Ett outvecklat foster till havsfru lyckas rymma ur fångenskap och räddas ur havet av en liten mänskograbb. Friheten blir kortvarig, ty havet kräver henne tillbaka och du kan inte förhandla med havet. Men ur denna lilla stund av omsorg hinner hon skapa en så stark längtan efter att bli människa att hon är beredd att ta med hela havet för att få återvända.
Antagligen har kärleksfull längtan aldrig uttryckts med en så visuell kraft som så här på film, när landmassorna hastigt och lustigt börjar slukas av världshaven, i Ponyo på klippan vid havet, som är Hayao Miyazakis mycket fria tolkning av Den lilla sjöjungfrun.
2009 blev en finfin årgång Studio Ghibli. Urgh, jag får rysningar bara jag skriver detta. Se bara:
I Miyazakis världar finns mörka konflikter mellan kolliderande fraktioner av dess invånare, såsom den mellan naturen och människan i Princess Mononoke, där ingen sida är ond och ingen är god. Kvar finns bara själva konflikten som kan vara mer eller mindre påtaglig. Denna drömvärld befolkar han allt som oftast med fantasiskapelser av alla attribut som den riktiga världen har beskådat, men i kombinationer vi aldrig drömt om att uppleva.
Med andra ord: groteska leddjur som utför djävulens hantverk är tillika snälla farbröder i Spirited away, imponerande och tvålfagra prinsar är ytliga och infantila i Howl's moving castle. Förstår ni varför jag när fåfänga förhoppningar om att nästkommande generation utrustas med värdefulla resurser av gränslös fantasi, tolerans och nyfikenhet inför omvärlden - allt tack vare den pågående världsutbredda lanseringen av hans filmer? Inte?
Det beror på att du ännu inte sett Ponyo.
Vi har till stor del Disney att tacka för denna lansering. Deras animatörer tillhör de som dyrkar marken Miyazaki går på. Vi börjar bli en stor riktigt stor mänskoskara nu.
Det är väl dags att krypa ut ur radioskuggan, ända fram till korset, för jag har ju haft ny dator i ett par veckor redan. En laptop belägen på precis samma ställe som mitt gamla tangentbord befanns överflödigt, framför min plattskärm som jag inbillar mig att jag nyligen köpte.
Egentligen borde jag avsluta det jag påbörjade för flera månader sedan - återblicken på filmåret 2009. Det bästa år jag upplevt som cinefil, cineast, filmochist, nörd eller vad ni behagar kalla mig, förtjänar mycket mer än ännu ett ofullbordande. Men listan ligger ju kvar på den gamla hårddisken. Upplevelserna är precis lika oåtkomliga.
Det får bli en sammanfattning. Sen ska jag aldrig mer tänka på dem. Eller nej - jag ska aldrig mer tänka.
---
9: Upp - för att den är så jävla rolig, och tidigt presenterar en redan klassisk filmscen, ett mästerverk i form av en komplett kärlekshistoria sammanfattad i ett två(?)minutersmontage, som får oss att uppmuntra protagonistens beslut att lämna storstaden och bokstavligen såväl som symboliskt ta med hela huset till Amazonas.
(Bara som kontrast: Jag såg i år, precis som alla andra, även Benjamin Buttons otroliga liv, som tog 166 minuter i anspråk. En väldigt elegant framförd kärlekshistoria, oförmögen att presentera något annat bevis än just sin egen elegans i favör för sitt eget existensberättigande. Benjamins otroliga historia var årets mest falska marknadsföring, poänglösa tårdrypare och utdragna tidsslöseri - en Twilight för den vuxna publiken.)
-
8: En man för alla tider - för att människan måste återupptäcka det urgamla faktumet att kompromisslöshet inte nödvändigtvis är något positivt.
-
7: There will be blood - för att jag inte längre trodde att någon filmskapare hade kapaciteten att åstadkomma sådana här skildringar, så stora i det lilla, om ärelystnad på bekostnad av allt som gör livet till någonting drägligt. Daniel Day-Lewis trillar ned i en djup brunn i inledningen av filmen. Även om han hittar sin olja där och når toppen igen så fastnar uppenbarligen en väsentlig del av honom där nere, där oljan förmörkar allting.
-
6: Away from her - för att ni är så nyfikna på vilket sätt som Alzheimers är de anhörigas sjukdom.
-
5: Encounters at the end of the world - för att ni är så nyfikna på att upptäcka vilka människor och andra väsen som rör sig där ni aldrig skulle komma på tanken att rikta uppmärksamheten, där vid kartans kant, där världens ände inleds.
När sånt här händer blir jag handlingsförlamad. Jag har ingen dator, men har fått låna en på obestämd tid, och har blivit uppmanad att försöka reparera den gamla innan jag letar upp en ny. Och varje dag har jag tänkt: alldeles strax sätter jag kanske igång.
Men ponera att jag monterar bort chassit, och överblickar detta landskap av komponenter. Var sitter glappkontakten? Vilken krets har brunnit?
Jag brukar ofta drömma att jag hamnar i situationer som egentligen är mig övermäktiga - hur jag hamnade där övergår mitt förstånd, det logiska tänkandet vilar för natten, men resten av hjärnverksamheten är där och försöker göra så gott det går utifrån förutsättningarna. Ofta är det fotbollsmatcher på en alltför hög nivå, där alla springer omkring som på teve, medan mina egna rörelser imiterar vattengymnastikens ultrarapid.
Ibland har jag stått på en scen och försökt spela elbas - ett instrument jag aldrig lärde mig trots att jag ville - till en låt jag aldrig hört, inför ett publikhav och hundratusentals tv-tittare. Alltför sent har jag vaknat, för att kunna undgå att inte bara inse, utan även uppleva, mina egna begränsningar.
Nu ska jag återigen dit, där jag inte har en aning om vad jag gör, där ingen logik finns och resten av kroppen får anpassa sig därefter.
---
Att vara kreativ på lånad dator fungerar inte. Man kan inte lägga ner sin själ i den. Det är som att ta bilder med engångskamera - det fungerar men resulterar bara i vimmelbilder från Postens personalfester. Det blir alltså en bild, men den blir pinsam och ful.
Som pausunderhållning får ni nöja er med roliga namnkombinationer från amerikanska bröllopsceremonier:
Min dator har kraschat. Strömknappen blinkar när jag startar den - ett oavbrutet, högfrekvent, långvarigt blinkande - och fläkten går på högvarv. Efter ungefär en halvminut beslutar sig även dvd-brännarens lampa för att delta, och omkring en halvminut senare vaknar hela åbäket till liv.
Men bara tills DOS-prompten dyker upp, och hurtigt meddelar att "NTLDR saknas. Tryck CTRL + ALT + DEL för omstart."
Som om det skulle hjälpa. NTLDR, vad är det?
Nu lever jag på lånad dator. (Tack, snälla Elin.) Har även provat på att surfa på min PS3. Det är en fantastisk maskin, men den fungerar bara som nödlösning i alla avseenden. Spel som underhållning är ett rudimentärt intresse, som DVD-spelare är den regionskodad, som musikspelare för klumpig att navigera med och som surfdator är den ett jädra klavertramp - även om den funkar hjälpligt om man pluggar in tangentbord och mus.
Världens mest fantastiska nödlösning - PS3.
Så för närvarande söker jag laptops. En metod att rädda allt gammalt material från den kraschade datorns hårddisk vore också välkommet.
En märklig japansk dramakomedi om döden, men ur ett annorlunda perspektiv, som vore den bara en del av livet - en chans att gå vidare och börja om på nytt.
Den börjar med slutet på en stråkorkester. Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) ger upp sin livslånga dröm att bli violoinist, och återvänder med sin flickvän (Ryoko Hirosue) till hemorten, en liten by där hans mor en gång ägde ett café. Men hon är ju död nu, och fadern lämnade familjen när Kobayashi var liten. Han minns inte ens hur han såg ut.
Kobayashi söker ett jobb på ett resebolag, får anställning utan intervju och upptäcker till sin förskräckelse att firman jobbar för en begravningsbyrå. Missförståndet beror på ett litet stavfel i platsannonsen. "Det är en annan slags resa", menar ägaren. Vad yrkesbenämningen är vet jag inte, men deras uppgift är att rena de döda, klä om kropparna utan att avhölja dem, samt sminka dem så att de förefaller levande inför de anhörigas sista avsked. Detta ska de alltså åstadkomma samtidigt som de anhöriga tittar på.
Vackert om det utförs korrekt, en tragedi om någonting blir fel.
Vår hjälte visar sig ha en talang för hantering av döda. Hans chef, den grånade gamla mannen Yamazaki (Tsutomu Yamazaki), säger att det var ödet som förde honom till hans firma, och han vet inte hur rätt han har. Men Kobayashi törs inget säga till sin flickvän. Hon förblir lycklig vid hans sida i tron att han går till en resebyrå varje arbetsdag. Visste hon bara vilken fallenhet han hade för detta, så skulle han aldrig behöva förklara någonting.
Även ni behöver egentligen bara se Avsked för de scener som innehåller denna rit. Filmen är här helt stilla. Förrättaren måste visa den döde en nästan ouppnåelig respekt, och det är Kobayashi alla väntar på. Helst ska han inte märkas alls, trots att arbetet ska ske över hela kroppen. Varje rörelse räknas. Pressen måste vara oerhörd.
Processen förmedlar en närmast andaktsfull stämning, och tack vare filmens benägenhet att stundom hänfalla till närmast farsartad situationskomik vet vi aldrig om han kommer att lyckas. En komedi om döden - det är yin och yang i en och samma film. Ibland till och med i samma scen.
Det är inte ofta man har ynnesten att uppleva en sån här andakt på film. Yasujiro Ozu kunde frambesvärja den, och Akira Kurosawa gjorde det i sitt mästerverk Att leva, för att nämna två äldre japaner. Andra filmare brukar inte våga närma sig situationen på andra vägar än de redan uppkörda klichéernas förbannade motorväg.
Det är nåt med döden i orienten. Där symboliseras den av vitt i många kulturer, istället för det svarta som härskar här.
Gåtan Kaspar Hauser, eller "Europas barn" som han kallades, var under nästan två århundraden kontinentens stora olösta mysterium. Pojken anlände, utan känd härkomst, i staden Nürnberg 1828 och var då 16 år gammal. Han kunde bara yttra ett fåtal fraser, var nästan oförmögen att gå på egen hand, och var iförd alltför stora kläder. I sin hand höll han ett brev som förkunnade att han hållits inspärrad hela sitt liv, måste tas om hand och utbildas, men att han lär sig snabbt, och vill bli en kavallerist "som sin far".
Kaspar tycktes förvirrad, misstänktes vara utvecklingsstörd, och sattes under observation. Man upptäckte att han mycket riktigt lärde sig saker snabbt, allt från motorik till att utveckla ett språk. När han var mogen berättade han om sin mardrömslika uppväxt, inspärrad i kompakt mörker i en liten bur under en lång tid, helt avskuren från omvärlden, med en daglig diet på vatten och bröd serverad av en främling som aldrig tilltalade honom, och vars ansikte han aldrig fick se.
Men han hade två trähästar att underhålla sig med!
Pojkens forsatta öde blev inte mindre märkligt. Ni kan läsa om det lite varstans. Det ligger väldokumenterat, i böcker, dokument, på Internet, och väntar på er. Man tror sig, sedan så sent som 2002, ha lösningen tillhands. Vilken? Det får ni läsa själva.
Hans ankomst i Nürnberg vid sexton års ålder var alltså hans första kontakt med mänskligheten. Med detta i åtanke klingar filmens inledande lilla citat tämligen svindlande och öronbedövande - "Hör ni inte de fruktansvärda skriken omkring er, de skrik som människan kallar 'tystnad'?"
Bakom denna tolkning från 1974 ligger Werner Herzog, den excentriska tysken som givetvis inte är intresserad av att servera oss några lösningar på den då olösliga gåtan. Istället har han intresserat sig för hur Kaspar som nästan fysiskt fullvuxen - med alla kroppens sinnen fullt utvecklade - tolkar alla nya intryck som strömmar över honom på en gång. Från sitt lilla skrymsle till hela vida världen. Möjligheterna måste synas fantastiska?
Till en början hjälper Nürnbergs vänliga invånare honom med det basala; att tala, röra sig obehindrat, klä sig och äta näringsriktig mat. I gengäld tvingas han posera i utställningssyfte, och upptäcker människans oändliga fascination för att bygga inhägnader och studera allt - djur, inklusive mänskan själv, såväl som växter och döda ting.
Ju mer han utforskar vårt samhälle, desto mer fångad känner han sig. När inskränkningarna även börjar gälla hans tankeverksamhet i fråga om etik, logik och framförallt religion börjar han längta tillbaka till tillvaron i skrymslet, där möjligheterna var obefintliga men tanken gränslös. Där kunde man omöjligen göra fel.
Löftena som ett vidöppet, överväldigande Bayerskt landskap presenterar kan däremot aldrig infrias.
Herzog rör sig som vanligt på ett plan som ligger någonstans över våra huvuden. Han intresserar sig för ämnen vars omfång är större än att de går att behandla helt och hållet i en film. Det lämnar en hel del luckor för åskådaren att fylla ut. Är denne ointresserad så blir filmen precis lika ointressant.
Här vill han uppenbarligen få oss att ifrågasätta de snäva ramar vi konstruerar åt oss själva i våra liv, helt i onödan. Vilka de är, eller om de ens existerar, är helt och hållet upp till var och en att avgöra. Är det för abstrakt? Kanske inte, om ni ser filmen.
Märk väl att Kaspar Hauser är långsam, vilket idag har blivit synonymt med någonting negativt. Så var inte fallet när den släpptes 1974, långt innan den snabba MTV-klippningen fick sitt genombrott. Skildringar av denna sort uppmanar åskådaren att fundera medan filmen pågår. Allt på skärmen verkar i princip stillastående, men är vi intresserade av existensiella spörsmål kan upplevelsen bli närmast religiös. Förändringen sker inombords istället.
Och det skulle vara Gud förbannat om MTV har korrumperat oss så totalt, att...
(Hela filmen ligger i ett videoklipp på YouTube med engelsk textning, och i acceptabel kvalitet. Ni kan se det här (glöm inte att maximera fönstret):)
Vi är redan ett par dagar in i det nya året, och det är bäst att snöra ihop det här så snabbt och simpelt som möjligt.
Djupt inne bland rasmassorna i en kollapsad gammal indiangruva har reportern Chuck Tatum (Kirk Douglas) prospekterat och funnit årets scoop; en livs levande människa vid namn Leo Minosa (Richard Benedict), med underkroppen fast under bråten. Tatum är fast besluten att få loss den stackaren, men inte förrän han hunnit dra ut på processen så till den grad att han hunnit göra sig ett namn - ett stort namn, vars eko överljuder trafikdånet utanför New York Times-redaktionen.
För ni förstår - Tatum var tidigare en storfräsare i storstan. Han jobbade sida vid sida med de största, men glömde stänga av sin obekväma personlighet när han väl kommit ända dit. Ingen orkade särskilt länge beblanda sig med hans alkoholism, lögner och äktenskapsbrott. I New York välkomnades han inte längre. Fallet från toppen av världen är långt.
När filmen börjar anländer han på kontoret för en lokaltidning i New Mexico, fördömer platsen, fördömer chefsredaktören för att han kör med säkra kort - han "bär både bälte och hängslen!" - och ber sedan om att få anställning. Månader senare, efter en lång tids pyspunka på ett uppblåst ego, sitter han själv iförd hängselbyxor och projicerar sin ilska på kollegorna.
En dag, på väg mot ett ointressant jobb på någon mässa, stannar Tatum med sin fotograf till vid en ödelagd bensinmack i obygden. Var är alla? I ett privat rum längre in sitter en indiankvinna och ber för den man som fastnat i en närliggande gruva...
Tatum lyckas övertyga räddningspersonalen på plats om att borra genom berget från ovan istället för att förstärka väggarna inifrån. På så vis utökar han arbetet med många dagar. Och på så vis får han tid att (så småningom bokstavligen!) iscensätta sin egen mediacirkus. Han blir herre över sin egen marionetteater. Inkomster och berömmelse är hans motiv, när nyheten underkastas reportern.
Sensationen för dagen innehåller en simplifierad protagonist - Chuck Tatum är en karikatyr av reportern som yrkesmänniska - och upphovsmannen Billy Wilders film avfärdades på grund av detta efter premiären 1951. Sedan dess har filmens profetia slagit in - och än mer därtill. Tatums cirkus kretsar åtminstone kring ett reellt behov, en människas liv står på spel. Idag har skvallret i sig blivit ett självändamål; närmast ett behov av mytologi i många människors liv. Frågan är vad som är värre? Se filmen och döm själva. Ni kommer inte att ha tråkigt. Som alla satirer innehåller filmen en mer eller mindre subtil humor, här baserad på igenkänningsfaktorer.
I ärlighetens namn: ingen reporter i världen skulle identifiera sig med Chuck Tatum. Snarare är han en personifiering av sensationspressens sammanlagda yrkesetik, och via Internetströmmens omedelbara återkoppling uppmuntrar vi till denna så fort vi klickar på artikeln i fråga. Avsky eller uppskatta Anna Anka, hon finns kvar i våra liv så länge vi ger henne uppmärksamhet. Ignorera henne och hon försvinner. Till vilken förlust? Var hon någonsin sanningsenlig? Har en mediepersonlighet som talar om sig själv i tredje person någonsin varit annat än en produkt?
Tillbaka från en mindre julledighet är det i mellandagarna högsäsong för den kulturellt bevandrade befolkningen att summera året med sina listor. Vad har jag egentligen tagit mig an här? Den här förbannade listan kommer att bli min skendöd - och när jag vaknar upp i graven har jag inga andra val än att klösa upplösningen i insidan av kistlocket med fingernaglarna.
Om de tidigare tolv filmerna varit uppvärmning med en egentligen helt godtycklig rangordning, så står de kvarvarande tretton i en klass för sig. Visst, se de tolv jag skrivit om redan, men dessförinnan ska ni ha sett de följande tretton.
Tvivel är en mystiskt litet drama som likt en deckare utmanar dig, eller ännu hellre uttryckt tvingar dig, att ta aktiv del i berättelsen och forma dina egna teorier, utmana dem allteftersom nya bevis presenteras, eller kanske vidhålla din syn på saken, smila förnöjt i din bergfasta tro på din slutledningsförmåga - och känna dig bortfintad av ett häpnadsväckande slut. Jag vet att jag blev blåst. "Hur kunde jag missa den pikanta detaljen? Det var ju det enda möjliga."
Det är höst och löven redan fallna - med miljön befriad från egna scenerier, så blir denna film skådespelarnas domäner. Året är 1964 och skådeplatsen en katolsk skola. Fasaden rött tegel precis som Bureås ståtliga kyrka, eller kanske är det en efterhandskonstruktion? Stämningen är så högkyrklig att jag undermedvetet kan ha adderat denna detalj till exteriören. En naturlig pjäs i denna miljö är rektorn, syster Aloysius Beauvier (Meryl Streep), en harpya som efterlever katolicismens strikta uppfostran, en auktoritet du gör bäst i att blidka och frukta. Försök inte få henne att skratta, för jag tror det är en omöjlighet.
Mot henne ställs de nya tiderna. En ny lärare anländer, fader Brendan Flynn (Philip Seymour Hoffman), som spenderar mycket tid med barnen, lär dem en basketspelares mjuka, följdsamma höftrörelser och låter naglarna växa långa. Så långa att de sticker i syster Beauviers ögon, må ni tro. Hans öppenhet skär sig mot mer än rektorns personlighet. Hans sätt att vara ifrågasätter hela hennes asketiska liv.
En tredje aktör, syster James (Amy Adams), upptäcker oegentligheter hos den nyanlände. Hon anser att han börjar komma en av skolpojkarna lite väl nära. Låt oss nöja oss med att påpeka att hennes misstankar även blir våra egna, och dessa bekänner hon för syster Beauvier, som naturligtvis inte är sen att hoppa på tåget. Utifrån dessa premisser rullar en omskakande historia om tvivel upp. Varför lämnade fader Flynn sin föregående tjänst? Varför är han så förtegen om detta?
Det är en involverande historia, mycket tack vare de flöden av undermeningar som åtföljer nästan varje replik, bildkomposition och gest. Missar man dessa går också mycket av filmens dynamik förlorad. Det är märkbart gripande att följa alla underströmmar. Skådespelarna har lekstuga här, med trovärdiga tolkningar av helt skilda personligheter och livsåskådningar som liksom är skapta att kollidera med varandra.
Om vi är övertygade om att vi är goda människokännare, att vi snabbt kan uppfatta en människas kvaliteter och brist på desamma, så skakar Tvivel om oss i våra grundvalar. Sanningen om personligheter är alltid betydligt mer komplicerad än vi tror.
Under ett samtal med en gammal vän, upptäcker Ari Folman att han inget minns från de dagar han stred för de israeliska styrkorna i det första kriget i Libanon, tidigt 80-tal. Förbluffad av upptäckten, beslutar han sig för att besöka fler medkombattanter världen över för att få klarhet i hans roll i konflikten. "Kanske upptäcker jag saker om mig själv jag inte vill veta", resonerar han. Men det är en risk han är villig att ta.
Varje bekant har endast ett litet minnesfragment att bidra med. Tydligen ägde en massaker rum. Eller var det ett folkmord? Ingen var involverad... eller? Någon måste vara ansvarig. Vi får lyssna på anekdoter på löpande band, heroiska bravader varvade med mindre heroiska missdåd. Var för sig är de helt utan relevans för Folman. Trots det börjar ett surrealistiskt minne formges, där han sida vid sida med några medsoldater långsamt stegar ur havet mot en sönderbombad stad. Uppvaknandet sker med ett mardrömslikt crescendo.
Hela filmen är animerad dokumentär, undantaget detta uppvaknande. Det är årets mest motbjudande scen. Blir ni illa berörda, så har filmen haft önskvärd effekt. Om inte, beklagar jag er avtrubbning.
När jag såg Waltz with Bashir visste jag inte vad jag skulle göra av fragmenten. Först när jag nu, ett halvår i efterhand, skriver det här börjar meddelandet klarna. Utan att begripa hur, bidrar varje soldat med en ynklig, obetydlig del av en massaker. Vare sig det sker med hjälp av aktiv medhjälp eller passivt godkännande finns det inte ett förbannat dugg de kan göra åt saken.
Det är en truism. Ändå fortsätter antikrigsskildringar såväl som krigsskildringar att locka nya rekryter med sorgefyllda romantiska vanföreställningar eller drömmar om hjältedåd. Krigshjältar tillhör sagorna. Se den här hypnotiserande dokumentären, håll med eller avfärda, men vad du än gör - vakna upp.
I Frozen river sympatiserar vi med en brottsling. Lagbrottet är inte någon ringa förseelse heller: människosmuggling. Vår antihjälte heter Ray Eddy (världens vanligaste kvinnonamn?), och inledningen måste övertyga oss om att vi själva skulle agera likadant som henne, om vi vore i hennes situation.
Jag blev övertygad. Att du också blir det är en förutsättning för att du ska ha något att hämta ur denna thriller. Filmen är så välkonstruerad att du kommer att ha svårt att värja dig. Hur länge du köper hennes agerande därefter spelar mindre roll.
Eddy lämnas av sin suput till pojkvän ensammen med två söner, blott två dagar innan julafton, medellös och strax därpå utan forskaffningsmedel dessutom, eftersom hennes bil stjäls på parkeringen utanför jobbet. Hon lyckas spåra upp biltjuven, konfronterar denne och det är via den vägen hon involveras i skumraskaffärer. Smugglingen för henne fram och åter mellan gränsen till Kanada på allt farligare vägar, bland annat på en toppfrusen flod där polisen inte bemödar sig att spana.
Spänningen finns där för er att uppleva, skickligt ihopvävd med jordnära vardagssituationer som påminner om hur mycket som står på spel för vår protagonist. Hon spelas av en osminkad Melissa Leo som bär sina sargade, väderbitna år synligt för oss att beklaga oss över.
Men eftersom filmen är en thriller vore det oklokt att avslöja för mycket av handlingen, så jag får väl predika lite istället.
I nöjesindustrin jämställs speltid med pengar - alltid en bristvara - och klichéer är oerhört värdefulla som tidsbesparande resurs. Rollfigurer sammanfattas i klichéer - till repliker och kroppsspråk såväl som utseende - för att spara tid. Så länge filmen representerar en fantasivärld kan dess hjältar och skurkar också avfärdas som fantasiskapelser. Stäng av hjärnan och ha så kul med dessa äventyr!
Men när skildringen närmar sig verkligheten hänger ofta klichéerna kvar - i till exempel politiska och biografiska historier. Detta är verkligen ingens avsikt, men ändå ett påtagligt problem i handskandet med roller med lite speltid. Verkligt folk förtjänar mer respekt än att deras mänskliga egenskaper sammanfattas i ett snabbt ögonkast. Det är bedrövligt få filmer som är tillräckligt nyanserade för att inte förminska någon inblandad. Stäng inte av hjärnan när ni ser sådana filmer!
(Hmm... Någonstans hade jag en poäng med allt detta...)
Slutscenen tycks uppmana till eftertanke, och om Frozen river är mer än en underhållningsfilm, så lär den oss en väldigt sällsynt läxa i tolerans. Brottslingar är också människor. Deras handlingar drivs av motiv, snarare än pur ondska. Du behöver inte gilla Ray Eddy, men det finns en anledning till att hon blänger så frostigt och opålitligt på sin omgivning. Hon är bara summan av alla dagar hon har upplevt.
The Visitor handlar om en collegeprofessor (Richard Jenkins) från Connecticut, vars liv är i pausläge sedan han blev änkling för fem år sedan. När han vaknar på morgonen vet han exakt hur dagen kommer att arta sig. Han kommer att försöka spela på fruns piano, och generera samma gamla toner utan tillstymmelse till framsteg. Utan att det direkt uttrycks kommer han att ana att hans butterhet omtalas bland hans studenter. Och han kommer inte göra någonting för att förändra den bilden. Här gives inga respiter - hans liv följer regelboken, utan några extravaganser.
Ända tills något arbetsärende för honom till New York, där han ertappar ett par inkräktare i sin fina, dessförinnan tomt ekande övernattningslägenhet. Det visar sig vara ett par illegala invandrare som lurats dit av en korrupt lägenhetsmånglare. Överraskande nog så erbjuder han dem att stanna tills de hittar en ny bostad.
Beslutet utvecklas till en omstart för honom. En av hans nyfunna vänner spelar för ett jazzband på sina stämda, afrikanska pukor, och när han lyssnar på dem en kväll hittar han en ny rytm.
Filmens handling går helt hand i hand med dess symboliska plan på ett osedvanligt snyggt sätt. Har du kört fast? Men så byt instrument då!
Men anledningen till att jag gillade The Visitor så mycket gissar jag beror på dess simplicitet. Det är en avskalad berättelse - minimalistiskt skildrad dessutom - som förtjänar bättre än att jag ska sitta här och ordbajsa sönder dess mening mer än jag redan gjort. Du har nämligen återigen möjlighet att göra lite vad du vill av upplevelsen. Kommenterar filmen det världspolitiska läget? Själv tycker jag att berättelsen gör sig bäst på ett interpersonellt plan. (Men de flesta av er är inte intresserade av att grubbla kring sånt, somliga blir till och med förbannade om man försöker har jag fått klart för mig. Dessutom kan jag spara tid till att göra nåt annat)
Den förtjänar också en bättre trailer än den officiella, som i stort sett visar hela filmens handling och tillhandahåller tillrättalagda känsloyttringar som själva filmen inte behöver. Berättelsen i sig själv hanterar sina stämningar utmärkt - det är ett fantastiskt manus - och står liksom över de sentimentaliteter som trailern lockar sin publik med.
Det fanns så mycket jag ville ha sagt om Överste Redl, men när jag äntligen är här finns det inte mycket att säga. Vad vet vi om första världskriget egentligen, som inte kan sammanfattas i några för oss betydelselösa begrepp: 1914-1918, Franz Ferdinand, skotten i Sarajevo, skyttegravskrig, Röde baronen...
(Det var Det Stora Kriget, men uppföljaren är den stora medieälsklingen, med en tydligt definierad ondska som kan sammanfattas med en välkänd symbol som bakgrund mot en parad av uppeldade radiosända tal. Det Stora Kriget var bara upptakten till Den Ännu Större Uppföljaren. Ännu har inte ett sekel passerat, redan har dess hjätar och skurkar mytologiserats. De tekniska framstegen förpassar oss allt snabbare till stjärnhimlen.)
Alfred Redl (spelad av Klaus Maria Brandauer) är en historisk person, en överste verksam i den Österrikisk-Ungerska unionen, med en "ledande ställning i den militära underrättelsetjänsten Evidenzbureau" enligt hans Wikipedia-sida. Historien har dömt honom till rikets värsta spion, som utnyttjade sin ställning för att förse ryssarna med militära hemligheter.
Filmens inleds med en programförklaring - det vi ska se gör inte anspråk på att vara historiskt korrekt. Men... vi vet såklart att historien alltid är skriven av segraren. Det historiskt korrekta behöver inte vara det objektivt korrekta. Här uppmålas en trovärdig skildring bakom Redls märkliga beteende, som en följd av hans personliga, farliga hemligheter som misstänkliggjorde honom långt innan han var skyldig till någonting annat än brott mot omgivningens sociala tabun - att han var smygbög och jude "av börd".
Vår okunskap om första världskriget kommer sedan till användning medan vi lika hjälplöst som Redl själv följer översten genom ett intrikat militärt maktspel som tar sin ände vid skotten i Sarajevo 1914. Översten förstår knappt mer än oss vad som försiggår. Detta tillsammans med hans personliga hemligheter gör honom till en suspekt individ under en politiskt turbulent tidsålder. Du kan vara skyldig vid blotta misstanken, om det är fel personer som när denna misstanke. Redl gör allting rätt, men ändå går allting så fel. Han kan ana sitt slut, och kan inget göra för att påverka det.
Upplösningen är en av de starkaste scenerna jag någonsin har sett - regissör István Szabós såväl som skådspelare Brandauers triumf - och är en av upplevelserna jag tar med mig från året som gått. Jag har inte hittat någon trailer till denna film, däremot har någon åsiktsfrände bemödat sig med att lägga upp just den scen jag talar om. Ni hittar den på YouTube eller Dailymotion, men jag vill inte göra er den björntjänsten att länka till den. Se filmen och ni förstår vad jag menar.
Brandauer förtjänar också ett extra uppmärksammande. Han gör en av de mest komplexa rolltolkningar jag sett - en mänska vars lismande avtryck hos andra görs begripliga, men en mänska man ändå sympatiserar så innerligt för. Ett människoöde så starkt att man nästan (men bara nästan) är redo att avfärda tron på världens kaotiska konfiguration till förmån för alternativet; att våra liv följer en förutbestämd stig som kallas ödet - träd försiktigt där fram.
Moolaadé - fristaden utspelas i Burkina Faso, en av världens fattigaste nationer, där min beresta kamrat Oskars bil en gång jagades av en ilsken elefantmamma över en savann. Eller missminner jag mig? Elfenben och unge - beskyddarinstinkten är ett litet rum, men du skulle instinktivt försvara dess innehåll med ditt liv. Inkräktare gör bäst i att ha tillgång till en snabb jeep.
En mänskokvinna vid namn Collé i en annan del av landet skapar ett eget skyddsrum i sin by. Hon placerar en Moolaadé, en skyddsbesvärjelse, över sitt hem och markerar gränsen för dess räckvidd med ett färgat repstycke vid gårdsporten. De som hamnar under hennes vingar är några små flickor, fyra till nio år gamla, som vägrar underkasta sig en urgammal tradition - att låta sig omskäras. Byn är upprörd, men ingen törs utmana Collés trolldom. Hon skapade tidigare stort rabalder när hon vägrade låta sin egen dotter omskäras. De små flickorna riskerar livet i operationen. Om de överlever måste framtida förlossningar ske med hjälp av kejsarsnitt.
Hennes make är förtvivlad. Byn pressar honom allt hårdare för att komma åt Collé. Deras äktenskap hamnar i en uppluckringsfas. Konflikten kulminerar i en bestraffningsscen som ingen av dem vill vara med om. Omständigheterna har tvingat dem dit.
Oviljan till förändring får ett uttryck i en scen där radiomottagare samlas in, på byrådets befallning, och bränns på bål. Kommunikationen är över. Drömmen om nya intryck dör i en hög av smält plast. Konflikten tar sig andra uttryck. Början på slutet?
Låter det hemskt? Det är verkligen inte sant. Jag minns filmen som humoristisk - och Collé har många vänner som stöder hennes kamp; karaktärsvittnen i hennes favör. Hon måste genom åren gjort starka intryck på sin omgivning för att förtjäna ett sådant stöd. Riktigt bra filmroller kan ge upphov till funderingar som sträcker sig långt bortom filmens speltid - det är som om de levandegörs inom dess publik. (Sidospår: Det behöver inte enbart vara något positivt. Ilskna vuxna människor trodde en gång i tiden att skådespelerskan Görel Crona var prostituerad i verkligheten, på grund av hennes roll i tv-såpan Varuhuset)
Jag kan inte påstå att jag förlorade mig i Moolaadé - fristaden. Filmen lever sitt eget liv på skärmen. Jag tittar på. Vi tittar alla på. Det är ganska svårt att relatera till denna främmande kultur. Dessutom är regissör och manusförfattare Ousmane Sembene så självsäker i sin övertygelse att han minsann inte missbrukar något av mediets verktyg för att förstärka sitt budskap.
Men vem av oss kan inte hålla med? Jag tycker Sembene har filmat sin historia på helt rätt sätt.
Behöver du någonting att relatera till när du ser film? Kvinnans frigörelse - räcker det? Varför inte i en fattig by där reaktionära värderingar dödar unga flickor i onödan varje år?
Förändringar måste börja med en idé någonstans, men rigoröst hållna traditioner kan du inte agitera bort genom en film. Ekot av kampsången dör bort med tiden. Adrenalinkicken går över. Jag minns inte en enda förekomst av icke-diegetisk musik från Moolaadé. Slagord fanns däremot, från båda parter i målet. Isolerade och helt rättfärdigade. Kanske sår de frön till en idé hos någon som räknas.
Här osar det bränt. Den lika kontroversiella som respekterade New York-baserade filmkritikern Armond White avfärdade surt Mellan väggarna som korkad rasism, klart och tydligt nedlåtande mot tredje världens barn. Såna uttalanden gör mig lite illa till mods, när jag och så många andra gillade denna film så oerhört mycket. Oscarsjuryn gav den en av sina hett eftertraktade nomineringar i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film. White var tämligen ensam i sitt avfärdande.
Men tänk om han har rätt? Jag hade aldrig ens tänkt tanken att den skulle vara... Men samtidigt - medan världen missar hans poäng, så missar han i gengäld ett dussintal andra poänger med sitt resonemang.
Filmen är baserad på Francois Begaudeaus självupplevda roman som skildrar ett läsår i en odefinierad fransk förortsskola. Han spelar själv läraren i franska som ansvarar för en klass bestående av ungdomar med väsentligt skilda kulturella bakgrunder. De är en brokig skara elever, full av olika temperament, och således en väldigt bångstyrig enhet. Begaudeau använder auktoritära metoder för att nå ut till klassen. Ibland lyckas han. Begår han något misstag är det svårt att reparera. En lärares misslyckanden kan försvåra arbetet för kollegorna.
Mellan väggarna är en reaktion mot den traditionella - hitintills obestridda - skildringen av skolan på film, där den fungerar som mötesplats mellan den i princip messiasliknande lärarfiguren och hans änglaskara av elever, som bara råkar befinna sig i en hormonellt betingad trotsålder, och som kan tuktas bara läraren spelar på rätt strängar på sin himlaharpa.
Eleverna är inga mönsterbarn. De har sina tankar kring vad god undervisning innebär, och är inte sena att poängtera detta. Begaudeau är ingen mönsterlärare. Han uppvisar kompetenta färdigheter i att handskas med stora grupper, men även stora empatiska brister i enskilda samtal och tillrättavisningar öga mot öga med sina elever.
Men vad är egentligen rätt och fel? Mina tolkningar är mina subjektiva åsikter utifrån vad regissören Laurent Cantet skildrar, så nära det dokumentära som skådespelet kan komma. Situationerna är arrangerade, men upplevs aldrig som någonting annat än autentiska. Ser du filmen, så kommer dina åsikter avgjort att skilja sig från mina. Du kommer att få åsikter rörande frågor jag aldrig ens kommit på tanken att ställa. Filmen ger underlag för diskussion.
Eller - kanske kommer du bara att bli uttråkad. Mellan väggarna blir vad man gör av upplevelsen.
Många är vi som har åsikter om undervisningen i våra kommunala skolor. Men vad baserar vi dessa på? Barnens syn på saken? Våran uppfattning av barnens syn på saken? Eller, gud förbjude, lärarens syn på saken? Eller Folkpartiets syn på saken? Har vi misslyckats att integrera barn av utländsk härkomst? Är vår skola rasistisk?
Skulle mindre och fler klasser vara en lösning? Är vi i så fall redo att betala för det? Eller ska vi avvakta, och fortsätta hoppas på att Robin Williams en dag råkar ha vägarna förbi och slutligen, änte-ligen, får våra fina barn på rätt köl.
Är detta världens första film i förstapersonsperspektiv? Jean-Dominique Bauby tillhör ett avdammat minne från någon form av reportage jag såg på teve i min ungdom. "8 december 1995, 43 år gammal, drabbades Bauby av en stroke som resulterade i s k locked in syndrome", förtäljer hans Wikipedia-sida. Vet ni inte vad det innebär så kommer ni att förstå mer än ni vill efter att ha sett Fjärilen i glaskupan.
Inte hela filmen skildras i förstaperson, men en stor portion av den. Det var ett unikt tillfälle att prova en sådan infallsvinkel, och det lyckades alldeles förträffligt. Under dessa ser vi omvärlden ur Baubys perspektiv. Han är totalförlamad. Och vi som betraktar än mer så, för han har i alla fall fortfarande kontroll över sitt vänstra öga. Dessutom är hans tankar fortfarande helt oinskränkta, och förmedlas via skådespelaren Mathieu Amalrics berättarröst.
Och vi kan bara beskåda hans maktlöshet. Som tur var har vi en regissör och en filmklippare som avgör när vi har fått nog. Bauby har inte denna ynnest. Han har bara sitt vänstra öga och all tid i världen att invänta... intet?
Tills hjälplösheten övergår till någon form av hopp, och ännu längre än så - någon form av acceptans inför det nya livet. En sjuksköterska uppfinner ett sätt för honom att kommunicera med hjälp av blinkningar. Och en annan sköterska hjälper honom att långsamt bygga upp muskulaturen i skilda delar av kroppen.
Det märkvärdiga med Bauby är att han finner en mening i sitt fjättrade liv. Han återfår kontakten med sin familj, som glidit iväg från honom under hans framgångsrika år som redaktör för en modetidning. Gamla vänner återupptar kontakten. Han känner skuld för en gammal oförrätt som han inte kan lastas för. Och så, en dag beslutar han sig för att återuppta ett gammalt projekt - att skriva sina memoarer.
Det här ödet snuddar vid den tanke som vi aldrig vill upptäcka att vi fruktar mest - total isolation från omvärlden utan chans till nåd. Under mörka perioder av ensamhet skrapar vi bara på ytan. Edgar Allan Poe var litteraturens främsta skildrare av denna skräck, och hans metod var att föra sina romangestalter livs levande till graven.
När jag såg Fjärilen i glaskupan påmindes jag om Dalton Trumbos film Johnny got his gun, om en soldat som förlorar armar, ben, ögon, hörsel, tal- och luktförmåga. I mångt och mycket den mest avgrundsdjupt svindlande idé jag upplevt på film, tills även denna soldat uppfinner ett sätt att kommunicera med läkarna.
Så ni förstår - Fjärilen i glaskupan är en i sammanhanget glad, upplyftande och livsbejakande film.
För bara några veckor sedan läste jag ett reportage om en annan fransk man som under en lång tid hade legat hjärndöd - hans anhöriga hade aldrig givit upp hoppet om mirakel - innan läkarna upptäckte att han var vid full mental vigör. Han hade legat totalförlamad, men fullt medveten, i omkring tjugo år i ett och samma rum. Vid enstaka tillfällen trädde någon sköterska in i hans rum och behandlade honom som vore han död.
Där har vi en film jag aldrig tror jag skulle kunna hantera.
EDIT: När jag läser Roger Eberts recension av denna film så bekräftas mina egna misstankar om att jag är en billig kopia av densamme - läs bara första stycket, det räcker så, och skratta åt mig.
Många århundraden i framtiden, när vi förpestat denna planet så till den grad att vi inte kan leva kvar, kommer vi att lyfta mot stjärnorna och lämna kvar den lilla städroboten Wall-E att helt ensam sona våra synder, komprimera dem till små kuber och stapla dem på varandra - så att de i sin tur sammantaget bildar större kuber. Ska vi kalla dem skyskrapor?
Den enda levande organism som återstår, framtidens obestridda härskare, är kackerlackan. De små gynnarna! Den dagen planetens landmassa sväljs av världshaven kommer de att surfa förnöjt på apokalypsens flodvåg, simma ryggsim på sina okrossbara skal och skåda lika längtansfullt mot stjärnorna som Wall-E gör.
Tills en av stjärnorna dimper ned. Wall-E får en dag - efter hur många år? - besök av en robot av modernare snitt. Med hjälp av en begränsad talsyntes presenterar den sig som Eva. Men det är inte av barmhärtighet som Eva har skickats till Wall-E. Den nyanlände har en dold agenda.
Och något mer av handlingen vore bara dumt att avslöja, ifall du av någon outgrundlig anledning missat denna pärla.
Utan att göra avkall på underhållningen lotsar de båda robotarna oss genom en modern fabel om människans långsiktiga dumhet som resulterat i denna katastrof. Att se första akten av Wall-E måste vara som att se film från biografens födelse, innan det föll sig naturligt att ett ljudspår skulle ackompanjera bilderna framför oss. Wall-E varken kan eller behöver samtala med någon. Men hans artificiella intelligens är utrustad med ett självlärande nätverk. Och, som filmens tagline basunerar ut, ska han lära sig att det han byggdes att åstadkomma är något annat än vad han var ämnad.
Resten av filmen blir en mer traditionell upplevelse (om film kan bli mer traditionell än när den är fri från dialog?) - utan att tappa i kvalitet. Oavsett vad alla andra säger. Ni kommer inte att missförstå någonting och ni kommer att skratta åt satiren.
Vill vi uppleva det bästa som underhållningsindustrin har att erbjuda, behöver vi uppenbarligen aldrig gå längre än Pixar. År efter år, och snart decennium efter decennium, går de från klarhet till klarhet.
Efter idel politisk korrekthet är det dags för oss att dra åt det burleska hållet. En komedi om sex, dess efterspel, och lusten som föregår spektaklet. Igår, idag, imorgon är filmens träffande titel. Se Italiens största manliga filmstjärna genom tiderna, Marcello Mastroianni, dregla över Italiens största kvinnliga dito, Sophia Loren, i Vittorio De Sicas klassiska episodkomedi från 1963.
Efter lång och trogen tjänst - som bland annat inbegriper två av neorealismens finaste människoskildringar i Cykeltjuven och Umberto D. - hade han förtjänat sin rätt att göra någonting mer lättsamt.
Med det inte sagt att det blev särskilt mycket sämre.
De två stjärnorna gestaltar olika personligheter i varje episod:
I den första spelar de äkta makar som går förlorade i nuet. Hon får ett fängelsestraff, men kan inte omhändertas på grund av sin graviditet. När barnet är förlöst skaffar de omgående ett nytt. På så vis skjuter de straffet på framtiden, år efter år, ända tills hans spermiearsenal förlorar sin vitalitet och verkligheten kommer ikapp dem båda. En episod med roliga infall avbruten av ett krasst allvar. Ungdomar, lär er ta ansvar för edra handlingar.
Den nästa minns jag inte så väl. De båda spelar ett par som nyss har träffats och älskat föregående kväll. Nu spenderar de en eftermiddag tillsammans, planlöst omkringirrandes i hennes Rolls Royce. De kommer från vitt skilda samhällsklasser, och han börjar inse det omöjliga i en vidareutveckling av relationen. Han har haft sitt roliga. Tonläget har här skiftat till nånting mer kontemplativt.
Den sista, som också är min personliga favorit, är också den mest skandalöst vulgära (och roliga!) där hon spelar prostituerad med hjärta av guld, så åtråvärd att hon förvandlar sin favoritkund Mastroianni till en ylande best. Hennes livsstil ses inte med blida ögon av den gamla grannfrun på balkongen mitt emot, vars barnbarn är på besök de sista dagarna innan han ska lämna sitt nuvarande liv och inleda sina präststudier. Åsynen av Sophia Loren får honom att vilja överge allt. Hans farmor blir förtvivlad och komplikationer uppstår där liv står på spel. Ingen vill se pojkstackarns asketiska tillvaro gå om intet.
Medan allt detta fortgår blir Mastroianni allt brunstigare, men han får aldrig komma till skott.
Detta är ganska långt från De Sicas sedvanliga neorealism. Åtminstone två av dessa berättelser är alltför överdrivna och figurerna alltför grovt utmejslade för att accepteras som annat än karikatyrer. Men något annat är ju inte heller avsikten. Vi kanske inte kommer till några djupare insikter med dessa lektioner i kärlek, men som underhållning kan man knappast ha mycket roligare framför teven.
Ryktet gör gällande att Sveriges mest folkskygga maestro Jan Troell tog avsked från filmbranschen i och med detta konstverk, baserat på en bok av Troells fru Agneta som handlar om en av hennes egna släktingar.
Det var tidigt i vintras jag såg den. De eviga ögonblick som titeln skvallrar om beskriver inte handlingen, utan de fotografier som tas med hjälp av kameran som filmens huvudroll Maria Larsson (gestaltad av Maria Heiskanen) vinner på ett lotteri. Hon har ett naturligt fotoöga och fångar mästerliga bilder trots obefintlig erfarenhet. Hur kan detta komma sig? Låt oss bara konstatera att hon har levt länge med en dominant, alkoholiserad, otrogen och stundtals våldsam make (Mikael Persbrandt). Från sitt förtryckta hörn av världen har hon inte haft mycket mer handlingsutrymme än att betrakta sin omgivning. Året är 1911 och världens kvinnor söker efter något sätt att frigöra sig. Här har vi ett.
Kanske är hennes eviga ögonblick också hennes förbannelse. Alla kvinnor som håller hårt i sina våldsamma män lever på minnet av den gränslösa lycka som deras lynniga karlar i sina bästa stunder faktiskt har förmågan att frambringa. För när ni ser filmen kanske ni ställer er frågande till varför hon inte dras till den snälle Sebastian (Jesper Christensen) som också är hennes mentor inom fotografikonsten? Jag vet att jag gjorde det. Ställde mig frågande, alltså...
Filmens styrka är också att hennes make inte reduceras till en filmskurkaktig kliché. Det skulle vara under Troells värdighet att filma en sådan historia.
Jag blev inte förvånad när jag upptäckte att filmens finstämda originalmusik är skriven av Matti Bye. Han gjorde dessförinnan underverk med nyskrivna kompositioner till sex stycken gamla svenska stumfilmsklassiker, och skänkte dem därmed nytt liv, med det suggestiva soundtracket till "Häxan" som absolut trumfkort.
Trots att mindre än ett år har gått längtar jag efter att se Maria Larssons eviga ögonblick igen. Mina minnen av den har redan bleknat, och kvar finns bara en vag och lite vemodig känsla som sammanfattas bäst av denna trailer:
Under året har jag både läst Roberto Savianos bok Gomorra och sett filmatiseringen av den. Hans prosa kanske inte är välskriven och han hatar sitt verk på grund av vad den gjort med hans liv - han lever under ständigt dödshot från den organisation han avslöjat - men tack vare dess popularitet kan den visa sig vara ett av decenniets viktigaste reportage. Allt han gjorde var att beskriva den Napolitanska Camorran...
Medan jag läste kunde jag inte begripa hur man skulle kunna filmatisera denna oöverskådliga soppa.
Filmens otaliga manusförfattare har isolerat fem av bokens anekdoter till att representera en helhetsbild av tillvaron i Neapel. Camorran är en stark aktör i byggnadsindustrin, behärskar den europeiska klädesmarknaden, deras undermåliga sophantering förgiftar den miljö som befolkningen ska leva i och deras livsfilosofi fortplantar sig hos de unga. En mycket ung pojke tvingas förråda sin bäste väns mor.
Många har problem med den här filmen. Regissören Matteo Garrone har valt att filmatisera historien i en närmast dogmatiskt dokumentär stil. Tjusiga kameratricks har satts åsido till förmån för ett komplett - och nödvändigt - avromantiserade av gangsterverksamheten. En av filmens historier skildrar till och med två unga män som med filmen Scarface som ledstjärna försöker göra sig till namn i ett högre pinnhål av Camorrans hierarkiska skikt. De brukar våld mot sin omgivning. Rånar butiker. Problemet är att omgivningen helt styrs av Camorran. Vad filmerna innan Gomorra och tv-serien Sopranos aldrig har låtit oss förstå är att den organiserade brottsligheten handlar om finanser och affärsverksamhet. Det är så de kan fortsätta att verka i det tysta.
Garrone har alltså avstått från att göra sin film medryckande. Det är en nästan lobotomerad filmupplevelse. Vi kan ganska neutralt beskåda detta moderna Gomorra, men ändå befinna oss mitt i smeten. Det vi drabbas av träffar istället områden närmare intellektet - i efterhand, dessutom.
För läs det här:
Filmen - och detta nämns även i boken - avslutas med ett hopplöst konstaterande att Camorrans entreprenörer inom byggnadsindustrin har kontrakterats för återuppbyggnaden av World Trade Center. Det är helt lagligt på en fri marknad. Den stora symbolen för kapitalismen kommer att finansieras av djävligt smutsiga pengar.
Jag hade hoppats att filmen skulle bli lika viktig som boken, eller i alla fall förstärka dess budskap. Nu har världens avtrubbade, actiontörstande publik helt marginaliserat (jag gillar det ordet!) den och gått vidare. Jag kan tänka mig att Garrone är frustrerad.
Tänk dig själv, om du pekar med ena fingret på något överväldigande uppseendeväckande och alla vi andra svarar att du pekar på fel sätt.
Som om du ser Gud kommer åkandes tvärs över himlavalvet på en asteroidsvärm och vinkar till oss.
Du säger: "Se där kommer Gud på en asteroidsvärm!" Och vi svarar: "Peka inte med ditt krokiga finger så där, använd hela handen, för satan!"
Först var meningen att ranka de av årets filmsläpp som jag sett på en liten lista. Sedan upptäckte jag att urvalet var så ringa, att en sån ranking skulle ha blivit helt ointressant. Istället valde jag att expandera projektet och tillföra en mer personlig prägel: de bästa filmerna jag sett i år, oavsett när de släpptes.
Se det som en tjänst. Alla dessa filmer är essentiella. Ni måste bara se dem. Ska jag måsta tvinga er?
Förresten, jag har inte tid att presentera dem alla på en gång. Jag tar dem en i sänder, så ofta jag har tid - minst en gång om dagen är målet. Som en julkalender! Men med 25 luckor, samt att vi börjar bakifrån, med lucka 25. Och jag skriver så lite eller så mycket som jag vill ha sagt.
---
25: This is England, 2006
Skinheadkulturen växte fram under 80-talet som bara ännu ett mode, ännu en metod att erhålla tillhörighet, identitet, trygghet, bekräftelse utanför egna hemmet och andra klyschor. Ännu en subkultur som kan betyda mer eller mindre i långa loppet. Den hade kunnat bli ännu en länk i den långa kedjan av subkulturer som i dagsläget sneglar österut och mot androgyniteten. Värre kunde det vara.
Skinnskallarna hade bara oturen att etablera sig hand i hand med Margaret Thatchers massarbetslöshet. Arbetarklassen reagerade då som den alltid tycks göra - den nationella känslan stärks, aggressionen eskalerar, och någon måste betala priset. Politikerna är ouppnåeliga. "Inkräktarna" blir offren. Vi har tyvärr sett det här igen, under krisen på 90-talet, och något liknande är återigen i full rullning medan jag skriver dessa ord, under finare skrud än någonsin tidigare.
This is England fungerar så väl för att den behandlar denna olyckliga fusion mellan subkultur och extrempolitik på den gräsrotsnivå där det hände. Jag vet inte vilka värderingar som manusförfattare Shane Meadows närde, men han växte upp under denna period och var själv skinnskalle, och hans historia är skriven med en doft av autenticitet och medkännande även för de mest motbjudande, otuktade samhällselement som han skildrar.
Hans rollfigurer är till en början älskvärda, och när de övergår till något hemskare, så är filmen åtminstone psykologiskt trovärdig, och kan inte avskrivas som propaganda.
