Under ett samtal med en gammal vän, upptäcker Ari Folman att han inget minns från de dagar han stred för de israeliska styrkorna i det första kriget i Libanon, tidigt 80-tal. Förbluffad av upptäckten, beslutar han sig för att besöka fler medkombattanter världen över för att få klarhet i hans roll i konflikten. "Kanske upptäcker jag saker om mig själv jag inte vill veta", resonerar han. Men det är en risk han är villig att ta.
Varje bekant har endast ett litet minnesfragment att bidra med. Tydligen ägde en massaker rum. Eller var det ett folkmord? Ingen var involverad... eller? Någon måste vara ansvarig. Vi får lyssna på anekdoter på löpande band, heroiska bravader varvade med mindre heroiska missdåd. Var för sig är de helt utan relevans för Folman. Trots det börjar ett surrealistiskt minne formges, där han sida vid sida med några medsoldater långsamt stegar ur havet mot en sönderbombad stad. Uppvaknandet sker med ett mardrömslikt crescendo.
Hela filmen är animerad dokumentär, undantaget detta uppvaknande. Det är årets mest motbjudande scen. Blir ni illa berörda, så har filmen haft önskvärd effekt. Om inte, beklagar jag er avtrubbning.
När jag såg Waltz with Bashir visste jag inte vad jag skulle göra av fragmenten. Först när jag nu, ett halvår i efterhand, skriver det här börjar meddelandet klarna. Utan att begripa hur, bidrar varje soldat med en ynklig, obetydlig del av en massaker. Vare sig det sker med hjälp av aktiv medhjälp eller passivt godkännande finns det inte ett förbannat dugg de kan göra åt saken.
Det är en truism. Ändå fortsätter antikrigsskildringar såväl som krigsskildringar att locka nya rekryter med sorgefyllda romantiska vanföreställningar eller drömmar om hjältedåd. Krigshjältar tillhör sagorna. Se den här hypnotiserande dokumentären, håll med eller avfärda, men vad du än gör - vakna upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar