Ett outvecklat foster till havsfru lyckas rymma ur fångenskap och räddas ur havet av en liten mänskograbb. Friheten blir kortvarig, ty havet kräver henne tillbaka och du kan inte förhandla med havet. Men ur denna lilla stund av omsorg hinner hon skapa en så stark längtan efter att bli människa att hon är beredd att ta med hela havet för att få återvända.
Antagligen har kärleksfull längtan aldrig uttryckts med en så visuell kraft som så här på film, när landmassorna hastigt och lustigt börjar slukas av världshaven, i Ponyo på klippan vid havet, som är Hayao Miyazakis mycket fria tolkning av Den lilla sjöjungfrun.
2009 blev en finfin årgång Studio Ghibli. Urgh, jag får rysningar bara jag skriver detta. Se bara:
I Miyazakis världar finns mörka konflikter mellan kolliderande fraktioner av dess invånare, såsom den mellan naturen och människan i Princess Mononoke, där ingen sida är ond och ingen är god. Kvar finns bara själva konflikten som kan vara mer eller mindre påtaglig. Denna drömvärld befolkar han allt som oftast med fantasiskapelser av alla attribut som den riktiga världen har beskådat, men i kombinationer vi aldrig drömt om att uppleva.
Med andra ord: groteska leddjur som utför djävulens hantverk är tillika snälla farbröder i Spirited away, imponerande och tvålfagra prinsar är ytliga och infantila i Howl's moving castle. Förstår ni varför jag när fåfänga förhoppningar om att nästkommande generation utrustas med värdefulla resurser av gränslös fantasi, tolerans och nyfikenhet inför omvärlden - allt tack vare den pågående världsutbredda lanseringen av hans filmer? Inte?
Det beror på att du ännu inte sett Ponyo.
Vi har till stor del Disney att tacka för denna lansering. Deras animatörer tillhör de som dyrkar marken Miyazaki går på. Vi börjar bli en stor riktigt stor mänskoskara nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar