20: Fjärilen i glaskupan

Är detta världens första film i förstapersonsperspektiv? Jean-Dominique Bauby tillhör ett avdammat minne från någon form av reportage jag såg på teve i min ungdom. "8 december 1995, 43 år gammal, drabbades Bauby av en stroke som resulterade i s k locked in syndrome", förtäljer hans Wikipedia-sida. Vet ni inte vad det innebär så kommer ni att förstå mer än ni vill efter att ha sett Fjärilen i glaskupan.

Inte hela filmen skildras i förstaperson, men en stor portion av den. Det var ett unikt tillfälle att prova en sådan infallsvinkel, och det lyckades alldeles förträffligt. Under dessa ser vi omvärlden ur Baubys perspektiv. Han är totalförlamad. Och vi som betraktar än mer så, för han har i alla fall fortfarande kontroll över sitt vänstra öga. Dessutom är hans tankar fortfarande helt oinskränkta, och förmedlas via skådespelaren Mathieu Amalrics berättarröst.

Och vi kan bara beskåda hans maktlöshet. Som tur var har vi en regissör och en filmklippare som avgör när vi har fått nog. Bauby har inte denna ynnest. Han har bara sitt vänstra öga och all tid i världen att invänta... intet?

Tills hjälplösheten övergår till någon form av hopp, och ännu längre än så - någon form av acceptans inför det nya livet. En sjuksköterska uppfinner ett sätt för honom att kommunicera med hjälp av blinkningar. Och en annan sköterska hjälper honom att långsamt bygga upp muskulaturen i skilda delar av kroppen.

Det märkvärdiga med Bauby är att han finner en mening i sitt fjättrade liv. Han återfår kontakten med sin familj, som glidit iväg från honom under hans framgångsrika år som redaktör för en modetidning. Gamla vänner återupptar kontakten. Han känner skuld för en gammal oförrätt som han inte kan lastas för. Och så, en dag beslutar han sig för att återuppta ett gammalt projekt - att skriva sina memoarer.

Det här ödet snuddar vid den tanke som vi aldrig vill upptäcka att vi fruktar mest - total isolation från omvärlden utan chans till nåd. Under mörka perioder av ensamhet skrapar vi bara på ytan. Edgar Allan Poe var litteraturens främsta skildrare av denna skräck, och hans metod var att föra sina romangestalter livs levande till graven.

När jag såg Fjärilen i glaskupan påmindes jag om Dalton Trumbos film Johnny got his gun, om en soldat som förlorar armar, ben, ögon, hörsel, tal- och luktförmåga. I mångt och mycket den mest avgrundsdjupt svindlande idé jag upplevt på film, tills även denna soldat uppfinner ett sätt att kommunicera med läkarna.

Så ni förstår - Fjärilen i glaskupan är en i sammanhanget glad, upplyftande och livsbejakande film.

För bara några veckor sedan läste jag ett reportage om en annan fransk man som under en lång tid hade legat hjärndöd - hans anhöriga hade aldrig givit upp hoppet om mirakel - innan läkarna upptäckte att han var vid full mental vigör. Han hade legat totalförlamad, men fullt medveten, i omkring tjugo år i ett och samma rum. Vid enstaka tillfällen trädde någon sköterska in i hans rum och behandlade honom som vore han död.

Där har vi en film jag aldrig tror jag skulle kunna hantera.



EDIT: När jag läser Roger Eberts recension av denna film så bekräftas mina egna misstankar om att jag är en billig kopia av densamme - läs bara första stycket, det räcker så, och skratta åt mig.

21: Wall-E

Många århundraden i framtiden, när vi förpestat denna planet så till den grad att vi inte kan leva kvar, kommer vi att lyfta mot stjärnorna och lämna kvar den lilla städroboten Wall-E att helt ensam sona våra synder, komprimera dem till små kuber och stapla dem på varandra - så att de i sin tur sammantaget bildar större kuber. Ska vi kalla dem skyskrapor?

Den enda levande organism som återstår, framtidens obestridda härskare, är kackerlackan. De små gynnarna! Den dagen planetens landmassa sväljs av världshaven kommer de att surfa förnöjt på apokalypsens flodvåg, simma ryggsim på sina okrossbara skal och skåda lika längtansfullt mot stjärnorna som Wall-E gör.

Tills en av stjärnorna dimper ned. Wall-E får en dag - efter hur många år? - besök av en robot av modernare snitt. Med hjälp av en begränsad talsyntes presenterar den sig som Eva. Men det är inte av barmhärtighet som Eva har skickats till Wall-E. Den nyanlände har en dold agenda.

Och något mer av handlingen vore bara dumt att avslöja, ifall du av någon outgrundlig anledning missat denna pärla.

Utan att göra avkall på underhållningen lotsar de båda robotarna oss genom en modern fabel om människans långsiktiga dumhet som resulterat i denna katastrof. Att se första akten av Wall-E måste vara som att se film från biografens födelse, innan det föll sig naturligt att ett ljudspår skulle ackompanjera bilderna framför oss. Wall-E varken kan eller behöver samtala med någon. Men hans artificiella intelligens är utrustad med ett självlärande nätverk. Och, som filmens tagline basunerar ut, ska han lära sig att det han byggdes att åstadkomma är något annat än vad han var ämnad.

Resten av filmen blir en mer traditionell upplevelse (om film kan bli mer traditionell än när den är fri från dialog?) - utan att tappa i kvalitet. Oavsett vad alla andra säger. Ni kommer inte att missförstå någonting och ni kommer att skratta åt satiren.

Vill vi uppleva det bästa som underhållningsindustrin har att erbjuda, behöver vi uppenbarligen aldrig gå längre än Pixar. År efter år, och snart decennium efter decennium, går de från klarhet till klarhet.

22: Igår, idag, imorgon

Efter idel politisk korrekthet är det dags för oss att dra åt det burleska hållet. En komedi om sex, dess efterspel, och lusten som föregår spektaklet. Igår, idag, imorgon är filmens träffande titel. Se Italiens största manliga filmstjärna genom tiderna, Marcello Mastroianni, dregla över Italiens största kvinnliga dito, Sophia Loren, i Vittorio De Sicas klassiska episodkomedi från 1963.

Efter lång och trogen tjänst - som bland annat inbegriper två av neorealismens finaste människoskildringar i Cykeltjuven och Umberto D. - hade han förtjänat sin rätt att göra någonting mer lättsamt.

Med det inte sagt att det blev särskilt mycket sämre.

De två stjärnorna gestaltar olika personligheter i varje episod:

I den första spelar de äkta makar som går förlorade i nuet. Hon får ett fängelsestraff, men kan inte omhändertas på grund av sin graviditet. När barnet är förlöst skaffar de omgående ett nytt. På så vis skjuter de straffet på framtiden, år efter år, ända tills hans spermiearsenal förlorar sin vitalitet och verkligheten kommer ikapp dem båda. En episod med roliga infall avbruten av ett krasst allvar. Ungdomar, lär er ta ansvar för edra handlingar.

Den nästa minns jag inte så väl. De båda spelar ett par som nyss har träffats och älskat föregående kväll. Nu spenderar de en eftermiddag tillsammans, planlöst omkringirrandes i hennes Rolls Royce. De kommer från vitt skilda samhällsklasser, och han börjar inse det omöjliga i en vidareutveckling av relationen. Han har haft sitt roliga. Tonläget har här skiftat till nånting mer kontemplativt.

Den sista, som också är min personliga favorit, är också den mest skandalöst vulgära (och roliga!) där hon spelar prostituerad med hjärta av guld, så åtråvärd att hon förvandlar sin favoritkund Mastroianni till en ylande best. Hennes livsstil ses inte med blida ögon av den gamla grannfrun på balkongen mitt emot, vars barnbarn är på besök de sista dagarna innan han ska lämna sitt nuvarande liv och inleda sina präststudier. Åsynen av Sophia Loren får honom att vilja överge allt. Hans farmor blir förtvivlad och komplikationer uppstår där liv står på spel. Ingen vill se pojkstackarns asketiska tillvaro gå om intet.

Medan allt detta fortgår blir Mastroianni allt brunstigare, men han får aldrig komma till skott.

Detta är ganska långt från De Sicas sedvanliga neorealism. Åtminstone två av dessa berättelser är alltför överdrivna och figurerna alltför grovt utmejslade för att accepteras som annat än karikatyrer. Men något annat är ju inte heller avsikten.
Vi kanske inte kommer till några djupare insikter med dessa lektioner i kärlek, men som underhållning kan man knappast ha mycket roligare framför teven.

23: Maria Larssons eviga ögonblick

Ryktet gör gällande att Sveriges mest folkskygga maestro Jan Troell tog avsked från filmbranschen i och med detta konstverk, baserat på en bok av Troells fru Agneta som handlar om en av hennes egna släktingar.

Det var tidigt i vintras jag såg den. De eviga ögonblick som titeln skvallrar om beskriver inte handlingen, utan de fotografier som tas med hjälp av kameran som filmens huvudroll Maria Larsson (gestaltad av Maria Heiskanen) vinner på ett lotteri. Hon har ett naturligt fotoöga och fångar mästerliga bilder trots obefintlig erfarenhet. Hur kan detta komma sig? Låt oss bara konstatera att hon har levt länge med en dominant, alkoholiserad, otrogen och stundtals våldsam make (Mikael Persbrandt). Från sitt förtryckta hörn av världen har hon inte haft mycket mer handlingsutrymme än att betrakta sin omgivning. Året är 1911 och världens kvinnor söker efter något sätt att frigöra sig. Här har vi ett.

Kanske är hennes eviga ögonblick också hennes förbannelse. Alla kvinnor som håller hårt i sina våldsamma män lever på minnet av den gränslösa lycka som deras lynniga karlar i sina bästa stunder faktiskt har förmågan att frambringa. För när ni ser filmen kanske ni ställer er frågande till varför hon inte dras till den snälle Sebastian (Jesper Christensen) som också är hennes mentor inom fotografikonsten? Jag vet att jag gjorde det. Ställde mig frågande, alltså...

Filmens styrka är också att hennes make inte reduceras till en filmskurkaktig kliché. Det skulle vara under Troells värdighet att filma en sådan historia.

Jag blev inte förvånad när jag upptäckte att filmens finstämda originalmusik är skriven av Matti Bye. Han gjorde dessförinnan underverk med nyskrivna kompositioner till sex stycken gamla svenska stumfilmsklassiker, och skänkte dem därmed nytt liv, med det suggestiva soundtracket till "Häxan" som absolut trumfkort.

Trots att mindre än ett år har gått längtar jag efter att se Maria Larssons eviga ögonblick igen. Mina minnen av den har redan bleknat, och kvar finns bara en vag och lite vemodig känsla som sammanfattas bäst av denna trailer:

24: Gomorra

Under året har jag både läst Roberto Savianos bok Gomorra och sett filmatiseringen av den. Hans prosa kanske inte är välskriven och han hatar sitt verk på grund av vad den gjort med hans liv - han lever under ständigt dödshot från den organisation han avslöjat - men tack vare dess popularitet kan den visa sig vara ett av decenniets viktigaste reportage. Allt han gjorde var att beskriva den Napolitanska Camorran...

Medan jag läste kunde jag inte begripa hur man skulle kunna filmatisera denna oöverskådliga soppa.

Filmens otaliga manusförfattare har isolerat fem av bokens anekdoter till att representera en helhetsbild av tillvaron i Neapel. Camorran är en stark aktör i byggnadsindustrin, behärskar den europeiska klädesmarknaden, deras undermåliga sophantering förgiftar den miljö som befolkningen ska leva i och deras livsfilosofi fortplantar sig hos de unga. En mycket ung pojke tvingas förråda sin bäste väns mor.

Många har problem med den här filmen. Regissören Matteo Garrone har valt att filmatisera historien i en närmast dogmatiskt dokumentär stil. Tjusiga kameratricks har satts åsido till förmån för ett komplett - och nödvändigt - avromantiserade av gangsterverksamheten. En av filmens historier skildrar till och med två unga män som med filmen Scarface som ledstjärna försöker göra sig till namn i ett högre pinnhål av Camorrans hierarkiska skikt. De brukar våld mot sin omgivning. Rånar butiker. Problemet är att omgivningen helt styrs av Camorran. Vad filmerna innan Gomorra och tv-serien Sopranos aldrig har låtit oss förstå är att den organiserade brottsligheten handlar om finanser och affärsverksamhet. Det är så de kan fortsätta att verka i det tysta.

Garrone har alltså avstått från att göra sin film medryckande. Det är en nästan lobotomerad filmupplevelse. Vi kan ganska neutralt beskåda detta moderna Gomorra, men ändå befinna oss mitt i smeten. Det vi drabbas av träffar istället områden närmare intellektet - i efterhand, dessutom.

För läs det här:

Filmen - och detta nämns även i boken - avslutas med ett hopplöst konstaterande att Camorrans entreprenörer inom byggnadsindustrin har kontrakterats för återuppbyggnaden av World Trade Center. Det är helt lagligt på en fri marknad. Den stora symbolen för kapitalismen kommer att finansieras av djävligt smutsiga pengar.

Jag hade hoppats att filmen skulle bli lika viktig som boken, eller i alla fall förstärka dess budskap. Nu har världens avtrubbade, actiontörstande publik helt marginaliserat (jag gillar det ordet!) den och gått vidare. Jag kan tänka mig att Garrone är frustrerad.

Tänk dig själv, om du pekar med ena fingret på något överväldigande uppseendeväckande och alla vi andra svarar att du pekar på fel sätt.

Som om du ser Gud kommer åkandes tvärs över himlavalvet på en asteroidsvärm och vinkar till oss.

Du säger: "Se där kommer Gud på en asteroidsvärm!"
Och vi svarar: "Peka inte med ditt krokiga finger så där, använd hela handen, för satan!"

Och i nästa stund är ögonblicket borta...

Lucka 25: This is England

Först var meningen att ranka de av årets filmsläpp som jag sett på en liten lista. Sedan upptäckte jag att urvalet var så ringa, att en sån ranking skulle ha blivit helt ointressant. Istället valde jag att expandera projektet och tillföra en mer personlig prägel: de bästa filmerna jag sett i år, oavsett när de släpptes.

Se det som en tjänst. Alla dessa filmer är essentiella. Ni måste bara se dem. Ska jag måsta tvinga er?

Hur jag kan minnas dem alla? Filmtipset, baby!

Förresten, jag har inte tid att presentera dem alla på en gång. Jag tar dem en i sänder, så ofta jag har tid - minst en gång om dagen är målet. Som en julkalender! Men med 25 luckor, samt att vi börjar bakifrån, med lucka 25. Och jag skriver så lite eller så mycket som jag vill ha sagt.

---



25: This is England, 2006


Skinheadkulturen växte fram under 80-talet som bara ännu ett mode, ännu en metod att erhålla tillhörighet, identitet, trygghet, bekräftelse utanför egna hemmet och andra klyschor. Ännu en subkultur som kan betyda mer eller mindre i långa loppet. Den hade kunnat bli ännu en länk i den långa kedjan av subkulturer som i dagsläget sneglar österut och mot androgyniteten. Värre kunde det vara.

Skinnskallarna hade bara oturen att etablera sig hand i hand med Margaret Thatchers massarbetslöshet. Arbetarklassen reagerade då som den alltid tycks göra - den nationella känslan stärks, aggressionen eskalerar, och någon måste betala priset. Politikerna är ouppnåeliga. "Inkräktarna" blir offren. Vi har tyvärr sett det här igen, under krisen på 90-talet, och något liknande är återigen i full rullning medan jag skriver dessa ord, under finare skrud än någonsin tidigare.

This is England fungerar så väl för att den behandlar denna olyckliga fusion mellan subkultur och extrempolitik på den gräsrotsnivå där det hände. Jag vet inte vilka värderingar som manusförfattare Shane Meadows närde, men han växte upp under denna period och var själv skinnskalle, och hans historia är skriven med en doft av autenticitet och medkännande även för de mest motbjudande, otuktade samhällselement som han skildrar.

Hans rollfigurer är till en början älskvärda, och när de övergår till något hemskare, så är filmen åtminstone psykologiskt trovärdig, och kan inte avskrivas som propaganda.

Därför blev jag inte bibliotekarie

Alldeles nyss tog jag av mig skärpet från jeansen, för att föra över det till mina byxor som är en del av Postenuniformen. Sedan krängde jag av mig jeansen, och drog på mig arbetsbrallorna. Nu sitter jag här, i Postenbrallorna som inte hålls på plats, och kan inte hitta skärpet.

Jag har förlagt det.

Var är det? Var någonstans är skärpet?

Sedan ska jag bara hitta huvudet och gå på jobbet.

Livsverket var ett bord

Varje samhälle har sina exemplar av "original", märkliga personer man snabbt känner igen, som kanske får officiella öknamn, såsom "Burk-Kurt" eller "Cykel-Ingemar". Denna helg fick jag chansen att se tvärsnittet ur vardagen för en möjlig sådan individ, och kan till och med rapportera direkt från ett "original-näste".

Det blir en lång text, enligt "dålig blogg-etik", men snälla, ha lite tålamod för en gångs skull...

---

I lördags var jag tillbaka i Bureå för första gången på många, många år. Orten i sig ruskar inte liv i några yvigare sentimentaliteter. Jag förhåller mig neutral till min uppväxtort. Den består av samma saker som vilken som helst av rikets små orter; ankommande buss, centrum, affärer, villor, lägenheter, människor, idrottsföreningar, offentliga byggnader, privata byggnader, djur, odjur, alkohol, vattenledningar, badhus, avgående buss och så vidare.

Och så Folkets Hus som överblickar och ombesörjer centrumplatsen. Komplett med bar, biosalong, ungdomsgård och forum. En kväll var jag där, som yngsta åhörare, på den årliga stämman för Kooperativa föreningen. Jag trodde alltid - och blev besviken när jag började utforska omvärlden för att upptäcka eljest - att Konsum var Sveriges ledande åteförsäljare av livsmedel. Umeå raserade min världsbild, och världen blev ett lite mer egoistiskt ställe för varje ny ort jag besökte utanför hemkommunen.

Mitt för Folkets hus ligger busstationen, lite för nära Skellefteå för att särskilt många bussar ska bemöda sig omvägen att åka in. Vill man lämna orten måste man infinna sig på E4:an, och i stort sett äntra bussen i farten. Glöm inte att ställa
dig på rätt sida vägen - östra sidan för färd norrut, västra sidan för färd mot Umeå och evinnerligheten där bortom. Han ni resväskorna med er? Glöm inte tandborsten.

Ärendet i Bureå var att fira Lisbeths 65-årsdag. Hon har fyllt pension och dagen till ära bjöd hon många människor på bjudning på Klostervägen. Många trevliga, glada människor var där, och alla åt vi oss halvt till döds på - om jag inte missminner mig - en femrättersmiddag. Maten tog aldrig slut. Rätt på rätt serverades. Öl på vin dracks därtill. Några av oss - jag själv inte inberäknad - blev rejält på gasen, rödblommiga, pratglada och påstrukna.

En ung herre i sådant tillstånd försvann från festen för en stund, och återkom med en önskan om att jag skulle följa med ut, för han hade träffat på en person från kvarteret som var för bra för att vara sann. Jag vet inte om jag skulle vara vittne eller livvakt. Kanske både och... Jag ångrar i alla fall inte att jag följde med ut.

Vägg i vägg med kvarterslokalen där vi befann oss, låg en slags verkstad där en herre i svårbestämd ålder - låt oss säga bästa medelålder - satt och snickrade denna sena lördagkväll. Han avslöjade att han hade fullbordat sitt livsverk som skulle göra honom rik. Pappa avslöjade senare under kvällen att denna drömmande främling hette Åke, så låt oss kalla honom det fortsättningsvis.

Åke ville visa oss sin hemlighet, om vi lovade att inte stjäla den av honom och bli rika på hans bekostnad. Redan i detta skede sa han att det rörde sig om ett höj- och sänkbart bord. Vi accepterade detta villkor, det blev nåt slags muntligt kontrakt, helt i vår favör, för vi var ju två och han ensam. Under den korta promenaden till hans lägenhet - där han hade installerat sitt magiska bord - berättade han en historia om ett till honom bekant fruntimmer som hade fått problem med ryggen på grund av hans dåvarande köksbord. "Åkes höj- och sänkbara bord" var hans sätt att visa denna kvinna sitt stöd, kan jag väl tänka. "Hela sitt liv" hade han arbetat på denna prototyp.

Men jag är inte säker, för mina tankar var i detta skede någonstans där jag begrundade möjligheten att detta kunde vara mitt livs sista promenad. Åke såg verkligen besynnerlig ut - jag vill minnas att han hade olivgrön fjällrävenjacka, grå mjukisbrallor, och en toppluva ur vilken en ovårdad mörk kalufs stack ut. Han hade tjocka flaskbottnar till glasögon med matchande breda skalmar som längst in var förstärkta med tjocka plaststycken som gjorde att de liknade skyddsglasögon. Jag hade druckit några öl, men var inte berusad. Tankarna blev, om inte annat, spiknyktra under denna gångmarsch.

Väl framme låste Åke upp sin dörr, och vi lät honom gå in före oss, så att vi inte lämnade några ryggar blottade. Han visade oss in i sin boning, vars planlösning var densamma som Lisbeths dito. Skillnaden låg i allting annat. Hallen sken i ett distinkt rött sken från en färgad lampskärm. "Fara å färde", skulle en filmintresserad man i sina bästa år resonera, som känner igen varningssignaler från mången film om seriemördare.

Det nästa som hände var att två svarta, närmast identiska katter uppenbarade sig från ingenstans. "Det här är 'Elvis' & 'Presley'." sa vår värd. "Det var min flickvän som föreslog att den här skulle heta 'Elvis'..." fortsatte han och lyfte upp den ena utan att inspektera dem närmare, "och då kom jag på idén att kalla den andra för 'Presley'"



På detta svarade jag att det var "ett vettigt och logiskt val av namn utifrån omständigheterna." Även om jag inte formulerade mig så väl i just det skedet, så var det i alla fall andemeningen av vad som slank ur mig.

Åke släppte taget om Elvis och vägledde oss in i köket. Det var ett litet, mysigt kök med en uppsättning stolar runt ett litet, cirkulärt, vitmålat köksbord, helt i trä. Belysningen kom från en taklampa, med vitt sken gudskelov, ovanför nämnda bord, som såg "helt ordinärt" ut enligt min första analys. På uppmaning kände vi oss som hemma och slog oss ned, varpå Åke påbörjade sin demonstration.

Han hoppade ned under bordet, försvann utom synhåll, och tillät sina två gäster att för en kortare tidsrymd utväxla konfunderade blickar. Jag böjde mig ned och såg honom skruva på en vev, som var en del av en lyftanordning som satt förankrad längst ned på bordsbenen i ena änden av bordet. Bordsytan framför oss blev instabil och började vingla. Hela bordet blev aningen snett, men ingen distinkt höjning hade skett. Åke gav nu sin uppmärksamhet åt den andra änden av bordets undersida, och började veva på en likadan andorning som var fästad där. Så småningom slutade han veva. Demonstrationen var över. Båda bordsändarna var då på samma höjd...

... inte mer än en centimeter högre än ursprungshöjden!

Och hela bordet vinglade vid minsta beröring. Det var inte stabiliserat. Istället vilade belastningen på ett par hjul, som var en del av lyftanordningen, i var sin ände av bordets diameterlinje.

Ingen av oss utbrast i några superlativ. Min medgäst började ifrågasätta det praktiska i att - i överrumplade gästers lag - tvingas dyka ned under bordet för att genomföra en knappt märkbar höjning, som knappast kan gynna någon, och som gör hela ytan instabil. Åke försvarade sin idé. "Nej, det är ju bara tänkt att underlätta förflyttningen av bordet när man ska städa." Sedan var det meningen att man skulle återbörda bordet och skruva ned det på plats igen.

En stunds diskussion följde, där Åkes resonemang medvetet eller omedvetet missförstods gång på gång. Jag blev bara vittne till detta samtal, med en önskan om att det snart skulle ta slut, utan någon vidareutveckling till fysiskt handgemäng. Åke fick också kritik för att han inte hade konstruerat någon vev i midjehöjd, fästad vid väggen intill bordet, som undanröjde pinan att måsta dyka ned under bordet, mycket opraktiskt, mycket märkligt beteende inför gästerna.

Jag hade inte hjärta att avslöja att Åkes livsverk redan fanns i mångfald på min egen arbetsplats. Vi kallar dem "blockningsbord". Det finns säkert andra benämningar i andra lokaler, ty kärt barn har många namn.

Varpå Åke dök ned under bordet för att återställa bordet till dess ursprungliga höjd. Ett ypperligt tillfälle för oss andra att utväxla nickningar i riktning mot lägenhetens utgång.

Han följde oss till utgången, vi gav honom våra lyckönskningar och tog farväl av Åke, Elvis, Presley och deras kära bord. Innan han hann stänga dörren helt och hållet råkade min vän utbrista i en ljudlig fnissning. Åke befann sig närmare denna obevkäma ljudkälla än mig, och kan inte ha undgått att höra den.

Detta fick mig att - med känslan av lättnad redan i gott minne - i efterhand fundera kring Åkes situation. Kan en sketen uppsnappad fnissning rasera hans Aspbergska verklighet, hans bergfasta tro på att hans ensamma liv kan förhöjas - om än inte mycket, så åtminstone med en centimeter? Kanske är det så lite som krävs för att återfå den kvinna som fick ryggbesvär av hans lilla, runda bord? Eller var hennes ryggbesvär en simulerad ursäkt för att lämna denna märkliga herre?

Finge han ytterliggare en livstid på sig, skulle då Åke kunna höja bordet ytterligare en centimeter?

Jag undrar också vad kvinnan gör nu, dessa dagar. Är hon gift? Har hon barn? Har hon en trygg inkomst i dessa arbetslöshetens dagar? Bor hon annorstädes idag? Hur många centimeter krävs innan hon återvänder till sin Elvis, hussen Åke och hans Presley, och deras gemensamma bord? Jag undrar om de tomma stolarna däromkring en dag ska befolkas av riktiga, lyckliga människor.

I sena natten, när alla gäster hade lämnat lokalen och jag och pappa som sista festdeltagare var på väg därifrån, så såg jag genom fönstret till verkstaden att Åke återigen hade positionerat sig där vid snickarbänken, i full färd med sina myrsteg mot nya, vidöppna millimetrar.

Om det händer

Dessa instruktioner - översatta till svenska av mig själv rakt av - kommer från manualen för federala amerikanska fredsstyrkorna, och ges till frivilliga som arbetar i Amazonas. Den förtäljer hur du ska agera vid angrepp från en anakonda, världens största ormart, som kan svälja dig hel.

---

1. Om du angrips av en anakonda, försök inte fly. Ormen är snabbare än dig.
2. Lägg dig platt på marken. Tryck armarna tätt mot sidorna, och benen tätt mot varandra.
3. Dra in hakan.
4. Ormen kommer att börja knuffas och klättra över din kropp.
5. Få inte panik.
6. Efter att ormen har inspekterat dig färdigt, kommer den att börja svälja dig hel från fötterna. Tillåt ormen att svälja dina fötter och vrister. Få inte panik!
7. Ormen kommer nu att börja suga dina ben in i sin kropp. Du måste ligga helt stilla. Detta kommer att ta lång tid.
8. När ormen har nått dina knän, så ska du så långsamt och med så lite rörelse som möjligt, sträcka dig ner, ta din kniv och försiktigt sticka in den i ormens huvud mellan kanten på dess mun och ditt ben. Riv sedan snabbt uppåt, så att ormens huvud skärs itu.
9. Var säker på att du har kniven med dig.
10. Var säker på att din kniv är vass.

---

Om jag själv fick lägga till en instruktion så skulle den lyda såhär:

11. Var säker på att du börjar läsa dessa instruktioner från punkt 9. Efter punkt 10, fortsätt med punkt 1 och nedåt. När du återkommer till punkt 9, strunta i den, och resten, inklusive denna punkt - alltså punkt 11.

Årets skräck

En vecka till Allhelgona. Vad ska ni se för skräckfilmer i år? Förra året såg jag ingen skräckfilm. Däremot inträffade detta:

Ett gäng busungar ringde på dörren, iförda skitläskiga Halloween-utstyrslar. Deras ultimatum var det sedvanliga - "Bus eller godis!" - och jag hade inget godis. Jag hade jobbat natt, och Halloween tog mig på sängen. Så de sa - och jag citerar - att "Då blir det bus!" Så jag svalde nervöst och avbröt ett "Åh nej..." efter halva meningen.

De bara stod där och stirrade. Jag blev villrådig, så jag stängde dörren. De ringde på igen. Och jag öppnade.

"BU!" sa de allihopa i samstämmighet. "Hjälp!", sa jag, och smällde igen dörren.

Min dörr ligger närmast porten. De gick till mina grannar, men ingen av dem öppnade. Deras fotsteg ekade i trappuppgången när de gick upp på övervåningen.

Jag svär att jag kan höra dem fortfarande, ibland, fotstegen som går uppför trappan, när jag har helt tyst i lägenheten. Jag hör hur de går till grannarnas dörr - OCH LÅSER OPP, och kliver in i deras lägenheter. Hur fick de tag i nycklarna? Har de även mina nycklar?

Grannens hund skäller varje gång porten till vårt trapphus öppnas. Hade jag varit hund hade även jag skällt.

Därför blev det ingen skräckfilm i fjol. Jag tror jag har ett svagt hjärta. Så jag köper godis tidigt i år, och sätter mig framför skärmen.

I år blir det följande:

---



The Man Who Laughs - en stumfilm från 1928. Conrad Veidt spelar skrattmänniskan som i sin barndom bestraffas för någon missgärning som hans far begår. Kungen snittar hans kinder och formar ett permanent leende i hans ansikte. The Man Who Laughs har inspirerat den mest kända Batman-skurken, Jokern, som i Heath Ledgers tolkning belönades med en Oscar på den senaste galan.

Vem litar på en människa som är dömd till att uppvisa en livslångt grinande nuna?



---



Brain Damage - skräckkomedi om en snigelliknande parasit som behöver människor för att fortleva. För att övertala sitt offer fäster den sig vid dess nacke och utsöndrar en hallucinogen drog i hjärnan.

Handlingen låter ju helt befängd, men den handlar egentligen om drogberoende. Alldeles säkert skruvat och roligt skildrat med groteskt överspel. Vi får väl se, vi får väl se...

---



Magic - Storebror rekommenderade den, och idén är ju helt fantastisk: en störd kändismagiker vid namn Corky förtrycks av sin egen buktalardocka. När jag läste att den är skriven av William Goldman - vars bok Which lie did I tell? jag för närvarande läser - så blev valet helt naturligt. Första repliken går så här: "Did you knock 'em dead, Corky?"

---

PS - Det första stycket text var bara delvis sant. Händelserna är sanna. Mina reaktioner och tolkingar av ljuden från trapphuset är fabricerade. Inga djur kom till skada.

PPS - Filmlänkarna leder till de kompletta filmerna. I skrivande stund ligger de uppe på Youtube i bildmässigt högkvalitativa versioner.

Jag pekar mitt kulturfinger

Jag hade långt gångna planer på att ställa upp i Umeå 2014:s årliga novelltävling för 2009, och har börjat skriva på en historia med en snillrik idé bakom. Har klottrat ner ett komplett manus, och har hela förloppet klart för mig. Och skrivandet har gått lysande, så pass bra att jag, en fjärdedel in i handlingen, redan har överstigit tillåten längd för alstret.

Som det ser ut nu kommer jag att hamna i någon slags limbo mitt emellan novell och roman. Jag kan inte bara sluta skriva, men inför just denna tävling är det antagligen bara att kapitulera, gud förbannat. 31 oktober - tretton dagar från idag - ska novellen vara juryn tillhands. Lustigt att mitt tema är att det inte går att tävla i kultur.

Det är egentligen bara en nyversion av en av mina äldsta idéer. Storyn utspelas många decennier i framtiden, där den globala uppvärmningen har gjort klimatet oberäkneligt, där naturen styrs av marknadsintressen, där snålblåsten kan överrumpla den oförberedde, där ungdomar växer upp och formas av en sådan omvärld för att överleva, och där marknaden helt styr kulturen, och helt och hållet avpolitiserar generation efter generation. Det är en utopi för några få, och en mardröm för massorna.

En framtid där ungdomarna har reducerats till att uteslutande prata om känslor, visa känslor, glädja varandra, trösta varandra, skälla på varandra, i full utsräckning vara ärliga mot varandra. Vänskapsband blir konstant hårt beprövade. De byts ut konstant. Att prata om naturen, vädret och omvärlden i allmänhet, är tabu, liksom bortom all kontroll och analys. Vädret som samtalsämne ligger högt över allmänhetens huvuden, det är en sak för de styrande. Det ska bara kännas och upplevas.

Men en person i handlingen ska minnas den tid, då vädret var den lägsta formen av konversation, som ledde vidare mot vida horisonter, mot starka vänskapsband och en känsla av samhörighet.

Den utspelas under en kväll och en natt där ett antal elever ska utexamineras från gymnasieprogrammet för artister via en stor musiktävling i en ensligt belägen, nedlagd skolbyggnad. En av eleverna ska vinna förstapriset som består av en summa pengar och ett kontrakt på tio låtar för multiformatlansering.



Detta ständigt växande fenomen, kulturtävlingar, är samtidens melodi. Och som ett lustigt sammanträffande gick socialminister Göran Hägglund för några veckor sedan, efter att jag redan påbörjat min novell, till attack mot alla kulturelitister som ser ner på alla vanliga människor som uppskattar detta fenomen. Låt dem älska sina Idol-program, tycker han, och det är väl inte så konstigt att han tycker så eftersom kultursfären historiskt sett har haft en tendens att dra åt vänster, och romantisera arbetarklassens vedermödor. Idol-programmen och annan marknadsstyrd kultur är totalt befriad från politik. (Vissa sakpolitiska frågor undantaget.) Här ser han sin möjlighet att bidra till att svenskarna avpolitiseras.

Jag har en känsla av att det skulle gynna de borgerliga partierna. Har jag fel?

Jag följde inte debatten särskilt noga. Min ståndpunkt var ju redan klar, och jag orkar inte lyssna på den mannens gnäll. Det som gjorde mig förbannad var att han helt plötsligt vänder sig till den "vanliga människan" och legitimiserar konstformer som redan är väl accepterade hos allmänheten. Har han umgåtts bland "vanliga människor"? När de pratar kultur, tror han då att de talar om något annat än de filmer, tv-program och låtar som ligger högst på alla topplistor? Knappast troligt.

Men vi då? Vi som föredrar annat? Vi är redan marginaliserade i samtalet. Försöker vi främja någon alternativ, obskyr artist, bok eller film så tystar vi debatten. Vi försöker förklara storheten i vad vi upptäckt, men de andra vill inte höra. De har redan bestämt sig för att inte förstå. Ibland blir någon provocerad, och då blir det vi som måste hålla käften.

Och när jag hörde Göran Hägglund så tänkte jag instinktivt något i stil med detta:

"Här kommer socialministern och menar att den personen gör rätt i att bli provocerad. Han gör rätt i att avfärda mig. Låt ingen jävla kultursnobb komma och säga till dig vad du ska lyssna på."

Jag tror inte han menade så. Men han måste förstå att "vanliga människor" inte fäster någon större vikt vid kultureliten och deras åsikter - om de inte råkar sammanfalla med deras egna. En vanlig människa kanske redan har bestämt sig för att inte förstå de konstigheter som kulturskribenterna propagerar för. Hägglunds utopi är redan här med andra ord. Och hans utspel polariserar oss bara ytterligare.

Och jag bryr mig ju inte om vad andra människor lyssnar på. Lyssna på vad du vill, det spelar ingen roll för mig. Men skulle vi dela smaken för kultur - då bryr jag mig om dig. För det är ju bara en fråga om smak. Det handlar om att känna någon form av samhörighet med andra människor, och gemensam smak kan vara en oerhört snabb genväg dit. Kan inte herr socialminister acceptera det? Att slå en kil mellan folk med olika kulturella preferenser är bara destruktivt i längden.

En trevlig kväll

Idag är jag smått seg efter en kväll på stan. Det blev inte fler än tre öl, men någon måste ha drogat dem för skallen känns på något sätt ansträngd. Det var länge sedan jag drack. Kan vara ringrost.

Mitt nya arbetslag åt middag på Rex, varefter några av oss gick på Pipes of Scotland och drack öl. Att sitta ett sällskap runt ett bord och diskutera sådant som man kan prata om när hämningarna släpper en efter en har sedan länge varit sinnebilden för en lyckad utekväll. Nu infriades den, och det var ju rent ut sagt fördjävla trevligt. Så bygger man upp lagsammanhållning.

Snälla, låt de patetiska utekvällarna på stans diskotek hamna någonstans i marginalen i den förgångna. Att drunkna i drinkar, kvävas i tobaksmoln, vinka farväl till hjärnceller, fastna med skorna i någon klibbig substans på toans kakel, och städa upp i den mentala oredan morgonen därpå - låt mig slippa skämmas igen. Och låt mig slippa dansgolvets köttmarknad. Jag har aldrig varit nåt hett villebråd där ändå.

Kort sagt - låt alla utekvällar vara som igår. Tack för en trevlig kväll. Länge leve alla trevliga kvällar.

Mysterier är bra för dig och mig och alla andra

Gårdagens inlägg fick mig ofrånkomligen att fundera kring olösta mysterier. De finns på riktigt, men drabbar aldrig vanliga människor. När de drabbar vanliga människor så blir de ovanliga människor. De går ut i media, och blir omedelbart offentliga personer. Och vi ser skeptiskt på ovanliga människor, tills vi glömmer dem och de blir vanliga igen. Därför gör sig mysterier bäst i litteraturen eller på film.

De flesta mysterier mynnar ut i rena deckarhistorier, där allting får sin väl eller mindre väl fungerande lösning, som vi kan vara nöjda eller missnöjda med att på förhand ha lyckats eller misslyckats räkna ut. Vill vi känna oss smarta eller överraskade? Det varierar från person till person. Det varierar med humöret för dagen. Det varierar med vår intelligens för dagen.

Sedan finns det historier som inte har för avsikt att servera ett färdigpaketerat mysterium med facit. Gåtan i sig är för delikat för förklaringar, eller problemet i sig självt kanske är det viktiga, eller mysteriet för obehagligt för att avmystifieras. Sanningen kanske är värre än vi kan acceptera. Författaren gör oss en tjänst i att undanhålla oss den enkla sanningen. I stället får våra fantasier fritt spelrum. Vi får rannsaka oss själva. Många tycks bli illa till mods när deras egna fantasier tar dem till mentala utrymmen de sällan besöker. Och vem kan klandra dem? Det är som om de snuddar vid beteenden de aldrig trodde de var kapabla att frammana på egen hand.

Men egentligen handlar det bara om vad människan som varelse - inte du som individ - är kapabel till. Genom åren har de mest bestialiska dåd gått i arv i mänskligheten. Så fort vi hör talas om dem finns de inom oss, i vårt medvetande. Och om vi följer mänsklighetens historia bakåt till dess ursprung - var uppstod dessa dåd då ifrån, i sina originalutföranden?

Är det svindlande? Tell me about it. Jag har inte läst mycket psykologi. Jag kan inte sånt här, och är ganska lycklig över det. Och jag har inte läst Bibeln, som enligt hörsägen ska vara full av missgärningar av de allra mest grövsta slag. Någon blev visst korsfäst. Men han återuppstod. Ursprunget till alla olösta mysterier.

Här kommer några fler ofullbordanden. Jag vill inte på något sätt avmystifiera dem, så jag ska - nej, måste - hålla mig kortfattad. Om jag kan.

---



Ingenjör Andrées luftfärd - Egentligen inget mysterium, för man känner till Andréexpeditionens slutgiltiga öde. Jag har inte läst Per Olof Sundmans roman, men såg Jan Troells filmatisering någon gång i början av rådande decennium, när den gick på SVT. Och så hemsk var skildringen, så hemskt var ödet, att jag kände igen det från min barndom. Jag hade alltså sett denna film som liten grabb, men totalt glömt dess existens. Men chocken av slutets ofullbordande kände jag igen, och jag minns också att jag var hemskt rädd för att bli lämnad ensam som barn. Jag mindes att jag i mitt huvud spelade upp de mest heroiska bravader som räddade Andréexpeditionen, förde den i hamn, men det var så klart inget annat än en dåres hopp.

---



Mustaschen - Huvudpersonen har varit gift med sin hustru i femton år. En dag rakar han av sin mustasch som han haft ännu längre än så. Men när han visar upp sitt förändrade utseende för henne, och en samling vänner, under middagsbjudningen, så påstår de allihop att han aldrig haft någon mustasch. Nej, det är ingen komedi, istället mynnar hela detta absurda scenario ut i ett förvirrande och gripande drama. Om vad? Det vill jag inte göra er björntjänsten att avslöja.

---



Utflykt i det okända - Utspelas i Australien år 1900. Såsom den spelas upp i mitt minne, är Utflykt i det okända en av mina favoritfilmer alla kategorier. Eleverna på en internatskola för flickor åker på utflykt i vildmarken, vid en klippa som kallas Hanging Rock. Fyra av flickorna börjar utforska klippformationen, och tre av dem försvinner spårlöst. En av dem återfinns vid liv strax därpå, men hon minns ingenting av vad som har skett. Tyvärr minns jag hela förloppet därefter högst fragmentariskt.

Jag minns den drömlika stämningen i inledningen. "What we see, and what se seem, are but a dream - a dream within a dream." De hotande klippblocken vid Hanging Rock har ansiktsliknande attribut. Och hela filmen dryper av sexuella undertoner, som en följd av de unga flickorna och pojkarnas mognande. Och som bakgrund mot detta: flickskolans onaturligt strikta - nästan klosterliknande - scen för avhållsamhet. Men på utflykt närmare naturen sker något slags uppvaknande.

Resten av filmen blir någon slags karg realism kring det närmast övernaturliga drömtillståndet.

Det finns så mycket symbolik i försvinnandet att det blir obehagligt att uppleva. Men gör er inga illusioner - två jungfrur är för evigt förlorade för sin abbedissa, och deras öde lämnar mig inte ifred.

---

Det finns många fler att skriva om, men jag tror jag nöjer mig med dessa tre för närvarande. Andra saker pockar på min uppmärksamhet. Hav tålamod.

Följderna av ordföljden

Låt oss begrunda denna rubrik från gårdagens Västerbottens-Kuriren. Jag hoppas, för offrets skull, att han vaknade med en penis tatuerad på benet, istället för - som VK påstår - en tatuerad penis på benet. Om ni förstår skillnaden? Hör av er annars. Jag är inte så säker på att så är fallet nuförtiden.

Pitfall, min tretusende

Tretusen betygsatta filmer på filmtipset i och med gårdagskvällen och efterföljande natt. Den tretusende blev Pitfall, med regi av Hiroshi Teshigahara och manus av Kôbô Abe. Jag valde den för att de två andra filmerna de gjorde tillsammans, Kvinnan i sanden och En annans ansikte, båda är femstjärniga, fulländade gåtor som ifrågasätter våra identiteter och liv i den moderna tillvaron. På ett fullt begripligt sätt dessutom.

Men Pitfall var ett par klasser sämre. Det var deras första försök tillsammans - regissören, manusförfattaren och kompositören - och de prövade väl mest sina vingar. Det är en deckarhistoria som utspelas kring en spökstad där arbetare utan rättigheter utnyttjas mot varandra av en oidentifierbar överhet. I filmen representeras den av en mördare klädd i vitt. Han har ihjäl en anonym gruvarbetare, som av en händelse ser ut exakt som den fackliga ordföranden vid en annan gruva, som börjar nära paranoida tankar, som leder till en konfrontation med ett konkurrerande fack... Och med så lite inblandning som möjligt lyckas överheten kuva de underordnade. De fixar det så bra själva.

Ingen dålig film. Den är rent av ganska bra. Den har ett tänkvärt tema, men är inte särskilt medryckande, inte såsom duons två efterföljande mästerverk. Den stora frågan kvarstår: vad tar jag med mig från Pitfall, som jag inte redan klurat ut själv?

Och nu har jag drabbats av 3000-filmerskrisen. Vart går jag härifrån?

Sent igår kväll gick jag i alla fall till Statoil Carlshem - jag skulle köpa kvällsfika och kakor till filmen, och skulle betala för kalaset. Kassören var den lilla killen som alltid ser så allvarlig, nästan skrämd, ut. Han frågade:

- Vill du ha en kasse?

Och jag svarade, så vänligt som möjligt:

- Nej, tack!

Men han stoppade ändå ner varorna i en kasse. När jag var hemma igen och packade upp så hittade jag, utöver allt jag betalat för, en stiftpenna av Postenmodell.

- JAG ÄR INTE FARLIG, vrålade jag in i kylskåpet. Jag accepterar inga mutor.

Sen stängde jag kylskåpsdörren och såg en liten besvikelse till film.

Phil Ochs

Outside a small circle of friends

Look outside the window, there's a woman being grabbed
They've dragged her to the bushes and now she's being stabbed
Maybe we should call the cops and try to stop the pain
But Monopoly is so much fun, I'd hate to blow the game
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends.

Riding down the highway, yes, my back is getting stiff
Thirteen cars are piled up, they're hanging on a cliff.
Maybe we should pull them back with our towing chain
But we gotta move and we might get sued and it looks like it's gonna rain
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends.

Sweating in the ghetto with the colored and the poor
The rats have joined the babies who are sleeping on the floor
Now wouldn't it be a riot if they really blew their tops?
But they got too much already and besides we got the cops
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends.

Oh there's a dirty paper using sex to make a sale
The Supreme Court was so upset, they sent him off to jail.
Maybe we should help the fiend and take away his fine.
But we're busy reading Playboy and the Sunday New York Times
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends

Smoking marihuana is more fun than drinking beer,
But a friend of ours was captured and they gave him thirty years
Maybe we should raise our voices, ask somebody why
But demonstrations are a drag, besides we're much too high
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends

Oh look outside the window, there's a woman being grabbed
They've dragged her to the bushes and now she's being stabbed
Maybe we should call the cops and try to stop the pain
But Monopoly is so much fun, I'd hate to blow the game
And I'm sure it wouldn't interest anybody
Outside of a small circle of friends

89-98

Redan efter en och en halv vecka har jag lyssnat sönder Bear Quartets nya skiva 89. Jag har hört låtarna så intensivt att de i sitt grundutförande numera är lagrade någonstans inombords. Det betyder att den är en favoritskiva. Fortsättningsvis kommer jag inte att behöva den fysiska CD:n. Dess stämda pukor har fastnat i den förlängda märgen, som reglerar kroppens hjärtverksamhet, andning och reflexer.

Vill ni ha den av mig? Skivan alltså - inte min förlängda märg.

Många av Bear Quartets skivor sitter där. BQ är en del av min kroppsrytm. Det är därför jag kan te mig så lugn och behärskad.

Skivan heter 89. Vad gjorde jag 1989?

'89 var jag nio år gammal, och genomgick väl under året en uppdatering från lågstadium till mellanstadium. Jag minns att jag motsträvigt började gilla en tjej i klassen som jag bara ett par år tidigare hade sett peta snorbusar, varpå hon stoppade dem i munnen och svalde, och hon upprepade denna procedur om och om igen med en glödande intensitet. Hon kände sig iakttagen och mötte min blick. Då skämdes jag och tittade ned i bänken. Ack, kärleken är så väldigt irrationell. Vilken okontrollerbar del av kroppen behärskar kärleken?

'89 var jag förmodligen ointresserad av musik. Killarna i klassen lyssnade på Guns N' Roses och Metallica, men jag kan ge mig fan på att de var lika ointresserade som jag. De lät bara sitt ointresse skina tydligare tills det blev en attityd som yttrade sig i t-shirts och jumpers med favoritbandet för dagen. Men det fanns ju bara två favoritband. Snart var trycken urtvättade. Själv smög jag med farsans Simon & Garfunkel-vinyl. Såhär hette den: Parsley, sage, rosemary & thyme. Det fanns bara ett sätt att lyssna på den: hemmavid. Med hörlurar. Kompisar kunde ringa på dörrklockan helt oannonserat på den tiden, och då ville man inte bli ertappad med två lena mansröster i högtalarna.

'89 började jag lira fotboll i Bureå IF. Vår årskull var bedrövligt dålig. Somliga år förlorade vi varenda match. I detta sällskap var jag en av ljusglimtarna. Min kropp utvecklades snabbare än de övrigas. Den var huvudet högre än många andras. Och förflyttade sig snabbare över planen. Våra ständigt dåliga resultat lärde mig att strunta i laget. En match mot Ragvaldsträsk förlorade vi med 16-1:

- När min formation var inne på planen släppte vi bara in två mål, konstaterade jag.
- Håll käften, sa min bäste vän i laget som spelade i någon av de två andra formationerna.

Det var fullkomligt legitimt att strunta i de övriga på planen. Jag lapade i mig av berömmet och såg ned på de övriga. Men jag behöll det för mig själv. Blyghet förbjuder alla andra yttre förhållningssätt. På fotbollströjan ska man bara ha sitt nummer. Man ska bara veta sin plats på planen. När jag äntligen hittade något att stoltsera med var det förbjudet. Det var förvirrande.

'89 meddelade mina lärare, när vi hade kvartsamtal, att jag skulle räcka upp handen oftare, och att jag måste våga ta för mig mer. Det hade nämnts tidigare, och det skulle nämnas igen. Alla lärare hade samma besked en gång varje termin i nio år: "Jätteduktig, jobbar bra, jättebra resultat - men måste våga ta för sig mer." För dem var det bara ett besked i raden av besked till en unge ur en hoper ungar - för mig blev varje likartade besked ett i raden tills de formade ett mantra i mitt huvud.

Värst var högstadiet, där vi hade olika lärare i nästan varje ämne. Varje gång lärarna skulle bedöma mig fick jag höra att jag var duktig, men att min personlighet var fel. Jag försökte förändra mig, men det gick inget vidare. Några småsaker jag gjorde - för världen och mina medmänniskor helt obetydliga - minns jag än idag med skam. De hamnar någonstans mellan rackartyg och nedrigheter. Lyckligtvis gav jag upp försöken. Grundskolan har genom åren format många livslånga vänskapsband runt om i landet. Själv har jag idag inte kontakt med någon från tiden i Bureskolan.

Till gymnasiet anlände jag helt övertygad om min otillräcklighet som person. Jag undvek alla som undvek mig. På Balderskolan fanns många sällskap där man kände sig obekväm. Första skoldagen skitsnackade en klasskamrat om mig utanför toaletten jag befann mig på. Vi skulle dela skåp, och hade av någon outgrundlig anledning köpt varsitt hänglås. Vårt första samtal handlade om att det var dumt att vi båda hade köpt hänglås. Det var efter det jag gick på muggen. Ett hänglås med nyckel gick att köpa i skolans cafeteria och kostade fyrtio kronor.

Min skåpkamrat visade sig strax vara klassens mytoman. Helt oförhappandes berättade han rakt ut i klassen mitt under en lektion att han hade 5:a i biologi. Han skröt om sina atletiska bravader som var i elitklass för juniorer, trots att han var överviktig. Kroppen var kort och hade den mest cirkulärt uppblåsta form jag någonsin skådat. Han blev en personifiering av ett stående skämt i klassen, tills han i mitten av andra terminen långsamt började pysa. Han gav upp studierna efter otillräckliga resultat. Och skämtet blev gammal skåpmat. Han som såg ner på mig första dagen.

Jag lärde mig läxan. "Håll låg profil, förbli lång och tanig." Men de andra växte ikapp och förbi.

Så '96 slutade jag med fotboll. Då var de andra lika snabba som jag. De var längre också. Jag degraderades till vänsterback. Och det var inget kul. Jag lämnade laget och blev musikintresserad. Musikintresset utvecklades till en stillasittande besatthet. Jag blev lagom tjock. Inte längre tanig.

'98, nio år efter att de startade, just som jag var på väg att växa färdigt, hörde jag för första gången The Bear Quartet. De sjöng om människor som känner sig utanför, och menade att de är helt okay ändå. Och de sjöng det på ett sätt som gick att läsa mellan raderna. Ungefär som Trasdockorna, fast mer sofistikerat förstås. Jag lärde mig läsa mellan raderna. Det skrivna ordet fick en helt ny charm och innebörd.

'98 tog jag studenten. Allt var över, när det just hade börjat. Mitt betygsnitt var mitt emellan godkänt och väl godkänt. Det året hade vi fått nya skåp som vi inte delade med någon. Hela sista terminen hade ett halvt A4-ark legat där på botten av skåpet. Det var vänt upp-och-ned, så jag trodde det var ett blankt papper. Sista veckan skulle vi städa ur skåpet, så jag plockade upp lappen och på baksidan stod följande text, skriven på dator med Times New Roman som teckensnitt, storlek 24 punkter ungefär: "Henrik älskar Ermina 4-ever!!!"

Det var nyheter för mig. Antagligen föråldrade nyheter för henne. Lappen hade legat där i åtminstone sex månader. Så jag gick omkring och letade försynt efter Ermina, vem det nu var. Jag ville reda ut begreppen. Men alla betygen var satta och skolan var därför mestadels tom på elever. Skolplikten var över för alltid, och ingen Ermina fanns längre kvar på skolan. Så jag slängde lappen med allt annat skräp. Kvar fanns bara känslan av något oförlöst. Jag hade just börjat smida på min identitet när järnet togs ur elden.

Så '98 stängde jag för sista gången mitt förbannade skåp. Jag förlät min gamla skåpkamrat. Men slutet blev lika abrupt trots det.

Ni är avatarer

Kära allihopa, jag mår bra och ska ut på fest ikväll, här på Ålidhem och sen vete gudarna, vidare ut i natten antar jag. "Vi" består av de fem icke önskvärda som fick sluta på Posten till veckan, plus någon till kanske och så undertecknad. Jag ska försöka leda oss till Scharinska villan. Har aldrig varit på någon Shape Up tidigare. Ryktet säger att det är stället där man kan luta sig mot väggen och stirra på likasinnade människor som man delar musiksmak med. Vi kanske är så lika att vi inte ens behöver prata. Vi bara nickar respektfullt åt varandra och känner en enorm gemenskap. Sen upptäcker jag att jag står på toa och stirrar på min spegelbild.

Min första fylla sedan Kulturnatta.

Lillebror har flyttat till Stockholm för att plugga filmvetenskap. En efter en försvinner ni, era djävlar. Snart är ni avatarer på min datorskärm allihopa, och kan inte se mig vinka. Jag måste installera min webbkamera snart. Men inte förrän jag har fixat med många andra saker här hemma. Det är det sedvanliga - tvättning, städning, diskning, osv. Allt djävelskap som nattpass kan ställa till med.

Jag har också börjat skriva en novell som jag har stora planer för. Varför tänkte jag inte på det tidigare? Man känner sig mindre bakbunden än när man skriver för film. Mer än att det går väldigt bra kan jag inte avslöja. Det går bara inte. Allt som är mitt bär jag med mig.

Inte övertygade?

Armarna i kors? Låt knuten lösas upp, lyssna på det här, och gör det högt.

En uppsättning flyktiga rävar

På jobbet igår övergav jag den låtlista som tonsatt det sugande oljudet från maskinerna som tonsatt den låtlista som tonsatt det sugande oljudet från...

Jag skapade mig en låtlista av absoluta personliga favoriter för att sparka igång mig själv när arbetet gick tungt. Teenage Fanclub. Stina Nordenstam. Elliott Smith. Och Ministry! När arbetskamraterna öppnade munnen för att säga något filtrerades det alltid genom Al Jurgensens "Connect the goddamn dots!", och jag fick utifrån kroppspråk och läpprörelser själv dra strecken mellan prickarna för att forma bokstäverna som blev orden som blev instruktioner. Föga förstod jag att det så småningom blev en del av problemet. Visdomsord blir till slitna klyschor när de upprepas i oändlighet. Landskapen som formas av ackompanjemanget blir ovårdade hemvistelser man vill komma bort från. Gammal dragningskraft kan lätt avmagnetiseras när man vistas där alltför länge och drar dit hela sin vardag.

Det jag vill komma till är att så fort jag började slumpa hejvilt bland MP3-spelarens hela låtkatalog så dröjde det inte länge förrän denna låt uppenbarade sig:



Var Fleet Foxes kom ifrån har jag ingen aning, men de har funnits där hela tiden och jag har inte brytt mig. Först trodde jag det var en av lillebrors upptäckter, för det låter som nåt som han brukar upptäcka för egen och andras vinning. Men det var faktiskt inte han heller, och så vitt jag minns har han aldrig nämnt Fleet Foxes - ännu. Men snart så...

Nästan som i trance lyssnade jag in mig via youtube, sedan helt och hållet i trance gjorde jag mitt livs första beställning via cdon on demand, laglig nedladdningsbar musik. För begäret blev omedelbart och övermäktigt. Och tanken slog mig: är det inte så här illegal och legal nedladdning ska samverka. Köpte även Bert Janschs remastrade LA Turnaround.

Låt inga spellistor styra era liv. Shuffle & repeat, och innan ni vet ordet av är ni avantgardister själva och ni mår bra och inspirerar till stordåd.

Sweeney Todd

När jag i slutet av året ska sammanfatta årets bästa nya filmupplevelser kan jag inte inkludera denna pärla, för jag såg den första gången redan 2008. Så jag skriver om den nu istället.

Benjamin Barker har levt i exil den senaste femtonårsperioden och blivit berövad fru och barn. Allt på grund av en bitter gammal domare, Judge Turpin (gestaltad av Alan Rickman, en av mina favoriter), som - när han en gång fått upp ögonen för henne - inte kan få Barkers fru ur tankarna. Judge Turpin använder sitt vapen - lagboken och sitt eget tolkningsföreträde - för att få vad han vill. Benjamin Barker blir historia. När hans sorgliga skepnad återvänder till London efter 15 år är det i form av Sweeney Todd, demonbarberaren som tar sitt gamla hem på Fleet Street som bas för att utkräva en gruvlig hämnd.

Ett inte helt ovanligt fenomen på film är att huvudrollens bakgrundshistoria är hans egen stora antagonist. I Tim Burtons musikal Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street återfår huvudrollen (spelad av Johnny Depp, som Oscarsnominerades för sin roll) meningen med sitt liv i detta sångnummer, där han återförenas med sin egen bakgrund och får en chans att ända femton års ältande:



I samma sång presenteras vi på ett försiktigt sätt för en alternativ framtid för Todd i form av bagaren Mrs Lovett (Helena Bonham Carter), som gör "de sämsta pajerna i London". Under hela filmen har han frälsningen inom räckhåll - hon bor på våningen under hans - men han blundar för den. Hon ger inte upp, och går med på en lika makaber som lukrativ affärsidé som jag inte ska avslöja här. Något riktigt ruttet försiggår på Fleet Street.

Men, om han nu lyckas nå sitt mål, vad väntar härnäst för Sweeney Todd?

Filmen är en smått genialisk musikal om ältande och hämnden som drivkraft för att få ett slut på det - och den skada det åsamkar omgivningen under förloppet. I andra musikaler brukar handlingen bromsas upp till förmån för ideliga sångnummer som ska ge uttryck för rollfigurernas känsloliv, och i förlängningen knuffa vårt humör i samma riktning. I Sweeney Todd är ändamålet med musiken inte annorlunda, men medan detta sker drivs handlingen framåt, rollfigurerna fördjupas och vi får se en situation belysas från två eller fler helt skilda perspektiv, inte sällan förhöjda med ordentligt svart humor. Sweeney Todd innehåller inga tomma transportsträckor. Hans historia blir aldrig tråkig att följa.

Filmen manipulerar dig att inledningsvis sympatisera med Sweeney Todd. Men när blodet så småningom formligen börjar spruta, så kanske du misstycker till hur historien har utvecklat sig, du kanske tar avstånd från vad du ser, men i så fall är du inte fel ute. Varje hämndcykel är till för att brytas. Om den här filmen kan få dig att förstå varför, så har den lyckats, oavsett hur det känns i magen. Ser man på film bara för att må bra, missar man ett helt universum av karaktärsdanande upplevelser.

Jag skulle rekommendera den här filmen till var och en som inte skyggar för grafiskt våld. Mår du illa av den varan, så tror jag att poängen med filmen på nåt sätt redan nått fram till dig. Låna den på Umeås stadsbibliotek gratis. Men inte nu, idag, för ännu har jag fem dagar kvar innan jag måste återlämna den.

Topp tre - TV-serier vars existens jag börjat betvivla

Har man inget vettigt att säga, säg det då med en lista.

TV-serier så obskyra att jag trodde jag fantiserat fram dem själv i min barndom och sedermera gjort till verklighet - vilket de visat sig vara trots allt, fastän ingen hört talas om dem, trots att de bevisligen existerar eller åtminstone har existerat, men inget upphör ju att existera så länge vi minns dem, så länge vi inte börjar inbilla oss att det är inbillning:

---

3: Goda grannar



2: Automan



1: Titta, han flyger



---

Det postala ökenlandskapet

Jag antar att världen brinner av längtan efter en statusuppdatering från kärnan av den sydligast belägna avkroken av Ålidhem. Vad gör du, Henrik, nuförtiden, och varför skriver du inte i din blogg?

Inget. Jag vet inte. Jobbar i motgång, mot medgång. Är så bedrövligt less på det postala, men vad har jag för alternativ? Eh? På väg hem från arbetet sa en kollega, som såg fram emot helgen, såhär: "Det var -en- dag avklarad..." Jag frågade om han skulle hem och rita ytterligare ett kritstreck på tapeten.



Första dagen efter semestern anlände jag på brevterminalen fullmatad med energi, vägde mig på golvvågen för tidningsbuntar, två kilo över normalvikt och stark som en oxe. Beordrades att köra en maskin, dansade min väg till nämnda maskin, lekte mig igenom program efter program, ort för ort finställde jag brevbärarnas post. Vid just den här övningen springer man fram och åter i en tvådimensionell verklighet, längs en imaginär rak linje som löper parallellt med maskinens längd. Det påminner mig om en övning som i fotbollssammanhang kallas för "Idioten". Den enda skillnaden är att den som fotbollsövning sker i ett intensivare tempo, och under en mycket kortare tidsrymd, fram och åter och fram igen och åter igen som en Idiot.

I postala sammanhang brukar Idioten, under normala omständigheter, innebära att man får avlösning efter ett par timmar om man så vill. Men semesterplanerarna hade serverat oss frivilliga förstaperiodssemestrare en brist på maskinkunnig personal, så inga avbytare fanns tillgängliga. (Ett tips till de ansvariga för detta är att nästa år utbilda några frivilliga semestervikarier i den ädla maskinkörningskonsten. Det är inte så svårt som de vill få det till, och vikarierna är begåvade, mer begåvade än oss luttrade ordinarie. De lär sig givetvis en övning som man lika gärna kan kalla Idioten på nolltid.)

Arbetspasset var tolv timmar långt, med en timmes rast i mitten, plus ett par kortare avbrott. Efter den långa promenaden hem var jag så trött att jag somnade på sängens överkast, fortfarande iförd full arbetsmundering, med undantag för skyddsskor. Vaknade efter ett par timmars sömn och försökte ställa mig upp för att gå och lägga mig på ett korrekt sätt. Men benen lydde inte mina order så armar och händer fick slita av mig utstyrseln så jag kunde rulla runt, och på något sätt ålade jag mig dit inunder täcket som utlovade en förlängd tidsfrist, en total bortdomning av kropp och hjärna på det bästa sätt som finns. När jag anlände på arbetet följande kväll hade jag fortfarande ont i hela kroppen, men bristen på maskinkunnig personal var minst lika ihärdig.

Det finns en traumatiserande sanning i varje återkomst från varje semester, när man återkommer till ett understimulerande slit, från en ledighet fylld av så många löften och erbjudanden att man bara hinner ta del av bråkdelen av dem. Det här arbetet är en stor del av ditt liv, är du nöjd?

Och innan man har hunnit indoktrineras i den här vardagliga lunken har man en eller ett par veckor av bearbetande framför sig, efter den inledande och totalt paralyserande chocken. Men det dröjer ytterligare en tid av mental öken innan man kan glömma bilderna som sommarvärmen förde med sig. Här är jag nu. Till slut är det inte svårare än att borsta bort eller duscha av sig brevdammet som klibbat fast i plytet. Ditåt strävar jag.

Men fram till dess är det tungt. Jag minns när jag hade ett gott självförtroende. Och jag tror jag minns varför jag upprätthåller den här bloggen, även när det känns som ingen läser. När hela terminalen var i Piteå tidigare i år(?) hamnade jag återigen i en diskussion med en äldre kollega som försökte övertala mig att bli gruppchef. Han tyckte att det var farligt att sluta utvecklas inom sitt arbete, och "bara" nöja sig med det man har. Då kontrade jag med att det faktiskt finns en fritid att utvecklas på också. Har man ett understimulerande arbete kan man utforska möjligheterna i det man helst ägnar sig åt på sin egentid, när alla möjligheter ligger framför en. Den andra halvan i det som är personen som är jag och du. Han hade inga invändningar mot det. Jag skriver här och annorstädes för att det är kul.

Några påstår att vi gifter oss för att vi behöver ett vittne till våra liv. Nå, tills jag hittar min fru och mina två och ett halvt barn, så får jag nöja mig med det näst bästa. Mina närmaste flyr staden en efter en, och jag längtar efter att se dem igen, men fram till dess har jag bloggen, min blogg som är mitt närmaste vittne.

Mitt liv som hund

Ny version av en gammal dikt:

---

Ute skyggar regissörens hund
när åskan mullrar för en stund
varje hårdför instruktion
kräver en motreaktion
så gny med mig ett tag
för regnet vräker ned
och öronen de slokar
här står vi som två tokar
i någon slags tillflyktsort
och skäms för nåt fel vi gjort

- Eländiga byracka
jag måste få snacka
kom hit på en gång
under mitt taksprång
denna tunna barriär
mellan ett oväder
och en tveksam karriär
visst kunde jag en gång agera
men jag är inte så säker numera
för husse är en tyrann
en orkan till man

Men varför lyssnar du på mig
det här är välbekant för dig
för husse regisserar ditt liv
slår ned på vartenda fel,
så fort du är instinktiv
stympar han ditt överspel
tills du hittar din plats
lättregisserad
väldresserad
en kliché i ett manuskript
med svansen helt avklippt

I min hand håller jag ett besked
om mitt omedelbara avsked
så fort sista åskan ekar
sticker jag dit hoppet pekar
lämnar kvar min våta päls
att axlas av någon stackare
tills filmen färdigställs
- och som en snar effekt
blir vädret perfekt,
så - lättare i kropp, lättare i själ
slänger jag min dräkt
och klappar regnhunden farväl



---

Nu är jag här

Jag är åter hemma i Umeå, sedan ett par dagar faktiskt. Vid såna här längre uppehåll från att skriva så bävar man inför att börja på nytt. Man måste återkalla allt man varit med om, defragmentera alla minnesfragment, frilägga de goda bitarna och försöka hitta nån röd tråd dem emellan. Ju längre man väntat, desto mer mentalt arbete måste man utföra. Jag undrar hur man ser ut när man tänker? Inte som vanligt, tror jag. "Vad tänker du på?", den frågan har jag fått åtskilliga gånger, som brukar ersättas med "Vad fan är det som är så roligt?" när jag tänker på nåt kul.



Nu tänker jag på vad jag gjorde under semestern. Inte var det mycket, och det var kul och obeskrivligt skönt. Min brorson, som fyller två i höst, pratar och sjunger som ett rinnande vatten, en ständigt läckande kran närmare bestämt, även om det i ärlighetens namn inte hörs så mycket begripligt ännu. Men snart så. Han har bland annat givit mig ett nytt namn. Jag är numera "Binte" med hela släkten. Jag saknar honom redan.

Men nu väntar jag bara på att semestern ska ta slut. Jag vet inte ens när jag börjar på måndag, eller tisdag kanske, eller onsdag möjligtvis? Med lite möda kan jag nog räkna ut svaret. Men det får vänta till på söndag kväll. Vad annat kan man göra? Den sista skälvande helgen har börjat. Snart ska jag börja sortera arbetspass igen, bunta ihop dem så de blir till veckor, som blir till... jag tror det räcker så.

Turné

Om några timmar landar storebror, hans fru och min brorson i Umeå, och ytterligare ett par timmar därefter ska jag ansluta till hela sällskapet hos morsan och Roger. Låt turnerandet börja! Låt det vara för evigt! I minnet alltså!

Jag har varit ganska isolerad och asocial i en och en halv vecka nu, så talcentrat i hjärnan är helt förtvinat. Nu får jag damma av det gamla området, träna opp det igen på väg till bussen, öka blodcirkulationen däri och omkring. För ibland hamnar jag i djupa formsvackor där jag till och med kan drabbas av en lättare stamning. Som när jag återvände från tandläkaren till en redan påbörjad lektion en helt vanlig skoldag på högstadiet. "Förbannat, jag glömde kallelsen hemma. Hur ska jag kunna bevisa magistern att jag inte varit på Konsum och köpt godis? Jag måste låta övertygande", hann jag tänka innan jag öppnade dörren till klassrummet. Alla tittade upp från böckerna och på mig. Det var dags att prestera. Nåt i stil med följande slank ur mig:

"Javahari... Jatavari... (tung suck) Jag. Har. Varit. Hos. Tand. Läkarn..."

varpå någon, jag tror det var Ratte, längst bak i rummet skrek:

"Det tror vi inte på!"

---

Nu blir jag borta ett tag. Kvar lämnar jag Angeles, en låt från Elliott Smith - Either/Or, en annan bländande skiva jag nyss upptäckt. Men ta på er glasögonen innan ni beger er ut på er stora tripp, annars kan upplevelsen bli såhär:

Sommarens soundtrack

Varför har jag inte lyssnat mer på Sonic Youth - Rather Ripped tidigare? För att jag är dum i huvet. Upprepa inte mitt misstag. Om ni inte gillar musiken så innehåller videon en katt (purr purr) och Kim Gordon (purr purr).

Sonic Youth Jams Run Free
Uploaded by genepinkrusty - Independent web videos.

Gitarrbombardemanget som startar efter 2:10 och sträcker sig över resten av låten är inte av denna värld.

Ekot från diskbänken

Vaknade nu på morgonen av att högerhanden kliade mig på skallen, på området där skalpen täcker vänster parietallob från insyn. En indikation på att det är dags att fundera igen.

Varför lyckas aldrig mina impulser övertala mina rationella beslut att samarbeta, eller ens kompromissa?

Jag minns en traumatisk upplevelse från förr. En vanlig kväll i vårt hem i Bureå för många år sedan kastade jag en torr, hopknövlad handduk mot lillebror. Han lydde sin första impuls: att undvika projektilen av det hemska materialet frotté. Så han vred sig motsols i ett kvarts varv och dunkade pannan i diskbänken med en ljudlig smäll. Han skrattade. Oskadd? Vem vet...

Varje gång jag får en impuls att göra nåt hämmas den av ekot från smällen den kvällen.



Detta förstärks av en outsinlig källa till dunkla fantasier. När jag som liten lydde nån impuls att simma vid bråddjupa vatten i havsviken utanför stugan, blev jag alltid lätt panikslagen när jag plötsligt inte kände botten med stortåspetsen. Nog förstod jag att det, där nere på djupet, inte fanns några mytologiska bestar. Men kanske likväl en gädda som kunde bita en ung pojke i tasken, hur oskuldsfull han än var.

Farligt, farligt, även om gäddor inte lever i saltvatten. Fantasier kan vara urskillningslöst farliga.



I filmen Jumper återser en tjej, anställd på en bar i någon amerikansk stad, för första gången på många år en gammal klasskamrat. Det sista hon såg av honom var en vinter när isen sprack under honom och han försvann ned i en strömmande flod. Sedan var han alltså spårlöst borta i många år, tills just denna dag när de återses i baren där hon jobbar. Hon nappar nästan omedelbart på hans erbjudande att åka iväg på en resa till Rom. Hon lämnar alltså arbetet och hemmet därhän, och följer impulsivt med en kille hon knappt känner på en resa till andra sidan jorden. Givetvis hamnar hon i trubbel och är nära att dö på kuppen.

Filmen är usel. Den är blott och enbart riktad mot människans känslospektrum. Det finns för många logiska luckor. Till exempel denna: När killen, den gamla klasskamraten, helt oannonserat dyker upp efter så många år kommer hon inte på tanken att fråga honom hur han kunde överleva under isen, eller varför han bara försvann därefter, eller varför han aldrig hörde av sig. Hon bara följer med honom till Rom. Tror ni på det? Ni som inte sett filmen, och befinner er i ungefär samma sits som henne, undrar ni inte hur han klarade sig? Nejdå, jag säger inget. He he he.



Men visst - jag tror att vi alla längtar efter att vara impulsiva, och jag har hittat en metod för att vara det. Jag skriver. Impulserna styr hela skutan längs färden, för den på kollisionskurs - för alla historier är ju uppbyggda kring en konflikt av nåt slag. Fantasin skakar om färden, gör den farlig, nafsar dig i veka livet. Logiken fungerar som övervakare lite på distans, påpekar när du är helt fel ute, när du är helt jävla smaklös. Och plötsligt har jag hittat ett perfekt samarbete mellan dessa instrument. Det jag frågade efter i inledningen.

För en stund är tillvaron komplett, alla bitar på plats. Jag har kommit underfund med detta själv, även om jag tror det är en allmänt vedertagen metod. (I så fall återuppfann jag hjulet. Vilket slöseri med tid!) Och jag tror jag förstår varför professionella författare känner att de inte bara vill skriva - de måste skriva. Det kompletterar deras liv.

Impulser och fantasi spelar i dagsläget ingen större roll i tillvaron. De för mig inte längs några nya vägar. De har i viss mån format min humor. Men på den fronten tror jag inte att jag skiljer mig särskilt mycket från andra. Det kan låta tråkigt, men jag tror inte det finns så många som ser mig som en tråkig person. Jag har mina misstankar om en. Vi delar arbetsplats.

---

För några kvällar sedan började jag skriva kortfilmen jag hade planerat att skriva under semestern. Rivstartade med fem sidor på en halvtimme. När jag läser dem nu har mitt rationella sinne inga invändningar. Grön smilande gubbe. Första regniga dag ska jag fortsätta.