Den senaste tiden har jag mest varit sjuk och halvsjuk. Det började fre 11 april, då jag kom hem från jobbet och kände mig ovanligt sliten, med en konstig känsla i halsen. Över natten hann jag få en rejäl feber. Hela lördagen gick åt till att ömsom ligga i sängen och skaka fram krafter, ömsom sitta framför datorn och skaka bort samma krafter. Och jag hoppades innerligt att jag skulle kunna jobba söndagen 13 april, för det vankades både banankaka och skrovmål på jobbet. Men det var inte ämnat att bli så. Jag förblev sjukskriven nästan hela veckan.
Tisdagen var första dagen som febern nått ned till en nivå av hyfs och reson. Innan dess hade jag försökt se på film, lyssna på musik och spela datorspel för att få tiden att gå, men jag kunde inte bli berörd. Hjärnan var inte receptiv för känslointryck, "vad tusan jag ska fördela antikroppar, vill du inte bli kvitt den här febern eller, jag har inte tid med såna jäkla extravaganser som känslor just nu", var vad den tycktes vilja ha sagt.
Men på tisdagen blev det andra bullar. För första gången på flera dagar kände jag mig redo att möta det verkliga livet. Jag började med att lyssna på Joy Division som en liten test. Och det var som allting hade återvänt. Men inte nog med det: "Nu har du varit rejält duktig, gamla gosse, jag har plågat dig och tråkat dig så nu ska jag släppa lite extra endorfiner när du lyssnar på dina favoritband", tycktes min hjärna tänka. Joy Division var verkligen något extraordinärt i den stunden. Allt rann över mig och hela kroppen rös av välbehag. Men nu visade det sig att det fanns spår av feber kvar i kroppen, små rester som yttrade sig i extremt låg smärttröskel. Ja, ofta räckte det med att jag rörde mig så att huden stramades åt lite extra över någon del av kroppen för att det skulle börja värka - molande, ihärdigt. Och när jag nu rös föranledde gåshuden till åtstramningar över hela - jävla - kroppen. Värken blev förlamande. Skön, ihärdig värk som härstammade från kroppens reaktion vid kontakt med de översvallande musikvågorna. Och så här lät jag i denna ambivalenta situation: "Aah. ÅÅH. Aaah. ÅÅÅH. Aah. AAJ."
1 kommentar:
Jag har ännu inte funnit samma glädje med att lyssna på Joy Division. I och för sig har jag knappt gett dom nån chans, plus att glädje är väl knappast den känsla som Joy Division försöker förmedla.
Jag däremot är så begeistrad över New Model Army att det känns på samma sätt som när jag upptäckte Smiths för några år sedan. Jag måste utveckla det i nåt blogginlägg snart känner jag.
Jag är mycket glad att du kommer till bröllopet och att du dessutom har biljett. PLENTI LÅDA som vi brukar säga. LA DOLCE VITA skulle man också kunna säga om det inte skulle dra tankarna till den italienska skitfilmen, som knappast påminner en om livets goda sidor.
Skicka en kommentar