10: Avsked

En märklig japansk dramakomedi om döden, men ur ett annorlunda perspektiv, som vore den bara en del av livet - en chans att gå vidare och börja om på nytt.

Den börjar med slutet på en stråkorkester. Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) ger upp sin livslånga dröm att bli violoinist, och återvänder med sin flickvän (Ryoko Hirosue) till hemorten, en liten by där hans mor en gång ägde ett café. Men hon är ju död nu, och fadern lämnade familjen när Kobayashi var liten. Han minns inte ens hur han såg ut.

Kobayashi söker ett jobb på ett resebolag, får anställning utan intervju och upptäcker till sin förskräckelse att firman jobbar för en begravningsbyrå. Missförståndet beror på ett litet stavfel i platsannonsen. "Det är en annan slags resa", menar ägaren. Vad yrkesbenämningen är vet jag inte, men deras uppgift är att rena de döda, klä om kropparna utan att avhölja dem, samt sminka dem så att de förefaller levande inför de anhörigas sista avsked. Detta ska de alltså åstadkomma samtidigt som de anhöriga tittar på.

Vackert om det utförs korrekt, en tragedi om någonting blir fel.

Vår hjälte visar sig ha en talang för hantering av döda. Hans chef, den grånade gamla mannen Yamazaki (Tsutomu Yamazaki), säger att det var ödet som förde honom till hans firma, och han vet inte hur rätt han har. Men Kobayashi törs inget säga till sin flickvän. Hon förblir lycklig vid hans sida i tron att han går till en resebyrå varje arbetsdag. Visste hon bara vilken fallenhet han hade för detta, så skulle han aldrig behöva förklara någonting.

Även ni behöver egentligen bara se Avsked för de scener som innehåller denna rit. Filmen är här helt stilla. Förrättaren måste visa den döde en nästan ouppnåelig respekt, och det är Kobayashi alla väntar på. Helst ska han inte märkas alls, trots att arbetet ska ske över hela kroppen. Varje rörelse räknas. Pressen måste vara oerhörd.

Processen förmedlar en närmast andaktsfull stämning, och tack vare filmens benägenhet att stundom hänfalla till närmast farsartad situationskomik vet vi aldrig om han kommer att lyckas. En komedi om döden - det är yin och yang i en och samma film. Ibland till och med i samma scen.

Det är inte ofta man har ynnesten att uppleva en sån här andakt på film. Yasujiro Ozu kunde frambesvärja den, och Akira Kurosawa gjorde det i sitt mästerverk Att leva, för att nämna två äldre japaner. Andra filmare brukar inte våga närma sig situationen på andra vägar än de redan uppkörda klichéernas förbannade motorväg.

Det är nåt med döden i orienten. Där symboliseras den av vitt i många kulturer, istället för det svarta som härskar här.