Jag pekar mitt kulturfinger

Jag hade långt gångna planer på att ställa upp i Umeå 2014:s årliga novelltävling för 2009, och har börjat skriva på en historia med en snillrik idé bakom. Har klottrat ner ett komplett manus, och har hela förloppet klart för mig. Och skrivandet har gått lysande, så pass bra att jag, en fjärdedel in i handlingen, redan har överstigit tillåten längd för alstret.

Som det ser ut nu kommer jag att hamna i någon slags limbo mitt emellan novell och roman. Jag kan inte bara sluta skriva, men inför just denna tävling är det antagligen bara att kapitulera, gud förbannat. 31 oktober - tretton dagar från idag - ska novellen vara juryn tillhands. Lustigt att mitt tema är att det inte går att tävla i kultur.

Det är egentligen bara en nyversion av en av mina äldsta idéer. Storyn utspelas många decennier i framtiden, där den globala uppvärmningen har gjort klimatet oberäkneligt, där naturen styrs av marknadsintressen, där snålblåsten kan överrumpla den oförberedde, där ungdomar växer upp och formas av en sådan omvärld för att överleva, och där marknaden helt styr kulturen, och helt och hållet avpolitiserar generation efter generation. Det är en utopi för några få, och en mardröm för massorna.

En framtid där ungdomarna har reducerats till att uteslutande prata om känslor, visa känslor, glädja varandra, trösta varandra, skälla på varandra, i full utsräckning vara ärliga mot varandra. Vänskapsband blir konstant hårt beprövade. De byts ut konstant. Att prata om naturen, vädret och omvärlden i allmänhet, är tabu, liksom bortom all kontroll och analys. Vädret som samtalsämne ligger högt över allmänhetens huvuden, det är en sak för de styrande. Det ska bara kännas och upplevas.

Men en person i handlingen ska minnas den tid, då vädret var den lägsta formen av konversation, som ledde vidare mot vida horisonter, mot starka vänskapsband och en känsla av samhörighet.

Den utspelas under en kväll och en natt där ett antal elever ska utexamineras från gymnasieprogrammet för artister via en stor musiktävling i en ensligt belägen, nedlagd skolbyggnad. En av eleverna ska vinna förstapriset som består av en summa pengar och ett kontrakt på tio låtar för multiformatlansering.



Detta ständigt växande fenomen, kulturtävlingar, är samtidens melodi. Och som ett lustigt sammanträffande gick socialminister Göran Hägglund för några veckor sedan, efter att jag redan påbörjat min novell, till attack mot alla kulturelitister som ser ner på alla vanliga människor som uppskattar detta fenomen. Låt dem älska sina Idol-program, tycker han, och det är väl inte så konstigt att han tycker så eftersom kultursfären historiskt sett har haft en tendens att dra åt vänster, och romantisera arbetarklassens vedermödor. Idol-programmen och annan marknadsstyrd kultur är totalt befriad från politik. (Vissa sakpolitiska frågor undantaget.) Här ser han sin möjlighet att bidra till att svenskarna avpolitiseras.

Jag har en känsla av att det skulle gynna de borgerliga partierna. Har jag fel?

Jag följde inte debatten särskilt noga. Min ståndpunkt var ju redan klar, och jag orkar inte lyssna på den mannens gnäll. Det som gjorde mig förbannad var att han helt plötsligt vänder sig till den "vanliga människan" och legitimiserar konstformer som redan är väl accepterade hos allmänheten. Har han umgåtts bland "vanliga människor"? När de pratar kultur, tror han då att de talar om något annat än de filmer, tv-program och låtar som ligger högst på alla topplistor? Knappast troligt.

Men vi då? Vi som föredrar annat? Vi är redan marginaliserade i samtalet. Försöker vi främja någon alternativ, obskyr artist, bok eller film så tystar vi debatten. Vi försöker förklara storheten i vad vi upptäckt, men de andra vill inte höra. De har redan bestämt sig för att inte förstå. Ibland blir någon provocerad, och då blir det vi som måste hålla käften.

Och när jag hörde Göran Hägglund så tänkte jag instinktivt något i stil med detta:

"Här kommer socialministern och menar att den personen gör rätt i att bli provocerad. Han gör rätt i att avfärda mig. Låt ingen jävla kultursnobb komma och säga till dig vad du ska lyssna på."

Jag tror inte han menade så. Men han måste förstå att "vanliga människor" inte fäster någon större vikt vid kultureliten och deras åsikter - om de inte råkar sammanfalla med deras egna. En vanlig människa kanske redan har bestämt sig för att inte förstå de konstigheter som kulturskribenterna propagerar för. Hägglunds utopi är redan här med andra ord. Och hans utspel polariserar oss bara ytterligare.

Och jag bryr mig ju inte om vad andra människor lyssnar på. Lyssna på vad du vill, det spelar ingen roll för mig. Men skulle vi dela smaken för kultur - då bryr jag mig om dig. För det är ju bara en fråga om smak. Det handlar om att känna någon form av samhörighet med andra människor, och gemensam smak kan vara en oerhört snabb genväg dit. Kan inte herr socialminister acceptera det? Att slå en kil mellan folk med olika kulturella preferenser är bara destruktivt i längden.