Jag är åter hemma i Umeå, sedan ett par dagar faktiskt. Vid såna här längre uppehåll från att skriva så bävar man inför att börja på nytt. Man måste återkalla allt man varit med om, defragmentera alla minnesfragment, frilägga de goda bitarna och försöka hitta nån röd tråd dem emellan. Ju längre man väntat, desto mer mentalt arbete måste man utföra. Jag undrar hur man ser ut när man tänker? Inte som vanligt, tror jag. "Vad tänker du på?", den frågan har jag fått åtskilliga gånger, som brukar ersättas med "Vad fan är det som är så roligt?" när jag tänker på nåt kul.
Nu tänker jag på vad jag gjorde under semestern. Inte var det mycket, och det var kul och obeskrivligt skönt. Min brorson, som fyller två i höst, pratar och sjunger som ett rinnande vatten, en ständigt läckande kran närmare bestämt, även om det i ärlighetens namn inte hörs så mycket begripligt ännu. Men snart så. Han har bland annat givit mig ett nytt namn. Jag är numera "Binte" med hela släkten. Jag saknar honom redan.
Men nu väntar jag bara på att semestern ska ta slut. Jag vet inte ens när jag börjar på måndag, eller tisdag kanske, eller onsdag möjligtvis? Med lite möda kan jag nog räkna ut svaret. Men det får vänta till på söndag kväll. Vad annat kan man göra? Den sista skälvande helgen har börjat. Snart ska jag börja sortera arbetspass igen, bunta ihop dem så de blir till veckor, som blir till... jag tror det räcker så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar