångersnoret.

Ambulans

Kortfilm nummer två, som just nu befinner sig i en latent insamlingsfas i min skalle, heter Ambulans. Där har den legat i flera år nu. Bear Quartets låt Ambulance är den huvudsakliga inspirationskällan, framförallt den märkliga ambivalens som genomsyrar hela melodin och framförallt texten (skriven av geniet Peter Nuottaniemi). En ambulans är på väg, med sirenerna på, mot någon hemsk olycka i kvarteret, vilket ömsint bevittnas av någon person som uppenbarligen mår väldigt gott.

Den här låten lämnar mig aldrig ifred. Nu ska jag behandla den på nåt sätt.

Ambulance, rotate your lights
all over my block tonight
you are the first vehicle
driving through this layer of snow

Like it's too good to be true
how often does it happen to you?

Hope it's nothing too serious
that there is so much chance
they have time to feel and talk
and joke in that ambulance

Like it's too good to be true
how often does it happen to you?



Min historia skulle kretsa kring FLORISTEN, en invandrare som äger en blomsterhandel i ett litet samhälle någonstans i landet. Var som helst dit den centraliserade polisens vakande öga inte blänger så noga, och dit ambulansen inte når inom rimliga tidsgränser när den behövs som bäst. (Vännäs? Det var du som sa det.) Denne florist mordhotas av andra individer på orten som föredrar att vara anonyma och osynliga i den här filmen. Detta sker genom alla konstens regler - telefon, brevinkast, fönster - så till den grad att han inte ser någon annan utväg än att skaffa en automatpistol till försvar. Polisen står ju handfallen. De är ju så underbemannade.

På blomsteraffären jobbar också herr floristens DOTTER, en flicka på god väg att bli kvinna, och stora planer för framtiden. Hon är på väg från orten och fadern kan bara ivrigt heja på detta sunda beslut. Hade han haft ett val skulle han följa efter. Förresten, jag kom just på nåt - floristen ska ha en burfågel i sin lägenhet. Viktigt! Mer avslöjar jag inte.

En LEVNADSGLAD UNG MAN får syn på denna blomstrande kvinna i butiken och faller pladask. Med de bästa av intentioner börjar han hänga farligt nära familjen, deras butik och lägenheter. Men han är ung och osäker, kommer aldrig riktigt till skott. Köper någon blombukett för mycket. Och så småningom blir han en del av hotbilden när floristens fruktan för familjens liv alltmer tilltar. Det blir floristen och dennes familj mot resten av samhället - ett samhälle som den unga mannen är en del av.

En sammandrabbning är att vänta mellan två personer, på grund av krafter - en destruktiv och en konstruktiv - som de inte har en chans att påverka. Det är en uråldrig konflikt mellan gamla värderingar och rädsla för intrång av nya. Människor är sannerligen inte välvilligt inställda till nyheter. Det är viktigt att ingen av rollerna i filmen framställs som depraverad och ondskefull. Vi måste gilla dem alla. Den levandsglade unga mannen ska vara humoristisk. Och alla är de hjälplösa pjäser i ett spel där man bara kan hoppas på att de osynliga aktörerna tröttnar innan det är för sent.

Hela filmens symbolspråk ska präglas av RÖTT. Det är floristens rödsprängda och trötta ögon, röda tapeter, floristens röda neonskylt, röda rosor, en förbannad naivitet, rodnande kinder, rött läppstift, röda varningssignaler överallt, men det är ingen som anar någonting, kärleken är förblindande - tills...

Tut i luren

Ännu ett fall av fallerande teknik. Nu är det min mobiltelefon som inte fungerar. Det enda felet är att den inte startar. Ja, jag ska nog köpa en ny, och ni ska rekommendera märken och nya lyxiga funktioner som är helt överflödiga och jag ska lyssna och säga "intressant". Pappa brukar säga att mobiler ska vara "vattentäta och ha samtalsfunktion". Jag ska begära vattentätt i upp till 20 meter, för legenden säger att mitt digitalur på mellanstadiet fungerade på 20 meter, men jag provade aldrig Burebadet så djupt, för det var nåt ogenomträngligt kakel eller nåt som plattade till näsan efter fem meter hur hårt jag än försökte simma djupare.

Så nu förstår ni äntligen varför jag inte svarar på era sms, eller lyfter på luren. Det beror på att ni inte lärt er mitt hemnummer. Ja, jag har ett hemnummer också.

Jag borde så klart ha köpt en ny mobil för länge sedan, för det här felet har suttit i några veckor, men att inte vara ständigt anträffbar har varit för skönt. Nu kommer jag dock inte undan mycket längre. På nationaldagen åker jag till Finland, och då vill jag bara vara alltför lätt att nå. En hel veckas ledighet på bara tre spenderade semesterdagar. Det är bättre än vattentätt. Sen en veckas jobb. Sen semester igen - fyra veckor helt utan planer. Det är riktigt djupt.

Utsikten från en rymdstation

Här är en fråga som har gäckat mig i några dagar nu. Jag kommer till den inom kort, först lite uppbyggnad:



Christer Fuglesang blev 2006 Sveriges första och hittills enda människa i rymden. Sedan 1992 hade han kämpat och konkurrerat om en plats där uppe, och gång efter annan hade han blivit nekad tillträde. Det gick så långt att själva fenomenet - hans otur - odödliggjordes på ett tragikomiskt sätt i tv-serien Percy Tårar. Klen tröst. Det var inte meningen att det skulle sluta som ett skämt. Han skakade av sig allt, och i december för tre år sedan fick han plötsligt klartecken, grönt ljus att sälla sig till de övriga stjärnorna där oppe. Få har väl kämpat så hårt för att nå dit. Den amerikanska drömmen i svensk tappning, heja Sverige.

Fuglesang framstår paradoxalt nog som en jordnära man, inte så karismatisk kanske, mer en hyvens prick, som har fru och tre barn, som doktorerat i teknisk fysik vid Stockholms universitet och gillar lagoma idrotter såsom skidåkning, frisbee och har sprungit Stockholm maraton på elitmotionärklass. Dessutom är han uttalat ateist, som jag är - och kanske du med - outtalat. Han är med andra ord precis lika vanlig som oss andra, fast mycket skickligare på att vara det. Han är en vanlig elit, eller elitvanlig om du så vill.

Så när Fuglesang för första gången anlände till den internationella rymdstationen, och med ett lätt bultande i tinningen såg ned över det yttersta lagret av jordskorpan som första svensk någonsin, vimmelkantig, med svindlande känslor och den bultande känslan allt mer tilltagande, nästan övergående till ett pulserande... såg sin egen spegelbild reflekteras i fönsterrutan över allt detta han nyss var en del av, såg sig själv över all dess helhet... tog han sig då för tinningen och tänkte precis som vem som helst av oss skulle tänka:

~--------------------------------------~

"Herregud, jag är på väg att få jordarnas jättefinne i pannan!"

~--------------------------------------~

Kvinnan i sanden

Den här japanska pärlan från 1964 såg jag i söndags morse som genom ett töcken efter en dålig natts sömn, och sjönk in i dess hypnotiska mardröm omedelbart. En lärare av hankön anländer till en ospecificerad plats, där sanddynerna breder ut sig i all till synes oändlighet, för att leta efter sällsynta skalbaggar. Vad han hittar är både långt ifrån och obehagligt nära målet.

En grupp män lurar ned honom i en djup grop bland dynerna, där en kvinna bor i ett litet ruckel. Han ska få logi där, och spenderar natten där, men när han ska lämna stället morgonen därpå är repstegen borta. När han försöker klättra upp rasar sandväggarna ned över honom. Han försöker forma trappsteg i sanden, men de bär honom inte, och medan paniken rasar ned över honom vaknar kvinnan i huset till liv. Han har gått i hennes fälla, lika lurad som de insekter han själv fångar.



Motivet till hela incidenten är dunkelt, och får tolkas på valfritt sätt. Och om man har lust kan man tolka hela situationen - hela filmen - precis den skildras. Oavsett vad du väljer kommer du inte undan dess obehag. Kameran visar med jämna mellanrum extrema närbilder på insekter och paret där nere i gropen, som om den studerar dem genom ett förstoringsglas. Allt eftersom livet nere i gropen börjar likna ett normalt människoliv, börjar tillvaron även alltmer likna ett småkryps liv.

Huset hotas att rämna under sanden, den tränger in överallt, deras kläder fylls med sand, vattnet besudlas med sand, hela världen är sand. Allt de har att arbeta med är sand i ett meningslöst sisyfosarbete. Mitt i denna galenskap har de två val; att försöka fly från den, eller att gilla läget och finna något rent, någon mening i tillvaron.

De bästa filmerna går inte att återge i ord. Det är liksom det som rättfärdigar hela mediet. En bra film är mer än bara en berättelse, den är en upplevelse som kan vara ögonöppnande, inspirerande eller bara tråkig. Kvinnan i sanden innehåller hela härligheten, så mer ska jag inte försöka berätta. Jag vill bara ge en guide, eller rättare sagt introduktion, till hur man kan välja att uppleva den, för jag hoppas du också ser det här mästerverket en regnig dag. Kanske på ditt eget sätt? Sand kan symbolisera så mycket, beroende på hur nära du tittar.

5 av 5

Skräcken

Nu har jag handlat. Det blir tortillas till middag, av ett slag som jag inte sett förr:



Organic multigrain tortilla. Ekologisk tortilla.

Varför hade omslaget passat lika bra till en skräckfilm?

Smakar det så hemskt? Vi får väl se, vi får väl se.

Perfekt samförstånd

Några snorungar slet sönder min utomhustermometer redan första sommaren jag bodde i min nuvarande lägenhet. (Gud, hur länge sedan var det nu?) Men jag ser att grannen ligger i en solstol på vår gemensamma lilla gräsplätt. Och jag gillar inte att objektifiera människor, men han får vara min termometer. Utifrån sättet som hans underarmar helt avslappnat vilar över kaggen beräknar jag att det är omkring 15 plus i skuggan.

Han har legat där varje solig dag i veckan, i skuggan av en tall och ett parasoll han monterat på plats. Precis som jag, är han väldigt ljus, och skyddar sig väl. En tålmodig form av solning som är en bortglömd konstform. När jag kommit hem från jobbet har det där mästerverket legat där. På kaggen balanserar ibland en bärbar dator, och jag vet inte vad han gör, men jag hoppas han använder sin trådlösa uppkoppling för att söka jobb.

Själv har jag jobb, än så länge, så jag har ingen anledning att gå utanför dörren på min lediga dag. Jag bara väntar till vecka 24, eller rättare sagt helgen vecka 23, då jag ska till Stockholm och vidare till Finland. Ska man gå utanför dörren, ska man göra det ordentligt.

Jag ska se på fotboll! Kamrat Oskar bjuder mig på Finlands VM-kvalmatch mot Ryssland. Känns det inte lite upproriskt att lämna Sverige för grannlandet på nationaldagen, då Sverige möter Danmark i den viktigaste matchen på länge, för att så småningom bevittna hockeyklassikern Finland-Ryssland, fast på Helsingfors fotbollsstadion? Och det i mitt livs första landskamp.

Vad som mer händer i Stockholm och Finland vet jag inte, och jag bryr mig inte heller. Bara att träffa brorsan och min gamla kamrat och deras fina familjer räcker gott och väl. I början av maj satt jag och kamrat Oskar i slänten ovanför "Svängen". Botniabanans ofullbordande hade lämnat området i ett rätt sorgligt skick. Halvfärdiga och halvrivna ruckel påminner om nåt slags ground zero. Oskar poängterade hur onaturligt snabbt björkarna till höger hade växt. De är planterade i en konstellation som för tankarna till en perfekt militärkolonn, men ter sig rätt tama med den vildvuxna tallskogen i bakgrunden. Men där satt vi och drack öl, och allt var precis som det alltid har varit. Våra fundament - våra ideologier och vårt synsätt på världen, som vi i mångt och mycket hjälpt varandra att bygga upp, förändras inte av omvärldens framfart.

Våra hjärnor fortsätter att sporra varandra till nya mästerverk, och om du inte gillar skämten vi hittar på, om du rent av tar anstöt av dem (det har hänt, lita på det), så beklagar jag och försäkrar om att det inte var något illa menat. Du var bara inte där när de grundlades i perfekt samförstånd.

Nu har grannen gått in. Nu kan jag gå ut. Perfekt samförstånd. Måste handla.

Manster

I helgen blir det kanske en film:



Knivslagsmål, groteskt yttre, brudar och en bar full med brygder. En film som skildrar grabbarnas helkväll på fyllan? Vi får väl se, vi får väl se.

Dränker budskapet i ord

Jag har en tendens att dränka mina budskap i ord.

Till de som inte kan läsa:

jag gillar the clash för att jag tycker att dom är bra

dom här låtarna är mina favoriter: