Det som speglas på ytan

När solskenet tävlar mot mörkret ikväll
om ljuset som dansar på ytan
så synes en klarhet i vattnet -
det är skyn som speglas på ytan

Vad är det som simmar i djupet ikväll?
Det är allt som speglas på ytan
Se strömmingen jaga i himlen ikväll
och fiskgjusen fly nedom ytan

Se stjärnorna tindra så rikligt -
som pärlemorkulor på ytan
när världarna enas i klarhet ikväll
hos rymden i mig - under ytan

---------------------------------

De eldar och gastar på stranden - 
det stör det som speglas på ytan
Och vindpusten far genom luften ikväll
en krusning rör till det på ytan

Och båtarna lämna så stranden ikväll
och puttrar i hast över ytan
De hojtar att stormen är nära -
bogserlinan skär genom ytan

Så tankarna fly bort från vattnet ikväll
när djupet förnekas av ytan
Det kom som en storm till min eka ikväll
en vrångbild av mig - det är ytan

---

Dikta utan rim = att spara tid!

Jag förgrenar mig

Jag har tjuvskapat en ny blogg, om det där gamla ämnet som aldrig tycks lämna min intressesfär: film! Det betyder alltså att denna blogg härmed är befriad från just det ämnet. Jag ska inte skriva mer om film på denna blogg och det känns befriande för mig också! Varje gång jag känt suget att skriva har jag bara tänkt: vem fan är intresserad av det här? Och så har suget försvunnit i nåt sorts baksug.

Så jag skapade en filmblogg, så då kanske det kan lossna här också.

filmlikblogg.blogspot.se är nya adressen. Ja, för närvarande heter den Filmlik, uttala det hur du vill, men stava det korrekt. Inget vidare namn jag vet, heh, men jag planerar att ändra det när jag kommer på något roligare, pretentiösare eller bara bättre. Se det som ett arbetsnamn på något som är under konstruktion!

Mana från himlen

Med höga cypresser i vakt runtom fronten,

och törnen i klängande gard runt fasaden,

som tornar titaniskt och stolt över staden -

så klyver ett spirande torn horisonten.

Med mässandet malande ut från dess hallar,

för evigt i eko längs stadens alléer,

så spridas dess tankar om trolldomsidéer.

Förföriskt det viskar i alla det kallar:

"Tankar på livet är inget liv att föra!

Tänk på den magi, som slumrar i vårt inre!

Tänk på vår magi, må våndorna bli mindre!

Tänk på all magi, som sjunger i ditt öra!"

"Se hitåt! Se hitåt! Beskåda vårt snille!

Fly undan! Fly undan! Från slavandets kedjor!

Fly undan! Fly undan! Från tänkandets smedjor!

Se hitåt! Se hitåt! Till magikers gille!"

"På kanvas av guldmoln och rosiga skyar,

så målar vårt gille med trolldomlig känsla.  

Så magiskt det skimrar i himlen vi pensla!

Må gillet beskådas från all världens byar!"

***

Folk spanar mot tornet för magiskt mirakel,

de lyssnar mot tornet, hör ett trolldomstal.

Skarorna förglömma en stund sin jämmerdal,

i drömmande hopp om ett himmelskt spektakel.

Alltmedan jag gnor med händerna i mylla,

alltjämt med sinande skaror vid min sida,

alltid med tyngande tidsbrist att bestrida.

Aldrig att magi kan tomma magar fylla!

Och bevittnar jag icke svår melankoli,

dödströtta skaror mellan skurarna av liv?

Det är som om gillet beskär var själ med kniv,

till föda åt manan som sedan blir magi.

Men så helt plötsligt kommer nästa illusion! 

Effekter exploderar på vår himlarand,

sätter skarans längtande hjärtan i brand,

enar dem med gillet i själatransfusion.

Mindre än minuten efter är det över.

Ändå - det utgör hela scenen för "livet",

och allting däri, som skaran tar för givet.

Skaran och gillet har fått allt de behöver.

Därför gräver jag för er, systrar och bröder!
Jag gräver i myllan, så fingrarna blöder!

Jag gräver och gräver!

Nedåt jag gräver!
Ser ni hur jag gräver?

Jag gräver!

***

Tornet blir allt högre för varje år som går,

med lager på lager av ny hierarki.

Rosario, min hustru, klättrar stolt däri,

ensam fru bland gubbar, som trollat många år.

Visst är det klart att jag våndas i min längtan,

när allt jag kan göra är att stå handfallen,

men planen vi lagt får icke gå förfallen,

ty gillet vi fruktar bär en större trängtan.

För bevittnar jag icke hur där från dess topp,

vingade lindormar tjäna som farkoster,

fraktar detta gille till fjärran utposter,

i ett evinnerligen vidgande förlopp?

Tiden är knapp för att rädda världens mylla,

folket kastar sina spadar världen över.

Magi är numera allting de behöver,

tills ingenting jordigt finns kvar att förgylla.

När hon har erövrat tornet mitt i staden,

då ska min Rosario ut på dess balkong,

då skall hon för evigt förändra flödets gång!

Mana skall regna och ända eskapaden!

Mana åt folket - från himlen, ned på staden! 

Tilldess så spanar jag uppåt törnfasaden,

tilldess så spanar jag upp på balustraden.

Jag spanar och spanar!

Uppåt jag spanar!
Ser ni hur jag spanar?

Jag spanar!

---

Ny dikt, mer som en saga kanske, som jag påbörjade igår och skrev färdigt idag. Jag hade länge planer på att skriva en tv-serie av detta, men det går ju inte att uppbåda krafter till ett sånt bautaprojekt när man jobbar treskift på heltid. Och vilket produktionsbolag skulle våga finansiera fantasy på teve? I Sverige? Huh?

En helt vanlig lördag

Jag lyssnade på Sigur Ros på Spotify och försökte dikta lite i morse. Men verket fick ett eget liv, och växer nu med två ofullständiga strofer i omfång för varje ny jag fullbordar. Och har jag väl satt igång finns inga bromsar annat än samhälleliga tvång. Så jag förutspår försakat födointag och fördragna fönster idag, och så mycket Sigur Ros att jag spyr!

Fiskarens feberångor

På rodd i den nautiska ånga
som människor kallade dis,
febriga höstnattens dis,
med årtagen svaga och långa,
min insida frusen till is.

Och blicken, så febrig som lava,
ser båtbottens stigande pöl.
Min fångst förgås i en pöl,
på hösten den febriga, kvava,
med murknande trä i min köl.

Jag ryser av tankar på djupet,
de odjur jag aldrig fått se,
Måtte jag aldrig få se,
vidunder som rör sig förlupet,
bland födan som havet kan ge.

På väg någonstans, och det hastar.
Vad rör sig i kustlandet där?
Har jag ett ärende där,
bland kummel och sankmarkens gastar,
i dödsrikets otäcka här?
 
Jag skymtar ett ljus där bland träden
ett ljus som tycks ropa, kom hem!
till stugan jag kallar mitt hem,
och löven som fällts för att klä den.
Ro hemåt mot barna, de fem!

Men stjärnorna tindra i natten,
och säger att tiden står still.
Stjärnuret ovan står still,
och stillhet går djup i de vatten,
där båten jag ror har lagt till.

För där i den verkliga världen,
har båten jag ror gått i sank,
livet jag levt gått i sank.
Långt bort från den husliga härden,
där kallnar min kropp på en bank.

I febern, den mörka mardrömmen,
där ropar färjkarlen mitt namn.
Karon, han ropar mitt namn,
förför mig med varmaste strömmen,
som för mig till stillhetens hamn.

I riket som kallades livet,
där ljuder en mistlur för mig,
livet! - det kallar på mig -
det ljuder så svagt och uppgivet,
alltmedan det avlägsnar sig.

Jag hör nånting komma bland säven,
jag hör nån som kallar på mig
febern! - den uppslukar mig -
och någonting skrapar mot stäven,
då Karon till slut visar sig.

Jag såg en pterodactyl

En pterodactyl flög förbi.
Den var så levande och fri,
ett djur förbrukat och förbi,
ett ord i vår periferi.

Jag hörde dess saliga skri,
och kände nånstans inuti,
ett minne av ett eget skri,
där det inte ville förbli.

Den svepte över hem och hus,
alla de liv i sus och dus,
känner de, där i sina hus,
nånsin ett sådant lyckorus?

Jag ville dela det med dig,
men talet är dött inom mig.
Det har fossiliserat sig,
och blitt en skräcködla i mig.

Så jag vråla' ett litet vrål,
och höjde handen i en skål,
i salut för mitt modersmål.
En skål, dinosaurie, skål!

Ett djur för bra för poesi,
så jag lät det flyga förbi,
som det fossil den får förbli.
En pterodactyl flög förbi.

---

En till ny dikt. Helt spontan denna gång. Det rullar på. Pterodactyl är engelska för flygödla. Härmed också svenska för "unpronounceable, obsolete monstrosity".

Vaktmannen

Vaktman, högt upp i vindpinat torn,
stirra i fjärran och putsa ditt horn.
Blåsten ruskar ditt ruskiga hår,
såsom den ruskat det år efter år.
Dofterna kommer från staden i väst,
skvallrar retsamt om stundande fest.
Men vaktman, o vaktman,
bliv vid din läst!
Vaktman, o vaktman,
i ditt torn finns din fest.

Vaktman, tystna i gryningens prakt,
och huka under landskapets makt.
Lyssna bort mot bergskedjans port,
nogsamt såsom du alltid har gjort,
för larmen från landet där borta i öst,
ljuder med fasornas mörkaste röst.
Så vaktman, o vaktman,
sväll ut ditt bröst!
Vaktman, o vaktman,
i ditt horn finns din röst.

Vaktman, säg varför tvekar du så?
snälla säg oss, vad grunnar du på?
Din längtan hit ned avundas vi ej,
men faran är äkta, det lovar vi dig.
Från flammande skyar ser du ner på
oss mänskor små, och städer så grå.
Så vaktman, o vaktman,
där uppå din koloss!
Vaktman, o vaktman,
hälsa himlen från oss!

~ Suspiria ~

Denna morbida fascination för skräck. Att nyttja sin medkänsla för fiktiva figurer på en bildskärm till att plåga sig själv. Varifrån kommer driften att tortera våra sinnen så? Vi har alla våra anledningar, frågan är bara om vi kan formulera dem. Somliga av oss står inte pall för påfrestningarna som skräckfilmer innebär och vänder dem helt sonika ryggen. Andra uppskattar dem för den katarsis de kan åstadkomma, när man inte upplevt en genuin känsla på flera veckor. Det finns andra medel, men min ursäkt är alltså att skrämsel är en underskattad metod att chockstarta livsglädjen.

Dessvärre är genren överhopad med rent skräp.

Problemet ligger i genrens natur i kombination med branschens dito. Genrefilm såsom Suspiria (1977) är fattig på tänkvärt innehåll, men i bästa fall så stilsäkert utformad att effekten ändå uppstår. I denna film är hantverket så rasande skickligt gjort att innehållet tränger igenom alla logiska barriärer och spelar direkt på våra känslosträngar, som vore det musik eller den värsta mardröm. Tyvärr är dessa känslor en färskvara. Redan andra gången vi upplever samma scen blir vi inte lika uppjagade, för vi vet ju redan vad som händer. För varje upprepad visning bleknar upplevelsen.

Men när en väl fungerande skräckfilm slår igenom lockar den oundvikligen en hel del efterapare, som kopierar sina idolers monster, handlingar, rollfigurer och miljöer med devisen att det som funkat en gång, funkar igen - kanske för alltid. Redan när vi ser dessa nya filmer för första gången är de gamla, eftersom filmen i sig är en kopia. Vi hungrar efter nya bilder, men tyvärr verkar kreativitet vara en akut bristvara inom skräckgenren. Medan kopian inspireras av skräckfilm enbart, har originalet eklektiska influenser - musik, teater, litteratur, balett... Skräckfilm ska inte skapas av fans, den ska skapas av konstnärer.

Vi som publik eftersträvar ny skräck framför beprövad, av samma anledning som vi gillar originalitet framför slentrian. Gammal skräck är slitna känslor. Tyvärr verkar filmbolagen föredra beprövad skräck eftersom den är lätt att budgetera, marknadsföra och garanterar viss inkomst.

Men vad är det då som får Suspiria att fungera så väl? Som Martin Scorsese sade: "Film handlar om vad som är i bild och vad som lämnas utanför." Den italienske regissören Dario Argento har finslipat sin förmåga att utnyttja detta utelämnade område i skräckens tjänst. Han låter sina rollfigurer vistas i lokaler där fönster, dörrar, speglar och väggar verkar vara portar till en annan värld - ett ställe av närmast stygiska kvaliteter - platser där dina mardrömmar väntar på att tränga igenom och förgöra dig. Inspirerad av tysk expressionistisk film använder han dekor, ljussättning, musik och kameraarbete för att etablera mystiken som tänder liv i omgivningen. Se bilden ovan som exempel.

Därefter isolerar han ett offer i denna miljö, och låter henne förstå i vilken fara hon befinner sig. Han omvärver henne i nattens djupblå kulörer under flykten bort, bort mot ett nytt rum med nya dörrar och fönster som leder vidare, djupare ned i helvetet. Han nyttjar kameran till att följa denna dödsdans, och mixar musiken i främsta rum, liksom med uppgiften att leda dansen mot dess slut, där offret slutligen är så intrasslad i mardrömmen att kampen de facto är över. Hon är förlorad.

När offret sedermera försvinner ur bild och handling finns bara hotet kvar. Som åskådare vet vi inte vad det är, men varje gång kameran oförklarligt dröjer vid ett till synes tomt, ofarligt rum känner vi till att något lurar bakom väggarna. Vi börjar formge egna demoner i fantasin. Därför är Suspiria en av de mer involverande skräckfilmerna, och en som dröjer sig kvar väldigt länge efteråt.

Flykten från helvetet, som titelöversättningen lyder, är en av Argentos vackrast realiserade filmer, och min personliga favorit av de jag sett. Den utspelar sig i och runt en balettakademi i den tyska staden Freiburg. Suzy Bannion (Jessica Harper) heter den amerikanska protagonisten som anländer för att fördjupa sin baletträning, bara för att upptäcka att skolbyggnaden hyser en sammanslutning av häxor som bestraffar varje oliktänkare på värsta tänkbara sätt.

Någonstans i byggnaden lever Mater Suspiriorum, som översatt från latin betyder ungefär "Suckarnas Moder", den värsta häxan av dem alla. Hennes hemska uppenbarelse syns inte i bild förrän långt in i filmen, men hennes närvaro kan förnimmas mycket tidigare. Det talas mycket om henne under olika namn, och den uppmärksamme lyssnaren kan höra hennes suckar i olika former på ljudspåret. När Suzy och hennes nyfunna vän Sara (Stefania Casini) kommer sanningen på spåret blir de måltavlor för häxornas önskan att fortsätta verka i hemlighet.

Handling har aldrig varit Argentos starka kort, och den är inte så mycket att orda om här heller. Hans konst är skräcken, och handlingen, i form av ett mysterium, är bara en vägkarta genom dess landskap. Inledningsscenen tar oss dit, till flygplatsen i Freiburg. Medan Suzy närmar sig utgången öppnas och stängs den i takt med att andra resenärer lämnar och anländer, och ovädret utifrån för med sig tonerna av undergång.

Hon får tag i en taxi mitt i stormen, och har svårt att göra sig förstådd på det främmande språket. Under taxifärden skådar hon en passerande värld av rött och blått sken, nästan som varningsljus, som belyser gotisk arkitektur först och barrskog sedan. Det är en värld som håller på att dränkas av en syndaflod. När åskan går ser vi i blixtens sken skuggan av någonting oidentifierbart mot en trädstam - ytterligare ett exempel på Argentos förmåga att skapa ett liv bortom det varseblivna.

Suzy anländer till skolan i samma ögonblick som en annan flicka (svenska Eva Axén) lämnar skolan i blind panik, och här skiftar filmen perspektiv och följer denna nya bekantskap under några minuter. Hon stapplar genom skogen, tillbaka till bebyggelsen, där hon söker skydd i en väninnas (Susanna Javicoli) lägenhet. Hon berättar om någonting oförklarligt, absurt och skrämmande som hon upplevt på skolan, innan hon lämnas ifred för kvällen. Hon sansar sig. Betraktar sin omgivning. Utanför fönstret spökar tvätten på sitt klädstreck. Finns där någonting mer? Omöjligt, lägenheten ligger på översta våningen. Ändå, denna krypande känsla att någonting iakttar henne. Hon närmar sig fönstret, och stirrar ut i beckmörkret. Stormen är över, bara dess efterdyningar får tvätten att dansa i natten. Det är nu mörkret plötsligt tar skepnad, och stirrar tillbaka på henne. Detta blir bland det sista hon ser.

Denna utdragna scen finns till för att i tur och ordning främmandegöra omgivningen, isolera Suzy geografiskt, skapa en hotbild och låta oss förstå att flykt är meningslös. Dessutom etablerar Argento sin särpräglade stil, den design som blivit hans signum. Scenen är legendarisk och utgör i sig själv en kortfilm som serverar ett tvärsnitt av det mesta av det bästa som utgör en Argento-film.

Det är lätt att förstå varför han ofta beskyllts för misogyni när man ser hur han behandlar sina kvinnliga rollfigurer. Något han har haft svårt att bortförklara på annat sätt än att blott förneka det. "Jag älskar vackra kvinnor," som hans plumpa citat lyder "och ser hellre dem mördas än fula kvinnor eller män. Jag behöver verkligen inte rättfärdiga mig inför någon rörande detta." Själv tror jag svaret finns i effekten som scenerna har på oss. Ingen som är vid sunda vätskor tycker att Suspirias relevanta mordscener är annat än skrämmande. Argento tycker förmodligen att han ger sina kvinnor den högsta formen av uppskattning genom att porträttera dem i sina konstnärligaste avrättningar.

Skräckfilm har för övrigt älskat att plåga sina kvinnor ända sedan genrens begynnelse.

Musiken i Suspiria är besynnerlig med sitt målmedvetna driv. Argento var själv med och komponerade den tillsammans med sitt husband Goblin. Varje låt har en framträdande roll i scenen den tonsätter. Ibland dränker den till och med dialogen, och kan således sägas terrorisera bilderna vi ser. Och efter en stund av detta är vi mer känsliga för vad vi upplever än vi önskar att vi vore.

Huvudtemat, exempelvis, består av en kort melodislinga som upprepas gång på gång, med små förändringar i utförande eller ackompanjerande bakgrundsljud. Låten inleds så fort någon hamnar i fara, och den repetitiva grundstommen bidar sin tid medan den bryter ned oss bit för bit. Musikens struktur meddelar att melodin teoretiskt sett skulle kunna pågå i en evighet. Offret är chanslöst. Det är bara döden som sätter stopp. Lyssna bara:

Och när du nu lyssnar på detta, är du redo att ta del av resten? Suspiria finns att köpa som import-DVD och Bluray på utmärkta Papercut. Det ökända inledningsmordet, som jag beskrev tidigare i texten, finns på youtube här. Hela filmen med textning på okänt språk ser du här. Om du blir sugen på mer kan du ju leta upp uppföljarna Inferno (1980) och Mother of tears (2007), där häxans båda systrar i tur och ordning orsakar lidande för sin omgivning. Dessa filmer blir tyvärr successivt allt sämre.

---

Den officiella trailern är så häpnadsväckande usel att jag inte tänker länka till den här. Svår film att marknadsföra? Istället hittade jag en fan-trailer som var bättre:

Det är aldrig någon som tror mig

Det är aldrig någon som tror mig. Jag hävdar en sak, men detta hävdande är inte tillräckligt. Någonting måste saknas, för den jag talar med hävdar motsatsen. Låt oss kalla detta som saknas för eftertryck. Nåt som den andre uppenbarligen inte saknar för vips så blir jag tveksam. Man kan ju aldrig veta någonting med hundra procent säkerhet. Således blir man alltid motbevisad.

Man kan prova att hävda att man aldrig kan hävda nåt med hundra procent säkerhet. Nån svarar att det kan man visst, hur tvärsäkert som helst. Det beror på hur det hävdas. Ett gutturalt hävdande är provocerande och förtjänas att krossas av ett taggtrådsbeslaget hävdande från avgrundsdjupen i diafragman.

Så fort jag hävdar nåt är det nån som gör mig tveksam. Så mestadels håller jag käften.

MEN KIRK DOUGLAS LEVER TAMEJFAN OCH ÄR 96 ÅR GAMMAL

Svår bilolycka på Berghem

Spillda Ahlgrenska bilar i geggamoja.

Skosulorna anropar

Den här lappen låg på golvet under hatthyllan, bland skorna. Det är en blyertsteckning jag gjorde när jag läste kognitionsvetenskap för tio-elva år sedan. Jag minns att jag löste matematiska problem där hemma när jag sjönk ihop i stolen av leda, och blängde på omslaget till en köpt VHS-film som låg framme. Jag vände blad i kollegieblocket och började rita vad jag såg. Teckningen föreställer Toshiro Mifune i rollen som ronin. Han gör ett utfall mot sin publik (och sin tecknare.)

Jag trodde den var borta för alltid, men på något sätt har den krälat sig hit till min nya lya, och lagt sig att vila bland skorna. Heja teckningen! Den har åldrats med värdighet - blivit skrynkligare och gråare, precis som en riktig människa. Jag har inte längre kvar filmen. Kopian överlevde originalet, som såg ut som såhär:

Nu minns jag också att jag hade planer att fylla min tomma anslagstavla med såna här egenhändigt gjorda "filmisar" och hänga på väggen över skrivbordet. Marilyn, Humphrey, The Dude, Agent Cooper, Garbo, Groucho... vilka förtjänar en plats på min "wall of fame"?

~ Kvinnan i sanden ~

Det börjar som en mardröm. En entomolog vandrar längs sanddynerna på en okänd plats långt från hemstaden i jakt på sällsynta skalbaggar. I synnerhet vill han åt en speciell art som ska göra honom till ett vördat namn inom disciplinen. Han stannar hela dagen, slumrar till och vaknar inte förrän sista bussen tillbaka till staden redan har gått. Lokalbefolkningen erbjuder honom logi för natten eftersom han planerat spendera även nästa dag på dynerna.

De visar honom en stuga i botten på en av alla stora, besynnerliga gropar som befolkningen grävt åt sig i sanden. Han klättrar nedför en repstege och kvinnan där nere välkomnar och utspisar honom innan han får en sängplats. Kvällen sänker sig över platsen. Medan mannen gör sig redo för sängen gör sig kvinnan redo för nattens arbete. Hon spenderar de kyliga timmarna i mörkret med att skyffla sand från gropen ned i en korg som vinschas upp av männen där uppe. "Ska jag hjälpa till?" undrar han.

"Nej, inte på första dagen."
"Hur länge arbetar du?"
"Till morgonen... Sanden låter inte vänta på sig."

Sanden äter sig igenom träet och sipprar ned genom stugtaket. Ett förrådsutrymme ligger redan halvt begravet. Även vattnet är besudlat, så försöker man tvätta sig ren klibbar ny sand fast omedelbart. Livet i gropen tycks inte människovärdigt. Vad är det här för samhälle? Mannen går till sängs, konfunderad, och vaknar nästa morgon medan kvinnan ännu sover. Han lämnar huset och går bort mot stegen, men den är inte kvar. Var är den? Var har hon gömt den? "Det var en repstege," inser han "och kan bara sänkas från ovan."

För sent upptäcker han fällan. Där inne i stugan börjar kvinnan vakna till liv. Mannen försöker klättra uppför gropens väggar, men de rasar ned över honom. Han försöker forma fotfästen men de håller inte. Varje försök är lönlöst. Han är en fånge, lika hjälplös som de insekter han själv samlar, och kommer så att förbli under lång, lång tid framöver.

Och nu ska vi studera honom.

---

Med inte så lite bävan återvänder jag till en av mina mest betungande filmupplevelser, Kvinnan i sanden som släpptes 1964. Bävan, eftersom det är en film som rymmer så mycket att jag kanske inte blir "klar" denna gång heller. Det är också en bävan inför minnet av min reaktion på den. Jag har inte varit mig lik sedan den första titten för tre år sedan, och jag vet inte om jag någonsin mer blir mig lik. Även mitt filmintresse har reformerats. Efteråt har de flesta filmer framstått som andefattiga illusioner i jämförelse. Vad kommer effekten att bli denna gång?

Förankrad i den ambivalenta känslan av hoppfull misströstan, dröjde sig Kvinnan i sanden kvar månad efter månad i medvetandet. Det var oförklarligt och skrämmande. Men det var ingen melankolisk tomhet, snarare genomlevde jag en chans till mental helomställning. Jag kastade och omprövade dumma gamla värderingar. Det var ett liv av förespeglingar som gick i kras. Ett år gick och ännu tänkte jag på den nästan dagligen.

Kvinnan i sanden är i korta ordalag balladen om livet som en evighet i en sandgrop, och handlar om mannens strävan att fly och kvinnans önskan om att få mannen att stanna och dela hennes börda, ett ypperligt exempel  på vad som brukar kallas ojämställdhet.

Mannen kommer från staden, är välutbildad och har lärt sig allt om möjligheter. Han tycker sig vara i kontroll över sitt öde. När han fängslas låter han all sin frustration gå ut över kvinnan i en könens kamp, för allt han inledningsvis vill se är hennes individuella skuld i hans predikament, som i själva verket kommer sig av ett systemfel.

För kvinnan är född och uppvuxen i denna grop och har bara lärt sig om livets omöjligheter. Hennes repliker uttrycks av någon som är slav under sitt överjag, ett sådant som är konstruerat av de som kontrollerar henne. De har nämligen ett vinstintresse i hennes lojala arbete. Så hon har ingen radio, ingen tidning och inga utsikter alls, bokstavligt talat. Befolkningen i byn är isolerade från varandra och känner bara till varandra som vaga rykten, som vore de vålnader. Skulle hon en dag lyckas fly, vart skulle hon kunna ta vägen? Allt hon fått lära sig är att skyffla sand. I gropen har hon en uppgift, som gör friheten utanför skräckinjagande.

Mannen har delvis sig själv att skylla. Det är hans egen högfärd som leder honom till dynerna till att börja med. Allt han vill är att slippa undan stadsmänniskans förmynderi. Id-brickor, körkort, äktenskapsbevis... bah! Frihet är hans mål, och skalbaggen är medlet att nå dit. Det är därför han kommer till sanden.

Men att få arbeta med sitt riktiga kall är få förunnat och kan bara ske på basis att de som skyfflar måste skyffla mer. Det skulle kunna ske med hjälp av tekniska hjälpmedel, men inte i detta samhälle - de har räknat ut att mankraft blir billigare - så mannen måste bidra med sina spadtag. Han blir därmed offer för sin egen och sina jämlikars livsstil. Trots detta släpper mannen inte sin dröm. Den förde honom till gropen, den när hoppet inom honom medan han vistas där, och han hoppas att den en dag ska föra honom åter till staden.

Speltiden är 147 minuter, men berättelsen bara fortsätter och fortsätter sippra genom medvetandet, eftersom den även är berättelsen om våra liv. Den är, som man så förnämt kallar det, en allegori. Om kampen mot sanden representerar människans kamp för sin plats i naturen, så är livet i gropen ett system vi upprättat för att bereda denna plats. Det är inget värdigt system, men det fungerar och kommer att begagnas så länge någon finns att upprätthålla det.

Ju mer du skottar desto mer rinner sanden ned över dig och besudlar allting som är ditt. Men du måste skotta, annars begraver den dig. Dessutom är det ett jobb som måste skötas, för annars kommer sanden, stad för stad, att begrava hela världen. Det är ett evigt göra, ett så kallat Sisyfosarbete, i en tillvaro utan mening.

Sanden du jobbar med är dig till ingen nytta. Den säljs vidare till staden som en del av dess byggnadsmaterial, medan ditt eget hem hotar att slukas av samma material. Du är härmed alienerad - från ditt arbete, din omgivning och dig själv. Det är här som filmen sopar undan benen på dig.

Man får ta vad som erbjuds. I utbyte mot sitt slit får mannen och kvinnan vatten, mat och cigaretter. Kvinnan silar sanden och finner ibland korn av silver. Dessa trär hon på små trådar och gör nätta små armband som hon kan sälja. Mannen släpper inte drömmen om flykt men alltmedan tiden går sansar han sig. Han börjar spela med i hennes spel, och lockas av kvinnans fysiska uppenbarelse. I några scener hjälper de varandra att tvätta sig, i ögonblick av extrem erotisk laddning där kameran kommer dem nära inpå livet. Omgivningen försvinner. För en stund finns ingen sand längre, bara mannen och kvinnan i enighet.

Betrakta hur han sedermera behandlar sin insektssamling. Kanske är det hans slutgiltiga resignation vi bevittnar, eller också bidar han sin tid. Filmen insinuerar att gränsen däremellan är mycket vag. Kanske för att det inte är något spel. För varje ny idé tvingas han justera sina värderingar, tills han svart på vitt upptäcker att hans envetna strävan bort är på kvinnans direkta bekostnad. Och en kulen vinterdag gör han en fascinerande upptäckt.

Ni måste få göra samma upptäckt.

---

Här är en film av sällsam tyngd. Till ytan är den ett relationsdrama, men underströmmar av paranoia och skräck förmedlar den existentiella ångest som mannen genomlider. Lyssna till filmmusiken nedan för ett smakprov. I en värld där film ses som en medel att fly verkligheten med för ett par timmar, är Kvinnan i sanden ett svart får eftersom den blottläger en skiva verklighet på ett enkelt och klarsynt sätt. Den gör oss en tjänst eftersom den påvisar våra livsvillkor i en existens utan intrinsikal mening, och ger oss verktygen att skapa en egen mening med. Denna kamp är tidlös, och dröjer sig således kvar, och skildringen hävdar därför sin plats bland världens bästa filmer.

Regissör Hiroshi Teshigahara och författare Kôbô Abe hade mycket att säga om det moderna samhället. Men i det offentliga rummet verkar ingen längre tala om deras livsgärningar, i alla fall inte utanför deras hemland Japan. Det debatteras om alla aktuella sakfrågor som polariserar och klyver oss på mitten, istället för dessa grundläggande dilemman som är så stora att de skulle kunna förena oss.

Så mycket bättre då. Det ger mig anledning att återkomma med fler texter om Teshigaharas och Abes förträffliga samarbeten. Abes förlaga till denna film, romanen med samma namn, är förresten lika fantastisk, och även om den visuella kraften och det suggestiva ljudspåret saknas, är den desto mer fylld av idéer.

 Kôbô Abe

Hiroshi Teshigahara

En fysisk kopia av Kvinnan i sanden är jättesvår att hitta till rimligt pris i Sverige. (Men det får man väl inte säga i det här landet för då är man ju landsförrädare.) Criterion har släppt en säkerligen jättefin samling med tre Teshigahara-filmer där denna film ingår, men den kostar drygt 800 kr. Alla tre är strålande, men inte ens jag pungar ofta ut så mycket pengar för film. Men när jag skriver detta finns hela filmen i en bantad tvåtimmarsversion på youtube, uppdelad på två klipp med engelsk textning. Som sagt, man får ta vad som erbjuds. Jag har själv inte sett denna men har läst mig till att inga scener är bortklippta, däremot är somliga nedkortade för att öka tempot (för en amerikaniserad publik.) Sådana här långa klipp brukar försvinna ganska fort. Var god och passa på att ta del av en omvälvande upplevelse:

Klipp # 1

Klipp # 2

---

~ Kes - Falken ~

Pojken röjer knappt ett leende under hela filmen. Han har helt enkelt ingen större anledning. Från första början blir han hunsad, utskälld, påpucklad och hånad, både för sina forna missgärningar och de han ännu inte hunnit begå. I skolan är han ointresserad och tankspridd. På fritiden stjäl han vadhelst han kommer över.

Alla, från vuxna till jämnåriga, lärare till kompisgäng, till och med hans egen familj, söker och tycker sig finna något fel med Billy Casper (utmärkt spelad av David Bradley). En gång tjuv, alltid tjuv, inte sant? Så med straffet redan utmätt och levererat, varför inte bara gå och bedriva ont? Det finns en enkel anledning: han finner någonting att bry sig om en dag. Därefter spelar resten av världen inte längre någon roll.

På en halvt övergiven landstomt bortom skogsbrynet och ängarna finns ett torn som hotar att rasa vilken dag som helst. Där på toppen har falkarna sitt rede. Från buskagen ser Billy hur ungfalkarna tränar sin flygförmåga inför den stundande dagen då de ska lämna boet för gott. När markägaren ertappar honom vandrande över fältet mot tornet finner han till sin förvåning inte en ligist utan en gosse med ett genuint intresse för vad han just beskådat. "Du kan träna dem", påstår Billy med entusiasm, och markägaren hänvisar honom till biblioteket för böcker på området, vilket blir början på vändningen.

Billy kommer från ett arbetarklasshem. Från födseln har han blivit präglad att respektera, lyda och frukta sina överordnade. Stadens stora industri är kolgruvan och de som inte hittar sitt kall i det riktiga livet får finna sig i sin lott där, i underjorden. Så det är i grevens tid han överger sin destruktiva bana för något kreativt, via ett sista brott - han roffar åt sig en av falkarna och en bok om falkenering. Fågeln får namnet 'Kes', kort för kestrel som är det engelska ordet för denna art. Han ska dressera sin egen falk.

Kes blir en symbol för hans sista hopp, ett engagemang för någonting som rör sig mer fritt än oss själva. Om vi exkluderar honom ur samhället, har han hittat någonting bättre att falla tillbaka på. Någonting helt annat än ett liv i kolgruvan. Och denna film är en protest mot den samhällsstruktur som tömmer oss på detta hopp.

För ingen lyssnar på Billy, ingen kan relatera till hans nyvunna intresse, för falkar är inte en del av det "civiliserade" samhället. Men betyder det att han är oduglig? När en lärare slutligen lyssnar, upptäcker han att Billy är en lika intelligent och kreativ pojke som vem som helst. Han har bara aldrig funnit ett sätt att kanalisera detta. Falkenering är ju inget skolämne. Han måste upptäcka det själv, liksom vi alla måste göra om vi inte hittar lyckan bland marknadens färdigpaketerade lösningar.

Och Billy har aldrig förr haft ett sätt att uttrycka sig. Han talar, likt alla jämnåriga, med en bred Yorkshiredialekt som inte låter så sofistikerad som lärarnas. Så fort han öppnar munnen får han mothugg. Hans tillvaro är inte bara tom på uppmuntran, han blir konstant nedtryckt för allt han säger och inte säger. Han har aldrig lärt sig att konstruera någonting meningsfullt i ord, och hans tyranniske äldre bror hävdar envetet att han inte ens kan läsa, vilket inte stämmer.

Men betyder Billys brist på språk att han är oförmögen till raffinerade tankar? Tänker människor bara i ord? Mer än något annat är filmen Kes en protest mot dem som anser att just deras nischade uttrycksform är bättre än någon annans.

Bilden ovan till trots är Kes i sig ingen upprorisk och vred film med massor av attityd. Ni kommer att förvånas av dess humanism. Criterion har rätt: Kes är en film om vanliga människor, spelade av vanliga människor. Få filmer skildrar en sån hoppfullhet om våra inre kvaliteter. Jo visst, många av rollerna är tölpar. Men kom ihåg, även vår hjälte Billy Casper var en sådan. Han ville inte vara det, men hade aldrig något val, precis som alla runt honom inte hade något val. Samhället hade avgjort att han var oduglig. Han befann sig en sista hållplats från kolgruvan. Då fann han sin falk, som kanske inte befriade honom kroppsligen, men den gav honom någonting att drömma om mitt i löneslaveriet - och något att leva för på utsidan.

Bakom filmen, som släpptes 1969, står Ken Loach, britten som än idag är en av de ledande skildrarna av arbetarklass, ett ämne som verkar vara en svår nöt att knäcka för många av dagens filmskapare. Loach använder i regel  amatörskådespelare som får spela sig själva. Hans scener är långa och får leva sitt eget liv. Varje replik känns sprungen ut en helt naturlig, improviserad konversation, där vad som uttrycks är en reaktion på vad som föregick. Skildringen förefaller därför dokumentär snarare än agerad.

Ingenting kan vara mer deprimerande än en arbetarklasskildring idag. De är fulla med droger, sprit, ångest och frustration. Varje rollfigur är en schablon. Det är enkelt att förlora geisten för vänsteridealen. Varför kämpa för varandra när det är så mycket mer belönande att konkurrera ut alla dessa förlorare?

Kes är någonting annat. Visserligen är den en i Loach-sammanhang ganska mörk film i sitt sätt att påvisa hur illa vi kan behandla varandra, men den är inte sen att peka på orsakerna heller. En enda lärares uppmuntrande ord är vad som krävs för att ge Billy den bekräftelse han aldrig förstod att han behövde. Filmen är så mycket muntrare i tonen och hoppfullare i sitt budskap än dagens motsvarigheter, att man ser på sin omgivning med nya ögon.

Kes - Falken finns uppstyckad i flera klipp på youtube, men bör hellre ses med textning på grund av den svårtydda Yorkshiredialekt, som inte ens infödda engelsktalande alltid begriper så väl. Köp den för en ringa summa på discshop eller cdon eller låna den på bibblan vet jag.

---

Inför återkomsten

Bläddrar lite vemodigt igenom den här gamla bloggen och minns en gammal sysselsättning. Mycket har hänt sedan i mars. Jag har köpt ny dator efter ännu en datorkrasch. Bloggers användargränssnitt är helt nytt. Jag sitter i en ny lägenhet. Situationen i den gamla var på slutet så illa att det blev komiskt. Kanske berättar jag om det någon dag.

Vrider jag huvudet åt höger skådar jag en sagolik ny vy från vardagsrummet här på Berghem som inte slutar förrän himlen möter Hörnefors (eller nåt) i horisonten. Bildbevis kommer, jag inväntar bara rätt molnformationer. Annars är ni välkomna att avlägga ett besök. Min gamla vy? Sopsorteringslokalen på Matematikgränd.

Ännu en semester är över och tillvaron är snart tillräckligt tom för att jag ska orka tänka, fundera och till och med skriva igen. Något är på gång. Vet inte om det är bra eller dåligt. Vi får väl se. Har läst en massa i alla fall, desillusionerande realism såväl som inspirerande fantasi. Revolutionary Road såväl som Mörka materian. Båda duger precis lika bra, liksom allt däremellan.

Nåväl. Ville bara bekräfta att jag lever och mår gott. Chin chin!

~ Aguirre - Guds vrede ~

På juldagen år 1560 lämnar en expedition conquistadorer Andernas höglänta platåer och vandrar ned i djungeln längs slingriga bergsstigar. Soldaternas plåtrustningar korroderar i fukten. Deras svärd och lansar fastnar i buskagen, som sökte djungeln att avväpna dem. Kanonerna sjunker ned och fastnar i träsken, och under tyngden från de uppklädda kvinnornas bärstolar försvinner även indianslavarna ned i dyn. "De dör som flugor", som berättare munk Gaspar Carvajal observerar "Vi har inte ens tid att ge dem en kristlig begravning". För alltjämt pressar sällskapet sig vidare. De har skådat sin regnbåge. Ingenting dött eller levande ska hindra dem att nå guldet vid dess ände.

Första delmålet är Amazonfloden, vars otämjda vatten talar ett eget språk till var och en som lyssnar. "Ingen mänska klarar dessa forsar levande", hävdar den ene. "Och jag säger dig - vi kan klara det", svarar den andre. Den enes röst tillhör Don Lope de Aguirre, historisk upprorsman. Den andre talaren är hans överordnade Pizarro, historisk erövrare av Inkariket. Maktkampen dem båda sinsemellan är uppenbar, om än inte i full blom ännu. Alla måste vi fråga oss: av vad består de drömmar som motiverar ett sådant conquistadårskap?



Aguirre: Guds vrede är en av filmhistoriens klassiker från 1972. Filmen är en studie i hybris, fördomsfullhet, girighet och i slutändan galenskap. Den skildrar fritt spanjorernas försök att upptäcka och erövra guldriket El Dorado, som indianerna berättade om efter conquistadorernas utplundring av Inkariket. Men det fanns naturligtvis aldrig något guldrike. El Dorado var indianernas myt, som blev spanjorernas fåfänga dröm.

Som förväntat kör sällskapet fast. De upprättar ett basläger vid Amazonflodens rand och utser en mindre expedition att färdas nedströms medelst flottar och undersöka flodens närområde efter mat och spår av El Dorado. Till befäl utses Don Pedro de Ursua (Ruy Guerra), men andrebefäl Aguirre (Klaus Kinski) blir dramats huvudperson.



Problemen låter inte vänta på sig. En av flottarna fastnar i bakvatten och besättningen går förlorad. Under loppet av en påföljande övernattning svämmar floden över, tar alla flottar med sig och lämnar hela expeditionen strandsatt. Ursua ämnar samla kvarvarande manskap och återvända till baslägret. Detta utlöser ett historiskt myteri, regisserat av andrebefäl Aguirre, som tillfångatar Ursua, detroniserar honom och från sin roll i skuggorna tillsätter en korpulent adelsman - ett mer lättduperat offer - att leda expeditionen vidare genom. Aguirre överser byggandet av en ny och större flotte som rymmer hela expeditionen, som därmed kan fortsätta djupare in i det okända.

Det här är berättelsen om deras monumentala fiasko.

---



Regissör Werner Herzog är verksam inom både dokumentär- och spelfilm. Aguirre - Guds vrede bär prägel av båda genrer. Den följer inte en handling i strikt mening. Den agerar krönikör av detta sällskap i väntans tider, längs en översvämmad flod de inte kan landstiga från, som för dem mot undergången. Deras vedermödor skildras i Herzogs dröjande, dokumentära stil, som avbryts bara när skådespelarna poserar och levererar dialog, som när som helst kan övergå i monolog värdig historieböckerna. Dessa personer är så övertygade om deras historiska betydelse att de upphöjer sig själva till dömande gudar, vilket gör dem till en löjeväckande åsyn för oss som vet att de bara jagar ett bländverk.

Oavsett om han filmar dokumentär eller spelfilm, så eftersträvar Herzog inte den faktiska sanningen i varje givet ögonblick, utan en form av "extatisk sanning". Det vill säga den sanning som motsvarar ögonblickets känslomässiga sanning. Ofta leder hans filmprojekt honom avsides till extrema geografiska lägen. Han har filmat bergsbestigningar, på Antarktis, under isarna på Antarktis och i öknen. Inget studiobygge kan för honom ersätta "the voodoo of location". För Herzog säger landskapet någonting om dess invånares (eller "inkräktares" som i fallet Aguirre) interna landskap. Omgivningen blir analog med karaktären hos den person som söker sig dit.



Och i filmen denna text handlar om står Aguirre och den förledande djungeln i centrum. Klaus Kinski ger sin rollfigur en bestialisk prägel. Avsikten var att förse honom med krabblika attribut. Han rör sig med en vaggande gångstil, och under hans sneda kroppshållning förefaller hans ena arm längre än den andra. En matchande psykopatisk personlighet beseglar ödet för hans mannar. När Aguirre sätter klorna i en dröm, släpper han aldrig taget. Han är fast övertygad om att El Dorado ska bli hans rike, och den som inte är med honom är emot honom.

Till närmast komisk effekt, eftersträvar sällskapet långt ifrån civilisationen att upprätthålla en civiliserad fasad. Vem försöker de lura? Varför upprättar de en domstol, när brottet och straffet redan avgjorts på förhand? Varför måste de släpa med sig kanoner och annat otympligt krigsmateriel genom obruten djungel? Till vilken nytta är de kvinnor som de envisas med att frakta på bärstolar? Måste de ta med hästar bara för att de tillhör högt rankade soldaters ämbeten?

Eurocentrismen verkar vara expeditionens största börda. När de bygger ett avträde på flotten kan man bara skratta. Herzog är skoningslös i sin kritik av nästan allt han skildrar i denna film. Det annars alltid så ovedersägligt positiva karaktärsdraget 'ambition' har väl aldrig behandlats med sådant förakt.



När de får höra från ett par välkomnande indianer att Gud aldrig fullbordade sin skapelse i dessa djungler, tycks de förlora den sista ledstjärnan för humant beteende. Där de upplever att Gud saknas finns ett tomrum att fylla - med dem själva. I en scen strax därpå vill inte ens sista hästen vara kvar. Den börjar sparka bakut, och de tvingas slänga vilddjuret överbord.

Påföljande ögonblick är konst av ett slag som bara kan förekomma på film. Hästen simmar i land och ställer sig på strandkanten. Flotten driver vidare. Från däcket beskådar de hästen när den överges åt djungeln. Conquistadorerna bemöts av dess blick som rymmer klander, längtan, vrede, sorg och alla de mänskliga känslor som de dödsdömda besättningsmännen kan projicera på djuret, innan det försvinner för gott bland träden.

Stämningen blir tryckt, inte ett ord yttras. Ögonblicket blir till ett monument i filmhistorien.

Och ju djupare in i djungeln de tränger därefter, desto vagare blir deras verklighetsuppfattning. Där forsarna inledningsvis slungade dem framåt, övergår de alltmer till ett stillastående, för att slutligen bara föras runt i cirklar. Den omgivande djungeln blir deras malaria. Landskapet blir deras hallucinationer. Gränsen mellan fantasi och verklighet rämnar.



En efter en tas besättningsmännen av daga av giftpilarna som avlossas av den lokalbefolkning som de aldrig ser skymten av. De överlevande klamrar sig vid liv, närda endast av hoppet om att få skåda ett guldrike bakom flodens nästa krök. Bandet till fäderneslandet har de redan brutit. Det finns bara en väg, framåt, in i djungeln, mot oändligheten och odödligheten bortom...

Aguirre: Guds vrede har i skrivande stund tyvärr inte förlänats med den behandling den förtjänar av sin digitala eftervärld. En lågbudget-DVD finns till buds i Sverige. Till priset av dryga femtiolappen får man filmen, en trailer och ett förvisso underhållande kommentatorsspår av Werner Herzog. Prisvärt såklart, men kom igen nu, bättre än så kan vi väl åstadkomma?



---

Aguirre och det värnlösa djuret:


---

Drama i tre akter

Lite reklam för Play

Nu ska jag inte elaborera till döds utan bara uppmana er att se den nya svenska filmen Play (av Ruben Östlund), som är baserad på verkliga händelser. Passa på medan tillfälle ges. Säkert kommer den att leva en undanskymd tillvaro i SF:s djupaste, kvavaste biogrottor, innan den slängs ut ur tablån för gott innan fler vågat leta sig in.

På föreställningen var vi sju, om jag inte minns fel. Tag med nån att dela den här obekväma upplevelsen med. Köp bara godsaker som inte väsnas. Tugga med munnen stängd. Svälj diskret. Filmen orsakar inte något direkt sensoriskt obehag, utan du kommer krystat nog att reagera på din egen reaktion.

Ju fler ni är desto bättre eftersom jag föreställer mig att obehaget blir större när det delas med många i dödstystnad. Filmen är som elefanten i rummet. Gud förbjude att du reagerar på det du ser, för då bekräftar du dess existens. Skratta och du begår en dödssynd.

Är du lagom förbryllad? Bra. Vill du veta mer? Det får du inte. Se "Play klipp 1" nedan för att få en försmak. Reagera hur du vill på det, det är ditt privilegium att göra så. Se sedan filmen på bio tillsammans med främlingar och se om du törs reagera alls.

---

Ännu ett inlägg på temat film. Jösses, vad jag är enkelspårig på webben. Min fysiska person är inte lika enahanda, jag lovar. Även om det blir mycket verklighetsflykt dessa tider, då allt jag gör privat i övrigt består av att invänta nya dagar som kommer med nya lägenhetserbjudanden. Jag ska flytta. Inom stadsgränsen vill säga. Då var det sagt. Nu skrev jag ska, inte vill, för att passera the point of no return. Dagarna kan inte komma och gå fort nog.

~ Den tunna röda linjen ~

I Gates of Heaven - Errol Morris dokumentär om djurkyrkogårdar från 1978 - finns ett citat, yttrat av en sörjande, gammal matte till ett husdjur som dött: "Där är din hund, din hund är död. Men var är det som fick den att röra sig? Det måste ha varit nånting, eller hur?"

Filmen denna text handlar om är inte om Gates of Heaven, men den nystar i samma existentiella fråga. Den tunna röda linjen är en krigsterm för den försvarslinje som man anlägger för att hindra fienden från att avancera. Så till ytan är filmen Den Tunna Röda Linjen en skildring av slaget om Guadalcanal i Stilla Havet 1942. Den är centrerad på en bataljon, i synnerhet dess c-kompani, och deras försök att erövra en strategiskt viktig kulle mitt på ön. Men i detta verk är kriget bara ett medel för att undersöka någonting mycket större, i en film så vag och omfångsrik att man kan börja var som helst.

Berättarröster används vanligen i film för att förklara svårbegripliga saker. Här används de istället för att komplicera det självklara. Regissör och manusförfattare Terrence Malick förundras via sin anonyma berättare över "en hämnande kraft i naturen". Via sin film utforskar han denna krafts inflytande på den mänskliga naturen; döden som katalysator för livet. Varje soldat vet att han kan dö när som helst. Och som nån sa: när vi ska dö behöver vi livet. Här har vi en film som saknar en traditionell narrativ. Istället skildras konflikten som en betraktelse från ett mycket vidare perspektiv.



Menige Witt (spelad av Jim Caviezel) är bäraren av detta helhetsperspektiv. På bondpermis i en fiskarby på en malenesisk ö upptäcker han en värld som dessförinnan var honom helt främmande. Infödingarna lever i ett tillstånd av frid. Witt förundras över att barnen aldrig verkar slåss. "Ibland slåss de, när de leker", förklarar en kvinna ur ortsbefolkningen. Witt tänker tillbaka på en stund vid moderns dödsbädd, och den stillhet hon mötte livets ände med. Ett lugn som han inte kunde förmå sig att dela.

Men vistelsen i fiskarlägret sansar Witt i sådan grad, att han lämnar världens kollektiva krigstillstånd via nån form av katharsis. Han blir filmens emotionella kärna, en kraft för humanismen i det destruktiva tillstånd som världen befinner sig i. Resten av filmen ser han till att alltid befinna sig där hans egenskaper behövs - vid fronten - som ett alibi för mänskligheten i en tid och plats där dess djuriska baksida härskar.

Witts motpol är sergeant Welsh (Sean Penn), och om inledningen av filmen ter sig som en dröm, anländer han som uppvaknandet. Ett amerikanskt frihetsskepp bryter av mot harmonin. Utan att vi får reda på hur, befinner sig Witt åter i armén, i ett förhörsrum ombord på frihetsskeppet, uppläxad av Welsh på detta sätt:



Sergeanten är realisten som filmen igenom försöker få Witt att inse världens egentliga beskaffenhet. Det kan tyckas hjärtlöst, men han gör det med avsikten att rädda hans liv. "Jag kan vara den bästa vän du nånsin haft. Och du vet inte ens om det", säger han. Med jämna mellanrum återkommer liknande samtal mellan Welsh och Witt. De må vara motpoler, men de ser litet av sig själva i den andre. Kanske är det därför de är så angelägna om att övertyga den andre. Dessa korta men strålande scener utgör ryggraden som håller filmen samman till en helhet.

Fantastiske Jim Caviezel gestaltar sin Witt som antitesen till världsordningens excesser. En uppenbarelse som tycks fjärmad från den fysiska världen. Somliga menar att denna roll förebådade hans insats som Jesus Kristus sex år senare i Mel Gibsons kända film om korsfästelsen. Hans minimalistiska skådespeleri ger minsta rörelse en enorm betydelse. En stillsam vridning av huvudet mot himlen kan vara repliken på ett påstående som inte kan bemötas med ord:



De båda soldaterna och deras bataljon skeppas till Guadalcanal, vilket resulterar i slaget om redan nämnda kulle, och resten är historia. Vi får följa en mängd soldater som var och en strider för någonting mer än att döda japaner. Alla representerar de någon med- eller motmänsklig egenskap. Elias Koteas spelar en kapten som inte är villig att offra sina soldaters liv, medan hans överste (Nick Nolte) hetsar och hotar för att nå resultat. Ben Chaplin spelar en menig som inte räds döden, eftersom han resonerar att hans minne kommer att leva vidare i hans fru. Han slipper dö ensam. Dock möter han det mest ironiska av alla öden.

Dessa skådespelare toppar en diger rollista, bestående av storstjärnor som John Travolta, George Clooney, John Savage, Woody Harrelson, Adrien Brody, Nick Stahl, Jared Leto, John C Reilly, John Cusack och Miranda Otto. Alla ville bidra med sin del till vad som skulle bli Terrence Malicks stora återkomst till filmbranschen efter 20 års tystnad. Tyvärr hamnade hans mästerverk i skymundan eftersom Steven Spielberg släppte sin succé Rädda menige Ryan - en rakare och mindre minnesvärd krigsskildring - samma år.

---

Nog pladdrat om det. Men vad gör just denna krigsfilm så speciell? Vad skiljer den från alla krigsfilmer som delar budskapet att krig är hemskt?

När jag tänker på valfri krigsfilm, ser jag den i bästa fall som en strävan efter att avskräcka. Bilderna som fastnar är på människor i nöd. Den tunna röda linjen har också sådana. Men det man minns efteråt är inte lidandet, utan de fantastiska naturbilderna. Det som gör den så djupt antikrigisk är att den utgår från känslan av denna eftersträvade fred, som vi alla hoppas att kriget ska resultera i. Kameran fångar existensen såsom den upplevs för någon som precis upptäckt att den finns på riktigt, världen som alltid togs för given. Som om den vill säga: "Här är vad som står på spel. Detta måste vi återgå till. Förstör nu inte det här."



Men den ger också bilden av att de överlevande människorna i en värld som genomgått en sådan kris, kanske inte är förmögna att bygga upp en sådan värld igen. Kanske går vissa mänskliga egenskaper förlorade hos en som bevittnar all denna förödelse. Kanske blir vi alltför misantropiska. Witt ställer sig en fråga en bit in i filmen: är varje människa en del av en stor själ & olika ansikten av samma människa...

I varje soldat finns en gnutta av alla karaktärer. Om ön de krigar på metaforiskt får representera en komplett människa (en välanvänd metafor på film genom åren) så är individerna på ön olika personlighetsdrag hos denna person. Witt mot Welsh. Kaptenen mot översten. Där har ni två exempel. Medmänsklighet kontra motmänsklighet. Alla bär på en skärva av dem. I krigstillståndet söker de sig till den sida av sig själva som de tror ska hjälpa dem att överleva. Men vad säger att valet är rätt? Vem bestämmer vem som ska dö när kulorna viner överallt? Filmen är besparad all form av Hollywood-logik. Om det finns nåt som avgör utgången av ett krig, eller vilken soldat som överlever, så är det i alla fall inte moral. Allt är kaos.



Japanerna är dödens anonyma ansikten, och de amerikanska soldaterna slåss för sina respektive synsätt att besegra dem. Somliga tänker på sig själva och utnyttjar i grund och botten andras liv för att förlänga och förhöja sitt eget. Andra riskerar sina liv, av många olika anledningar. Av kamratskapen som kan hålla dem vid liv, eller för att det förväntas av dem, eller för att de kan gynnas av det i långa loppet genom dekorationer och befordringar. Allt medan högre rankade befinner sig på behörigt avstånd, utom all fara. Ett konkurrenssamhälle, eller herre på täppan, som alla tvingas ta del av.

Mitt i detta inferno befinner sig Witt. Om en ö får representera människan för alla andra, så har han funnit en mycket trevligare metafor; vattnet som omgärdar ön, och som rinner igenom den. "Ingen människa är en ö; hel och fullständig i sig själv", som John Dunne inledde sin dikt. Terrence Malick låter sina rollfigurer stundom omvälvas och renas av vatten, ensamma eller tillsammans, vilket för dem närmare varandra än någonsin, och vid nåt enstaka tillfälle räddar floden liv. Men endast Witt har delat vatten med dem som lever i fullständig sinnesfrid.



Så, för att återknyta till frågan i inledningen, vad är det som får oss att röra på oss? Denna film postulerar åter den mest uråldriga av alla truismer, att vetskapen om döden får oss att leva. Detta gör döden till en viktig del av våra liv. Vi finner våra egna metoder att överleva, och är omvärlden hård, omänsklig och oförlåtande, är den vedertagna metoden att själv bli hård, sluta sig för omvärlden och freda för sig själv. Men var finns glädjen i det? Och varför ska vi lyssna på de som säger att världen är så hemsk? "Egendom. Allt handlar om egendom", som sergeant Welsh säger mitt i filmen.

Hur du går vidare med Den Tunna Röda Linjen är upp till dig. Är det en världspolitisk allegori? Ett spirituellt drama? Är det en kommentar om krigets effekt på mänskligheten? Eller är det bara en utomordentligt välfotograferad krigsfilm? Ju fler frågor den lämnar kvar, desto bättre.

Själv tyckte jag inte något vidare väl om den när jag såg den första gången i 18-årsåldern. Dess filosofi gick mig helt förbi, liksom hela världens komplexitet gick en skyddad tillvaro helt förbi. Frågorna den behandlade slog aldrig rot i mig. Min jord för sådant var inte bördig. Filosofi var någonting helt verklighetsfrånvänt, utan mening i våra liv. Fast det var då. Jag befinner mig nu i spegelvärlden. Om jag var Welsh, har jag blivit Witt. Du kanske skulle uttrycka dig tvärtom. Vi bär på våra egna förutsättningar inför detta verk, men kanske lämnar vi det med helt andra.

Nu ser jag tillbaka på 18-åringen i mig som närmast hånade fans av Den tunna röda linjen. Att ändra åsikt om filmen och anamma dess innebörd handlar inte bara om att hylla filmen i sig, det handlar också om att inte bemöta hånen med samma mynt. Även om mitt yngre själv säkert häcklar mig just nu medan jag skriver dessa ord, så häcklar jag inte mitt yngre själv som var så defensiv. Han är bara en skärva av mitt fullständiga jag. Det är dags att förlåta och gå vidare.