Men jag gör ett nytt försök.
Den som kan sin underhållningsfilm hör ju hur skevt det låter. Hur kan en person som fått sin upplevelse stympad av gammalmodig teknik sitta och förespråka den för en skeptiker som beskådat den i dess fulla prakt?
Ja vafan? som Jacob Eklund skulle ha sagt.
3d-tekniken har fått mycket skit av filmjournalister, och jag är inte säker, men jag tror att argumentationen har handlat om att filmerna varit skit, med 3d som gimmick helt utan konstnärlig betydelse för en film som varit värdelös på alla andra plan.
Filmbolagen har kort sagt förlitat sig på att tekniken i sig självt ska locka folk, och har därmed skitit att göra nåt som rättfärdigar dess förekomst.
---
Men än Avatar, då? Jag var mycket skeptisk när jag började se. "En 3d-film som jag inte ens får se i 3d!"
Filmen är i sig en hisnande åktur genom djunglerna på Pandora, en fjärran himlakropp som inhyser ett värdefullt mineral som kallas unobtainium. Ett mineral som har blivit viktig för jordens energiförsörjning. En fraktion av planetens humanoida, blåhyade urbefolkning - Na'vi kallar de sig - råkar ha sin hemvist rakt ovanför en stor fyndighet av denna dyrgrip. Ur denna intressekonflikt trappas stridigheterna upp.
Filmens hjälte, Jake Sully, är en rullstolsbunden människa som beordras att infiltrera denna urbefolkning, lära känna deras kultur och bli accepterad som en av dem, bara för att i slutändan få en större chans att lyckas övertala dem att lämna sina hem.
För att åstadkomma detta får han ta kontrollen över en egen Na'vi-kropp, som blir hans "avatar". Denna styr han med hjälp av någon form av telepati från en kapsel på moderskeppet som ligger i omlopp runt planeten. När han springer omkring som urinvånare gör han det - befriad från sin rullstol som han är - med en större eufori än vad någon annan människa skulle känna. Tror ni att han förblir sin mänskliga uppdragsgivare trogen?
Alltså, om man i sitt stilla sinne, efter filmens slut, blickar tillbaka på Avatar och bortser från actionscenerna så finns inte mycket att hämta - en räcka samtal med styltig dialog, med syftet att antingen förtydliga vad vi redan vet, eller också att föra handlingen framåt. Politiken är obefintlig, miljöfilosofin ytlig, så vill ni peta i den och upptäcka dess ihålighet, så varsågoda om det gör er lyckligare.
Själv är jag inte intresserad. Politik? Längtar ni tillbaka till scenerna från senaten i den nya Star Wars-trilogin? Vad tysta ni blev nu då. Miljöfilosofin på Pandora? Att filmen inte gräver djupare i sin egen mytologi - påverkar det era liv på nåt sätt?
Pandora växer till liv genom det vi ser via Jake Sullys utforskande av dess flora och fauna. Filmen är ett visuellt mästerverk. Mer än så behövde jag visst inte denna gång för att engagera mig i dess öde.
Och vet ni vad? Vi kan inte bortse från actionscenerna i Avatar - de finns där för att i sig själva fördjupa relationen mellan de två huvudfigurerna. För Avatar är en form av "poetry in motion", och vill förmedla en känsla av frihet för protagonisten. Actionscenerna rättfärdigas av hans situation och karaktärsutveckling. Som ni minns var han ju rullstolsbunden.
När vi först träffar honom är alltså hans liv som människa fjättrat till en rullstol och de hjärtlösa små gliringar (minsann!) och sviktande självförtroende han får utstå som handikappad. Och när Jake ikläder sig rollen som Na'vi raseras alla dessa begränsningar. I sin nya miljö kan han springa och röra sig obehindrat - till och med mer obehindrat än han någonsin kunde som människa. Na'vier är mycket mer rörliga.
Så - utöver det uppenbara miljöpolitiska temat finns alltså i filmens subtext en avsikt att skildra personlig frihetssträvan. Det är här James Camerons spektakulära actionscener kommer till användning. Han använder sina datorgenererade figurer som ett instrument för att hävda denna frihet, istället för att bara fungera som en - just det - gimmick.
Jake Sully utforskar sin nya kultur tillsammans med Na'vi-hövdingens dotter, som är hans mentor. Attraktionen de börjar känna för varandra är oundviklig. Hon lär honom att leva på nytt - han är en ny spännande influens i hennes liv med en genuin önskan att bli en av dem. Tillsammans tacklar de djungelns utmaningar och det är i dessa sekvenser de kommer allt närmare varandra.
Så det är fel att fnysa åt actionscener per se. I Avatar fyller de en viktig funktion. Och här är poängen: Jag önskar att jag hade fått se dem i 3D! Kommit händelsernas centrum än närmare!
I biografens födelse, för över 100 år sedan, chockerades och häpnade publiken över såna här filmklipp, visade på världens första biograf:
Frågan är bara - hur länge varade nyhetens behag? Hur lång tid krävdes innan publiken sinade i sitt krav på mer? Buster Keaton, Charlie Chaplin och deras gelikar tog vid och började fylla en funktion med deras dråpliga humor och dödliga stunts. Så småningom tröttnade väl publiken på det också. Och på den vägen har det fortsatt. 3D-bio är väl bara en del i den utvecklingen, en strävan efter att locka publiken tillbaka till biograferna och framkalla samma reaktioner som bröderna Lumiére lyckades med genom att filma ett tåg som anlände på en järnvägsstation.
Som jag ser det är James Cameron i all sin tekniska briljans en filmmediets förkämpe, ett affischnamn som återkallar allmänhetens intresse för mediet som alltid riskerar att tappa marknadsandelar till förmån för intrikata tv-serier, dumma tv-spel, våldsam sport, vafan. Och när vi väl har återbördat dem till deras säten, där de hör hemma, kan vi kanske börja lura dem att se mer komplicerade, karaktärsdanande filmer. *skrattar ondskefullt* Det kommer alltid att finnas utrymme för sådana.
Men är vi inte intresserade av sånt finns säkert andra hobbies som gör oss till bra människor. Om inte, kommer vi att bli ena satans nihilister. Men då skyller jag det på oss själva istället för James Cameron. Att omvärlden inte kommer att förstå möjligheterna med 3d skyller jag inte heller på honom. Att hans kollegor kommer att missförstå vad som gör Avatar så bra skyller jag inte heller på honom. Han har gjort allt man kan begära.
Så jag skulle härmed vilja hylla James Cameron för hans insats för filmen - jag tror att min åsikt är viktig för honom. :P Ännu väntar jag på att se en dålig film av denne karl.
Och nu är hyllningssången över. (Och, ja The Hurt Locker är faktiskt en ännu bättre film.)
---
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar