Självmål

Har ni sett Aftonbladets hemsida idag?

På vilket sätt gynnas deras "Vi gillar olika"-kampanj mot främlingsfientlighet av en romersk salut, sedermera mer känd som Hitlerhälsning, tillsammans med en applåderande publikskara?

Se bara på den där öppna handflatan till vänster:



Det är förstås handleden som gör hela skillnaden. Bort med den. Eller vinkla den i riktning mot bildens djup så att den ser ut att tillhöra en trafikpolis. Som det ser ut nu fungerar handflatan bäst som illustration för det sista ni ser innan ni slår er för pannan. För det här går ju bara inte.

Nåja, kampen mot intoleransen går vidare och vi är väl alla tillräckligt förnuftiga för att inte falla till föga för uråldrigt symbolspråk.

DJ Hångel ollar TV4:s mikrofon

Expressen rapporterar om SVT:s bristande respekt vid valvakan när de lät Kristian Luuk intervjua förlorarsidan med sin sedvanligt skojfriska och lättsamma ton. Vidare redogör de för de kraftiga motreaktioner detta har åstadkommit från åskådarhåll.

Slutligen föregår de själva med gott exempel och visar till höger om artikeln hur man bedriver seriös television (klicka på bilden för att se i större format):

Hej, Sverigedemokraterna!

Det har sagts mig att ni i Sverigedemokraterna är väldigt duktiga på att avläsa och tolka statistiskt material.

Min storebror påpekade för ett tag sedan att ni kanske skulle komma till hemska insikter om ni granskade statistiken rörande andel män, oavsett etniskt ursprung, som är förövare vid våldsbrott? Jag tycker det är hemska siffror, och än hemskare blir det när det så sakteliga klarnar för mig att jag själv är man!

Ska vi deportera män? Jag vill då rent ut sagt inte bli deporterad. Hjälp mig istället att integreras i det fredliga, svenska samhället, även fast jag aldrig blivit dömd för något våldsbrott och inte medvetet planerar att utföra något, men vad tusan, hjälp mig att bli mindre våldsam. Finns något i er integrationspolitik som hjälper mig, SD? Nej just ja, ni för ju ingen integrationspolitik överhuvudtaget. Jag antar att jag får bita i det sura äpplet och bli våldsam, när det trots allt ligger i min natur, även om det bär mig emot. För jag måste även erkänna att jag känner och ibland språkar med andra av samma kön, ingen av dem heller dömda, men man kan bara konstatera -
vi är alla män och vi är våldsamma.

Att integrera oss kostar skattebetalarna för mycket pengar. Deportera oss istället. Och gör det innan det är för sent - jag ser nämligen redan tecken på att männen börjar erövra de viktiga positionerna i samhället.

Vänligen,
Henrik Sjöstedt.

The Proclaimers - inte så tajta som jag minns...

...eller vad säger ni? :D

Paradiset skärskådat

Låt oss öppna en ask Paradis från Marabou och belysa en förborgad fläck på det svenska samvetet:



Moralpanik! I Marabous gulblå vision för paradiset befinner sig alltid den vita i centrum, omgärdad med en stab av svarta slavar. Förtäckta rasistiska budskap sprids som en farsot vid sammankomster präglade av välvilja, givmildhet och mottaglighet. Födelsedagar, julaftnar, bröllop, midsommaraftnar, säg mig, när satte du senast ned foten och tackade nej till en pralin från paradiset?

Jag beklagar att behöva vara den som förstör alla era fina gamla minnen på det här viset. Men det måste göras!

Spiralerna

Något märkligt hände en natt på jobbet i veckan - under ett samtal med en kollega försökte jag ivra för seriealbumet Uzumaki - spiralerna som jag läste för några år sedan. Tyvärr är vi alltid fångna i vår språkliga oförmåga, inte minst i såna lägen. När underverket i fråga kom på tal vällde all dess sublimitet över mig, och hur förmedlar man den med hjälp av alla världens meningslösa klyschor man anammat och idisslat vardagar igenom?

Att bara bedyra att något är sublimt är ju helt lönlöst så jag försökte inte ens. Istället höll jag fram högerarmen som hade knottrat sig. Sedan beskrev jag handlingen, tyvärr mer kortfattat än så här:

Invånarna i en liten japansk kuststad drabbas av en kuslig mani för spiraler. Det är formen i sig som först fascinerar några individer. De börjar forma några vaga idéer kring dess överlägsenhet visavi alla övriga upptänkliga former. Idéerna frodas och växer samman till någon slags ideologi, och en man börjar experimentera med att forma några av sina kroppsdelar till spiraler. När han slutligen formar hela kroppen till en spiral avlider han i processen (bilden när hans anhöriga upptäcker kroppen fick mig att ramla ur stolen). Vid kremeringen bildar askan efter hans kropp ett mäktigt spiralmönster i himlen och det blir startskottet för förbannelsen som tar staden i besittning.

Alla samhällsinstanser drabbas av besattheten - privatliv, skola, sjukvård - allt i en egen, allt sjukare, tolkning. Mitt i detta inferno får vi följa två älskvärda skolungdomar, som även är ett kärlekspar, som försöker stå stadigt i infernot. Men till deras förfasan börjar familjemedlemmar och skolkamrater falla offer för idén, och förvandlas inför deras ögon till groteska realiseringar av spiralförbannelsen.


En man stirrar på en snigels skal. Det är så det börjar.

Uzumaki - spiralerna är uppdelad på tre böcker, innehållande sex kapitel vardera, där varje kapitel är en liten skräckhistoria i sig. Det är magstarka berättelser vi får ta del av, men effekten går djupare än bara själva chocken av att beskåda de hemskt förvridna kropparna. De båda ungdomarnas kamp för att rädda först sina närmaste, och sedan sig själva undan förbannelsen blir läsarens känslomässiga länk till detta vansinne. De kan se tendenserna - deras hemstad är på väg att (bokstavligen!) gå under. Men för spiralens anhängare och offer är den en ny livsstil, ett nytt sätt att leva och att tänka, som de är för involverade i för att kunna konstatera faktum: Det är en nedåtgående spiral, en kortsiktig glädjerush, som i slutändan kommer att leda till deras undergång.

Det är de klarsyntas hjälplöshet som är så omskakande. Ni hade bara behövt byta ut spiralformen mot en swastika och förlägga handlingen till mellankrigsårens Tyskland så hade ni enkelt kunnat skapa en liknande historia med samma effekt. Spiralen är som en symbol för alla dåliga idéer som tagit olika människosamhällen i besittning genom tiderna - samt som ännu inte har formats, och de som finns idag:



Tillsammans bildar de arton kapitlen en helhet som alltså än idag kan få huden att knottras bara jag tänker på den. Om ni gör en bildsökning på "Uzumaki" så kommer ni att vilseledas av de mest förvridna serieteckningar ni sett (samt en massa helt irrelevanta Naruto-teckningar). Antingen blir ni fascinerade på fel grunder, eller så blir ni avskräckta. Snälla, låt bli. Eller ha detta i åtanke åtminstone: Uzumaki förtjänar verkligen sin rätt att vara så... otäck.

Seriernas domäner behärskas egentligen bäst av båda mina bröder, men jag vet att potentialen att slukas upp av till exempel en perfekt skräckmanga finns inom mig i lika hög grad. Detta efter att jag läste Uzumaki för de där antal åren sedan. Att det är belagt med töntstämpel att läsa serier beror bara på urgamla konventioner, snarare än serierna i sig. Det finns en outforskad potential i mediet för svenska artister och författare som inte har hittat sitt sätt att uttrycka sig. När språket inte räcker till, så kommer även vårt inre öga till korta. En skicklig tecknare kan då hjälpa till att skapa de idéer som vi annars hade gått miste om.

Åtminstone volym 1 och 2 av Uzumaki finns utgiven på svenska i skrivande stund. Köp dem på bokus eller adlibris.

För länge i det här tillståndet

Hjälp mig, semestern har dumpat mig, och så snart som möjligt vill jag börja skriva här igen. Exakt vad det ska handla om vet jag inte. Men om jag bara börjar lite trevande, med några såna här korthuggna och lite ogenomtänkta inlägg som inte handlar om någonting och därmed blir lättare att läsa, så kanske jag kan hitta tillbaka till mig själv. Ser fram emot återseendet, för jag lämnade mig vind för våg med en massa... uppslag. Avsikten var aldrig att slå dank. Om semester är ett tillstånd så har jag befunnit mig för länge i det tillståndet.

---



Förresten - helt ur det blå släppte för en vecka sedan allas vår älsklings-folk-rockare Alasdair Roberts en fullängdare. Jag upptäckte detta idag via iTunes och köpte den helt spontant. Om jag ska lita på första intrycket så är det hans starkaste och mest lättillgängliga skiva, och hjälp, den heter Too long in this condition.

Alasdair Roberts är inte särskilt välkänd, vilket arenan för detta uppträdande kanske skvallrar om. Men är det inte bedårande så säg:



Om folksångare var standard som inredning i alla cykelskjul så skulle fler lämna bilen hemma och cykla till jobbet istället. Long Lankin är en av låtarna på nya skivan.

Ska vi skylla på tv-spelen?

I en film som enträget försöker fylla alla unga tonårspojkar i publiken till brädden med testosteron, så att de snart ska vara redo att gå ut och härska över världen eller i alla fall en kärnfamilj, är klippet ur Clash of the titans som kommer längre ner i inlägget det mest enfaldiga. Förutsättningen är som följer:



Hjälten Perseus har just vandrat livs levande ut ur Medusas grottor, med förrättat ärende dessutom, för i en säck i sin hand håller han ju Medusas avhuggna huvud. Ni vet, Medusa, den mytologiska kvinnobesten med ormar växandes ut ur skalpen där håret borde vara fästat. Hennes plyte är så fruktansvärt att hennes blick förvandlar vem som än möter den till sten.

Nästan alla Perseus följeslagare har gått förlorade i denna kamp, men nu besitter han i alla fall ett medel att omintetgöra ett annat vidunder - havsdemonen Kraken - som hotar att dra med sig hela hamnstaden Argos i havet. Inte ens Kraken är immun mot Medusas blick.

När Perseus nu i följande klipp möter dagsljuset efter sin hårda strid blir han omedelbart angripen igen. Denna gång av någon dunkelt motiverad kämpe vid namn Calibos. Men förfogar man över Medusas förstenande blick borde ju ett frontalangrepp från en sargad underhuggare till fienden vara rätt snabbt avklarad, inte sant?

Döm om min förvåning när Perseus slänger säcken med Medusahuvudet åt sidan, plockar fram sitt svärd, vrålar och springer för att jämföra längden på klingan med sin nya bekantskaps dito.

Huvudlöst var ordet.



-

I scen efter scen har han försökt lära känna nya människor på samma sätt, och varje gång har det slutat på samma sätt.

Att han aldrig lär sig. Han är en idiot som ledsagar oss igenom sitt levnadsöde på det enda idiotiska sätt han kan. I den idiotiska filmen Clash of the titans, som är den sämsta jag har sett i år, slutar hart när varenda scen i dylika uppgörelser, helt utan finess, där det enda som skiljer den ena från den andra är miljön och motpartens attribut.

Det här spektaklet lånar friskt från tv-spelens digitala, enfaldiga konflikthantering. Att döda eller dödas. Allt annat är död speltid som bara tillåts att presentera arenan för och deltagarna i nästa slakt. Men det kan inte översättas till bioduken på det här sättet! Det talar inte samma språk. Ett tv-spel presenterar en utmaning för användarens reflexer och öga-hand-koordination. Utmaningen blir till en variation i sig - men bara för utövaren. Det är därför det är så bedövande tråkigt att se på när andra spelar spel. Det är därför det är så bedövande tråkigt att se på när andra skildrar sådant på film.

Jag blir så beklämd när de publikfriande storfilmerna allt mer börjar slopa finessen, lättsamheten och självironin till förmån för gravallvarlig snoppmätning, som inte ens har en löjligt underhållande handling kvar, bara en vägbeskrivning till nästa skådeplats för blodbad.

Backa några decennier istället. Indiana Jones lärde mig för jättelänge sedan att man inte ska överarbeta machisimosituationer. Ta ett par djupa andetag och tänk efter. Effekten blir så mycket bättre när utmaningen snoppas av. Så här till exempel:

Till den som det anbelangar

Jag vill bara meddela den som det anbelangar att en resa härmed är bokad. Jag anländer i Helsingfors på det datum vi diskuterade, på den tid vi diskuterade. Jag behöver inte utfordras och kan sova stående lutad mot en vägg. Upp-och-nedvänd om det underlättar. Att bara komma iväg till nåt nytt ställe duger gott för mig.

Nån hemresa är faktiskt inte bokad ännu och det beror på att jag inte vet om jag ska stanna till några dagar extra i Stockholm på returresan. Det vore inte helt uppåt väggarna.

Nu väntar jag bara på att bokningsbekräftelsen ska anlända i mailen och via sms. Om inte, så bör jag väl ringa för att kolla att allt gick som det skulle.

---

Det blåser så friskt, så nu ska jag ut och springa igen. Allt för att slippa läsa den där satans boken som jag ångrar att jag gav mig i kast med.

"Vill du ha kaffe?"
Annika nickade.

---

Özils bild fanns redan i videoarkiven

Ett intryck från det nyligen avslutade fotbolls-VM står stadigare än alla andra.

Buster Keatons doppelgänger sprang fullt synlig omkring på Tysklands mittfält hela mästerskapet och utförde sina konster. I första matchen, mot Australien, blev han till och med ytterst lämpligt varnad för filmning. Väl uppfattat av domare Rodriguez.

På tröjan stod "Ozil", men jag vet minsann vad han egentligen hette. Han hette Özil.



---

Om vuvuzelan

Fotbolls-VM är i full rullning och ett gammalt intresse får en renässans. Som en hyllning till ett land med så många fantastiska regissörer, filmhistoriskt sett, så håller jag denna gång på Japan - Ore kawaii wakarimasen! Och det gick ju bra, de vann mycket överraskande första matchen mot Kamerun med 1-0. Men jösses, vilken skitmatch det var, till en inramning den inte på långa vägar förtjänade.

Det är en inramning som match efter match erhålls av publikens neutralt skanderande vuvuzelor, de där omdebatterade sydafrikanska trumpeterna som ljuder konstant hela matcherna igenom. Många stingsliga tv-tittare världen över har önskat att de skulle förbjudas. Ryktet uppstod att mycket riktigt var ett förbud att vänta. Men gudskelov blev det aldrig mer än ett rykte.

Är ljudet ett problem för dig? Handskas med det. Lär dig att anpassa dig. Sänk volymen. Har du sett publiken på plats? De verkar faktiskt trivas. Kanske har de hörselskydd.

Var istället glad - du har ju lärt dig ett nytt ord. Vuvuzela.

Jag tycker att det är höjden av arrogans - här erbjuder den sydafrikanska befolkningen sitt eftertryckliga stöd till en så stundtals medioker underhållning som en riktigt tråkig fotbollsmatch kan innebära, och så ber vi dem att hålla käften så att vi kan njuta på vårt eget vis. De behöver inte stödja något lag, men stödjer båda, de stödjer fotbollen. De bär upp matchen.

Så fort vi någon gång i framtiden plockar fram videorna ur arkiven så kommer vi att känna igen den speciella läktarkultur som rådde, och omedelbart kommer vi att kunna härleda den till Sydafrika. Jag hoppas att vi kommer att skämmas när vi insåg hur vi gnällde, bad om ett förbud, och försökte inympa vår egen, stolta läktarkultur på evenemanget. Men det är väl helt i enlighet med hur vi alltid har behandlat den där kontinenten. Det är bara i efterhand man kan ångra sig.

Förresten - så här går vi tillväga i Europa, när vi vill erbjuda fotbollen vår support:



Nu blev det ju inget förbud, efter ett av få vettiga yttranden som Sepp Blatter åstadkommit. "Varför skulle man förbjuda ett musikinstrument?"

Nu glömmer vi det här, och fokuserar på idrotten istället. För varje match som går förstärks känslan av att det här blir en av de mest minnesvärda VM-turneringarna. Det är första gången den äger rum på den afrikanska kontinenten, och arrangemanget får verkligen sin särprägel. TV-bilderna ackompanjeras av en massiv ljudvägg som liksom bär varje tillställning till de höjder vi kommer att inbilla oss att varje match innebar i spänning och kvalitet. In your dreams, pal... Matchen var säkert skit. Det var blott och enbart vuvuzelan.

Ungdomar har så naken hud

Inträffade nyss på väg hem efter en motionsrunda i skogen, att jag gick ifatt två frusna tanter iklädda röda sommarjackor och grå/blå jeans. När jag närmade mig dem såg vi alla en barfotatjej i blått linne och svarta shorts snedda över en gräsmatta på Flintvägen.

"Dagens ungdomar är så lättklädda!" hörde jag ena tanten konstatera genom väggen av musik i hörlurarna.

"Ja..." svarade den andre och i samma stund gick jag upp jämsides. I ögonvrån såg jag dem snegla i min riktning, på vilket hon i samma andetag skarvade sin egen replik: "...särskilt pojkarna."

På vilket jag återupptog löpningen mot min vilja.

---

Veckans låt är på temat sport. Förutom av uppenbara orsaker, så även för att jag för närvarande skriver en liten novell som till vissa delar tangerar ämnet. Man kan väl säga att varje löprunda kryptiskt nog också är efterforskning.

Veckans låt

Veckans rättelse: Det var alltså inte själva duschen jag stegade ut ur iförd underkläder under gårdagen, utan det var rummet som rymmer denna facilitet, dvs toaletten. Oj, vad du måste ha funderat...

Något är i görningen

Ja - något är sannerligen i görningen. När jag stegade ut ur duschen i blotta underkläderna möttes jag av en mänskoskara rakt utanför fönstret på väg mot vår gemensamma gräsyta alldeles utanför mitt köksfönster. Det är en del av "Hållbara Ålidhem", SVT är här och filmar, och man kan vinna en cykel. Mer än så vet jag inte.

Frågan slår klorna i mig - ska jag gå till jobbet nu eller satsa allt på ett kort och hoppas att jag vinner den där cykeln, så att jag kan cykla till jobbet därefter?

Alliansen: Ingen ska ha jobb

Härs & tvärs över fjärden

Denna helg var jag i Brattås, där pappa berättade en härlig anekdot för mig, om en herre från någon av de omgärdande byarna - förslagsvis Bjuröklubb - som led av narkolepsi. Han rodde mot vindriktningen tvärs över fjärden och när han närmade sig sitt mål så somnade han givetvis, och började driva med vinden. Han vaknade av att båten började skrapa mot botten och fann sig själv åter på stranden han startade rodden ifrån.

Han försökte igen, med samma resultat. Efter ytterligare tre-fyra försök nådde han slutligen den andra sidan. I en sämre värld hade han rott där än idag.

Vaknade nästan med ett leende på läpparna och sitter nu och smuttar på morgonkaffet med den eufori man bara kan uppbåda när man sovit klanderfritt i en veckas tid. Utvilad, för bövelen! Världen förefaller så oförtäckt och klar men det är ju bara en hägring. Snart kommer jag att vakna upp på samma strand som jag startade på och återuppta min envetna rodd tvärs över fjärden.

Jag har ju inte narkolepsi, men det förhindrar inte att jag somnar på jobbet ibland. Det värsta är när jag somnar på vår ökända videokodning. Man sitter och fingrar på ett tangentbord, när hjärnan gradvis börjar domna, ögonlocken börjar förslutas, och så, som en nödförsändelse till en utarmad motståndskraft, mobiliserar man all kraft till att höja ögonbrynen som en motåtgärd. Men samtidigt vet man att det är då man är förlorad.

Det varar inte längre än några sekunder, men ändå hinner man börja drömma. En gång drömde jag att jag strövade omkring lyckligt på Ålidhem, och kanske var jag på väg hemåt, antagligen var jag nästan hemma, där var ju ingången till trapphuset, det var bara att sträcka sig efter dörrhandtaget, då man vaknade man ett ryck av att hakan föll mot bröstkorgen. Nackmuskulaturen hade började slappna av. En blixt går genom skallen, som försöker hitta tillbaka till utgångsvinkeln. Men ännu är man desorienterad. Var i hela friden befinner man sig?

Man är åter på jobbet, och det är fem timmar kvar av arbetspasset. Man tittar på skärmen och ser att man lyckats somna mitt i ett ofullbordat postnummer, mitt emellan siffra tre och fyra i ett oförtrutet flöde av femsiffriga nummer. Det är en holmgång av olika intryck på alla plan av det mänskliga medvetandet. Sakta kommer man till sans, och till slut återfinner man sin plats i den där bekväma stolen, och återupptar knappandet. Blicken är dimmig. Det är då man har svårt att urskilja stranden på andra sidan fjärden. Det är då man är tröstlös.

---

Nu ska jag gå och träffa kamrat Oskar som är på blixtvisit ända från Finland. Det är sannerligen en fin dag det här ändå.

Vi som aldrig sa något

Han fyllde 51 i lördags och borde ha förärats veckans låt men det glömde jag så jag tar det nu istället. Morrisseys födelsedagsfirande har blivit en tradition i Umeå, i år var det på den där båten i älven som flyter förbi centrum, och evenemanget smälte lämpligt nog in i självaste Kulturnatta.

Självklart var jag inte där för jag känner inget annat fan än mig själv. Eller jo - en - men hon var upptagen. Ja, jag är medveten om att jag är snubblande nära lösningen på problemet om jag bara resonerar lite till, men samtidigt är jag för blyg för att gå dit ensam.

Men jag är inte alltid blyg - bara bland andra mänskor. Nån gång ska jag berätta om hur det känns. Titeln på det här inlägget åberopar något någonstans som inte får förbli obehandlat. Jag är bara inte riktigt där än.

Allvarligt talat...

När utbildningsminister Jan Björklund inför det kommande valet återigen utlovar betyg från årskurs 6 gör han det med motivationen att skolan ska bli "lite mer på allvar för eleverna."

Lite mer på allvar? Var det allt? Var det någon av oss som inte begrep att skolan var "på allvar"?

Lite valfläsk sådär, sånt som flirtar lite med de som anser att ungdomen slösas bort på den unga. De som vill utrota deras utforskande sida och göra dem till unga på vuxnas villkor. Ungjävlarna ser ju så oregerliga ut i skolkatalogen!

Åh jag vet inte, men... jag är ganska säker på att vi i skolåldern är alltför snuttifierade för att hantera sakernas förhållande "lite mer på allvar" när vuxna ska definiera allvar. När det begav sig vågade jag inte, eller kanske snarare förmådde inte, tänka på saker i ett helhetsperspektiv. Man kände sig så öppen för kritik från såväl lärare som klasskamrater. Man ville väl värna om det betyg man arbetat sig till helt enkelt.

Men sen fanns ju de som hade betydligt bättre läshuvud än jag. De hade klurat ut systemet. Han och hon som hade MVG i samtliga kurser verkade ta skolgången med en klackspark. Hur bar de sig åt? Tyckte de kanske att det var kul? Hade de månne skaffat sig ett intellektuellt självförtroende?

Tidigare betyg kommer inte att förbättra ett piss. I bästa fall förändras inget alls, för vår skolgång har alltid utvärderats från årskurs ett, från första början. Anses man otillräcklig får man göra om en årskurs. Man kanske behöver specialundervisning i något enskilt ämne. Jag minns alla de otaliga utvecklingssamtal där mamma och pappa fick utförliga redogörelser för mitt ogillande för badlektionerna. Det där höll i sig hela skolgången. Men se - jag lärde mig simma på egen hand i Brattåsfjärden ändå. Där var det svinkallt, långgrunt och dyigt, men där kunde man utforska möjligheterna på sina egna villkor.

Men om skolan hade blivit "mer på allvar" för mig personligen hade jag nog - åh jag vet inte, men - resignerat, blivit oregerlig och suttit kvar där på bassängkanten under simlektionerna, med armarna i kors och trutat vidare.

Att åsikter som Björklunds kommer fram är bra. Då kan man rösta bort dem. Om inte så slösas demokrati bort på väljarna.

En liten rapport

Frågeställning: Hur har försökspersonen(fp) sovit sedan i lördags?

Metod: Mäta upplevd sovtid, samt att genom introspektion utvärdera upplevd relaxeringsgrad.

Resultat: Först en oförliknelig åttatimmarsnatt. Natten därpå jobbade fp, kom hem strax efter sex på morgonen och kunde inte sova alls. "Möjligen lite sporadiskt slummer", medger han med stirrande blick, helt tömd på insinuationer.

Orsaker: Brunstiga björkar flankerar vägarna i full blom, och avfyrar salva efter salva av sin pollenarsenal. Fp konstaterar att han glömt att införskaffa medicin. Sovutrymmet är kvavt. Det är fullt dagsljus vid sovtillfället. Plus andra små bryderier alltför privata eller ointressanta för att delge.

Slutsats: "Den första ambientfilmen" som fp såg på lördagen hjälpte. Effekten var dock snabbt övergående. Fp tillstår att han trots det känner sig pigg och fräsch. Han ser fram emot att återuppta undersökningen efter denna vecka med många fruktade nattpass.

Veckans låt

Idag ville jag bara bada. Jag fick nöja mig med genomvåta strumpor när jag sprang genom skogen. Skönt på sitt sätt.