Ur vägen

I veckan fick jag reda på att en kollega har råkat ut för en utskällning av samma herre som jag själv nära nog stötte in i för ett par år sedan. Om han ännu härjar på Kolbäcksbron så är en varning härmed utfärdad - se upp för överspänd tävlingscyklist.

Låt mig förklara:

Det var på den tiden då jag ännu promenerade hem efter nattpassen, med solen i ansiktshöjd, mitt i färdriktningen, på molnfria sommarmorgnar som denna. Man har inget att orientera sig efter utöver själva asfalten som rullar fram just framför fotstegen, samt broräcket strax till vänster. Att ständigt plira är ansträngande så man tittar gärna uppströms, bortom broräcket mot centrum, där himlen inte är lika upplyst. Vägen lutar svagt uppåt. Vad tungt det kan vara ibland. Jag försökte tänka på annat. Man längtar hem så mycket, men kan inte titta i den riktningen.

Ur solskensväggen hörde jag ett distinkt "Hallå!". Först trodde jag att det var min kollega Love, som jag inte träffade så ofta på den här tiden, bara vid somliga skiftbyten såsom detta. Märkligt vad angelägen han lät, det har aldrig varit förenligt med Loves morgonhumör.

Men ur det solida solskenet materialiserades istället den här cyklisten, i full fart nedför rakt mot mig, men med större delen av cykelvägen fri till höger om mig. Snarare än att väja undan mot den delen av vägen valde han att cykla rakt mot mig. Vad paff jag blev. Våra impulser säger åt oss att stanna upp i såna här lägen.



Medan medvetandet och handlingskraften var på reboot valde cyklisten att tränga sig in mellan mig och broräcket till vänster, utan att märkbart bromsa in. Så nära var vi varandra att hade jag reflexmässigt viftat med armarna i ren självbevarelsedrift så hade jag kanske råkat knuffa honom över räcket, ned i Umeälven, mot en ny karriär som Triathlonutövare.

Jag betraktade honom, helt förstummad, medan han mirakulöst nog passerade utan att snudda mig, förlora balansen eller ens stanna av. "Gå på rätt sida för helvete!" vrålade han när han just passerat, med blicken riktad bak mot mig medan han furiöst trampade, för att återfå tempot, för att återfå de sekunder han tappat på grund av mig. Han var så jävla förbannad.

Kunde han identifiera mig i den praktfulla solens sken när han vände sig om? Om han kunde det genom sina solglasögon - i vilken dager skulle han framställa mig för sina nästa samtalspartners? Var jag nåt mer än ännu en silhuett för honom? Om inte, kunde han då inse varför jag inte reagerat på hans höghets ankomst förrän det var för sent? Ja, jag var helt bländad.

När han såg saken ur mitt perspektiv, kunde han då se att jag faktiskt gick på vänster sida? Eller var det fel, eftersom det var hans högra sida?

När sånt här händer är tidsrymden för kort! Det händer, sedan är ögonblicket borta, sedan blir man ilsken. Man grubblar över lämpliga repliker. Jag hinner aldrig snoppa av idioter! Det här har pyrt i mig länge nu, och det enda sättet att lägga det till handlingarna är att komma på vad jag borde ha sagt.

Få se nu, vad hade jag kunnat kontra med?

Tävlingscyklister använder blöjor så att de ska oupphörligen ska kunna trampa vidare rakt fram, rakt fram, i samma gamla hastighet utan avbrott under sina långa lopp. De ser alla likadana ut. De bär fula hjälmar och trikåer för att minska luftmotståndet. Frågan är: hur kompenserar de en sådan inskränkning i manligheten, att tvingas bära blöja till exempel? I min minnesbild har jag aktivt valt att förse honom med överspända karaktärsdrag. Styv muskulatur över hela kroppen. En skäggstubb i stram givakt. En hårdnackat erigerad uppenbarelse halvvägs genom ett ensamt linjelopp. Bryt den linjen och du berövar dem deras möjlighet att hävda sig.

Kvar blir bara blöjan, hjälmen och trikåerna. Som ett vandrande preventivmedel.

Styret är kanske ett överflödigt redskap för den målmedvetne cyklisten.

Hade vi kolliderat så hade han kanske flugit av cykeln i en fin matematisk bana. Men ingen fara, som cyklist är det nog bara att behålla sin övertygelse - "Ur vägen, här kommer jag flygandes genom luften!" - så kanske man skadar sig mindre. Hade jag, med konvalescensen efter kollisionen fullbordad, gått förbi där så hade jag inte förvånats om jag upptäckt urholkningar, skrapmärken i betongen där skäggstubben hade slipat bort en del av asfaltsbeläggningen. För den här cyklisten nyttjar säkert linjeloppets världsbild på all slags matematik i världen. Berget får ge vika för linjen. Och banne mig om han inte lyckas.

Ni är härmed varnade. Ur vägen för enkelspårigheten.

Men hjälp, vad skulle jag ha svarat nu då? "Hey, blöjan ska sitta innanför trikåerna" Eller vad?