Mysterier är bra för dig och mig och alla andra

Gårdagens inlägg fick mig ofrånkomligen att fundera kring olösta mysterier. De finns på riktigt, men drabbar aldrig vanliga människor. När de drabbar vanliga människor så blir de ovanliga människor. De går ut i media, och blir omedelbart offentliga personer. Och vi ser skeptiskt på ovanliga människor, tills vi glömmer dem och de blir vanliga igen. Därför gör sig mysterier bäst i litteraturen eller på film.

De flesta mysterier mynnar ut i rena deckarhistorier, där allting får sin väl eller mindre väl fungerande lösning, som vi kan vara nöjda eller missnöjda med att på förhand ha lyckats eller misslyckats räkna ut. Vill vi känna oss smarta eller överraskade? Det varierar från person till person. Det varierar med humöret för dagen. Det varierar med vår intelligens för dagen.

Sedan finns det historier som inte har för avsikt att servera ett färdigpaketerat mysterium med facit. Gåtan i sig är för delikat för förklaringar, eller problemet i sig självt kanske är det viktiga, eller mysteriet för obehagligt för att avmystifieras. Sanningen kanske är värre än vi kan acceptera. Författaren gör oss en tjänst i att undanhålla oss den enkla sanningen. I stället får våra fantasier fritt spelrum. Vi får rannsaka oss själva. Många tycks bli illa till mods när deras egna fantasier tar dem till mentala utrymmen de sällan besöker. Och vem kan klandra dem? Det är som om de snuddar vid beteenden de aldrig trodde de var kapabla att frammana på egen hand.

Men egentligen handlar det bara om vad människan som varelse - inte du som individ - är kapabel till. Genom åren har de mest bestialiska dåd gått i arv i mänskligheten. Så fort vi hör talas om dem finns de inom oss, i vårt medvetande. Och om vi följer mänsklighetens historia bakåt till dess ursprung - var uppstod dessa dåd då ifrån, i sina originalutföranden?

Är det svindlande? Tell me about it. Jag har inte läst mycket psykologi. Jag kan inte sånt här, och är ganska lycklig över det. Och jag har inte läst Bibeln, som enligt hörsägen ska vara full av missgärningar av de allra mest grövsta slag. Någon blev visst korsfäst. Men han återuppstod. Ursprunget till alla olösta mysterier.

Här kommer några fler ofullbordanden. Jag vill inte på något sätt avmystifiera dem, så jag ska - nej, måste - hålla mig kortfattad. Om jag kan.

---



Ingenjör Andrées luftfärd - Egentligen inget mysterium, för man känner till Andréexpeditionens slutgiltiga öde. Jag har inte läst Per Olof Sundmans roman, men såg Jan Troells filmatisering någon gång i början av rådande decennium, när den gick på SVT. Och så hemsk var skildringen, så hemskt var ödet, att jag kände igen det från min barndom. Jag hade alltså sett denna film som liten grabb, men totalt glömt dess existens. Men chocken av slutets ofullbordande kände jag igen, och jag minns också att jag var hemskt rädd för att bli lämnad ensam som barn. Jag mindes att jag i mitt huvud spelade upp de mest heroiska bravader som räddade Andréexpeditionen, förde den i hamn, men det var så klart inget annat än en dåres hopp.

---



Mustaschen - Huvudpersonen har varit gift med sin hustru i femton år. En dag rakar han av sin mustasch som han haft ännu längre än så. Men när han visar upp sitt förändrade utseende för henne, och en samling vänner, under middagsbjudningen, så påstår de allihop att han aldrig haft någon mustasch. Nej, det är ingen komedi, istället mynnar hela detta absurda scenario ut i ett förvirrande och gripande drama. Om vad? Det vill jag inte göra er björntjänsten att avslöja.

---



Utflykt i det okända - Utspelas i Australien år 1900. Såsom den spelas upp i mitt minne, är Utflykt i det okända en av mina favoritfilmer alla kategorier. Eleverna på en internatskola för flickor åker på utflykt i vildmarken, vid en klippa som kallas Hanging Rock. Fyra av flickorna börjar utforska klippformationen, och tre av dem försvinner spårlöst. En av dem återfinns vid liv strax därpå, men hon minns ingenting av vad som har skett. Tyvärr minns jag hela förloppet därefter högst fragmentariskt.

Jag minns den drömlika stämningen i inledningen. "What we see, and what se seem, are but a dream - a dream within a dream." De hotande klippblocken vid Hanging Rock har ansiktsliknande attribut. Och hela filmen dryper av sexuella undertoner, som en följd av de unga flickorna och pojkarnas mognande. Och som bakgrund mot detta: flickskolans onaturligt strikta - nästan klosterliknande - scen för avhållsamhet. Men på utflykt närmare naturen sker något slags uppvaknande.

Resten av filmen blir någon slags karg realism kring det närmast övernaturliga drömtillståndet.

Det finns så mycket symbolik i försvinnandet att det blir obehagligt att uppleva. Men gör er inga illusioner - två jungfrur är för evigt förlorade för sin abbedissa, och deras öde lämnar mig inte ifred.

---

Det finns många fler att skriva om, men jag tror jag nöjer mig med dessa tre för närvarande. Andra saker pockar på min uppmärksamhet. Hav tålamod.