Varför lyckas aldrig mina impulser övertala mina rationella beslut att samarbeta, eller ens kompromissa?
Jag minns en traumatisk upplevelse från förr. En vanlig kväll i vårt hem i Bureå för många år sedan kastade jag en torr, hopknövlad handduk mot lillebror. Han lydde sin första impuls: att undvika projektilen av det hemska materialet frotté. Så han vred sig motsols i ett kvarts varv och dunkade pannan i diskbänken med en ljudlig smäll. Han skrattade. Oskadd? Vem vet...
Varje gång jag får en impuls att göra nåt hämmas den av ekot från smällen den kvällen.
Detta förstärks av en outsinlig källa till dunkla fantasier. När jag som liten lydde nån impuls att simma vid bråddjupa vatten i havsviken utanför stugan, blev jag alltid lätt panikslagen när jag plötsligt inte kände botten med stortåspetsen. Nog förstod jag att det, där nere på djupet, inte fanns några mytologiska bestar. Men kanske likväl en gädda som kunde bita en ung pojke i tasken, hur oskuldsfull han än var.
Farligt, farligt, även om gäddor inte lever i saltvatten. Fantasier kan vara urskillningslöst farliga.
I filmen Jumper återser en tjej, anställd på en bar i någon amerikansk stad, för första gången på många år en gammal klasskamrat. Det sista hon såg av honom var en vinter när isen sprack under honom och han försvann ned i en strömmande flod. Sedan var han alltså spårlöst borta i många år, tills just denna dag när de återses i baren där hon jobbar. Hon nappar nästan omedelbart på hans erbjudande att åka iväg på en resa till Rom. Hon lämnar alltså arbetet och hemmet därhän, och följer impulsivt med en kille hon knappt känner på en resa till andra sidan jorden. Givetvis hamnar hon i trubbel och är nära att dö på kuppen.
Filmen är usel. Den är blott och enbart riktad mot människans känslospektrum. Det finns för många logiska luckor. Till exempel denna: När killen, den gamla klasskamraten, helt oannonserat dyker upp efter så många år kommer hon inte på tanken att fråga honom hur han kunde överleva under isen, eller varför han bara försvann därefter, eller varför han aldrig hörde av sig. Hon bara följer med honom till Rom. Tror ni på det? Ni som inte sett filmen, och befinner er i ungefär samma sits som henne, undrar ni inte hur han klarade sig? Nejdå, jag säger inget. He he he.
Men visst - jag tror att vi alla längtar efter att vara impulsiva, och jag har hittat en metod för att vara det. Jag skriver. Impulserna styr hela skutan längs färden, för den på kollisionskurs - för alla historier är ju uppbyggda kring en konflikt av nåt slag. Fantasin skakar om färden, gör den farlig, nafsar dig i veka livet. Logiken fungerar som övervakare lite på distans, påpekar när du är helt fel ute, när du är helt jävla smaklös. Och plötsligt har jag hittat ett perfekt samarbete mellan dessa instrument. Det jag frågade efter i inledningen.
För en stund är tillvaron komplett, alla bitar på plats. Jag har kommit underfund med detta själv, även om jag tror det är en allmänt vedertagen metod. (I så fall återuppfann jag hjulet. Vilket slöseri med tid!) Och jag tror jag förstår varför professionella författare känner att de inte bara vill skriva - de måste skriva. Det kompletterar deras liv.
Impulser och fantasi spelar i dagsläget ingen större roll i tillvaron. De för mig inte längs några nya vägar. De har i viss mån format min humor. Men på den fronten tror jag inte att jag skiljer mig särskilt mycket från andra. Det kan låta tråkigt, men jag tror inte det finns så många som ser mig som en tråkig person. Jag har mina misstankar om en. Vi delar arbetsplats.
---
För några kvällar sedan började jag skriva kortfilmen jag hade planerat att skriva under semestern. Rivstartade med fem sidor på en halvtimme. När jag läser dem nu har mitt rationella sinne inga invändningar. Grön smilande gubbe. Första regniga dag ska jag fortsätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar